Äntligen, Sahlin!

I dag när jag stod i labbet lyssnade jag, medan jag arbetade, på debatten i P1 mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I söndags såg jag huvuddelen av debatten dem emellan i SVT:s Agenda. I båda debatterna gjorde Sahlin bättre ifrån sig än vad som tidigare varit fallet. Men hennes insats i dag var hennes kanske hittills bästa som partiordförande och statsministerkandidat.

De som läser den här bloggen vet, och de som trillar in på den först i dag ska veta, att jag i många stycken har varit och är kritisk till Sahlin. Jag tycker till exempel att hon på alltför många områden har närmat sig den borgerliga regeringen i fråga om synen på skatter, på vem som ska bedriva välfärd och på vem ansvaret ska ligga för att jobben ska bli fler i Sverige. Jag har också kritiserat henne för att hon ibland ger ett luddigt intryck. Att hon däremot är en duktig talare har jag dock påpekat vid flera tillfällen. Och nu börjar hon också ta sig i debatten.

Jag tror att det finns väldigt många i det här landet, både socialdemokrater och osäkra väljare, som längtar efter att få höra statsministerkandidaten Mona Sahlin, en statsministerkandidat som inte bara argumenterar utifrån känsla utan också utifrån hårda fakta, utifrån initierade samhällsanalyser. Vi har väntat på en Mona Sahlin som på allvar tar tag i komplexiteten, visar på ideologiskt djup. I dag fick vi detta, och det med besked.

Det hela föranleddes av det grumliga svar vi fick från en borgerlig statsminister (vars högerkollegor runt om i Europa antingen har anammat högerextrema åsikter eller säkrat regeringsmakten genom dessas parlamentariska företrädare) på frågan om vad han tyckte om det franska förslaget att förbjuda vissa klädesplagg på offentlig plats. Fredrik Reinfeldt tycks nu vilja, pressad av urusla opinionssiffror, påbörja också i Sverige en skräckdebatt om en viss religion och om en viss extremt heterogen grupp som, oavsett hur sekulariserade de än kan vara, kan stigmatiseras i syftet att jaga väljare från Socialdemokraterna till det bruna eller det mörkblåa lägret så att den borgerliga regeringen kan sitta kvar.

Tyvärr är det inte unikt svenskt att vara immun mot rasism. Tyvärr vill svenska media sälja lika bra som i andra länder. Tyvärr kan klädesdebatter också här komma slå ut de stora frågorna om jobben, välfärden och den ekologiska hållbarheten från dagordningen. Allt beror på vad de ledande politikerna och media vill. Aftonbladet talade tydligt om vad de ville i oktober i fjol, och nu gjorde även statsministern det. Ingen ska inbilla mig att han inte förstod precis vilken del av debatten som skulle komma att kablas ut mest när han svarade så som han gjorde. Jag förstår honom. Han vill behålla makten. Och han räknar kallt med att kunna göra det, om bara tillräckligt många röstar brunt. För andra liberala politiker runt om i Europa har det inte varit svårt att köpa ministerposter med samvetspengar. Så jag förstår honom, men jag föraktar honom mer, om detta är hans avsikt. Är statsministern feltolkad har han alla chanser i världen att förklara sig.

Men åter till Mona Sahlin. För hon skulle efter Reinfeldt svara på samma fråga som han. Och hon fick därmed göra det, i högsta grad medveten om att varje ord hon skulle yttra skulle komma att vägas precis mot de öknamn som slungats mot henne för hennes engagemang för de utsatta som kommit till vårt land och mot den väljarutveckling vi sett i Danmark, i Norge, i Frankrike, i Nederländerna, i Österrike och Belgien. Och hennes svar var klockrent. Det var nyanserat, balanserat, sakligt och konkret. Det visade på en djup förståelse för komplexiteten i ämnet och gav inte den borgerliga statsministern en tums utrymme för fler dumheter. Sahlins budskap var kristallklart: religionsfrihet är både rätt till religion och rätt att slippa religion. Vad man än tar på sig ska det avgöras av ens egen fria vilja. Men att inte få åka tunnelbana in till stan om man är klädd i vissa kläder - bara för att det är lagstiftat om att det är svenskt att inte få klä sig som man vill - kommer inte att öka någons frihet.

Detta ideologiska och samhällsanalytiska perspektiv, kryddat med träffsäker retorik, präglade över lag statsministerkandidaten Sahlin i debatten. Det återkom i frågan om SAAB, om sjukförsäkringarna, om jobben i allmänhet och också om utrikes- och säkerhetspolitiken. Alltför länge har Reinfeldt kommit undan med någon slags kompetensstämpel. Men inte längre. Det är möjligt att Reinfeldt har varit en bättre ledare för Moderaterna än Sahlin varit för Socialdemokraterna. Men det är inte om det valet handlar. Valet handlar om vem som kan vara statsminister för den regering som säkrar jobben och välfärden. Valet handlar om frågor som sänkt skatt för dem med högst inkomster (för lånade pengar) eller om satsningar på fler händer i vården. Valet handlar om utbildning på riktigt eller låtsasprogram för unga arbetslösa vars mål (fler jobb) tydligen nås, enligt statsministern, om arbetslösa söker ännu några fler arbeten. Ja, om detta och mycket handlar valet. Och nu kör vi igång. Vilken rivstart, Sahlin!

Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, SvD2, Sydsvenskan

Råd till Sahlin: Lyssna på Reinfeldt

Jag trodde aldrig, aldrig någonsin, att jag skulle behöva säga det här. Men nu får det faktiskt räcka. Det måste nämligen bli ett slut på det eviga dumtjatet från SSU:s och Socialdemokraternas sida om Sverigedemokraterna. Ty ju mer det främlingsfientliga högerpartiet diskuteras, desto mer växer det. De får den martyrroll de så hett eftertraktar.

Rasistpartiets framgång är inte ett problem värt att gnata om, ty det är inte problemet i sig, bara symptomet. Det är ett symptom på ett Sverige där klyftorna vuxit i över tjugo års tid, där manliga LO-arbetare, framför allt de unga, känner vrede och frustration över att den liberala hegemonin trängt igenom också stora delar av socialdemokratin och dess politik. Ju svagare högervänsterdimensionen blir i svensk politik, ju otydligare de politiska alternativen blir, desto mer från främlingsfientligheten fäste. Inte därför att folk i allmänhet hatar människor från andra världsdelar, utan därför att det i ett samhälle alltid finns en politisk konflikt. Och finns de inte ifråga om de socioekonomiska frågor så tar den sig uttryck i frågor om lag och ordning, kulturkonservatism, religion och etnicitet, och då kantrar i regel debatten till förmån för nonsensprat om isolationism och xenofobi. Då hamnar socialdemokratin automatiskt, allt enligt den politiska dramaturgin, på "elitens" sida eftersom vi vägrar att falla offer för vetenskapligt helt ogrundade ultrapopulistiska slutsatser om vad en nödvändig politik är.

Jag tillhör dem som menar att det är direkt dumt att infödd arbetareklass ska bråka med inflyttad arbetareklass - det gynnar bara arbetareklassens motståndare, kapitalet och borgerligheten. Och varje gång socialdemokrater talar om rasistpartier försitter de en chans att bekämpa klassklyftor och högerpolitik. Björntjänst är bara förnamnet.

Fredrik Reinfeldt har i frågan om rasistpartiet gjort allting rätt. Och den borgerliga linjen tycks nu vara att låta det block som erhåller flest röster bilda regering. Reinfeldt säger nu att han avgår och är beredd att släppa fram Sahlin som statsminister om de rödgröna blir störst. Det är en klok linje. I viktiga frågor kan oppositionen, som den redan gjort tidigare under socialdemokratiska minoritetsregeringar, lägga ned sina röster. Att inte ha majoritet i riksdagen betyder inte, Mona Sahlin, att man måste göra upp med rasister om asyl- och flyktingpolitik eller med någon annan fråga för den delen. Statsministern varnar klokt för det okloka i att bilda breda, utsmetade koalitioner, bara för att. Tror verkligen min partiordförande att en enda röd-grön-blå sörja lyckas bättre i ansträngningen att hindra främlingsfientlighetens frammarsch än vad en tydlig vänsterregering skulle? Då ska jag härmed få be att av mina sparade pengar bjuda henne på en resa i Österrike.

Således. I denna sak, Sahlin och Guteland. Lyssna på Reinfeldt och lyssna på statsvetaren Demker. Läs dagens artikel i DN, den jag har länkat till här, och börja sedan prata socialdemokratisk politik. Ägna mer tid åt att fundera på hur vi kan samla ytterligare ett par procentenheter av väljarna bakom oss. Det är ju bara det som fattas till 50-procentsstrecket. Gör det, så kanske vi ändå kan få till stånd den rödgröna riksdagsmajoritet för rättvisa, jobb och välfärd Sverige så väl förtjänar.

Läs även SvD

Känner du inte paniken, Reinfeldt?

Den här kvällen var inte bra för den borgerliga statsministern. Inte nog med att han för första gången mötte en sammansvetsad, pigg och framtidsinriktad opposition - han hade påtagligt svårt att hålla ihop högerpakten och att presentera några som helst konkreta förslag till hur jobben ska räddas i välfärden och skapas inom den privata sektorn. På andra sidan tog Ohly och Wetterstand för sig ordentligt. Bägge var mycket starka i kväll. Det stämmer kanske att Sahlin inte var den mest aktiva debattdeltagaren, men den rollen delade hon med en viss Reinfeldt. (Men det skriver ingen om.) Däremot gjorde oppositionsledaren en synnerligen stark inledning - hennes kanske bästa någonsin. Mer om det nedan.

Foto: Marcus Kurn

Stark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.

Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.

När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.

Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!


(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!

Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP

Den som vill ha fred bör inte förklara krig

Fredrik Reinfeldt vill ha en medgörlig opposition under det svenska EU-ordförandeskapet i höst. Det är förståeligt. Han vill tysta den politiska debatt han vet skulle skada den borgerliga regeringens chans i valet 2010. Han vill inte höra oppositionens krav på regeringen när det gäller att lyfta arbetsrätten som en viktig fråga. Han vill ha en osynig Sahlin, en osynlig Ohly och en osynlig Wetterstrand. Och han är ute i god tid - det är väl uttänkt att redan nu be om borgfred, långt före valet till EU-parlamentet den 7 juni. På så vis kanske han hoppas att undvika debatt också inför det.

Det finns emellertid ingen anledning för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att stödja ett ordförandeskap vars intressen går folket tvärsemot. Det finns inget skäl att strunta i att försvara arbetsrätten och att ställa tuffa miljökrav bara för att Reinfeldt som EU:s ordförande vägrar att göra det. Ty fred är en sak. Villkoren för den en annan. Vill Reinfeldt ha något får han också ge något. För den som vill ha fred bör inte förklara krig - vare sig mot Apoteket, A-kassan, sjukförsäkringen eller arbetsrätten.

DN, GP, SvD

(M)argot Wallström?

Margot Wallström berättar i dag för Svenska Dagbladet att den nuvarande regeringen är mer aktiv i EU än den förra socialdemokratiska. Det är ett uttalande med flera problem och med en minst sagt tveksam attityd.

För det första: den borgerliga regeringen har konsekvent vägrat att lyfta ett finger för den av EG-domstolen hotade arbetsrätten. Lika konsekvent har den strunta i att lyfta EU:s miljöambitioner och kämpa för en betydligt mer progressiv utrikespolitik. Det är minst sagt märkligt att Wallström trots detta höjer Reinfeldt till skyarna. (Fast å andra sidan kanske det inte förvånar; Wallström ställde sig för några år sedan bakom kommissionens förslag till tjänstedirektiv i vilket ursprungslandsprincipen ingick (1) - den princip som betydde att företag bara behövde följa sitt eget lands kollektivavtal och som röstades ned av parlamentet men som i praktiken återinfördes av EG-domstolen genom Lavaldomen.)

För det andra: Jag delar förvisso Wallströms uppfattning om att den socialdemokratiska EU-politiken var plågsamt passiv. Den borde ha varit betydligt mer aktiv och på varje möte, varje träff, kämpat mot Wallströms med flera visioner om ett Europas förenta stater och den borde ha slagits hårt för att politiken, inte EU-fördragen, skulle ha makten. Säkerligen hade ett sådant agerat inte heller behagat Wallström. Säkerligen hade hon då också uttalat sig nedlåtande om brist på engagemang. Det Wallström vill ha är en extremt EU-positiv socialdemokrati och det Wallström inte förstår är att hon är oerhört provokativ när hon förvandlar EU-kritik från vänster till en fråga om ointresse. Men jag är inte förvånad. I den skriftliga versionen av ett tal som hölls 2005 vid det tjeckiska koncentrationslägret Theresienstadt lade Wallström ut texten om oss EU-kritiker: "Yet there are those who want to scrap the supranational idea. They want the European Union to go back to the purley inter-governmental way of doing things. I say those people should come to Therezin [Theresienstadt på engelska] and see where that old road leeds." (2) Hon sänder så uppenbart signalen att alla de som inte vill ha mer av överstatlighet och på sikt ren federalism egentligen inte har i EU:s institutioner att göra. Hur ska man annars tolka hennes kommentar om Ulvskogs förstaplacering på Socialdemokraternas valsedel inför EU-valet i juni: "Med den beskrivning hon har blir det en utmaning för henne att visa att hon engagerar sig. Det blir säkert en del uppförsbacke för henne."

Men tack för beskedet, Wallström. Nu vet vi hur det fungerar i Bryssel och Strasbourg. Vi som vill ha något annat än en superstat är icke välkomna. Du igångsatte för en tid sedan plan D, där D stod för demokrati. Och du sade en gång att du ville sätta öron på EU. Men du sade aldrig att du samtidigt ville sätta proppar i dem.

Till sist: Några förståsigpåare har kommenterat Wallströms beröm till högerregeringen och fått det till ett stöd för Mona Sahlin. Jag tror att de har både rätt och fel i det. Margot Wallström är inte moderat och det förefaller tämligen konstigt att tro att hon skulle vilja att någon annan än Mona Sahlin skulle bli Sveriges nästa statsminister. Och Mona Sahlin är omvittnat EU-positiv, men nog hade man kunnat tänka sig flertalet mer intelligenta sätt att pressa fram en okritisk socialdemokratisk EU-politik än genom beröm av den arbetsrättshatande svenska högern...

(1) http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=672
(2) http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_420747.svd

Mannen som fick Systembolaget i Danderyd att sälja slut på champagne

LO och TCO har samfällt krävt att taket i A-kassan ska höjas. Det finns i huvudsak två skäl till att det är ett bra förslag. För det första kräver principen om en generell välfärd det och för det andra håller det efterfrågan uppe under krisen.

I dag har emellertid Reinfeldt givit besked: det blir ingen höjning av taket. Mannen som sänkte skatterna med 85 miljarder kronor, varav 70 procent gick till de rikaste, försvarar sitt nej med att det för honom är "viktigt att inte driva ned Sverige i stora underskott och minnas att uppgiften är att försvara kärnan i välfärden och se till att skolan, sjukvården, äldreomsorgen garanterar sin finansiering". Ja, han vars beslut fick Systembolaget i Danderyd och Vellinge att sälja slut på champagne för att mångmiljonärerna med mångmiljonvillor skulle fira av de gigantiska skattesäkningarna har nu alltså mage att förvägra människor som helt oskyldigt drabbats av nyliberalismens kaos en rimlig standard. Som om hans skattesänkningar har bidragit till fler lärare och kortare köer i vården. Som om inte A-kassan vore en del av välfärden. Som om det bara krävdes företag och ingen efterfrågan för att hjulen ska snurra.

I Sverige ska välfärden vara till för alla. I Sverige ska mångmiljonärerna minsann betala skatt efter sin bärkraft så att välfärdsförsäkringarna ska kunna betalas. Och i Sverige, det ska vi se till, ska inte Fredrik Reinfeldt vara statsminister länge till. För i Sverige har vi bara råd med välfärd - inte med borgerliga skattesänkningar.

Även Roger Jönsson och Jimmy Jansson har uppmärksammat statsministerns arrogans och dubbelmoral.

En och en halv statsminister

Det är bekymmersamt att avståndet mellan socialdemokraternas och de borgerligas politik krymper. Men alltjämt är skillnaderna stora, och det tydliggjordes på ett önskvärt sätt i dagens duell. Nedan följer ett par kommentarer om denna.

Det finns en urdålig amerikansk komediserie som heter "two and a half men". I dagens debatt deltog en och en halv statsminister. Och det var inte Reinfeldt som kreerade sin roll väl. Gång på gång och allt mer uppskruvat attackerade han Sahlin som om det vore hon som satt i Rosenbad med allt ansvar det medför. Det märks att kris är något han inte klarar. Det märks att han tänker att så här skulle det ju inte få bli. Det borde märkas en viss sjukdomsinsikt. Men icke. Presentationen av "superpaketet" för jobben är ett hån mot dem som nu drabbas av varslen runt om i landet - ett hån eftersom det beslutades före kaoset och dessutom är kliniskt rent från satsningar på utbildning och en anständig arbetslöshetsförsäkring.

Högerledarens eviga mantra om skattesänkningarnas välsignelse är också det ett slag i ansiktet på TV-tittarna. För vad hjälper det med sänkt skatt på arbete när det inte finns tillräckligt många jobb att ta? Och hur hjälper det låginkomsttagare, sjuka, arbetslösa och pensionärer att de som fått flest slantar nu kan stoppa dessa i säkra sparformer och på så vis undandra viktiga medel för dels ökad jämlikhet och dels bibehållen efterfrågan?

Den borgerliga politiken har till sist kokat ned till sina fundamentala beståndsdelar: ideologisk cynism och samhällsekonomisk dumhet i lika delar.

Länkar: Aftonbladet, Expressen, SvD

Hyckel utan gränser

Nu blåser det åter kring Fredrik Reinfeldt och hans val av medarbetare. Knappt har en statssekreterare sparkats efter en skandal innan det framkommer kompremetterande upgifter om dennes efterträdare. Jag tänker inte kommentera härvan ytterligare utan jag vill bara åter påpeka något som slår mig varje gång journalister granskar Alliansregeringen och dess företrädare.

Innan maktskiftet försatt borgarna aldrig minsta chans att kritisera Socialdemokrater som uppvisat dåligt omdöme. Inget fel med det egentligen, kritisera det som kritiseras bör säger jag. Det jag däremot blir förbannad på är att när rollerna var ombytta påstod borgarna alltid att skandalerna i fråga orsakats av att Socialdemokrater i ledande ställning uppenbarligen hade dålig moral. Nu när det är deras egna som granskas så är den retoriken som bortblåst. Istället heter det alltid att skandalen egentligen är en bagatell och att det är illvilliga Socialdemokrater som organiserat ett mediadrev. Är det inte märkligt egentligen? Oavsett vem som gjort fel så är det enligt borgarna alltid Socialdemokraternas fel!

Historien upprepar sig

Att vara landets första statsminister på Pride går an, liksom att utnämna två HBT-personer till statsråd. Men att äntligen få slut på diskrimineringen när det gäller äktenskapslagstiftningen är betydligt svårare. När det kommer till knipan är det tydligen viktigare för Reinfeldt att krypa för kristdemokrater än att öka jämlikheten.

Jag är väl medveten om att statsministern redan 1994 (eller så sent som) var en av endast två moderata riksdagsledamöter som röstade för partnerskapslagstiftningen. Men det ursäktar inte hans senfärdighet nu i denna egentligen mycket enkla fråga. Det är orimligt och odemokratiskt att låta 24 kristdemokrater förhala ett beslut svenska folket och över 300 riksdagsledamöter ställer sig bakom.

Just nu ser det alltså ut som om historien kommer att upprepa sig. En borgerlig regering saknar viljan eller modet att utmana den kristna högern. Ett riksdagsinitiativ från socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet kommer förmodligen att bli det som gör äktenskapet till vad det borde vara: ett sätt för två människor som älskar varandra att leva tillsammans.

Imorgon är en annan dag

Inför kvällens TV-duell har Synovate Temo genomfört en opinionsundersökning som visar att Mona Sahlin utklassar Fredrik Reinfeldt i grenen ingjuta hopp om morgondagen.

Så med tanke på detta och andra opinonsmätningars resultat - visst känns det väl som att den ljusnande framtid är vår!