På några punkter är jag och Anne-Marie Lindgren överens. Socialdemokraterna förlorade väljare både bland den grupp som i allmän debatt kommit att kallas arbetarklass, det vill säga människor från i huvudsak LO-kollektivet, och bland dem som benämns medelklass - människor främst från SACO-kollektivet med relativt lång utbildning och ofta välbetalda arbeten.
Jag förespråkar även det Lindgren kallar "löntagarallians". Människor från både "arbetarklass" och "medelklass" lever av att sälja sin arbetskraft och står således i gemensam konflikt mot kapitalet. Klok är därför den socialdemokrat som söker stärka den politiska gemenskapen mellan dessa grupperingar. Jag vänder mig emellertid mot Lindgrens antagande om att alliansen är nödvändig därför att Marx hade fel i fråga om medelklassens proletarisering. För inte gav väl Marx ett sistadatum för denna? Och inte är väl historien slut?
Men hur återvinna medelklassen och återskapa löntagaralliansen? Jag menar att det kan ske med en politik för fler jobb och bättre och en mer tillgänglig välfärd, utan vare sig kundval i äldreomsorgen eller elevpeng i skolan. Då säger kanske någon att valresultatet 2006 talar sitt tydliga språk. Men medelklassen 2006 var inte i fråga om valfrihet och städerskor i hemmet väsenskild jämfört med 2002 eller ens 1998, då valen resulterade i en rejäl vänstermajoritet, också bland medelklassen.
Skillnaden mot 2002 (och 1998) var att vänstern 2006 förlorade debatten om jobben. Det finns knappast någon socialdemokrat (eller vänsterpartist) aktiv i valrörelsen ifjol som inte kan vittna om detta. LO:s och partiets valanalyser bekräftar den bilden. De från medelklassen som lämnade socialdemokratin gjorde det på grund av jobbfrågan. Trots den relativt sett mycket lägre arbetslösheten i gruppen var rädslan för att förlora arbetet eller för att sonen eller dottern vid universitetet inte skulle få något stor; aldrig i en svensk valrörelse har fenomenet "akademikerarbetslöshet" dryftats så som skedde 2006.
Och angående valfrihet inom välfärdstjänsterna: det alla människor, oavsett samhällsklass, vill ha är hög kvalitet och god tillgänglighet. Att välja blir intressant först när utbudet och kvaliteten försämrats i vissa skolor, vårdcentraler och äldreboenden - det vill säga när valet blir en möjlighet att slippa en dålig eller svåråtkomlig tjänst. (I de fall där kontakten mellan till exempel patient och läkare skurit sig måste det finnas goda möjligheter att byta doktor. Men det handlar mer om brukarinflytande än om valfrihet, och som regel finns denna öppning redan idag i offentligdriven vård.) De eventuella kraven på valfrihet har ju sammanfallit med nedskärningarna i vård, skola och omsorg, vilka framförallt företogs på 1990-talet men som alltjämt märks tydligt. De har sammanfallit med en massiv borgerlig framryckning på det idémässiga fältet (en utveckling inte heller socialdemokratin har kunnat freda sig från).
Att Anne-Marie Lindgren ändå pläderar för valfrihet är därför något märkligt. Och än konstigare blir det mot bakgrund av hennes erkännande att den kräver en överproduktion som inte kan utnyttjas, och att rätten att välja i huvudsak utnyttjas endast av medelklassen. Min undran blir om det i ett läge där de flesta talar om kraftigt ökande behov av välfärdstjänster är klokt att satsa på dyr valfrihet för en del istället för kvalitet för alla - alltid och för varje krona.
Ett annat problem Anne-Marie Lindgren målar upp är svårigheten för många barnfamiljer att få tiden att räcka till. En politik för att människor skall få mer tid tillsammans behövs, men den får aldrig ställas mot det skriande behovet för många barnfamiljer att få pengarna att räcka till. Även om rikedom inte per se köper lycka är vändandet på varje krona knappast något som i allmänhet gör människor gladare. Därför måste varje förslag om ökad tillgänglighet till tjänster i hemmet ställas mot inte bara efterföljande utveckling mot låglönemarknad och ökad ojämställdhet utan också mot kravet på ekonomisk och social jämlikhet.
En reform som kan ge mer tid utan ökade klyftor är arbetstidsförkortning med bibehållen lön (det senare åtminstone i låglöneyrken). Det kommer inte att bli enkelt. Men det går - det går om man vill. För ekonomi är politik och politik, det är som bekant att vilja något.
Socialdemokraterna måste vilja och våga igen.
---------------------------------------------------------------------------------
För enkelhetens skull har jag i detta inlägg valt att använda orden "arbetarklass" respektive "medelklass" såsom Anne-Marie Lindgren gör. Det betyder inte att jag helt och fullt delar hennes uppfattning om hur begreppen skall hanteras.
1 kommentar:
Att ni orkar, kul att se att det finns några som orkar med det hela Hele n och Leo föresten ni kan väl höra av er eller nåt, andren_eric@hotmail.com
hade hött
Skicka en kommentar