God Jul! eller När fan blir gammal blir han religiös

Här, moder Svea, kommer dina julklappar. Det är en bunt hårda paket med högerregeringen som avsändare:

- Stora skattesänkningar för de redan rika.
- Stora nedskärningar inom offentlig sektor ute i kommuner och landsting.
- Kraftiga besparingar i socialförsäkringarna.
- Långtgående entrepenadiseringar och privatiseringar.
- En havererad utrikespolitik.
- En bromsad klimatpolitik.
- En obefintlig jämställdhetspolitik.
- Stopp för könsneutrala äktenskap.

Inte precis vad du önskade - eller hur, Svea? Helst skulle man inte vilja ge något tillbaka, och det är helt OK att visa sin besvikelse och ilska. Men det är ju ändå jul, så något kan de väl ändå få, borgarna. Varför inte en riktigt lång semester? Jag har redan diskuterat den saken med tomten, och det kan han gå med på. Men han vägrar att personligen överräcka flygbiljetterna. Han kommer bara till dem som har varit snälla, säger han.

Uppdatering: Även Alf Svensson (kd) behöver en lång semester långt bort, men tomten kan efter att ha läst dagens tidning tänka sig att åka förbi Gränna med flygbiljetten. När fan blir gammal blir han tydligen religiös, muttrar han och sätter på sig sin röda luva.

En gång för alla...

... har nu EG-domstolen visat för EU-forikerna att verkligheten alltid överträffar dikten. Sagan om EU som ett socialdemokratiskt projekt var inte sann.

Nu måste LO och partiet sluta blunda. Vi vill inte vara med längre. Det är dags att lämna EU nu.

PS Sven-Otto Littorin tilldelas härmed årets pris för största krokodiltårar - alla kategorier DS

Några reflektioner

Hur många pigor ska man egentligen ha?
Som de flesta säkert har sett blev pigavdraget ett fiasko. Bara drygt 1 000 mot regeringens förväntade 45 000 personer har ansökt. Centerpartiet, i gott sällskap av konjunkturinstitutet, förutspådde före valet uppemot 19 000 nya jobb tack vare skatterabatten. Betyder det då att det tusental som har ansökt har anställt 19 pigor var?

Litet dummare än alla vi andra
Idag talade den välförtjänte Nobelpristagaren Al Gore inför riksdagen. Det var en lysande uppvisning. Han lovordade Sverige för att vi kommit längst i klimatarbetet, men påpekade samtidigt att vi likväl inte har gjort tillräckligt. (Något för Reinfeldt att tänka på, för övrigt.)

En halvtimme senare var det dags för EU-nämnden att sammanträda. Mötet leddes av Anna Kinberg Batra (m), som också var den som ställde moderaternas fråga till statsministern om regeringens EU-politik. Det var beklämmande att lyssna till henne; i flera minuter malde hon på om vikten av att EU är attraktivt för konsumenter utifrån - och avslutade med att efterfråga Reinfeldts engagemang i denna sak.

Bara trettio minuter efter att årets nobelpristagare talat i riksdagen om mänsklighetens ödesfråga, om vikten av omedelbara och gigantiska åtgärder för att stoppa en skenande utveckling i fel håll, gör moderaterna klart att för dem allt annat överskuggande är EU:s attraktionskraft på konsumenter utifrån. Det är fräckt, med tanke på konsumtionshysterins massivt negativa miljöpåverkan, och direkt magstarkt med tanke på vad (m)-ledamöterna just lyssnat till i kammaren.

Så, Anna Kinberg Batra, det är fortfarande inte så att stockholmare är smartare än lantisar (som du påstod för några år sedan), men idag bevisade du det många länge har misstänkt: att moderaterna är litet dummare än alla vi andra.

Upp och ner, ner och upp...

...Grisen gal i granens topp!

Såg på Agenda på SVT att det kommit en ny rapport om klyftorna i samhället. Om man räknar med alla variabler så äger den rikaste 1% i Sverige 32% av tillgångarna och inte 20% som man trott innan. Knappast någon överraskning i sig själv, tror de flesta känt att utvecklingen i samhället gått i denna riktning. Få kan väl ha missat debatten med fallskärmsavtal och generösa bonussytem etc. Det som däremot fick mig att tappa hakan var Svenskt Näringslivs tolkning av utvecklingen. Där står deras representant och säger med fullt allvarlig min att de ökade klyftorna främst beror på att de rika betalar för hög skatt i Sverige. De som haft möjlighet har därför flyttat sina pengar utomlands. Då undrar jag i mitt stilla sinne vad en lagom skattenivå skulle vara som de stormrika kan acceptera? Jag misstänker nämligen att oavsett hur lågt vi sänker skatten kommer det ändå alltid påstås från Svenskt Näringsliv att den är alldeles för hög.

Margareta Winberg är tillbaka!

Margareta Winbergs frånvaro i den svenska politiken har varit lång, alltför lång. Här hemma gav hon en röst åt partiets många kärleksfulla men skarpa EU-kritiker och EMU-motståndare. Hon talade för socialdemokrater som brinner för jämlikhet och jämställdhet. Hon hade en värdighet och ett jävlarnamma som man sällan ser idag. Det har helt enkelt varit tyst och tomt utan henne.

Därför är jag glad över att hon är tillbaka i landet. Hon har nu lämnat UD och tänker ägna tiden åt att skriva. Egentligen unnar jag henne det; hon har varit bespottad och bekämpad för sina radikala åsikter. Men helst av allt hade jag önskat henne tillbaka in i politiken.

Därför blev jag mycket glad över att hon kommer att medverka i feministasarrangemanget "En feminist i rörelse" i Stockholm på lördag. För nu när Winberg äntligen är tillbaka vill jag att hon stannar! Gå dit om ni kan!

PS På Tv4.se kan man alltjämt se en intervju med henne. Länken kommer här. OBS! Man får scrolla ned på sidan en bit! DS

Klass, kontroll x II och personlig integritet

Idag har jag suttit på min kammare och studerat leversjukdomar. Det är ett mycket intressant men komplicerat ämne, och därför har jag då och då gjort utflykter på internet. Reflektionerna om de texter/artiklar jag läst återfinns nedan under respektive rubrik.

Klass
Svenska Dagbladet och Sydsvenskan rapporterar om en undersökning som visar att den rikaste procenten av svenskar äger hela 30 till 40 % av befolkningens samlade förmögenhet. Det rör sig om i runda slängar 1 800 miljarder kronor. Den summan skulle, som en jämförelse, räcka för att finansiera hela den svenska polisen i 60 år. Utvecklingen mot ökade klyftor påbörjades redan i början 1980-talet, accelererade under slutet av 1990-talet, bromsade in under förra mandatperioden men har nu på grund av högerregeringens politik åter tilltagit - så till den grad att vi nu ligger nära amerikanska förmögenhetsförhållanden. Undersökningsresultatet är inte förvånande, men mycket upprörande. Detta måste få ett slut - ekonomisk jämlikhet nu!

Kontroll - I
DN Ekonomi och Sydsvenskan skriver idag om om att den tidigare omskrivne svart- och rödhårige montören nu till slut har fått sparken. Det är helt enkelt för jävligt!

Kontroll - II
Dagens enda egentliga trevliga nyhet står också DN Ekonomi för. Men det är inte artikelns huvudrubrik jag avser (även om jag inte har något emot att det går bra för krögarna) utan det faktum att skatteverkets hårdare kontroller har givit resultat. De vita jobben i branschen har ökat kraftigt - hittills i år har 4 000 svarta jobb omvandlats till vita diton. Det är bra för statskassan (380 miljoner i ökade skatteinkomster) men framförallt för dem som nu fått tryggare anställningsvillkor och naturligtvis rätt till sjukpenning och pension samt möjlighet till A-kassemedlemskap, m.m. Visst är det väl märkligt att det från de borgerligheten har varit så tyst i denna fråga? Fast det är klart - vissa åtgärder är sällan populära när de påverkar ens egna väljare - oavsett om de får några negativa (eller rentav positiva) konskvenser eller ej!

Integritet
Temat "inte överraskande men upprörande nyheter" fortsätter: Tv4-nyheterna skriver att Facebook registerar sina användares internetvanor, även när de är utloggade. Det är ett klockrent exempel på ett oacceptabelt övergrepp på den personliga integriteten! Syftet är säkert kommersiellt, och i framtiden kommer med stor sannolikhet individbaserad reklam bli allt vanligare. Det är en utveckling av ondo, anser jag. Vi måste komma bort från kommersialiseringen och konsumtionshysterin. Dags för motstånd nu!

Ära den som äras bör

Jag vidhåller det jag skrev i mitt inlägg om den socialdemokratiska politiska och ideologiska utvecklingen: den går åt absolut fel håll i viktiga frågor som skola och arbetsmarknad, och avsaknaden av maktperspektiv och -diskussion är allvarlig. Socialdemokratin är en socialistisk rörelse; den kan inte slå sig till ro med en socialliberal välfärdspolitik.

Men mina åsikter i dessa frågor kan, får och skall inte hindra mig från att uttrycka mitt gillande över de, i mitt tycke, progressiva initiativ som partiledningen tagit.

Det jag för stunden har i sinnet är dels det starka röd-gröna nejet till gasledningen, och dels partiets och Kommunals samarbete för offentlig sektor som en mönsterarbetsplats. Det är en mycket tydlig ideologisk fråga som jag är glad över att Mona Sahlin har anammat.

Dömt att misslyckas

Egentligen är det ganska märkligt att högerextrema nationalister från olika länder överhuvudtaget talar med varandra. Ännu konstigare är det när de bildar en gemensam politisk fraktion. Därför är åtminstone inte jag förvånad över att den nationalistiska gruppen i EU-parlamentet nu spricker; det var på något sätt dömt att misslyckas.

Orsaken till splittringen är att Mussolinis, ja just densammes, barnbarn och tillika EU-parlamentariker Alessandra Mussolini har talat illa om rumäner - vilket de rumänska EU-parlamentarikerna från "Storrumänska partiet" naturligtvis inte kunde acceptera.

Det hela är tämligen sorglustigt. Men bra, för som officiell parlamentsgrupp fick de högerextrema ett betydande ekonomiskt och annat stöd. Och det kan de gott vara utan!

Triangulering - eller högersossarnas våta dröm

Det nya ledargarnityret i mitt parti vilar inte på hanen. Nu styr Mona Sahlin, ivrigt påhejdad och flankerad av Luciano Astudillo, skutan mot mitten. I såväl retorik som politik närmar de sig borgerlig ideologi. Det är en livsfarlig väg för socialdemokratin.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti var en gång och borde fortsatt vara ett socialistiskt parti. Det strävade en gång efter frihet, jämlikhet och solidaritet. Det förde en gång en politik som förenade denna målsättning med en kraftfull ekonomisk utveckling och full sysselsättning. Det vågade en gång säga ifrån mot orättvisor och förtryck, såväl här hemma som utomlands. Och det vägrade att acceptera en borgerlig verklighetsbeskrivning. Nu tycks en del partimedlemmar tävla i att göra sig till tolkningsföreträdare av densamma.

Bra eller dåligt att vara i opposition?
Det har många gånger sagts att några år i opposition skulle göra gott för socialdemokratin. Det skulle kunna bli en chans att komma igen, att stärka partiet och vässa politiken. Jag har alltid tilllhört dem som varnat för ett sådant historielöst synsätt.

När socialdemokratin återkom till makten efter 1982 års val inleddes den så kallade tredje vägens, men i verkligheten liberala, politik som banade vägen för en kreditexpansion och påföljande bostadskris utan motstycke i historien. Avregleringen av kreditmarknaden i november 1985 var kanske det dummaste svensk socialdemokrati någonsin har gjort, och för den händelse någon borgerlig person läser detta bör påpekas att åtgärden hade förespråkats av högerpartierna långt tidigare.

Efter de tre katastrofala åren med Carl Bildt som statsminister var situationen kaotisk. Svaret blev en åtstramningspolitik som gick hårt åt välfärden. (Det finns ingen konsensus, annat än på de borgerliga ledarsidorna, om huruvida sättet den genomfördes på var nödvändigt.) Men det kanske värsta var att partiet inledde en avreglerings- och utförsäljningspolitik. Varningarna fanns där, men lyssnades inte på. El- och teleförsörjningen drabbades, tandvårdspriserna släpptes fria och vi fick västvärldens mest generösa system för privata skolor. Konsekvenserna har heller inte låtit vänta på sig.

(Vad är det, med detta i bakhuvudet, som får en del att tro att det per automatik blir annorlunda den här gången? )

I mitten av förra mandatperioden hände något. Partiet tycktes vakna upp och inse sina misstag, eller missgärningar. Det lovades ett slut på utförsäljningarna och en rejäl satsning på välfärden. Men valkampen blev ett katastrofalt misslyckande: många var besvikna över att tolv år med en socialdemokratisk regering inte hade minskat klyftorna och inte tagit arbete åt alla på allvar. Detta i kombination med en sammansvetsad höger som genomfört skickliga trianguleringar på snart sagt alla politikområden - en höger som förstått att för att den skulle vinna måste den slå in en kil mellan dem som hade ett arbete och dem som saknade ett. Partiet lämnades att försvara de arbetslösa och de sjuka, vilket man gjorde väl, men borgarna visste att de som har jobb var fler. De visst att de inte behövde en enda arbetslös människas röst för att komma till maken.

Efter 2006
Efter valet bröt en till en början mycket givande ideologisk diskussion om socialdemokratins framtid ut. Skulle man gå åt vänster eller till höger? Skulle man välja en egen väg eller göra som borgarna gjorde mot oss 2006? Ett tag såg det ut som om de förra alternativen var möjliga. Men så bestämde sig Mona Sahlin för att kapitulera inför major Björklunds skolpolitik, och Luciano Astudillo för att tävla med Sven-Otto Littorin i hur mycket det är vars och ens plikt att söka, söka, söka jobb.

Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna är ett brett parti. Vi rymmer alltfrån socialister till socialliberaler. Mona Sahlin har alltid (?) tillhört den senare falangen. Hennes samhällsanalys - det går att utläsa från hennes tal och uttalanden - har sällan rymt någon större förståelse för en socialistisk klass- och kanske också könsanalys. Det har sällan varit fråga om makt utan om diskriminering. Det har sällan varit tal om jämlikhet utan om rättvisa. Och det har varit mycket fokus på småföretagare men mindre på LO. Sahlins förtjänster består i ett avsevärt bättre synsätt än hennes företrädare i HBT- och etnicitetsfrågorna, även om hon i de senare saknar klassperspektivet. Då säger någon att det är detta som gör henne liberal, men inget kunde vara mer felaktigt: könsneutrala äktenskap och antirasism är kamp för jämlikhet. Det är socialism lika väl som det kan vara liberalism.

Jag hävdar alltså att den omsvängning som sker i socialdemokratins politik är mycket medveten och självvald. Det är inte en politik som är "nödd och tvungen" - den är sprungen ur en ideologisk uppfattning. Jag menar inte att den är lika dålig eller högerinriktad som borgarnas (det finns sådant som är bra: miljö, förortssatsningar), men den är inte väsensskild; själva problemformuleringen är ungefär likadan.

Två tydliga exempel
Ur politiskt och idelogiskt hänseende är den nuvarande inriktningen icke önskvärd. Frågan är om den kan locka väljare. Ja, säger kanske någon och tittar på opinionssiffrorna. Men ärligt talat beror de nog mest på den utbredda motviljan mot högerregeringen. Samma sak säger ju till exempel Mona Sahlin själv. Men utvecklingen är till stora delar jämförbar med den i Norge och Danmark, vars politiska struktur och historia har mycket gemensamt med vår. De ligger litet före; de fick se högerextrema partier nå väljarframgångar redan på 1970-talet parat med socialdemokratiska väljarras.

Intressant nog har emellertid händelseförloppet i Danmark respektive Norge de senaste åren divergerat markant, från en gemensam utgångspunkt. 2001 förlorade socialdemokraterne respektive arbeiderpartiet valet, bägge med urusla resultat. I Danmark hade det borgerliga Venstre gjort det som Reinfeldt kopierade 2006: rört sig mot mitten, triangulerat. Svaret från socialdemokraterne blev i oppositionstid en anpassning till högerpolitiken: ja till skattestopp, ja till Europas strängaste och mest inhumana asyl- och flyktingpolitik. Men ut av det fick partiet ingenting; det tvärtom backade i 2005 års val jämfört med 2001! Inför valet på tisdag står det och väger. Mycket talar för att Anders Fogh Rasmussen sitter kvar, och även om så inte sker blir inte Helle Thorning Smith statsminister på egen merit: socialdemokraterne är fast på 25-27 procentsnivån.

I Norge ångrade sig Jens Stoltenberg. Han tog avstånd från den mittenpolitik han gått till val på 2001. 2005 gick han till val på en stark ideologisk kritik mot högern, på en egen verklighetsbeskrivning och på ett eget radikalt politiskt program, för jämlikhet, för välfärd. Tillsammans med socialistisk venstre och senterpartiet har arbeiderpartiet makten idag, och opinionssiffrorna för arbeiderpartiet ligger stabilt kring valresultatet från 2005.

Summa summarum: det saknas politiska och opinionsmässiga skäl för att triangulera. Den enda "hållbara" anledningen är om man vill ha en annan politik för att man har en delvis annan ideologi. Det har inte jag.

Men så varför är jag fortfarande socialdemokrat?

Den frågan borde ni inte ställa till mig - däremot kanske till några av dem som nu leder partiet.

UPPDATERING: I en ledare, skriven av Jan-Olof Asp, i borgerliga Helsingborgs Dagblad får den nya kursen beröm. Visserligen kanske det känns trevligt, men tror högersossarna verkligen att han och likasinnande kommer att rösta på oss för det?!

Logiskt?????

Mona Sahlin har i dagarna gått ut och uppmanat Socialdemokraterna att öppna upp för att ha betyg längre ner i åldrarna. Hon har i samband med detta tydligen sagt att det är dumt att gå till val 2010 på samma politik som vi förlorade valet 2006 på.


Det senare har hon givetvis rätt i. Vad jag inte förstår är att hon då verkar tycka att det logiska alternativet är att istället gå till val på den politik som borgarna i sin tur kommer att förlora valet 2010 på.

Att äga eller inte äga - det är en viktig fråga

Socialdemokratin har tidigare alltid haft som princip att sådant som alla människor behöver skall undandras marknaden. Det gäller till exempel skola, vård och omsorg. Skälen för detta är många - och fler än som anges nedan.

1) Man bör inte tjäna pengar på andra människors lidande eller grundläggande behov
Visserligen bedrivs många sådana verksamheter enligt marknadens lag - livsmedelsproduktion och läkemedelsutveckling är två exempel - men det rättfärdigar inte att den direkta omvårdnaden eller själva utbildningen skall göra det. Det här är en moralisk uppfattning, men den stöds av empirin. Det har visat sig vara billigare och effektivare att satsa på en gemensam finansiering och en gemensam drift som är utan vinstkrav.

2) Behoven, inte köpkraften, skall styra
Argumentet mot detta har varit att det inte kostar mer att uppsöka privatläkare eller att sätta sina barn i en privat skola än att nyttja offentligt drivna enheter. Det är förvisso sant - privatekonomin spelar ingen roll i just detta hänseende. Men det är välbelagt att det likväl är medelklassen som väljer skola och vård. Och när etableringsrätten släpps fri sker flockas mottagningar och skolor i välbärgade områden och regioner, medan fattiga diton dräneras. Det tycks också vara så, enligt offentliga vårdcentraler, att de kroniskt sjuka och därför mer tids- och vårdkrävande patienterna styrs mot offentlig vård. Kanske därför att dessa grupper i huvudsak återfinns i områden med lägre inkomst; har man varit sjukpensionär i femton år är sannolikheten liten att man har råd att bo i stor villa i Limhamn.

I ett konkurrensutsatt system ses brukarna allt mer som kunder. Drivkraften blir att behålla en kund, inte att ge en god utbildning eller en god vård. Detta kan naturligtvis sammanfalla, men inte någon kan förneka att reklamen för privat vård och privat skolor har ökat dramatiskt. Varenda krona i reklam hade kunnat istället nyttjas för fler lärare eller sjuksköterskor.

3) Forskningen, stabiliteten och långsiktigheten fordrar en gemensam modell
I Stockholm rullar privatskolekarusellen på allt fortare. Nya skolor kommer och går, men hela tiden måste kommunen stå som garant för att alla elever har en skola att gå till också i morgon. Det innebär naturligtvis ökade kostnader. Forskningen riskerar att slitas sönder eller bli helt beroende av privata pengar när enheter säljs ut. Detta sker just nu i Lund, där högern i Region Skåne vill stycka sönder psykiatrin - mot forskarnas önskan. Och det är en myt att alternativen och utvecklingen åstadkoms bland de privata aktörerna. De har ofta mindre samverkan än de offentliga enheterna, där man regelbundet träffas och utbyter erfarenheter. Dessutom riskerar utbildningen inom vårdyrkena att bli lidande; mycket få privata aktörer tar emot studenter.

4) Exemplen med privata aktörer förskräcker. Se hur tandvården "fungerar"
I praktiken liknar det svenska tandvårdssystemet i hög grad det valfrihetstänkandet som de borgerliga står för. Den fria prissättningen och -etableringen har inneburit att kostnaderna har skjutit i höjden, allt medan privattandläkarna täljer guld. Tror någon på allvar att det hade blivit dyrare och mindre effektivt och givit mindre vård och tandvården hade organiserats som sjukvården?

5) Valfriheten och längtan efter den är i mångt och mycket en chimär
Valfriheten inom skolväsendet är obetydlig. Den enda större skillnaden mellan offentliga skolor och privata diton är att de senare mer sällan har skolmatsalar, gymnastikhallar, skolsköterskor och behöriga lärare. I praktiken är det mycket få skolor som använder alternativ pedagogik. Inom vården är det samma sak. Ofta är det läkarens/sjukgymnastens/sjuksköterskans bemötande som spelar roll för hur patienten upplevt vården, inte huruvida denna bedrivits privat eller offentligt.

Därtill kommer, menar jag, att valfrihetslängtan (i den mån den nu överhuvudtaget finns) har drivits fram av bland annat oviljan att hävda den gemensamma modellen. De borgerliga men även socialdemokraterna tillät under 1990-talet betydande nedskärningar inom offentlig sektor samtidigt klyftorna växte och bostadssegregationen ökade. Sverige blev ett delat land, för plötsligt fanns det riktigt fina och riktigt dåliga områden och skolor. Objektivt "dåliga" såtillvida att de genomsnittliga resultaten var markant lägre, men framförallt subjektivt dåliga därför att oavsett hur bra de än var låg de i "fel" område med "fel" elevunderlag. Det är klart att denna uppdelning fanns även före 1990, men utvecklingen har sedan dess accelererat. När valmöjligheten utnyttjades den av den infödda svenska medel- och överklassen, med- eller omedvetet, för att sätta sina barn i bättre skolor. Eller bättre och bättre - andelen behöriga lärare är ju som sagt inte högre. I många fall kokar det nog ned till att skolan, oavsett kvaliteten, ligger rätt och har rätt elever.


Dessa är, menar jag, de huvudsakliga ideologiska och ekonomiska skälen till varför socialdemokratin borde fortsätta och utöka kampen för en gemensam välfärdsmodell. Det är en viktig fråga. Jag är dessutom övertygad om att det alla människor, oavsett klass, vill ha är kvalitet. Ja, till och med framför valfrihet.

Därför borde partiets förtroenderåd lyssna till och läsa SSU:s skuggrådslag och även Lars Ohlys artikel på DN-debatt. För det är som båda dessa säger hög tid för en egen skol- och välfärdspolitik. Betyg i tidigare årskurser är inte det, Mona Sahlin.

Man kan väl ändra sig

Jag är och förblir en inbiten motståndare till att betyg skall ges i de lägre årskurserna. Sådana förslag är inget annat än ett omyndigförklarande av lärarna. De signalerar bland annat att dessa måste sätta en bokstavskombination på pränt för att förstå om en elev är i behov av extra stöd.

Men vad betyder väl min kritik? Fredrik Reinfeldt har givit besked: betygen skall ges så tidigt som möjligt. Och det uttalandet fick mig att fundera och omvärdera min hållning. Det kanske inte är så dumt med betyg redan efter ett år, trots allt. Faktum är att jag nog tycker att såhär efter ettans avslutning borde svenska folket få säga sitt om högerregeringens prestationer. Bara så vi vet huruvida de kan få lov att gå upp i tvåan. Att döma av opinionsmätningarna tycks inte så bli fallet.

USAs regering kan dra nytta av strejk?

I DN läser jag att Hollywoods manusförfattare har gått ut i strejk. De som drabbas mest av detta är samhällssatiriska pratshower med David Letterman och Jay Leno i spetsen.

Jag tycker att det är helt strålande att se att det även kan göra skillnad för kulturarbetare att gå ut i strejk, och att just amerikanska sådana också gör det.

Jag ställer mig dock frågan om inte den amerikanska regeringen borde bli någorlunda tacksamma för att slippa smädelser i TV som sänds världen över? Nu kan de ju hitt på en massa dumma saker utan att populärkulturen har någon chans att uppmärksamma det hela...

Men förutom det - you go, Writers Guild of America!! Mer fackliga stridsåtgärder åt folket!

Hyckel utan gränser

Nu blåser det åter kring Fredrik Reinfeldt och hans val av medarbetare. Knappt har en statssekreterare sparkats efter en skandal innan det framkommer kompremetterande upgifter om dennes efterträdare. Jag tänker inte kommentera härvan ytterligare utan jag vill bara åter påpeka något som slår mig varje gång journalister granskar Alliansregeringen och dess företrädare.

Innan maktskiftet försatt borgarna aldrig minsta chans att kritisera Socialdemokrater som uppvisat dåligt omdöme. Inget fel med det egentligen, kritisera det som kritiseras bör säger jag. Det jag däremot blir förbannad på är att när rollerna var ombytta påstod borgarna alltid att skandalerna i fråga orsakats av att Socialdemokrater i ledande ställning uppenbarligen hade dålig moral. Nu när det är deras egna som granskas så är den retoriken som bortblåst. Istället heter det alltid att skandalen egentligen är en bagatell och att det är illvilliga Socialdemokrater som organiserat ett mediadrev. Är det inte märkligt egentligen? Oavsett vem som gjort fel så är det enligt borgarna alltid Socialdemokraternas fel!

Av Guds nåde?

Såg en dokumentär av och med filosofen Alain de Botton nyligen, ”Status Anxiety”. Den fick mig verkligen att börja fundera.

Den överväldigande majoriteten av oss här i väst lever ett väldigt gott liv med internationell standard sett. Många som i västvärlden är fattiga skulle med samma ekonomiska resurser leva som överklass i utvecklingsländer (eftersom hela vårt samhälle gynnas av utsugningen av dessa). Samtidigt har vi det mycket bättre än våra förfäder. För mig räcker det att titta på mina föräldrars barndom, de har båda vuxit upp i stora barnaskaror i små byar i Tornedalen åren efter andra världskriget. De levde kanske inte direkt i armod men det var knappast heller i överflöd. Går man ännu längre tillbaka blir kontrasten ännu tydligare. Jag är övertygad om att jag lever ett mycket bekvämare liv än vad de allra rikaste gjorde på medeltiden trots att jag har väldigt små ekonomiska marginaler. Jag har trots allt rinnande kallt och varmt vatten, vattenklosett, kyl, frys, elljus, värme och Internetuppkoppling.

Tyvärr så är rikedom relativ. Det spelar ingen roll att man egentligen har det väldigt bra, människor bygger sin självbild och sin känsla av rikedom i jämförelse med andra i sin närmaste omgivning. Har grannen bättre prylar känner du dig fattig och misslyckad trots att 17% av världens befolkning är kroniskt hungriga. Är du medelklass i dag betyder det inte heller att du i dagens globaliserade värld kommer vara medelklass imorgon, du kan gå från ett relativt välbetalt industrijobb till arbetslöshet över en natt och maskorna i samhällets skyddsnät blir allt större. Inte nog med det, normen för vad som utgör framgång ökar hela tiden. Kanske märker du att allt fler hushåll i ditt grannskap har två bilar, har din familj fortfarande bara en har du halkat efter. För att du inte ska ses som ett misslyckande måste du skrapa ihop pengarna för att hinna ikapp, inte konstigt att folk blir sjuka av stress.

Vi lever i en meritokrati. Människor bedöms inte utifrån sin härkomst utan efter vad de åstadkommit. Det här är givetvis bra men det för med sig en mörk baksida vi sällan tänker på. Det betyder ju nämligen att de som lyckats här i livet förtjänat det men också att de som misslyckats förtjänat sitt öde. Har människor som har det svårt sig själv att skylla då de bara är lata eller finns det faktorer som påverkar utanför deras kontroll? För mig som socialdemokrat är det självklart det senare, människor kan bara påverka sin egen situation till en viss grad, resten bestäms av strukturer i samhället. Den här åsikten tycks dock bli allt mer ovanlig i vårt samhälle, något man enkelt kan illustrera. Tänk dig att du frågar en rik företagsledare vad denne har gjort för att nå sin nuvarande position och denne svarar att han (för det är antagligen en man) haft tur. Tänk dig sen att du frågar en socialbidragstagare samma sak och denne svarar att det beror på otur. För många framstår den rikes svar som ödmjukhet och den fattiges som undanflykter. Det räcker alltså inte med att mycket pengar ger lycka och sinnesfrid, rikedom ger även i mångas ögon moralisk överlägsenhet.

I ett samhälle där det inte finns någon acceptabel ursäkt för att misslyckas kommer samhällsklimatet att hårdna. Detta märks redan tydligt i det borgerligt styrda Sverige. Samhällsdebatten har skiftat från rättigheter till skyldigheter och hårdare tag, även delar av mitt eget parti har dragits med i den riktningen; Varför ska de rika och därmed per definition hårt arbetande bli bestulna på lite av sitt överflöd så att de lata jävlarna på botten ska få en dräglig nivå? Måste inte rätten att lyckas kombineras med ”rätten” att misslyckas? För det inser väl alla att stöd och bidrag från samhället passiviserar folk och gör dem ”bidragsberoende”? På allt detta svarar jag kategoriskt NEJ! Att överföra resurser från de rikaste till det fattigaste är inte stöld, det är tvärtom att återkräva stulen egendom. Den rikedomen kommer antagligen från mervärdet som andra skapat. Om du dessutom hellre låter andra leva i armod så att du själv kan lyxkonsumera meningslösa statussymboler har du ändå ingen moralisk auktoritet. Det finns inte heller någon som ”väljer” att misslyckas. Det påståendet bygger på att alla spelar på en rättvis spelplan och så är det helt enkelt inte. Det är knappast en slump att så många läkarstudenter har en förälder som redan är läkare. Och även om hjälp från samhället skulle passivisera en del människor så är det banne mig inte orsak nog att lämna folk åt sitt öde. Man ska inte bygga socialförsäkringssystem utifrån de som fuskar eller utifrån att man själv råkar sitta säkert. John Rawls talade om okunnighetens slöja. Det är en bra början men jag föredrar av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Dumbledore och kärleken

Egentligen är det inte klokt att skriva ett blogginlägg om en karaktär i Harry Potter-serien. Men med tanke på JK Rowlings erkännande - att professor Dumbledore är gay - i helgen känns det som ett måste. Dumbledore är kanske den mest älskade personen i hennes böcker. Att outa honom är en tydlig, bra och mycket välkommen signal.

Å andra sidan sett hade det varit mycket mer progressivt om det i själva böckerna hade funnits ett och ett annat gaypar. Men man kanske får vara glad för det lilla.

Uppdatering: BBC har en längre artikel. Läs den här.

Låt folket få bestämma II

Den nya EU-konstitutionen (alias fördraget) är klar.

Det talas i SvD om en ohelig allians för folkomröstning. Det är en märklig beskrivning. För min del anser jag att etiketten "ohelig" snarare tillhör den brokiga pakten mot att låta folket bestämma.

EU-minister Cecilia Malmström hänvisade i rapport imorse till att vi inte brukar rösta om fördrag i Sverige. Jag säger att nu är tid att börja göra det. I samma intervju hävdade Margot Wallström att det finns en risk att man inte röstar om det frågan egentligen handlar om. Jag menar att det är ett utmärkt argument för att förbjuda val överhuvudtaget.

För nästan två månader sedan skrev jag en längre text om detta. Det kan läsas här. Jag har samma argument och åsikter nu som då. I allt väsentligt handlar det om samma fördrag som förra gången.

En rejäl bakfylla!

Eller hur var den kul, festen söndagen den 17 september ifjol?

Men lika roligt är det inte längre - nu när baksmällan kollektivt har slagit till hos svenska folket. Det är visst ett väldigt sug efter Re(s)orb!

Slaget om Stockholm

...rasar vidare. Idag börjar budgetdebatten i kommunfullmäktige. Högern vill fortsätta sitt målmedvetna systemskifte, där skattesänkningar betalas med nedskärningar i skolan, övergivande av gemensamma åtgärder för ökade frivilliginsatser och minskat bostadsbyggande.

Stockholmshögerns fräckhet får borgerligheten ute i landet att verka närmast beskedlig. (Något den i och för sig är i rask färd att försöka ändra på. I många kommuner har nu moderatledda majoriteter tagit upp kampen mot Stockholmsmoderaterna om priset som landets mesta systemskiftesivrare.)

Carin Jämtin leder oppositionen mot högern i Stockholm. Tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet har hon kommit överens om att förespråka ett bibehållande av 2006 års skattenivå - för välfärdens och utsatta människors skull. Socialdemokraterna vill också satsa över 400 miljoner kronor mer än borgarna på skolan. Det innebär bättre lokaler, fler lärare och annan skolpersonal, mer resurser till elever med särskilda behov.

Just så kan och bör en socialdemokratisk skolpolitik sammanfattas. Och om det är flummigt att vilja dessa saker - ja, då är jag stolt över att vara flummig!

Ett litet ord med stor betydelse

Ett nej är ett nej. Alltid. Det var på tiden att också det svenska rättsväsendet insåg detta.

Historien upprepar sig

Att vara landets första statsminister på Pride går an, liksom att utnämna två HBT-personer till statsråd. Men att äntligen få slut på diskrimineringen när det gäller äktenskapslagstiftningen är betydligt svårare. När det kommer till knipan är det tydligen viktigare för Reinfeldt att krypa för kristdemokrater än att öka jämlikheten.

Jag är väl medveten om att statsministern redan 1994 (eller så sent som) var en av endast två moderata riksdagsledamöter som röstade för partnerskapslagstiftningen. Men det ursäktar inte hans senfärdighet nu i denna egentligen mycket enkla fråga. Det är orimligt och odemokratiskt att låta 24 kristdemokrater förhala ett beslut svenska folket och över 300 riksdagsledamöter ställer sig bakom.

Just nu ser det alltså ut som om historien kommer att upprepa sig. En borgerlig regering saknar viljan eller modet att utmana den kristna högern. Ett riksdagsinitiativ från socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet kommer förmodligen att bli det som gör äktenskapet till vad det borde vara: ett sätt för två människor som älskar varandra att leva tillsammans.

Kapitalet, marknaden och demokratin

Det heter ofta att det enda demokratiska ekonomiska system som finns är marknadsekonomin. Det huvudsakliga argumentet för det är empiriskt. Se på Kina och Sovjet, säger man: diktaturer och planekonomier.

Men just med tanke på Kina och även Vietnam och Laos är det nog hög tid att sluta att helt okritiskt hylla marknadsekonomin ur demokratisynpunkt. Dessa tre länder har genomfört avsevärda liberaliseringar av sina ekonomier. De har gått från stats- till privatkapitalism. Men den politiska friheten är fortfarande långt från förverkligad. Istället är det vinstintresset, många gånger kanaliserat genom västerländska och däribland svenska bolag, som dikterar levnadsvillkoren. Av den sociala demokratin, lika rätt till bland annat utbildning, vård och omsorg, finns endast blygsamma spår.

Av dessa skäl är det politiskt intressant att följa Kinas utveckling - liksom att notera hur litet de västerländska välansedda företagen bryr sig om miljö, arbetsmiljö och just demokrati långt borta från hemlandets positiva nyhetsinslag i a-ekonomi.

Som socialist är demokratin mitt bärande politiska fundament. Demokrati som ett sätt att bygga jämlikheten och friheten. Demokrati som ett sätt att sätta stopp för en ordning där beslut som påverkar hela mänsklighetens framtid fattas av en liten klick ekonomiska makthavare, utan social och miljömässig hänsyn. Demokrati i samhällets alla delar, såväl i den politiska som den ekonomiska och sociala sfären.

Ja, demokrati för att jag inte tycker att vi skall låta oss nöjas med att få rösta vart fjärde år till församlingar med endast begränsat eller inget inflytande över ovan sagda framtidspåverkande ekonomiska beslut.

Man ska (tydligen) ha husvagn

Egentligen talar reportagen (i SvD och DN) för sig själva. Sverige år 2007 är på många sätt förvillande likt Sverige år 1907. För hundra år sedan utnyttjades infödda svenskar på det vis som beskrivs i artiklarna. Nu när arbetarrörelsen sedan länge har satt P för den utsugningen blir det istället utländsk arbetskraft som förnedras. Det är oanständigt, motbjudande och rentav äckligt.

De usla boendeförhållandena för dessa arbetare demonstrerar med all önskvärd tydlighet två ting:
1) kapitalisternas människosyn
2) att vi inom vänstern har ett mycket tydligt ansvar. Vi måste ta strid för allas rätt till ett bra arbete och ett värdigt boende. Dels för att uppenbarligen gör ingen annan det, och dels för att om inte är vi kollektivt bara en liten lort.

Tagit nåt för givet?

Ibland inser man hur mycket man tar för givet. På universitetet i den österrikiska staden Graz verkar det som om de tar betalt för kurskatalogen. Hela 8 euro får du punga ut med för att få förteckningen över vilka kurser som finns att läsa.

Apropå liberaler...

så läste jag ikväll DN:s huvudledare från i måndags. Den framstod först som ett försvar för en modell där vi alla betalar solidariskt för mediciner. Vilket fick mig att undra om inte ledarredaktionen själv hade tagit ett litet piller inför skrivandet - ända tills jag började läsa noggrant. Då insåg jag att det bärande temat snarare var en oro för de ökande läkemedelskostnaderna.

Ledaren förespråkade förvisso att de som behöver dyra mediciner skall få det, men påpekade att kostnaderna för detta på grund av pengabrist måste betalas av något annat. Med ledarens egna ord: "rätten till liv väger "..."blytungt tyngre än 'rätten' till friår, 80 procents ersättning i arbetslöshetsförsäkringen eller sex timmars arbetsdag."

Det håller jag visserligen med om; skillnaden är väl att jag tycker att rätten till liv och rätten (utan citattecken) till friår, 80 procents ersättning i a-kassan och sex timmars arbetsdag väger just blytungt mer än "rätten" till skattesänkningar i mångmiljardersklassen för de rika.

Men det är klart - jag är ju inte liberal.

De gröna liberalerna

Alla större partier i svensk politik har minst en inre konfliktlinje av vikt. För vänstpartiets och socialdemokraternas del är det en tydlig vänster-höger dito. Hos kristdemokraterna, moderaterna och centerpartiet är det (ny-)liberalism mot socialkonservatism. I folkpartiet går skillnaden mellan social- och batongliberaler.

Miljöpartiet är inget undantag. Tvärtemot egna storvulna ordvändingar om frihet från ideologierna sprungna ur industrialismen (socialism, konservatism och liberalism) går det hos de gröna en tydliga spricka just mellan höger och vänster [1]. Det märks när de diskuterar arbetsrätt, privatägda skolor och vårdcentraler, generell välfärd eller grundtrygghet och statligt ägandes vara eller icke vara. Och det märks när de pratar regeringsalternativ, såväl i kommuner och landsting som på nationell nivå.

Det finns alltså en tydligt liberal ådra hos en del miljöpartister i synen på frihet, individualism och ekonomisk politik. Peter Eriksson är en av dessa. Redan före valet gick han ut och propagerade för en trepartiregering bestående av socialdemokraterna, folkpartiet och miljöpartiet.

Idag är det dags igen. Nu tycker Peter Eriksson att vänsterpartiet inte ska få vara med och samarbeta med socialdemokraterna och miljöpartiet. Motiveringen är att vänstern är "bakåtsträvande och gammalmodig".

Men stödet bland socialdemokrater är betydligt större för ett s+v-samarbete än för en s-mp-samverkan. De flesta sossar har inga större problem med (v). Däremot har vi mycket svårt för liberal politik, oavsett av vem den framförs. Det borde Peter Eriksson tänka på!

---

[1] Det lätt komiska i detta sammanhang är att hur mycket miljöpartisterna än påstår att de är förmedlare av en "ny" ideologi så ljuger de. Och tror de på vad de säger har de lurat sig själva. Ernst Haeckel som var tysk biolog och läkare (m.m.) och verkade på 1800-talet kan nämligen med rätta räknas som den första ekologisten.

Uppdatering: Peter Eriksson får svar på tal av Lars Ohly.

En talande lyssnande tystnad

I en artikel i Svenska Dagbladet om Mona Sahlin och partiets framtid är huvudbudskapet att Mona är tyst och att det är fel. Jag håller med om att oppositionen kunde ha varit hårdare, men de som kräver att Sahlin själv borde börja staka ut riktningen är fel ute. För menar hon allvar med "laget" och inte "jaget" är det just nu partiet som skall göra sig hört. Och jag anser att vi faktiskt får skylla oss själva om vi inte tar det här tillfället i akt.

Detta alldeles särskilt som partiet står och väger. Blir det triangulering eller egen politik utifrån egen ideologi? Jag tillhör dem som menar att förlusten 2006 knappast kan förklaras av vi inte var tillräckligt mittenorienterade. Utan att vi föll därför att vi i praktisk politik inte var våra idéer (tillräckligt) trogna. Vi hade svikit kravet på jämlikhet. Och uppenbarligen är inte ökade klyftor vad svenska folket vill ha. Stämningen ute i landet ger en tydlig signal: varning för högersväng!

Slutsatsen blir alltså: Mona måste lyssna, men partiet måste också tala.

Imorgon är en annan dag

Inför kvällens TV-duell har Synovate Temo genomfört en opinionsundersökning som visar att Mona Sahlin utklassar Fredrik Reinfeldt i grenen ingjuta hopp om morgondagen.

Så med tanke på detta och andra opinonsmätningars resultat - visst känns det väl som att den ljusnande framtid är vår!

En riktigt god affär

Det finns en mycket enkel lösning till den senaste veckans skandaler kring utförsäljningen av de statliga bolagen: Stoppa hela processen och sälj ut den ansvarige ministern Mats Odell istället!

Herr Odell lär väl knappast betinga ett högt pris, men oavsett hur litet vi får för honom blir det ändå en god affär - för Sverige, för regeringen och, i synnerhet, för kristdemokraterna.

Sluta hymla

På debattsidan i det senaste numret av "Lokaltidningen" skryter två kristdemokrater om att det nu finns ett mindre ambitiöst förlag på upprustning av Högevallsbadet i Lund som skulle kosta ca 200 miljoner kr, d.v.s. 100 miljoner kr billigare än "vad socialisterna föreslog". De glömmer givetvis att nämna att kd varit med och röstat ja till en kommunbudget där 0 kr avsatts till upprustningen...

Det skall vara rött i år

Nu har två opinionsmätningar, Sentios och Synovate Temos (även här), visat på rekordstor ledning för den rödgröna oppositionen. Synovate Temo ger oss ett försprång på drygt 15 procentenheter, och enligt Sentio ligger vi nästan nitton procentenheter före högerregeringen. I bägge mätningarna är det på grund av socialdemokratiska framgångar: 44,6 procent i Synovate Temo och 45 procent i Sentio.

Trevligt är att vår (socialdemokraternas) ökning inte tycks tära på vänster- och miljöpartiet. Detta innebär att enligt ovanstående opinionsmätningar skulle det i riksdagen bli socialistisk majoritet (s+v) om det vore val idag. Det scenariot säger jag inte nej till. (Men miljöpartiet är naturligtvis ändå välkommet att samarbeta med oss!)

Det är emellertid viktigt att dra rätt slutsats av opinonssiffrorna. Det duger inte att slå sig till ro och lita till att vi kan surfa på vänstervågen ända in i mål 2010. Vi måste förändra och förnya oss. Men allt sådant arbete tar en politisk riktning. Våra höga opinionssiffror har åtföljts av andra mätningar som visar att andelen som tycker att vi (socialdemokraterna) står för de mest utsatta har skjutit i höjden. Detta samband bör alla inom partiet ta till sig! Det innebär en varning till dem som vill att förändringen mest skall bestå av en triangulering mot den borgerliga politiken (vilket i sig är märkligt med tanke på dennas uppenbara impopularitet!).

Så, alla rådslagsdeltagare, lyssna på väljarna: Det skall vara rött i år. Låt det gälla även socialdemokratin själv!

Diktaturens kreatur går till attack

Läget i Burma blir allt värre. Nu rapporterar DN om skottlossning mot frihetskämparna. En demonstrant har dödats i Rangoon. SVD skriver att Aung San Suu Kyi har fängslats. Kulor och krut mot den politiska demokratin kan inte accepteras.

Björn Afzelius skrev en gång (i låten Glasnost) att

Det finns ett pris för frihet som alla vet är sant;
det priset kommer alltid va' konstant:
Går friheten förlorad på någon enda plats,
så har den gått förlorad överallt.

Nu är vi alla skyldiga att hjälpa det burmesiska folket i kampen. Burma är just nu den plats där friheten måste vinnas. Som ett steg på vägen mot frihet överallt.

Martyrer i regionfullmäktige

Sorlet lägger sig och tystnaden sjunker över salen. Någon bläddrar i en tidning, andra tittar igenom de handlingar som låg på bordet när vi kom, andra tittar sig med spänd förväntan om i salen. Rummet är klätt i brunt trä och en svag lukt av mögel når näsborrarna, trots att salen i stort sett är nyrenoverad. Dagens session erbjuder en och annan intressant fråga, bland annat skall initiativ från de delregionala beredningarna diskuteras och några spännande interpellationer finns i handlingarna.

Sessionen inleds med en diskussion om remissen ang. ansvarskommitténs slutbetänkande, SOU 2007:10. Sverigedemokraterna löpte amok då de ansåg att det regionala projektet var ett hot mot nationalstaten. De lade fram en egen remiss, på sittande möte, och gjorde sig sedan till martyrer då ingen ville rösta på det. Ingen röstar på våra förslag, vare sig det är dåliga eller bra, gnällde herr Sverigedemokrat martyrmässigt.

Inte en tanke ägnades åt att högst få, omfattande förslag, som läggs fram på sittande möte utan möjlighet till behandling i partigrupperna, antas eller prisas av någon annan än den som lagt förslaget. Det är inte helt förenligt med den demokratiska ordningen att alla inte kan få del av ett förslag innan det ställs till votering. Demokrati kanske i och för sig inte är alltför bekant för någon som kommer från ett parti med brunfläckade rötter. Det något komiska i situationen är dock att en ickedemokrat använder sig av ett demokratiskt argument för att utmåla sig som martyr, samtidigt som man lägger förslag på ett sätt så att de inte går att behandla i en demokratisk process. Man tar sig för pannan.

Det är inte ett dugg synd om Sverigedemokraterna. Det är snarare alla andra det är synd om, som tvingas lyssna på tjatet.

För ett fritt Burma!

Jag tillhör dem som tycker att det kan vara rätt att ta till vapen för att försvara friheten eller återövra den. Så länge kulorna riktas mot förtryckaren och enbart förtryckaren.

Den största och mest hisnande kampen är emellertid den som förs utan kulor och krut. Just nu pågår en sådan strid i Burma. Munkarna marscherar för ett slut på förtrycket. Må det gå dem väl!

Läs mer om frihetslängtan i Burma i Dagens Nyheter, i Svenska Dagbladet och på Cattis blogg respektive Raúls blogg. De senare tillhör några av dem från socialdemokratiska studentförbundet som sedan flera år aktivt deltar, med fredliga medel, i kampen.

"Hej, kära Filippa"

Jag kunde bara inte undanhålla er det här.

Läs!

Latin - är det så här det ska vara?

Just nu pågår en presskonferens ute i Språk och Litteratur-centrums foajé. Det meddelas att Latinundervisningen på Lunds Universitet kommer att återuppstå tack vare en donation från en stiftelse.

Är det så här det kommer att vara i framtiden? Högre studier finansieras av icke offentliga intressen och staten låter bildningen klara sig bäst den vill.

Ja, vad ska man säga. Jag finner en oerhörd symbolik i det faktum att detta meddelas samma dag som regeringen kommer med sin budget och därmed sina fortsatta satsningar på ett systemskifte. Ni vet, det där systemskiftet som barkar fort fram emot ett kallare och mera otrevligt Sverige.


UPPDATERING: Nu har nyheten nått massmedia. Sydsvenskans artikel återfinns här.

Privatiseringsiver

''Behoven av vård och omsorg kan bara mötas genom en organisation som tar sin utgångspunkt i just behoven, inte i lönsamheten, en organisation som kontrolleras av medborgarna, inte av vinstintresset....dvs bara genom en stark, samhällelig sektor'' därför att den ger människorna möjlighet att påverka den enbart i kraft av att de är medborgare. Oberoende av vilka ekonomiska resurser de besitter!''.

Orden är Olof Palmes. I denna privatiseringsiver som råder känns de mer relevanta än någonsin. Den senaste tidens politik har snarare fokuserat på motsatsen. Mer privat, mer avgift, mer försäkringsinslag och mindre skatt (undantaget bensinskatt, den höjdes visst). Bakom termer av valfrihet och fler alternativ i vården påbörjas sakta men säkert nedmonteringen av en gemensamt finansierad vård där alla är välkomna oavsett ekonomiska förutsättningar. Det finns inget egenvärde i privata lösningar. Inte heller är det självklart att det blir mer effektivt, skapar kortare köer eller mer lönsamt.

Nu finns möjlighet till politisk inflytande över organisationen. Även om man kan ha synpunkter på medborgarens reella inflytande över organisationen måste man konstatera att det inte blir mer inflytande av outsourcing och privatklinik. Vidare måste man ta sig en funderare över var lönsamheten ligger i ett dylikt företag. Någonstans måste pengarna komma in. Exempelvis får man lösa det via privata sjukvårdsförsäkringar eller eventuellt genom bidrag till verksamheten. Risken är stor att finansieringen till stor del går via skattsedeln, trots det minskade inflytandet från våra förtroendevalda. Den stora skillnaden riskerar att visa sig i att den som inte har råd får vara utan. Där lönsamheten kommer i främsta rummet hamnar människan i skymundan.

Simma lugnt!

Göteborgsposten rapporterar att Öckerös borgerliga kommunledning i våras bestämde sig för att fräscha upp kommunens grafiska profil, däribland kommunvapnet.

Sedan 1950-talet har Öckerös vapen varit en båt över blått vatten med mot vänster simmande fiskar. Och det nya förslaget som vann bifall av borgarna skilde sig endast i ett avseende av betydelse: fiskarna vände sig nu mot höger. (Man kan inte annat än förmoda avsikten bakom detta!)

Förändringen gillades emellertid inte av Öckeröborna; så många har hört av sig till kommunen att högern har tvingats att tänka om. Vapnets originalutseende behålls - fiskarna skall även framgent simma vänsterut.

I sanning är allting politik!

Uppdatering: Även Aftonbladet har uppmärksammat storyn. I en intervju förnekar den moderate kommunstyrelseordföranden att fiskarnas simriktning har politisk betydelse. Han säger också att ingen protesterade i vare sig kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige. Då infinner sig genast frågan: Vad tänkte egentligen socialdemokraterna på?!

Klasskamp från fel håll - dags för motstånd nu!

Fjolårets valresultat var en fördelningspolitisk och välfärdsmässig katastrof. Under det gångna året har högerregeringen vidgat klyftorna i rekordfart. Skattesänkningarna och pigavdragen, de borttagna förmögenhets- och fastighetsskatterna - alla har de gynnat de rika på de fattigas och på barnens bekostnad. För a-kassan har försämrats, ersättningsnivåerna för VAB- och pappadagar har sänkts, arbetsmarknadspolitiken har bantas rejält och Försäkringskassor läggs ned runt om i landet.

Men det mest illvilliga ur jämlikhets-, frihets- och solidaritetssynpunkt är regeringens attack på facket. Det är ju på grund av avgiftshöjningarna i a-kassan som LO förlorar medlemmar i rask takt. Detta inser naturligtvis även högern - det är vad den alltid har åstundat.

Arbetarrörelsens fackföreningsgren är nämligen borgerlighetens potentiellt farligaste fiende. Jag skriver potentiellt, för hittills har det varit alltför tyst från LO-borgen. Det duger faktiskt inte, Wanja & CO, att gå omkring och småmuttra - det räcker inte att organisera namninsamlingar på internet. För det är allvar nu. Det pågår klasskamp i Sverige. Men slagen utdelas från fel håll, och låter vi dem fortsätta regna ned i tre år till utan motstånd blir det svårt att se framtiden i ögonen. Därför är det obegripligt att ni/vi inte deltog i dagens demonstration på Sergels torg (se även här).

I högerregeringens Sverige är varje dag utan strid är en förlorad dag. Måtte det inte bli många fler.

Jag skrattar dem i ansiktet!

Till Socialdemokraternas expedition kommer det allt möjligt skit. Bokstavligen. Nu senast var det någon som returnerat en av våra broschyrer indränkt i urin. Ur ett arbetsmiljömässigt perspektiv är det givetvis hemskt att brevbärarna och personalen på expeditionen utsätts för detta. Ingen vill väl få sådant i posten och denna typ av trakasserier ska givetvis polisanmälas! Ur ett politiskt perspektiv kan jag dock inte hjälpa att tycka att det är lustigt - Knappast reaktionen som eftersöktes!

Tänk er själv - Här är någon i sådan total avsaknad av argument eller vilja att ta del av den offentliga debatten att denne kissar på ett flygblad, lägger det i ett frankerat kuvert och sen går med det till brevlådan. Antagligen är personen väldigt nöjd med sig själv efteråt och tror att detta kommer hämma vårt socialdemokratiska engagemang. Tvärtom är det ju rätt uppmuntrande för oss att personen i fråga som uppenbarligen ogillar oss så starkt inte har mer att komma med än sitt eget urin! Det är inte politiskt korrekt att skratta åt patetiska människor men i det här fallet blir jag full av skratt bara jag tänker på det! Vore det inte underbart om personen som gjort detta sen nöjt går runt till folk och skryter om att han har postat sin egen urin till socialdemokraterna!

Om motståndskonferensen

I helgen anordnade Sveriges radikalaste, bästa och snart största SSU-distrikt, SSU-Skåne, en konferens i Kristianstad. Temat var kort, gott och välbehövligt: motstånd. Motstånd mot högerregeringens brutala politik, motstånd mot kapitalet och dess lakejer, motstånd mot orättvisor och ojämlikheter i vilken skepnad de än må ta.

Schemat, som ni kan ta del av här, var späckat med intressanta personer och föreläsningar: Maj-Britt Theorin om socialdemokratisk utrikespolitik i förändring (läs: försämring), Thage G. Peterson om det bedrövliga svenska kriget i Afganistan, Kajsa Borgnäs om politikens språk och faran i att anamma ett borgerligt dito, Nisreen Al-Issawi från al-Fatah i Bethelem om Israels ockupation av Palestina och situationen där idag - för att nämna några.

På lördagskvällen underhölls jag, de andra över tvåhundra konferensdeltagarna från hela landet och Kristianstadsbor på den öppna konserten av bland andra Billie the Vision and the Dancers och Berang, en rappare från Malmö med ett stort politiskt engagemang och härliga sprudlande, radikala texter.

Det hela kan sammanfattas med ett ord: succé!

Jag kan bara beklaga att jag inte lade ut informationen här före koferensen. Men å andra sidan sett hade ni ändå inte fått plats; arrangemangaet var fullbokat! Jag lovar att vara ute i bättre tid nästa gång. För då måste ni följa med!


UPPDATERING (17/9): Kristianstadsbladet skrev om konferensen. Den trevliga artikeln hittar du här!
UPPDATERING (18/9): Sveriges Radio Kristianstad rapporterar här!

Det är Robin Hood jag vill ha!

Denna sommar besökte jag mina hemtrakter i norra Sverige. Bland annat så genomförde jag en bilresa genom Tornedalen från Kiruna till Haparanda. Jag har åkt den vägen många gånger förut men denna gång var det något som slog mig. I praktiskt taget varenda by jag passerade fanns det minst ett igenbommat och öde hus, ofta flera stycken. Husen var generellt i väldigt dåligt skick så de har antagligen stått övergivna ända sen den stora avfolkningsvågen på 60- och 70-talet. Det var en sorglig syn, några av husen var gamla Tornedalsgårdar med kulturhistoriskt värde.

När folk tänker på Norrlands inland så tänker de ofta på bidragsberoende och gnälliga apatiska norrlänningar. Den bilden tänker jag inte skriva mer om här, vill ni veta vad jag tycker om det kan ni läsa mitt tidigare inlägg om det istället. Däremot finns det mer att säga om skatteutjämningssystemet.

Ibland hör man politiker från tätortsområden beklaga sig över att de måste skicka en del av sina skattepengar till mindre lyckligt lottade kommuner. Här i Lund hör man det i bland som ett argument för att inte höja skatten, en del av de ökade inkomsterna skulle då gå till skatteutjämningssystemet. Detta är enligt mig ett extremt dåligt argument. Ta Danderyd och Lidingö som exempel, två till ytan rätt små kommuner med en stor andel höginkomsttagare och en liten andel låginkomsttagare. De behöver inte satsa stora summor på sjuktransporter, färdtjänst, skolskjuts och socialbidrag. Detta gör att de alltid kan ha en lägre kommunalskatt och ändå uppfylla lagens krav på service till medborgarna än en glest befolkad och till ytan stor kommun. Om ingen vill dela med sig av sina inkomster till kommuner med sämre förutsättningar så antar jag att de som bor i glesbygden förväntas flytta därifrån om det inte passar att leva utan sjukvård och skola etc... Hmm, vänta... Jag har nog ändrat mig, några miljoner nyinflyttade låginkomstagare i rikemanskommunerna är kanske precis vad som behövs.

Sist vill jag bara poängtera att Sveriges till ytan största kommun Kiruna (där jag vuxit upp) är en av de som BETALAR till skateutjämningssystemet trots åratal av avfolkning med svikande skatteunderlag som följd. Efter den borgeliga regeringens förändring av skatteutjämningssystemet tillhör Danderyd och Lidingö istället de som vinner på systemet. Skatteutjämningssystemet finansierar alltså de facto deras låga skatter!

Tillsammans mot kapitalet (?)

I det senaste numret av Tiden (3/07) skriver utredningschefen i Arbetarrörelsens Tankesmedja, Anne-Marie Lindgren, om behovet av att "återskapa den allians mellan arbetarklass och medelklass (1) som var den stabila grunden för efterkrigstidens reformpolitik" och om hindren för detta. Här följer mina kommentarer om hennes artikel.

På några punkter är jag och Anne-Marie Lindgren överens. Socialdemokraterna förlorade väljare både bland den grupp som i allmän debatt kommit att kallas arbetarklass, det vill säga människor från i huvudsak LO-kollektivet, och bland dem som benämns medelklass - människor främst från SACO-kollektivet med relativt lång utbildning och ofta välbetalda arbeten.

Jag förespråkar även det Lindgren kallar "löntagarallians". Människor från både "arbetarklass" och "medelklass" lever av att sälja sin arbetskraft och står således i gemensam konflikt mot kapitalet. Klok är därför den socialdemokrat som söker stärka den politiska gemenskapen mellan dessa grupperingar. Jag vänder mig emellertid mot Lindgrens antagande om att alliansen är nödvändig därför att Marx hade fel i fråga om medelklassens proletarisering. För inte gav väl Marx ett sistadatum för denna? Och inte är väl historien slut?

Men hur återvinna medelklassen och återskapa löntagaralliansen? Jag menar att det kan ske med en politik för fler jobb och bättre och en mer tillgänglig välfärd, utan vare sig kundval i äldreomsorgen eller elevpeng i skolan. Då säger kanske någon att valresultatet 2006 talar sitt tydliga språk. Men medelklassen 2006 var inte i fråga om valfrihet och städerskor i hemmet väsenskild jämfört med 2002 eller ens 1998, då valen resulterade i en rejäl vänstermajoritet, också bland medelklassen.

Skillnaden mot 2002 (och 1998) var att vänstern 2006 förlorade debatten om jobben. Det finns knappast någon socialdemokrat (eller vänsterpartist) aktiv i valrörelsen ifjol som inte kan vittna om detta. LO:s och partiets valanalyser bekräftar den bilden. De från medelklassen som lämnade socialdemokratin gjorde det på grund av jobbfrågan. Trots den relativt sett mycket lägre arbetslösheten i gruppen var rädslan för att förlora arbetet eller för att sonen eller dottern vid universitetet inte skulle få något stor; aldrig i en svensk valrörelse har fenomenet "akademikerarbetslöshet" dryftats så som skedde 2006.

Och angående valfrihet inom välfärdstjänsterna: det alla människor, oavsett samhällsklass, vill ha är hög kvalitet och god tillgänglighet. Att välja blir intressant först när utbudet och kvaliteten försämrats i vissa skolor, vårdcentraler och äldreboenden - det vill säga när valet blir en möjlighet att slippa en dålig eller svåråtkomlig tjänst. (I de fall där kontakten mellan till exempel patient och läkare skurit sig måste det finnas goda möjligheter att byta doktor. Men det handlar mer om brukarinflytande än om valfrihet, och som regel finns denna öppning redan idag i offentligdriven vård.) De eventuella kraven på valfrihet har ju sammanfallit med nedskärningarna i vård, skola och omsorg, vilka framförallt företogs på 1990-talet men som alltjämt märks tydligt. De har sammanfallit med en massiv borgerlig framryckning på det idémässiga fältet (en utveckling inte heller socialdemokratin har kunnat freda sig från).

Att Anne-Marie Lindgren ändå pläderar för valfrihet är därför något märkligt. Och än konstigare blir det mot bakgrund av hennes erkännande att den kräver en överproduktion som inte kan utnyttjas, och att rätten att välja i huvudsak utnyttjas endast av medelklassen. Min undran blir om det i ett läge där de flesta talar om kraftigt ökande behov av välfärdstjänster är klokt att satsa på dyr valfrihet för en del istället för kvalitet för alla - alltid och för varje krona.

Ett annat problem Anne-Marie Lindgren målar upp är svårigheten för många barnfamiljer att få tiden att räcka till. En politik för att människor skall få mer tid tillsammans behövs, men den får aldrig ställas mot det skriande behovet för många barnfamiljer att få pengarna att räcka till. Även om rikedom inte per se köper lycka är vändandet på varje krona knappast något som i allmänhet gör människor gladare. Därför måste varje förslag om ökad tillgänglighet till tjänster i hemmet ställas mot inte bara efterföljande utveckling mot låglönemarknad och ökad ojämställdhet utan också mot kravet på ekonomisk och social jämlikhet.

En reform som kan ge mer tid utan ökade klyftor är arbetstidsförkortning med bibehållen lön (det senare åtminstone i låglöneyrken). Det kommer inte att bli enkelt. Men det går - det går om man vill. För ekonomi är politik och politik, det är som bekant att vilja något.

Socialdemokraterna måste vilja och våga igen.

---------------------------------------------------------------------------------

För enkelhetens skull har jag i detta inlägg valt att använda orden "arbetarklass" respektive "medelklass" såsom Anne-Marie Lindgren gör. Det betyder inte att jag helt och fullt delar hennes uppfattning om hur begreppen skall hanteras.

Reinfeldts väckarklocka

"Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten."(Reinfeldt: Det sovande folket, 1993)

Så skrev Fredrik Reinfeldt 1993. Från borgerligt håll har det kommit ett flertal förslag som visar på att Fredrik Reinfeldt och hans släptåg är en samling handlingskraftiga personer som inte fruktar att gå från ord till handling. Nedan följer några av förslagen som visar på burgna borgares metod för att väcka svenska folket ur välfärdsslumret.

A-kassan sänks till 70 procent redan efter 100 dagar (200 dagar för människor över 24 år) och 65 procent efter 200 dagar (300 dagar för människor över 24 år).

Utförsäljning av akutsjukhus - privatisera akutsjukvården och tillåt gräddfiler i vården.

Utförsäljning av allmännyttan - det blir färre hyresrätter, vilket särskilt drabbar grupper som inte kan eller inte vill ta lån; ungdomar, pensionärer eller låginkomsttagare..

Sänkt tak i den tillfälliga föräldrapenningen, rehabiliteringspenningen, havandeskapspenningen, närståendepenningen, sjukförsäkringen, smittbärarpenningen, arbetsskadesjukpenningen, dagpenningen enligt det statliga personskadeskyddet och ersättningen från Försäkringskassan vid tvist om sjuklön.

Högre skatt för arbetslösa, sjuka, och föräldralediga än övriga from 2007.

Sänkt ålderspension för förtidspensionärer genom förändrad antagandeinkomst från 93 till 80 procent.

Listan kan (tyvärr) göras längre. Gemensamt är att den borgerliga väckarklockan slår hårt mot de svagaste grupperna i samhället. De sjuka, de arbetslösa, de bostadslösa, de gamla, de unga som ännu inte riktigt har kommit in på arbetsmarknaden. Dessutom skall de betala högre skatt för en välfärd som alltmer går åt egenfinansiering via avgifter istället för en solidarisk finansiering via skattsedeln. Kombinerat med försämringarna i trygghetssystemen kommer därjämte röster från centerns håll om att begränsa strejkrätten och försämra arbetarnas möjligheter till inflytande på sina arbetsplatser. Till det skall läggas incitament om återhållsamhet i lönebildningen. Mindre trygghet, mindre rättigheter, lägre löner och lägre ersättningar. I Reinfeldts Sverige finns det ingen falsk trygghet, det finns snart ingen trygghet kvar alls.

Klokt om krig

"Every gun that is made, every warship launched, every rocket fired signifies, in the final sense, a theft from those who hunger and are not fed; those who are cold and are not clothed."

President Dwight D.Eisenhower, ur The Chance for Peace, ett tal för the American Society of Newspaper Editors den 16 april 1953.

Munkavelspolitik för arbete?

Centerpartiet inleder sin riksstämma i Kalmar på torsdag. Maud Olofsson har kritiserats från många håll för sina ambitioner om att begränsa strejkrätten för att småföretag inte skall kunna dras in i konflikter som de inte är direkt berörda av. Hon menar att det måste finnas proportionalitet mellan stridsåtgärderna och de konsekvenser som de leder till och att småföretagarna är nyckeln till hur vi skall klara framtidens välfärd. Grunden för hennes agerande är, enligt henne, att minska utanförskapet så att fler kommer i arbete och inte förlorar kontakten med arbetslivet. Centerpartiets ledare menar då att lösningen på arbetslösheten (återigen) ligger i att försämra villkoren för arbetstagarna och begränsa deras möjligheter till att göra sina röster hörda.

Framtidens välfärd oroar inte bara Maud Olofsson utan även mig. Inte på grund av att småföretagarna skall anpassa sig efter regler som andra arbetsgivare, utan för att den senaste tidens förändringar ibland annat socialförsäkringssystemen slår hårt mot de som har det svårast. För att borgarnas hårda politik går ut på att straffa ut människor ur systemen istället för att tro på att trygga människor vågar. Trygga människor vill. Den otrygghet som borgarna är i färd med att sprida i samhället skapar inte arbete och motverkar inte utanförskap. Hungriga vargar jagar inte bäst och hungriga magar är ingenting ett välmående land skall driva fram. Nu skall dessutom möjligheten för arbetare att ta strid för sina arbetsförhållanden begränsas om Maud Olofsson får som hon vill. Inget ord om hur munkaveln hon vill påföra skall skapa mindre utanförskap.

Å andra sidan kommer orden från politikern som verkar tro att alla lösningar på arbetslöshet och sjukskrivningar ligger hos de arbetslösa och sjuka. Man kan helt enkelt inte förvänta sig något annat agerande eller några andra tankar med en sådan platt analys i botten.

Sluta mörda oss! (eller vårt engagemang)

Hmm... let's see...

Ett stycke heltidsstudier. För att fixa sig kunskap, en examen och utöka framtida karriärmöjligheter.

Ett halvtidsjobb, för att betala mina räkningar.

Ett starta företag, för att lägga grunden till det jag vill göra med resten av mitt liv.

En ersättarplats i Kommunfullmäktige.

En ledamotplats i nämnd.

En ersättarplats i styrelsen för kulturetablissemang.

En ersättarplats i det kommunala studentrådet. Som politiker.

Arbete i grupp som ska styra upp kommunens bibliotek.

Arbete i grupp som ska fixa stadens utformning. Typ.

En plats i redaktion för tidning som ska starta upp.

En plats i grupp som ska planera studiearbete i organisationen.

- Helen, vill du inte jobba lite mer. Vi behöver dig! Men du kanske inte får vara kvar förresten, så du ska inte känna dig trygg i din situation när det kommer till att betala räkningarna. Men jobba!

- Helen, vill du ta ansvar för den här gruppens tunga arbete fast kanske låta göra männen jobbet? Men du ansvarar.

- Här chefen, här är min kopis telefonnummer. Hon är jätteduktig. Hon kan säkert också jobba lite.

- Nej, herr ordförande, jag måste verkligen säga stopp nu. Och kanske ta tillbaka någonting jag inte sa stopp till förut?

- Varför måste alla unga kvinnor komma till mig samtidigt?

Ja, kanske beror det att under en enda kvälls sammanträde blev folk borttappade från talarlistan fem-sex gånger. Och med "folk" menar jag kvinnor. Samtliga tillfällen.

Kanske beror det på att vi engagerat oss för att försöka göra någon skillnad, inte för att sitta timtals ut och timtals in och lyssna på män som älskar ljudet av sin egen röst.

Kanske för att det inte går att se det komiska i sådana situationer hur många gånger som helst.

Kanske för att vi - jag - vill ha ett liv också, ett vid sidan om allt det där - ett alldeles eget. Ett hem som man faktiskt hinner se. Ett hem som man inte fasar för att se, eftersom det kanske finns lite tid att diska också. Eller lite kraft kvar som gör att man orkar lägga smutstvätten i en tvättkorg istället för att bara släppa den på golvet samtidigt som man stupar i säng. Kanske för att vi vill umgås lite med dem vi älskar.

Jag får väl ge det en sak iallafall - jag lyckas åtminstone sova natten igenom iallafall. Utan problem.

PS. Det här inlägget får kanske vara tillägnat herr ordförande, som faktiskt försöker. Och om alla hade försökt lika mycket, då kanske - kanske - det inte hade behövt vara så här. DS.

Skräpmat

Efter en hel sommar med bönor bestämde jag mig för att festa till det lite efter jobbet igår, eftersom det åtminstone trillat in några hundralappar på kontot. Jag gick och köpte en hamburgertallrik. Så här i efterhand kan jag ju konstatera att efter en sommar med bönor är det en mycket dålig idé, jag känner mig fortfarande smått illamående.

Jag tycker att vi borde följa New Yorks goda föredöme och förbjuda transfetter på restauranger. Och så borde vi höja skatten på saker med mycket socker och dåligt fettinnehåll. Det tycker jag är en bra idé; fattar inte varför vi bara sköt upp den diskussionen?

Låt folket få bestämma!

EU-frågan är viktig. Och besvärlig, åtminstone för den socialdemokratiska partiledningen, därför att det finns ganska många inom partiet som inte är alldeles överförtjusta i EU-medlemskapets konsekvenser, som vägrar att acceptera att marknaden överordnas människorna och som kräver att Sverige skall kunna bedriva en självständig utrikespolitik. Kritiken handlar varken om isolationism eller nationalism - den är ett uttryck för en genuin oro över hur demokratin beskärs, politiken rullas tillbaka till förmån för tjänstemannamakt och lobbyism och hur besluten fattas allt längre från medborgarna. Charl Thams artikel i LO-tidningen säger det mesta värt att säga i frågan.

Det ursprungliga förslaget om en konstitution för EU sades när det kom för ett par år sedan bara vara en förenklning av de nuvarande långrandiga och komplexa fördragen. Det var en grov lögn, som lyckligtvis genomskådades av de franska och holländska väljarna. Bakslaget för EU-eliten blev stort, men kanske inte tillräckligt. För nu är det dags igen - under Angela Merkels ledning har ett ny konstitution tagit form. Eller ny och ny - tankesmedjan Open Europe har i sin granskning visat att det mesta är sig likt jämfört med det ursprungliga förslaget. Numera heter det inte konstitution utan "reformfördrag" och den tilltänkte utrikesministern skall tituleras annorlunda, men mycket mer än så är det inte. Du kan själva jämföra här. För den som inte har tid med det kan hänvisas till Margot Wallström, vice ordförande i EU-kommissionen. Enligt henne är det "i grunden samma förslag".

I de flesta andra EU-länder (Sverige är inget undantag) vill människor rösta om det nya konstitutionsförslaget. Och i en hel del av länderna tycker de ledande politikerna att det är en bra idé. Så här säger Luxemburgs premiärminister Jean Claude Junker i den belgiska tidningen Le Soir: "Huvudbekymret för somliga av mina kolleger runt bordet var att komma överens om ett fördrag som kunde antas utan folkomröstning. Jag är förvånad över att man är rädd för sin befolkning." De enda svenska riksdagspartierna som inte är rädda är vänsterpartiet och miljöpartiet. Därtill kommer de sju frispråkiga centerpartistiska riksdagsledamöterna som sällade sig till de modigas skara genom gårdagens artikel på DN-debatt. Nu väntar jag med spänning på socialdemokratiska efterföljare. Kom igen, Mona! Sluta håll högerregeringen om ryggen! Våga låt folket få bestämma!

Dem kan man lita på

Ni har säkert redan hört dem, högerpolitikerna som hävdar att sysselsättningsökningen är den borgerliga regeringens förtjänst? Ni har säkert också hört socialdemokrater som protesterat mot detta, bland annat eftersom statistiken talar sitt tydliga språk: jobben började komma redan ifjol.

Men vem i hela världen kan man då lita på? Ja, tror ni inte på mig är det bara att fråga Nordeas och SEB:s chefsekonomer, Jörgen Appelgren respektive Robert Bergqvist. Det har Svenska Dagbladet gjort här.

Socialistiska piskstraff?

Återigen Studio Ett. Förutom en intervju med Lars Vilks, tog Studio Ett i sin andra timme i onsdags upp juridiska diskussioner från Bolivia. Evo Morales vill nu jämställa indiansk lag med den "vanliga" bolivianska lagen. Kan ju verka sympatiskt till en början att alla kulturer är lika mycket värda; men till vilket pris, kan man sedan undra?

Efter att sympatitanken slagit mig, berättar reportern i Bolivia att de indianska lagarna bygger på tusenåriga traditioner, och vi får höra brottsstycken ur en intervju med en indiansk rättsman av något slag. Han säger att om det haglar, då är det för att en kvinna gjort abort. Då samlas ett råd av äldre för att ta reda på vem det är som har gjort aborten. När man kommit på vem det är, då piskas både kvinnan och barnets far.

Bolivias justitieminister, eller vem det nu var, försvarar det hela med att man fortfarande inte tänker tillåta att någon piskas ihjäl eller att piskstraffen är allt för svidande; däremot tycker han att de fungerar bra som symboler.

Och just det - har du blivit oskyldigt dömd, då har du ingen möjlighet att överklaga.

Tank om folk hade tankt efter fore!

A andra sidan sett ar det ju trevligt att nagon tanker efter overhuvudtaget. Har ar en som gor det med besked i, hor och hapna, SVD.

Gympa med vettig musik

Till alla dem som gillar att rora pa sig men som forfasar sig over oljudet som kallas "musik" i gympahallarna - nu finns det antligen ett vettigt alternativ! Nu kan man, enligt DN, i Vintervikens tradgard trana till harliga indiemusikvideor. Battre sent an aldrig, sager jag och packar traningsklader och drar till huvudsta'n. Foljer ni med?

Idiot

Hörde på andra timmen av Studio Ett igår en intervju med Lars Vilks. Han är arg för att hans tolkningar av Muhammed som rondellhund inte ställs ut, och han menar att detta innebär att man inte får kritisera islam. Men precis som Rakel Chukri i dagens Sydsvenska, så undrar jag vilken kritik det egentligen är som han vill framföra mot islam?

I Studio Etts intervju verkade han sätta likhetstecken mellan kritik och kränkning; men vilka delar av islam är det egentligen han kritiserar genom att gestalta deras profet som en hund? Snälla, upplys mig! För jag förstår nämligen inte alls...

Sedan att anledningarna som utsällningsplatserna uppger att inte ställa ut skiten är att de inte har beredskap för de eventuella hot det skulle innebära - det säger ju inget gott om berörda ställen. Själv skulle jag nog mena att det borde gå att refusera enbart pga att de inte vill ställa ut sån skit. Återigen håller jag med Chukri, då hon säger att de här refuseringarna har lett till att Vilks teckningar får "ett konstnärligt värde som de faktiskt inte lever upp till".

Och tack och lov for det!

Det hander att jag laser Svenska Dagbladet. Visserligen ar den borgerlig, visserligen betedde den sig synnerligen illa pa nyhetsplats under fjolarets valrorelse och visserligen har den som uppenbart kriterium for sina ledarskribenter att de har en mycket stor och valfungerande gallblasa. Men anda - kanske just for att tidningen inte ens forsoker syssla med upphojd Journalistik ar den arligare an DN. Naval, Per Gudmundson ar en av Svenskans ledarskribenter. Och hans galla ar nagot i hastvag; sallan har jag sett ett mer hatiskt angrepp pa socialdemokratins ledare an den salva han levererar i dagens upplaga.

I en jamforelse med fotbollstranaren Svennis som haltar sa mycket att om den hade varit en spelare pa en plan sa hade den burits ut pa bar i samma stund bollen for forsta gangen kom i spel, recenserar Gudmundson Sahlins insatser som partiledare.

Den springande punkten i hans haranger om Mona ar kritiken mot det program hon presenterade for, bland annat, en valbehovlig satsning pa fororterna (och darmed pa jobb och jamlikhet) samt de aviserade aterstallarna i forsakringssystemen. Gudmundson forfasar sig over notan, minst 15 miljarder, och varnar for att det under en s-regeringen kommer att "bli dyrt for de lyckans ostar som har kvar en lon att betala skatten med".

Uppenbarligen raknar Gudmundson inte med att de borgerliga forsamringarna i a-kassan och sjukforsakringarna och den slopade avdragsratten for fackforeningsavgiften kostar. Uppenbarligen lyssnade Gudmundson inte pa den s-utredning som Par Nuder presenterade i Almedalen som pekar pa behovet av en rattvisare taxering. Uppenbarligen tycker Gudmundson att den femtedel av befolkningen som nu smorjer kraset pa kalaset betalat av forsamringar for samhallets mest utsatta skall fa behalla varenda graddroppe. Det far han naturligtvis tycka. Det tragiska i sammanhanget ar att han antagligen far bra betalt for det, kanske sa bra att han for egen del garna vill behalla de dar pengarna. Vem vet, kanske kan han nu anlita en duktig skattesubventionerad Jolanta som stadar pa dasset hans?

Sist men inte minst viktigt: Mona Sahlin har verkligen mycket litet med Svennis att gora! Och, Gudmundson, tack och lov for det!

UPPDATERING: Anledningen till att inlagget skrivits utan a-n, a-n och o-n ar att det forfattats i utlandet. Ifall nagon undrade, alltsa!

Landet utanför

Har börjat läsa Marcus Birros Landet utanför och efter första sidan var jag väldigt positivt inställd. Det var en passus där huvudpersonen berättar om hur han i sitt huvud brukar ha turneringar mellan världslitteraturens giganter, och det hela tilltalade mig på något sätt. Tyvärr dröjer det inte länge innan jag börjar bli uttråkad av hela bokens upplägg. Storyn berör visserligen på ett sätt - den tar upp utanförskap som kan komma sig av sjukdom eller arbetslöshet - men själva berättelsen känns ändå inte riktigt trovärdig.

Ett och annat avsnitt lyser igenom med en gnutta briljans; bokens ständiga och socialrealistiska ifrågasättande av verkligheten har helt klart ett värde, och de halvt om halvt utslagna karaktärerna kanske hade känts relevanta om det inte vore för att de här presenteras som så väldigt annorlunda och utanför.

Hela alltet omges av ett ganska så taskigt språkbruk; det är märkliga meningsbyggnader och sporadiska särskrivningar. Jag står inte ut. Förutom att språket är minst sagt undermåligt, så blir jag totalt uttråkad av bokens konstanta melankoli. Helt plötsligt börjar jag förstå varför Växjö Stadsbibliotek gallrat ut boken ur sitt sortiment trots att den skrevs för bara fyra år sedan, och jag slutar att läsa.

Anledningen till att jag får bry mig.

Jo, för att det finns en i det här fallet ganska viktig skillnad:

om det är jag som ser sluskig ut, då får jag själv också skulden för det. Fair enough.

men om det är han som ser sluskig ut, då är det av någon märklig anledning fortfarande jag som blir beskylld.

Kvinnor inte populära.

Jag funderade på att skriva ett eget blogginlägg om det, men sedan insåg jag att artikelskribenten i DN sa det så bra ändå.

Kulturhuvudstadssatsning 2014

Gräsrotskulturarbetare kritiserar satsningen och säger att det är en elitsatsning. Dick Harrisson gnäller på att det inte finns någon finkultur.

Vad tycker ni? Vad är egentligen kultur? Hur ska kulturpolitik föras? Vad är viktigt? Vem har rätt?

Förhoppningsvis har jag inom en snar framtid tid och ork att sitta ner och berätta för er vad min syn är.

Tills dess kan ni ju kolla in Sydsvenskans artikelserie om kulturhuvudstadssatsningen. Som litteraturvetare är jag ju tyvärr van vid att lägga märke till ordformuleringens värderingsmönster (typ nåt sånt, nån kanske fattar vad jag menar) - till de pyttesmå detaljerna i hur man uttrycker sig. Jag skriver tyvärr, eftersom jag tycker att det är tråkigt att hela artikelserien är så negativt vinklad. Tittar man på bara innehåll är det ju inte nödvändigtvis så - de lyfter ju faktiskt upp en del satsningar som gjorts.

Min personliga favorit är nog Litteralund.

Och just det: när jag sa till journalisten att jag tyckte att den femte friheten var ett bra komplement till de ekonomiska friheterna som finns inom EU, då sa jag också att jag tyckte det för att jag var väldigt kritisk till att vi skulle ha en massa ekonomiska friheter som det centrala...

Hur SJ blåser sina kunder

Det verkar som om SJ leker med sanningen när de rapporterar om sina förseningar. Även om förseningar beror på fordonsfel och de borde kunna lista ut att tåget blir mer än en timma sent till ställe C när det kommer en och en halv timme försent till ställe A (och tåget dessutom är mer och mer försenat till varje station), så påstår de alltid att tåget blir höst 1 timma och 59 minuter sena, På det viset slipper de leva upp till de resegarantier som ges och lämnar folk strandsatta i flera timmar utan mat, även om det är sent på kvällen. Smart. Verkligen jättesmart. Bara det att det också är förbannat taskigt.

Fy på SJ.

Nej, min tro är heligare än så.

Lite i strid mot min karaktär, så var jag faktiskt på gudstjänst igår. Det var spännande att se det hela, och i enighet med vad jag alltid sagt kunde jag konstatera en sak: jag är definitivt inte kristen. Många vränger på detta, och ibland har jag fått höra att till skillnad från mig så är talande person troende/tror på Gud osv.

Jag tycker att detta är ett konstigt antagande. Nej, jag är inte kristen; jag tror alltså inte på Herren Gud den allsmäktige, och därmed tror jag inte heller att Jesus var hans son över alla andra. Men jag är däremot i allra högsta grad troende. Jag tror på något gudomligt. Eller energier, vad man nu väljer att kalla det. Något övernaturligt kanske. Jag tror på att det finns något mer än vad ögat ser, som kanske inte går att förklara så där väldans lätt.

Någon försökte säga till mig att det inom kristendomen förekommer mycket diskussioner om hur saker och ting egentligen ser ut, och att kristendomen inte är något fixt och färdigt, utan en politisk kamp att jämföra med allt annat. En kamp, en tvist om att äga ett begrepp.

Men det är ju just det som är poängen - jag lever med politisk kamp och med försök att få makt över begrepp varenda dag i det mesta jag gör. Tron är någonting utöver det, någonting mycket mer heligt, som jag inte vill bråka om. Min tro är någonting som är bara min och som bara finns, det finns ingen anledning att sätta en etikett på den.

Alla far vara med, aven bratsen!

Jag och manga med mig brukar tycka att socialdemokraterna ar ett, trots storleken och medlemsantalet, osynligt parti. Det vill nagra medlemmar i s-foreningen Katapult andra pa. I Bastad, dar jag kommer fran, arrangeras som de flesta vet vid den har tiden Swedish Open - forutom tennis ar den ett bratparty av stora matt. Det leks hejdlost med champagne for tusentals kronor flaskan, vulgart stora segelbatar fyller hamnen och urbota dalig "musik" pumpas ut ur hogtalarna. Detta vill Katapult reagera mot. Darfor har de ordnat en solidarisk bordtennisturnering, dar man tavlar i lag och uppgiften ar att halla bollen igang sa lange som mojligt. Och io basta socialdemokratisk anda far alla, aven bratsen, vara med. Det finns till och med en sarskild paragraf om det! Mer om detta progressiva tilltag i Helsingborgs Dagblad!

Om allt mellan himmel och jord

Forst av allt: anledningen till att detta inlagg forfattas utan prickar (respektive ring) over o:n och a:n ar att jag skriver fran Vietnams huvudstad, Hanoi. Tidigare har det av okand anledning inte varit mojligt att komma in pa blogger.com. Jag misstankte val da och da att det var av sa kallade sakerhetsskal. Men nu, har i Hanoi, har det pa ett par stallen fungerat utmarkt.

Jag vill ocksa passa pa att slanga ivag en valriktad kanga till mina bloggkamrater. Det har varit litet val tyst pa bloggen. Jag anser mig ha laga forfall - i U-lander som jag ar - men vilka skal har egentligen ni? Jag menar, nu i Almedalstider finns det ju ett och ett annat att skriva om... Och fler nyheter finns anda - som till exempel artikeln i SVD i vilken avslojas att privata vardgivare har nekat rullstolsbundna vard. Varfor ar jag inte forvanad? Och till s-studenter, som rostade ned LSSK:s mer kritiska skrivning till privat vard, kanske vore det dags for omprovning i fragan...

Som sagt befinner jag mig tillsammans med en gammal gymnasiekompis pa en tvamanadersturne i Sydostasien. Vi har nu avverkat fyra av nio veckor, vilket innebar att vi "gjort" Bangkok, Kambodja och Vietnam. Pa tisdagmorgonen lokal tid lamnar vi Hanoi for Vientianne, huvudstad i Laos, i vilket land vi kommer (peppar, peppar) att tillbringa en veckas tid. Darefter galler norra Thailand i en vecka och sedan bar det av soderut for att med Markoolios ord (det ar inte ofta jag citerar honom!) sola och bada och dricka pina (jag vet att tildet saknas) colada de tre sista veckorna.

Det underbart vackra och avstotande avskyvarda ar standigt narvarande i den har delen av varlden: fattigdomen, bristen pa organisation, krigs- och folkmordsminnena blandas med nyrikedomen, underskona naturupplevelser, harliga manniskomoten.

Naval - nu far det racka. Har ni orkat lasa anda hit ar ni varda en stor rod stjarna (vilket inte ar nagon storre uppoffring fran min sida; det finns gott om dem har!).

Ha det!

15 timmar kvar!

I ytterligare 15 timmar kan världens befolkning vara med och säga sitt om vad som ska bli världens nya 7 underverk. I DN kan vi läsa att pyramiderna är de enda som finns kvar av de gamla underverken, och att de nya ska introduceras på en stor gala i Portugal imorgon kväll. Av 77 nominerade har arkitekturkunniga - eller nåt i den stilen - gallrat ut 21 finalister som världens befolkning nu kan rösta på. Omröstningen sker via internet, sms och telefon.

Jag har lagt min röst, lägg du din också!

Honung

I Alhambras Attack-serie hittar jag Zeina Ghandours roman Honung. I varje kapitel följer vi en ny karaktär, som samtliga utgör en del av samma historia. Den korta romanen (ja, den är verkligen inte lång - inte mycket längre än 110 sidor) utspelar sig under ett dygn.

Centrala symboler i historien är muslimsk bön och honung. En av huvudpersonerna, Ruhiya, är dotter till sin bys böneutropare, som i början av historien ligger för döden. Istället för att be om hjälp ifrån någon av byns manliga visa, så kliver Ruhiya själv upp i minareten och kallar till bön - något som är strikt tabu.

Samtidigt har Yehya, en ung pojke vars öde är djupt sammanflätat med Ruhiyas, blivit hängiven fundamentalist som ger sig ut på självmordsuppdrag. Exakt hur de två ungdomarnas förhållande ser ut är svårt att hänga med på, och boken är lite rörig på sina ställen - men den tar helt klart upp intressanta ämnen.

Vi får också följa berättelsen utifrån, ur ögonen på den lilla flickan Asra och journalisten Maya. Alla för med sig ett eget perspektiv av berättelsen, som helt klart tar upp intressanta ämnen. Självmordsbombare som ett perspektiv, kvinna som kallar till bön som ett annat. Detta sammanblandat med sjysst symbolik och vackert språk, ger en hög potential, men jag tycker nog tyvärr inte att den når riktigt ända fram. Jag hade gärna velat följa med lite djupare in i tabuerna och in i de fundamentalistiska tankegångarna.

För den som är intresserad av att läsa mer om denna bok och denna författare, går detta att göra här och här. Trevlig läsning.