I dag presenterade Miljöpartiet sitt program för en bättre järnvägstrafik. Jag håller med om varenda punkt. Programmet är ambitiöst och visionärt och samtidigt både initierat och sakligt. Det enda jag möjligen inte gillar är att de var först ut.
I korthet går programmet ut på stora satsningar på underhåll och utveckling av järnvägsnätet och en förändring av dels SJ:s direktiv (slopat vinstkrav), en sammanslagning av Jernhusen (som äger stationer, verkstäder och terminaler) och att Banverket ska utföra mer av sin verksamhet i egen regi.
Det är verkligen befriande att i dessa tider höra krav på sanering av den oreda avregleringarna har fört med sig för den svenska järnvägstrafiken. Naturligtvis har de bristande resurserna för underhåll och utveckling av järnvägsnätet haft avgörande betydelse för de problem vi har sett de senaste åren, men avsaknaden av ett samlat grepp över såväl trafiken som underhållet ska inte undervärderas som en källa till bekymmer. Miljöpartiet pekar ut både ökade kostnader till följd av vinstkrav (många aktörer: många vinstkrav), vilket leder till minskade marginaler, mindre långsiktighet, minskad personalstyrka, särskilt som marknaden i denna bransch är så begränsad till ett fåtal köpare.
Till detta kan läggas de uppenbara problem som finns när SJ:s tågresenärer som på grund av Banverkets bristande resurser och vinstkrävande entrepenörer blivit försenad inte kan gå in och värma sig i den av Jernhusen ägda tågstationen.
Sammanfattningsvis är alltså Miljöpartiet på rätt spår i järnvägsfrågan. Men mer borde göras. Till exempel borde ansvaret för både trafik och underhåll ligga under ett och samma tak. Det skulle dels göra ansvarsutkrävandet enklare, dels minska krånglet, och dels utgöra en motvikt mot att varje aktör för sig genom sina egna intressen försämrar helheten. Det är därför hög tid att slå samman SJ AB med Banverket och Jernhusen till ett nytt statligt, icke vinstdrivande verk vars uppgift det ska vara att säkra en punktlig, servicemedveten, prisvänlig och miljövänlig transport för såväl personer som gods.
Länk: Miljöpartiets förslag
Länk: DN, SvD
Visar inlägg med etikett miljöpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett miljöpartiet. Visa alla inlägg
onsdag, februari 24, 2010
onsdag, juni 10, 2009
Mona Sahlins tal på valkvällen - om jag hade fått skriva det
"Partivänner!
Socialdemokraterna har gjort ett dåligt valresultat. Vi håller ställningarna men borde ha ökat. Det är inte acceptabelt i något val för oss att ligga kring 25 procent. Vi ska vara mycket större än så. Vi måste ta lärdom av valsiffrorna. Jag vill redan här och nu dela med mig av följande reflektioner.
Moderaterna hade som mål att bli Sveriges största parti. Det har de inte uppnått. Från att för bara drygt en månad sedan ha legat på över 30 procent i opinionsmätningarna fick de endast drygt 18 procent av rösterna. Socialdemokraterna är och förblir Sveriges största parti. Men - och detta är viktigt - Moderaternas fiasko är inte detsamma som vår framgång.
Miljöpartiet har gjort ett bra val. Det har de jobbat hårt för. De är värda sin framgång. Vi socialdemokrater har mycket gemensamt med de Gröna. Vi står ofta på samma sida och jag hoppas att vi kan göra det också i Europaparlamentet.
Ännu en gång misslyckades högerextrema krafter att vinna ett brett stöd i Sverige. Det är en seger i sig, men vi måste ändå jobba mycket hårt för att mota tillbaka den högerinriktade främlingsfientligheten. Vi måste finnas överallt, i varje stad, i varje by, i varje stadsdel. Vi måste ta diskussionen med vanligt folk om vikten av att vanliga människor oavsett bakgrund sluter sig samman och tar strid för sina gemensamma rättigheter och intressen. Om människors ursprung blir viktigare än de stora frågorna om jobb, lika rättigheter, bostäder, klimat och välfärd så är det vanliga Svenssons som är de stora förlorarna. Vinnare blir de som kan exploatera människors oro och utnyttja den i egna, söndrande syften.
Jag kan förstå att många, särskilt unga män, känner en stor frustration över växande klyftor och ökande sociala spänningar, över att ha hamnat utanför. Jag delar deras vrede. Vi socialdemokrater har ett digert arbete framför oss. Vi måste vässa vår politik och vi måste besegra borgerligheten i nästa val så att vi kan börja pressa tillbaka klyftorna i vårt land. Så kan vi återvinna förtroendet från de arga och de uppgivna. Det är vi och bara vi som har den möjligheten och det ansvaret.
Piratpartiet har nått en stor framgång. Jag ifrågasätter trovärdigheten i ett parti som i alla tunga frågor, utom dess profilfrågor, lika gärna kan rösta med högern som med de gröna. Men jag konstaterar samtidigt att våra socialdemokratiska värderingar inte tillräckligt tydligt har återspeglats i vår politik. Vi har tänkt för litet på integritet och för mycket på kontroll. Det är inte socialdemokratins uppgift att öka övervakningen av medborgarna eller att värna marknadskrafterna i patent- och upphovsrättsfrågor. Det är i stället dags att vi förstärker rättssäkerheten och rimligheten i lagar som rör dessa områden. Jag ämnar därför att inom kort sätta mig ned tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att diskutera grunderna för en gemensam, progressiv politik i dessa frågor.
Partivänner, valarbetare, fackligt aktiva och sympatisörer!
Vårt dåliga valresultat är inte ert fel. Ni har kämpat hårt och ni har lyft intresset för och vikten av valet till Europaparlamentet. Tack för allt ert jobb! Jag måste som partiledare ta mitt ansvar för valutgången. Jag lovar därför att från och med nu växla upp takten. Jag ska slita varje dag som ni har slitit nu. Jag ska slåss för en socialdemokratisk seger i nästa val. För seger är ni väl värda!
I morgon börjar kampen för ett tryggare, grönare och rättvisare Sverige. Tillsammans vinner vi nästa val!"
Socialdemokraterna har gjort ett dåligt valresultat. Vi håller ställningarna men borde ha ökat. Det är inte acceptabelt i något val för oss att ligga kring 25 procent. Vi ska vara mycket större än så. Vi måste ta lärdom av valsiffrorna. Jag vill redan här och nu dela med mig av följande reflektioner.
Moderaterna hade som mål att bli Sveriges största parti. Det har de inte uppnått. Från att för bara drygt en månad sedan ha legat på över 30 procent i opinionsmätningarna fick de endast drygt 18 procent av rösterna. Socialdemokraterna är och förblir Sveriges största parti. Men - och detta är viktigt - Moderaternas fiasko är inte detsamma som vår framgång.
Miljöpartiet har gjort ett bra val. Det har de jobbat hårt för. De är värda sin framgång. Vi socialdemokrater har mycket gemensamt med de Gröna. Vi står ofta på samma sida och jag hoppas att vi kan göra det också i Europaparlamentet.
Ännu en gång misslyckades högerextrema krafter att vinna ett brett stöd i Sverige. Det är en seger i sig, men vi måste ändå jobba mycket hårt för att mota tillbaka den högerinriktade främlingsfientligheten. Vi måste finnas överallt, i varje stad, i varje by, i varje stadsdel. Vi måste ta diskussionen med vanligt folk om vikten av att vanliga människor oavsett bakgrund sluter sig samman och tar strid för sina gemensamma rättigheter och intressen. Om människors ursprung blir viktigare än de stora frågorna om jobb, lika rättigheter, bostäder, klimat och välfärd så är det vanliga Svenssons som är de stora förlorarna. Vinnare blir de som kan exploatera människors oro och utnyttja den i egna, söndrande syften.
Jag kan förstå att många, särskilt unga män, känner en stor frustration över växande klyftor och ökande sociala spänningar, över att ha hamnat utanför. Jag delar deras vrede. Vi socialdemokrater har ett digert arbete framför oss. Vi måste vässa vår politik och vi måste besegra borgerligheten i nästa val så att vi kan börja pressa tillbaka klyftorna i vårt land. Så kan vi återvinna förtroendet från de arga och de uppgivna. Det är vi och bara vi som har den möjligheten och det ansvaret.
Piratpartiet har nått en stor framgång. Jag ifrågasätter trovärdigheten i ett parti som i alla tunga frågor, utom dess profilfrågor, lika gärna kan rösta med högern som med de gröna. Men jag konstaterar samtidigt att våra socialdemokratiska värderingar inte tillräckligt tydligt har återspeglats i vår politik. Vi har tänkt för litet på integritet och för mycket på kontroll. Det är inte socialdemokratins uppgift att öka övervakningen av medborgarna eller att värna marknadskrafterna i patent- och upphovsrättsfrågor. Det är i stället dags att vi förstärker rättssäkerheten och rimligheten i lagar som rör dessa områden. Jag ämnar därför att inom kort sätta mig ned tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att diskutera grunderna för en gemensam, progressiv politik i dessa frågor.
Partivänner, valarbetare, fackligt aktiva och sympatisörer!
Vårt dåliga valresultat är inte ert fel. Ni har kämpat hårt och ni har lyft intresset för och vikten av valet till Europaparlamentet. Tack för allt ert jobb! Jag måste som partiledare ta mitt ansvar för valutgången. Jag lovar därför att från och med nu växla upp takten. Jag ska slita varje dag som ni har slitit nu. Jag ska slåss för en socialdemokratisk seger i nästa val. För seger är ni väl värda!
I morgon börjar kampen för ett tryggare, grönare och rättvisare Sverige. Tillsammans vinner vi nästa val!"
söndag, maj 17, 2009
Känner du inte paniken, Reinfeldt?
Den här kvällen var inte bra för den borgerliga statsministern. Inte nog med att han för första gången mötte en sammansvetsad, pigg och framtidsinriktad opposition - han hade påtagligt svårt att hålla ihop högerpakten och att presentera några som helst konkreta förslag till hur jobben ska räddas i välfärden och skapas inom den privata sektorn. På andra sidan tog Ohly och Wetterstand för sig ordentligt. Bägge var mycket starka i kväll. Det stämmer kanske att Sahlin inte var den mest aktiva debattdeltagaren, men den rollen delade hon med en viss Reinfeldt. (Men det skriver ingen om.) Däremot gjorde oppositionsledaren en synnerligen stark inledning - hennes kanske bästa någonsin. Mer om det nedan.
Foto: Marcus Kurn
Stark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.
Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.
När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.
Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!
(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!
Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP
Foto: Marcus KurnStark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.
Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.
När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.
Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!
(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!
Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP
torsdag, april 30, 2009
Pirat? Se hit!
Jag är inte pirat men jag stödjer principiellt Piratpartiets (PP) strävan för personlig integritet och mot en storföretagsanpassad upphovsrätt. Samhället är på fel väg när det gäller dessa frågor. Men jag skulle aldrig kunna rösta på piraterna - av två skäl. För det första är jag vänster. Det är inte de. För det andra är den enda skillnaden Piratpartiet skulle kunna göra i EU-valet att minska andelen parlamentariker som slåss för samma sak som de själva. Låt mig förklara.
Enligt Synovates undersökning är det främst unga män som stödjer Piratpartiet. Det förvånar mig inte och egentligen gläds jag över det ökade politiska intresset. Det är sunt. Problemet är att väljarna kommer från "fel håll" - de kommer från riksdagens mest storebrorskritiska partier. För hur klokt är det - egentligen - att straffa Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Hur klokt är det att överge dem som konsekvent har röstat nej till de nya övervakningslagarna? Det är ju för sjutton (V) och (MP) som har lett kampen mot IPRED och FRA! Vänsterpartiet var visserligen 2005 för dåvarande fildelningslag men har efter en massiv inre opinion tagit sitt förnuft till fånga. Nu är man på Piratpartiets planhalva.
Ni som en gång röstade på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men som nu funderar på Piratpartiet, ni röstade väl rött eller grönt av en anledning? Och ni tror väl fortfarande på det nödvändiga i en förnuftig och progressiv miljö-, student- och rättvisepolitik? Nu, sedan bokstavskombinationerna av förtryckande lagar har dykt upp, vill ni också försvara er personliga integritet. Det är bra, men inse att de bästa företrädarna i dessa frågor har ni redan i era gamla partier. De ingår redan i partigrupper i EU-parlamentet som slåss för rätt saker. Ta Eva-Britt Svensson, vänsterpartistisk EU-parlamentariker. Hon tvingade nyligen igenom en större öppenhet i EU-parlamentet om ACTA. Delvis beror det säkerligen på att hon är en skicklig politiker, men hon hade aldrig klarat av det om hon hade saknat uppbackning från en större partigrupp (den gröna vänstern) som stödde hennes krav.
Piratpartiet kommer inte att bli vågmästare i EU-parlamentet. På sin höjd kommer man att få ett eller två mandat - av över 700. Kanske tar man ett av dem från (V) eller (MP). Förmodligen stärker man därmed indirekt den konservativa falangen (som i dag har 36 procent av platserna), som med all sannolikhet blir störst även i det kommande parlamentet. Det krävs mycket litet insikt för att förstå att de kommer att strunta i er. Då har man som pirat varken skyddat den personliga integriteten eller fått en vettig miljöpolitik. Och var det verkligen det ni ville uppnå?
DN, SvD
Enligt Synovates undersökning är det främst unga män som stödjer Piratpartiet. Det förvånar mig inte och egentligen gläds jag över det ökade politiska intresset. Det är sunt. Problemet är att väljarna kommer från "fel håll" - de kommer från riksdagens mest storebrorskritiska partier. För hur klokt är det - egentligen - att straffa Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Hur klokt är det att överge dem som konsekvent har röstat nej till de nya övervakningslagarna? Det är ju för sjutton (V) och (MP) som har lett kampen mot IPRED och FRA! Vänsterpartiet var visserligen 2005 för dåvarande fildelningslag men har efter en massiv inre opinion tagit sitt förnuft till fånga. Nu är man på Piratpartiets planhalva.
Ni som en gång röstade på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men som nu funderar på Piratpartiet, ni röstade väl rött eller grönt av en anledning? Och ni tror väl fortfarande på det nödvändiga i en förnuftig och progressiv miljö-, student- och rättvisepolitik? Nu, sedan bokstavskombinationerna av förtryckande lagar har dykt upp, vill ni också försvara er personliga integritet. Det är bra, men inse att de bästa företrädarna i dessa frågor har ni redan i era gamla partier. De ingår redan i partigrupper i EU-parlamentet som slåss för rätt saker. Ta Eva-Britt Svensson, vänsterpartistisk EU-parlamentariker. Hon tvingade nyligen igenom en större öppenhet i EU-parlamentet om ACTA. Delvis beror det säkerligen på att hon är en skicklig politiker, men hon hade aldrig klarat av det om hon hade saknat uppbackning från en större partigrupp (den gröna vänstern) som stödde hennes krav.
Piratpartiet kommer inte att bli vågmästare i EU-parlamentet. På sin höjd kommer man att få ett eller två mandat - av över 700. Kanske tar man ett av dem från (V) eller (MP). Förmodligen stärker man därmed indirekt den konservativa falangen (som i dag har 36 procent av platserna), som med all sannolikhet blir störst även i det kommande parlamentet. Det krävs mycket litet insikt för att förstå att de kommer att strunta i er. Då har man som pirat varken skyddat den personliga integriteten eller fått en vettig miljöpolitik. Och var det verkligen det ni ville uppnå?
DN, SvD
lördag, november 22, 2008
Om socialdemokraterna och opinionen
Socialdemokraterna har de senaste åren onekligen fått en ny politisk och strategisk profil. I realiteten har detta skett utan att medlemmarna har haft något att säga till om. I mars 2007 lovades vi av Sahlin en röst i partiet - laget skulle vara större än jaget. Vi hade hoppats att det laget skulle inkludera fler än Wanja Lundby-Wedin, Thomas Östros och Stefan Stern.
Jag har inget emot ett samarbete med miljöpartiet. Det är bra och klokt, men jag vägrar att acceptera att en sådan samverkan mynnar ut i en mittenpolitik. Det är mot den bakgrunden kritiken mot s+mp=sant ska ses. Det är så kraven på ett vänsterpartistiskt deltagande ska tolkas.
Jag tror också att vi alla kan vara överens om att det var ett missgrepp att presentera samarbetet utan att ha förankrat det bland partiets medlemmar och mitt under brinnande finanskris. Det, inte kritiken mot det, är vad som har skadat oss den senaste tiden.
Lägg därtill det obegripliga agerandet i frågan om arbetsrätten och Lissabonfördraget. Jag är förfärad över det - långt ifrån vare sig stolt eller nöjd. Vi kommer lida svårt när valrörelsen nästa år drar igång, och riksdagsgruppen riskerar att dömas hårt av historien om det visar sig att den har gjort en felbedömning (1).
Ännu lever dock hoppet. Chansen finns, men ansvaret för att ta den är partiledningens. Den måste sträcka ut en hand till hela partiet. Den måste lova att den socialdemokratiskt ledda regering som förhoppningsvis tar vid 2010 igångsätter ett program som med rätta kan kallas vänsterinriktrat. Den måste visa vad det betyder att vara socialdemokrat i en tid när kapitalismens tillkortakommanden tydliggjorts som nästan aldrig förr. För den svenska medelklassen har aldrig skytt kvalitetsförbättringar i välfärden, aldrig vägrat att betala skatt för välfungerande sociala försäkringar, och den har aldrig satt vikten av entrepenadiseringar före en god tillgång till vård. Däremot längtar också den efter en i storstadsområdena fungerande trafik, efter mer tid för barnen och efter ökad trygghet (som kommer av kraftigt ökade sociala insatser).
Vi kan vinna medelklassen utan att gå till höger. Det är tid att partiledningen inser det, för som det ser ut just nu står vi med en mittenpolitik och, snart, utan vare sig vänster- eller mittenväljare. Och så var det väl ändå inte tänkt?
(1) Vilket flera juridiska experter är överens om; jämför föregående blogginlägg.
DN, GP, SvD, Sydsvenskan
Jag har inget emot ett samarbete med miljöpartiet. Det är bra och klokt, men jag vägrar att acceptera att en sådan samverkan mynnar ut i en mittenpolitik. Det är mot den bakgrunden kritiken mot s+mp=sant ska ses. Det är så kraven på ett vänsterpartistiskt deltagande ska tolkas.
Jag tror också att vi alla kan vara överens om att det var ett missgrepp att presentera samarbetet utan att ha förankrat det bland partiets medlemmar och mitt under brinnande finanskris. Det, inte kritiken mot det, är vad som har skadat oss den senaste tiden.
Lägg därtill det obegripliga agerandet i frågan om arbetsrätten och Lissabonfördraget. Jag är förfärad över det - långt ifrån vare sig stolt eller nöjd. Vi kommer lida svårt när valrörelsen nästa år drar igång, och riksdagsgruppen riskerar att dömas hårt av historien om det visar sig att den har gjort en felbedömning (1).
Ännu lever dock hoppet. Chansen finns, men ansvaret för att ta den är partiledningens. Den måste sträcka ut en hand till hela partiet. Den måste lova att den socialdemokratiskt ledda regering som förhoppningsvis tar vid 2010 igångsätter ett program som med rätta kan kallas vänsterinriktrat. Den måste visa vad det betyder att vara socialdemokrat i en tid när kapitalismens tillkortakommanden tydliggjorts som nästan aldrig förr. För den svenska medelklassen har aldrig skytt kvalitetsförbättringar i välfärden, aldrig vägrat att betala skatt för välfungerande sociala försäkringar, och den har aldrig satt vikten av entrepenadiseringar före en god tillgång till vård. Däremot längtar också den efter en i storstadsområdena fungerande trafik, efter mer tid för barnen och efter ökad trygghet (som kommer av kraftigt ökade sociala insatser).
Vi kan vinna medelklassen utan att gå till höger. Det är tid att partiledningen inser det, för som det ser ut just nu står vi med en mittenpolitik och, snart, utan vare sig vänster- eller mittenväljare. Och så var det väl ändå inte tänkt?
(1) Vilket flera juridiska experter är överens om; jämför föregående blogginlägg.
DN, GP, SvD, Sydsvenskan
torsdag, oktober 09, 2008
För någon jävla ordnings skull
Idag skriver fackförbunden SEKO och Handels ordförande klokt på DN-debatt om samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet och det faktum att vänsterpartiet har lämnats utanför. De tycker dels att oppositionen måste bilda en enad front och dels att socialdemokratin måste gå åt vänster. Jag håller med om båda åsikterna, och jag är glad över att kritiken mot partiets nya inriktning tydligt hörs och syns.
Låt mig likväl utveckla min argumentation från igår. Jag står fortfarande för den. Jag är mycket upprörd över tilltaget - inte så mycket för att vänsterpartiet lämnas utanför som för öppningen mot ett borgerligt parti. För egentligen spelar det liten roll huruvida vänstern är med eller inte, så länge politiken blir bra och så länge en majoritet kan skapas utan en annan, tredje koalitionsmedlem. Men en bra politik och en säker majoritet för socialdemokraterna och miljöpartiet är något vi inte kan räkna med. Det förra har Sahlin & CO sett till genom högerförslagen från ledningsgrupperna i rådslagen om välfärd, jobb och skola samt genom acceptansen för högerns skattesänkningar, och det senare vet naturligtvis Sahlin och språkrören är ett riskabelt chanstagande. Och det är därför de skriver att de inte tänker göra om "misstaget" Reinfeldt gjorde och "låsa fast Sverige hårt vid blockpolitiken". Visserligen sade Göran Persson alltid samma sak, men det var mest prat - han valde efter 1998 alltid samarbete med (v) och (mp). Med Mona Sahlin är det en annan femma - hon och språkrören har ju redan hängt av vänsterpartiet, och Peter Eriksson har flera gånger talat om folkpartiet som en bättre samarbetspartner än vänstern. Att i detta läge deklarera att man vill bort från blockpolitiken blir därför i praktiken en substansiell och därmed oacceptabel invit högerut.
CH Hermansson sade en gång att "någon jävla ordning ska det vara i ett parti". Jag säger samma sak med tillägget att det också skall vara "en jävla ordning på partiets politik". Men just nu i socialdemokratin är det sorgligt nog mest "jävla".
Uppdatering: Ordföranden i mitt gamla kära skånska SSU-distrikt, Petra Bergquist, har en del att säga om samarbetsplanerna. Kört hårt, Petra!
Dessutom en bra ledare signerad Olle Svenning från gårdagens (9/10) Aftonbladet.
Låt mig likväl utveckla min argumentation från igår. Jag står fortfarande för den. Jag är mycket upprörd över tilltaget - inte så mycket för att vänsterpartiet lämnas utanför som för öppningen mot ett borgerligt parti. För egentligen spelar det liten roll huruvida vänstern är med eller inte, så länge politiken blir bra och så länge en majoritet kan skapas utan en annan, tredje koalitionsmedlem. Men en bra politik och en säker majoritet för socialdemokraterna och miljöpartiet är något vi inte kan räkna med. Det förra har Sahlin & CO sett till genom högerförslagen från ledningsgrupperna i rådslagen om välfärd, jobb och skola samt genom acceptansen för högerns skattesänkningar, och det senare vet naturligtvis Sahlin och språkrören är ett riskabelt chanstagande. Och det är därför de skriver att de inte tänker göra om "misstaget" Reinfeldt gjorde och "låsa fast Sverige hårt vid blockpolitiken". Visserligen sade Göran Persson alltid samma sak, men det var mest prat - han valde efter 1998 alltid samarbete med (v) och (mp). Med Mona Sahlin är det en annan femma - hon och språkrören har ju redan hängt av vänsterpartiet, och Peter Eriksson har flera gånger talat om folkpartiet som en bättre samarbetspartner än vänstern. Att i detta läge deklarera att man vill bort från blockpolitiken blir därför i praktiken en substansiell och därmed oacceptabel invit högerut.
CH Hermansson sade en gång att "någon jävla ordning ska det vara i ett parti". Jag säger samma sak med tillägget att det också skall vara "en jävla ordning på partiets politik". Men just nu i socialdemokratin är det sorgligt nog mest "jävla".
Uppdatering: Ordföranden i mitt gamla kära skånska SSU-distrikt, Petra Bergquist, har en del att säga om samarbetsplanerna. Kört hårt, Petra!
Dessutom en bra ledare signerad Olle Svenning från gårdagens (9/10) Aftonbladet.
onsdag, oktober 08, 2008
Vad är det som händer med partiet?
Hösten 2008 är i sanning turbulent. Det stormar ordentligt i politiken och i ekonomin. I USA är det snart presidentval, ett val med stora konsekvenser för hela världen, och USA är också den pågående finansmarknadsbävningens epicentrum. Kapitalismens och nyliberalismens enda väg har lett till stupstocken. Tillåts raset fortsätta kommer miljontals människor att drabbas - allt enligt Chicagoskolans teser som säger att när stålbadet kommer så låt det komma och gör ingenting åt det. Det får bli som det blir. Fast det får det inte alls. Arbetslöshet och social utslagning är redan verklighet för många och kan inte accepteras för fler. Därför måste ekonomin räddas genom socialisering.
I Sverige har högerregeringen vanskött finanserna och högkonjunkturen. Istället för att bygga landet starkt med satsningar på utbildning, infrastruktur, välfärd och grön teknologi har miljarder östs över de allra rikaste. Jobbskatteavdraget, avskaffandet av förmögenhetsskatten, införandet av en platt fastighetskatt - allt tillsammans har undandragit välfärden och framtiden nära 80 miljarder kronor. Över hälften av dessa pengar har kommit den övre medelklassen och överklassen till godo - och en hel del har tagits från arbetslöshets- och sjukförsäkringen, från Komvux och från småföretagen. Det är både dumt och förkastligt.
När vi nu står inför en global kris är vi dubbelt hotade. På grund av den demolerade a-kassan som många har lämnat riskerar tiotusentals att ställas på bar backe - om arbetslösheten rusar i höjden kommer vi att få se ett socialbidragsberoende vi aldrig tidigare har skådat. Redan visar Anders Borgs egna prognoser att arbetslösheten år 2010 kommer att vara högre än 2007. Aldrig mer kan högern tillåtas vinna val på grund av sin "jobbpolitik".
Samtidigt är det nu, mer än på många år, som socialdemokratin har chansen. Ty nu är det uppenbart, både för hjärtat och för hjärnan, att välfärden behövs och att välfärden lönar sig - åtminstone för alla oss som inte vill se fattig-Sverige återvända. Nu är det därför rätt tid för arbetarrörelsen att ta matchen med högern om skattepolitiken som grundval för en stark välfärd, om villkoren på arbetsmarknaden, om det gemensammas ansvar att se till att det finns arbeten att ta och utbildning att få för att kunna ta dem. Nu är rätt tid att ta fighten om vikten av sammanhållning mellan socioekonomiska grupper.
Hittills har Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin inte vågat ta den striden. Istället har de vänt sig mot sina egna. Skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, välfärdspolitiken och skattepolitiken - alla har de vridits åt höger. Och det utan stöd i de remissvar som har kommit in via rådslagsarbetet. För visa oss, Mona Sahlin, vilka arbetarekommuner det var som föreslog betyg från sjätte klass, vilka det var som ville närma sig en marknadsmässig hyressättning i storstäderna, vilka det var som ville behålla två steg i jobbskatteavdragen. Visa oss dem som krävde hårdare tag i socialförsäkringarna, de som ville lägga ansvaret på den arbetslöse och inte på en jobbskapande politik. Visa oss dem som är nöjda och glada över vår nya inriktning, som inte vill ha stopplagen tillbaka och som inte alls vill se ens ett uns av vänsterpartiets politik i en rödgrön regering.
Att du, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand idag presenterar ett alternativ utan vänsterpartiet förvånar inte. Ändå satte nog många i halsen. För andra gången på ett par dagar har du fräckheten att gå emot en mycket stor andel av det här partiets medlemmar. Det värsta är att ni gör detta, fullt medvetna om att sannolikheten för att socialdemokraterna och miljöpartiet ensamma skall kunna bilda en majoritetsregering är mycket liten. Ni säger det själva. Ni vill öppna upp högerut.
Mona Sahlin. Du brukar säga att du gick med i Olof Palme. Tror du verkligen att han idag hade stannat kvar i dig?
I Sverige har högerregeringen vanskött finanserna och högkonjunkturen. Istället för att bygga landet starkt med satsningar på utbildning, infrastruktur, välfärd och grön teknologi har miljarder östs över de allra rikaste. Jobbskatteavdraget, avskaffandet av förmögenhetsskatten, införandet av en platt fastighetskatt - allt tillsammans har undandragit välfärden och framtiden nära 80 miljarder kronor. Över hälften av dessa pengar har kommit den övre medelklassen och överklassen till godo - och en hel del har tagits från arbetslöshets- och sjukförsäkringen, från Komvux och från småföretagen. Det är både dumt och förkastligt.
När vi nu står inför en global kris är vi dubbelt hotade. På grund av den demolerade a-kassan som många har lämnat riskerar tiotusentals att ställas på bar backe - om arbetslösheten rusar i höjden kommer vi att få se ett socialbidragsberoende vi aldrig tidigare har skådat. Redan visar Anders Borgs egna prognoser att arbetslösheten år 2010 kommer att vara högre än 2007. Aldrig mer kan högern tillåtas vinna val på grund av sin "jobbpolitik".
Samtidigt är det nu, mer än på många år, som socialdemokratin har chansen. Ty nu är det uppenbart, både för hjärtat och för hjärnan, att välfärden behövs och att välfärden lönar sig - åtminstone för alla oss som inte vill se fattig-Sverige återvända. Nu är det därför rätt tid för arbetarrörelsen att ta matchen med högern om skattepolitiken som grundval för en stark välfärd, om villkoren på arbetsmarknaden, om det gemensammas ansvar att se till att det finns arbeten att ta och utbildning att få för att kunna ta dem. Nu är rätt tid att ta fighten om vikten av sammanhållning mellan socioekonomiska grupper.
Hittills har Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin inte vågat ta den striden. Istället har de vänt sig mot sina egna. Skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, välfärdspolitiken och skattepolitiken - alla har de vridits åt höger. Och det utan stöd i de remissvar som har kommit in via rådslagsarbetet. För visa oss, Mona Sahlin, vilka arbetarekommuner det var som föreslog betyg från sjätte klass, vilka det var som ville närma sig en marknadsmässig hyressättning i storstäderna, vilka det var som ville behålla två steg i jobbskatteavdragen. Visa oss dem som krävde hårdare tag i socialförsäkringarna, de som ville lägga ansvaret på den arbetslöse och inte på en jobbskapande politik. Visa oss dem som är nöjda och glada över vår nya inriktning, som inte vill ha stopplagen tillbaka och som inte alls vill se ens ett uns av vänsterpartiets politik i en rödgrön regering.
Att du, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand idag presenterar ett alternativ utan vänsterpartiet förvånar inte. Ändå satte nog många i halsen. För andra gången på ett par dagar har du fräckheten att gå emot en mycket stor andel av det här partiets medlemmar. Det värsta är att ni gör detta, fullt medvetna om att sannolikheten för att socialdemokraterna och miljöpartiet ensamma skall kunna bilda en majoritetsregering är mycket liten. Ni säger det själva. Ni vill öppna upp högerut.
Mona Sahlin. Du brukar säga att du gick med i Olof Palme. Tror du verkligen att han idag hade stannat kvar i dig?
onsdag, september 10, 2008
Nyfikna blå
På dagens DN-debatt skriver de före detta partisekreterarna Lars Stjernkvist (s) och Håkan Wåhlstedt (mp) om regeringsbildandet efter 2010 års val. Kontentan är att socialdemokraterna och miljöpartiet bör utforma ett gemensamt program på ett sådant sätt att det "snarare underlättar än försvårar" en eventuell samverkan med ett borgerligt parti.
Det betyder i praktiken att programmet blir mittenpolitiskt inriktat - mer borgerligt. Att herrarna Stjernkvist och Wåhlstedt föreslår detta kan bara bero två ting: antingen vill de ha en mittenpolitik eller så struntar de i politikens innehåll så länge makten säkras. Bägge möjligheter är lika motbjudande.
Fast visst får de före detta partisekreterarna vara precis så nyfikna blå de vill - men helst då inte med bibehållna partimedlemskap.
Bloggat: Ett hjärta rött, Motvallsbloggen
Det betyder i praktiken att programmet blir mittenpolitiskt inriktat - mer borgerligt. Att herrarna Stjernkvist och Wåhlstedt föreslår detta kan bara bero två ting: antingen vill de ha en mittenpolitik eller så struntar de i politikens innehåll så länge makten säkras. Bägge möjligheter är lika motbjudande.
Fast visst får de före detta partisekreterarna vara precis så nyfikna blå de vill - men helst då inte med bibehållna partimedlemskap.
Bloggat: Ett hjärta rött, Motvallsbloggen
fredag, juli 11, 2008
Blå ungdom?
Tidigare i våras skrev jag om grön ungdoms språkrörs osedvanligt korkade och borgerliga angrepp på vänsterpartiet och Lars Ohly. Det blev då tydligt att språkrören ville profilera sig som liberala även om de inte vågade säga det rent ut. Nu tycks emellertid hämningarna ha släppt. I ett pressmeddelande kommenterar nämligen Maria Ferm uppgörelsen mellan (s) och (mp) om FRA-lagen så här: "Jag är nöjd att socialdemokraterna går med på våra liberala krav på personlig integritet."
Visserligen är inte miljöpartiets och dess ungdomsförbunds högervridning särskilt svårbegriplig - de grönas företrädare förefaller bakgrundsmässigt vara djupt rotade i medelklassen och dess syn på världen - men man kan ju ändå tycka att om Ferm nu är så intresserad av att propagera för "liberala krav" borde hon ha kandiderat till ordförande för folkpartiets ungdomsförbund istället. Det vore hederligare. För sett ur ett ideologiskt perspektiv är högersvängen illapassande, och jag är långtifrån säker på att alla unga miljöpartister stillatigande kommer att acceptera att deras förbund omvandlas från "Grön" till "Blå ungdom".
Visserligen är inte miljöpartiets och dess ungdomsförbunds högervridning särskilt svårbegriplig - de grönas företrädare förefaller bakgrundsmässigt vara djupt rotade i medelklassen och dess syn på världen - men man kan ju ändå tycka att om Ferm nu är så intresserad av att propagera för "liberala krav" borde hon ha kandiderat till ordförande för folkpartiets ungdomsförbund istället. Det vore hederligare. För sett ur ett ideologiskt perspektiv är högersvängen illapassande, och jag är långtifrån säker på att alla unga miljöpartister stillatigande kommer att acceptera att deras förbund omvandlas från "Grön" till "Blå ungdom".
onsdag, maj 21, 2008
Slogans
Miljöpartiet är inne i en förnyelsefas (se tidigare inlägg om förslag till förändrad grundlag och om att stöta bort sina kompisar). Och vad vore väl då mer passande än en ny uppsättning slogans? Här är några uppslag:
"Nyfiken blå.
Miljöpartiet"
"Med oss som vänner behöver man inga fiender.
Miljöpartiet"
Uppdatering (23/5):
(1) Denna slogan kan med fördel användas inför kyrkovalet 2009. Här kommer ett annat förslag, till EU-valet samma år:
"Förr ville vi ut ur EU - nu vill vi in i regeringen.
Miljöpartiet"
Är det så att man fortfarande vill köra samma stil som i 2006 års val skulle man kunna tänka sig nedanstående:
"Vi är gröna.
Inte blå.
Eller?
Miljöpartiet"
"Förr hade vi bara goda idéer - nu har vi makten istället.
Miljöpartiet"
"Makten framför allt!
Miljöpartiet"
"Ty riket skall bli vårt och makten och härligheten i evighet.
Miljöpartiet" (1)
"Nyfiken blå.
Miljöpartiet"
"Med oss som vänner behöver man inga fiender.
Miljöpartiet"
Uppdatering (23/5):
(1) Denna slogan kan med fördel användas inför kyrkovalet 2009. Här kommer ett annat förslag, till EU-valet samma år:
"Förr ville vi ut ur EU - nu vill vi in i regeringen.
Miljöpartiet"
Är det så att man fortfarande vill köra samma stil som i 2006 års val skulle man kunna tänka sig nedanstående:
"Vi är gröna.
Inte blå.
Eller?
Miljöpartiet"
fredag, april 25, 2008
Tråkigt, omoget och onödigt
Magnus Johanssons, Maria Ferms och Jakob Dalundes frontalangrepp i dagens DN-debatt på vänsterpartiet saknar egentligen betydelse. De grönas ungdomsförbund har en minst sagt undanskymd roll i svensk politik, och inom miljöpartiets styrelse är man beredd att samarbeta med vem som helst för att få mer makt – behövs vänsterpartiet för majoritet kommer miljöpartisterna gladeligen att sätta sig kring samma bord. Men för borgerliga massmedia är det naturligtvis roligt med konflikter inom den röd-gröna oppositionen, och debattartikelns ton är sådan att den förtjänar en kommentar.
Artikelförfattarna tar sin utgångspunkt i oenigheter mellan vänsterpartiet och miljöpartiet och därtill på osanna påståenden om vänsterns demokratisyn. Men kritiken mot privatägda skolor finns djupt in i socialdemokratin, och Lars Ohly delar i grund och botten den syn på demokrati som den demokratiska socialismens förespråkare alltid har haft – nämligen att begreppet demokrati innefattar såväl politisk och social som ekonomisk demokrati. De unga miljöpartisterna har således mycket att lära, och de borde också granska sin egen ideologiska hemvist. De tycks tro att deras gröna ideologi fullständigt står fri från socialism, liberalism och konservatism. De har inbillat sig själva att den inte kan inordnas på högervänsterskalan. Men så är inte fallet. Miljöpartiets vurmande för ”entreprenörskap”, privatägda skolor, en grundtrygghetsbaserad välfärd och dess rädsla för fackföreningar är klassisk liberalism. Det är borgerliga idéer. Kritiken mot kapitalismen, mot det hänsynslösa och kommersiella utnyttjandet av människor och värnandet av solidaritet mellan grupper och för de utsatta är tvärtom klassiska vänstervärderingar.
Miljöpartiet har bidragit med en bättre förståelse för nödvändigheten av ekologisk hållbarhet. Men de gröna överdriver när de säger att socialdemokratins och vänsterpartiets vässande av sin miljö- och klimatpolitik är endast deras förtjänst. För det första påbörjade socialdemokratin och vänsterpartiet den resan långt före miljöpartiets grundande och för det andra har det ur kritiken mot kapitalismen, detta kaosartade ekonomiska system som slukar naturresurser och riskerar att utplåna mänskligt liv, vuxit vänsterkrav på en samordnad, organiserad ekonomisk och social politik som leder till ekologisk hållbarhet.
Vad gäller utvecklingen på arbetsmarknaden borde miljöpartisterna, liksom mitt parti, ställa sig kritisk till den ökande individualiseringen där anställda tvingas ut i ett ofrivilligt och osäkert egenföretagande, i vilken egenskap den tidigare solidariteten anställda emellan vittrar sönder. Om detta råder tystnad, och det är vanliga människor som får betala. Vinnarna blir de stora företagen som slipper bekymra sig för fackföreningars krav.
Artikelförfattarna skriver vidare att de privatägda skolorna har ”inneburit en förskjutning av makt från politiker till medborgare”. Det påståendet kunde lika gärna ha kommit från Timbro. Det, inte Lars Ohlys kritik mot utförsäljningar, uttrycker en tvivelaktig syn på demokrati. För politiker är inte skilda från medborgare och privatägda skolor, vårdcentraler och företag är inte fria. Tvärtom. Där minskar möjligheten till insyn och granskning. Det är positivt med ökat brukarinflytande och arbetsplatsdemokrati inom offentlig verksamhet, men det är en helt annan sak än privatisering och entreprenadisering, som leder till ojämlikhet och minskad öppenhet.
Det värsta med artikeln är ändå attacken på Lars Ohly. Det är ytterst oroväckande att de unga miljöpartisterna inte begriper varför han tvingades att försvara sin demokratisyn. Massmedia av idag präglas av en borgerlig agenda, där allt till vänster om mittenlinjen skall angripas, på alla sätt och med alla medel. Det är inte Ohly, utan högern, i sitt motstånd mot social och ekonomisk demokrati, som borde ställas till svars för bristande demokratientusiasm. Och visst är också privatiseringen av företag vi gemensamt äger, för att de bedriver en verksamhet som är central för samhället (energi) eller för att de tillhandahåller någonting (sprit) som kan vara skadligt och därför måste begränsas, en avdemokratisering, en politikens reträtt gentemot marknaden. Det bekymrar oss i vänstern och det borde bekymra miljöpartiet – så länge det inte är liberalt vill säga.
Miljöpartiet har varit en vitaliserande kraft i svensk politik. Det har, som sagt, behövts för att insikten om nödvändigheten av ett ekologiskt hållbart samhälle inte skulle förglömmas. Men om linjen i dagens debattartikel är ett uttryck för någon ny profil är partiet i egenskap av tillskott ett minne blott. Kvar, i skuggan av en djup besvikelse, blir ett idéfattigt, socialliberalt mittenparti. Artikeln är därför i all sin naivitet, okunskap och brist på självinsikt både tråkig och omogen. Framförallt är den onödig.
UPPDATERING: Jag kan bara inte underhålla er det här. Läs "Om att spika sig själv i foten"!tisdag, oktober 09, 2007
De gröna liberalerna
Alla större partier i svensk politik har minst en inre konfliktlinje av vikt. För vänstpartiets och socialdemokraternas del är det en tydlig vänster-höger dito. Hos kristdemokraterna, moderaterna och centerpartiet är det (ny-)liberalism mot socialkonservatism. I folkpartiet går skillnaden mellan social- och batongliberaler.
Miljöpartiet är inget undantag. Tvärtemot egna storvulna ordvändingar om frihet från ideologierna sprungna ur industrialismen (socialism, konservatism och liberalism) går det hos de gröna en tydliga spricka just mellan höger och vänster [1]. Det märks när de diskuterar arbetsrätt, privatägda skolor och vårdcentraler, generell välfärd eller grundtrygghet och statligt ägandes vara eller icke vara. Och det märks när de pratar regeringsalternativ, såväl i kommuner och landsting som på nationell nivå.
Det finns alltså en tydligt liberal ådra hos en del miljöpartister i synen på frihet, individualism och ekonomisk politik. Peter Eriksson är en av dessa. Redan före valet gick han ut och propagerade för en trepartiregering bestående av socialdemokraterna, folkpartiet och miljöpartiet.
Idag är det dags igen. Nu tycker Peter Eriksson att vänsterpartiet inte ska få vara med och samarbeta med socialdemokraterna och miljöpartiet. Motiveringen är att vänstern är "bakåtsträvande och gammalmodig".
Men stödet bland socialdemokrater är betydligt större för ett s+v-samarbete än för en s-mp-samverkan. De flesta sossar har inga större problem med (v). Däremot har vi mycket svårt för liberal politik, oavsett av vem den framförs. Det borde Peter Eriksson tänka på!
[1] Det lätt komiska i detta sammanhang är att hur mycket miljöpartisterna än påstår att de är förmedlare av en "ny" ideologi så ljuger de. Och tror de på vad de säger har de lurat sig själva. Ernst Haeckel som var tysk biolog och läkare (m.m.) och verkade på 1800-talet kan nämligen med rätta räknas som den första ekologisten.
Uppdatering: Peter Eriksson får svar på tal av Lars Ohly.
Miljöpartiet är inget undantag. Tvärtemot egna storvulna ordvändingar om frihet från ideologierna sprungna ur industrialismen (socialism, konservatism och liberalism) går det hos de gröna en tydliga spricka just mellan höger och vänster [1]. Det märks när de diskuterar arbetsrätt, privatägda skolor och vårdcentraler, generell välfärd eller grundtrygghet och statligt ägandes vara eller icke vara. Och det märks när de pratar regeringsalternativ, såväl i kommuner och landsting som på nationell nivå.
Det finns alltså en tydligt liberal ådra hos en del miljöpartister i synen på frihet, individualism och ekonomisk politik. Peter Eriksson är en av dessa. Redan före valet gick han ut och propagerade för en trepartiregering bestående av socialdemokraterna, folkpartiet och miljöpartiet.
Idag är det dags igen. Nu tycker Peter Eriksson att vänsterpartiet inte ska få vara med och samarbeta med socialdemokraterna och miljöpartiet. Motiveringen är att vänstern är "bakåtsträvande och gammalmodig".
Men stödet bland socialdemokrater är betydligt större för ett s+v-samarbete än för en s-mp-samverkan. De flesta sossar har inga större problem med (v). Däremot har vi mycket svårt för liberal politik, oavsett av vem den framförs. Det borde Peter Eriksson tänka på!
---
[1] Det lätt komiska i detta sammanhang är att hur mycket miljöpartisterna än påstår att de är förmedlare av en "ny" ideologi så ljuger de. Och tror de på vad de säger har de lurat sig själva. Ernst Haeckel som var tysk biolog och läkare (m.m.) och verkade på 1800-talet kan nämligen med rätta räknas som den första ekologisten.
Uppdatering: Peter Eriksson får svar på tal av Lars Ohly.
fredag, september 28, 2007
Det skall vara rött i år
Nu har två opinionsmätningar, Sentios och Synovate Temos (även här), visat på rekordstor ledning för den rödgröna oppositionen. Synovate Temo ger oss ett försprång på drygt 15 procentenheter, och enligt Sentio ligger vi nästan nitton procentenheter före högerregeringen. I bägge mätningarna är det på grund av socialdemokratiska framgångar: 44,6 procent i Synovate Temo och 45 procent i Sentio.
Trevligt är att vår (socialdemokraternas) ökning inte tycks tära på vänster- och miljöpartiet. Detta innebär att enligt ovanstående opinionsmätningar skulle det i riksdagen bli socialistisk majoritet (s+v) om det vore val idag. Det scenariot säger jag inte nej till. (Men miljöpartiet är naturligtvis ändå välkommet att samarbeta med oss!)
Det är emellertid viktigt att dra rätt slutsats av opinonssiffrorna. Det duger inte att slå sig till ro och lita till att vi kan surfa på vänstervågen ända in i mål 2010. Vi måste förändra och förnya oss. Men allt sådant arbete tar en politisk riktning. Våra höga opinionssiffror har åtföljts av andra mätningar som visar att andelen som tycker att vi (socialdemokraterna) står för de mest utsatta har skjutit i höjden. Detta samband bör alla inom partiet ta till sig! Det innebär en varning till dem som vill att förändringen mest skall bestå av en triangulering mot den borgerliga politiken (vilket i sig är märkligt med tanke på dennas uppenbara impopularitet!).
Så, alla rådslagsdeltagare, lyssna på väljarna: Det skall vara rött i år. Låt det gälla även socialdemokratin själv!
Trevligt är att vår (socialdemokraternas) ökning inte tycks tära på vänster- och miljöpartiet. Detta innebär att enligt ovanstående opinionsmätningar skulle det i riksdagen bli socialistisk majoritet (s+v) om det vore val idag. Det scenariot säger jag inte nej till. (Men miljöpartiet är naturligtvis ändå välkommet att samarbeta med oss!)
Det är emellertid viktigt att dra rätt slutsats av opinonssiffrorna. Det duger inte att slå sig till ro och lita till att vi kan surfa på vänstervågen ända in i mål 2010. Vi måste förändra och förnya oss. Men allt sådant arbete tar en politisk riktning. Våra höga opinionssiffror har åtföljts av andra mätningar som visar att andelen som tycker att vi (socialdemokraterna) står för de mest utsatta har skjutit i höjden. Detta samband bör alla inom partiet ta till sig! Det innebär en varning till dem som vill att förändringen mest skall bestå av en triangulering mot den borgerliga politiken (vilket i sig är märkligt med tanke på dennas uppenbara impopularitet!).
Så, alla rådslagsdeltagare, lyssna på väljarna: Det skall vara rött i år. Låt det gälla även socialdemokratin själv!
lördag, maj 19, 2007
Gröna gräsrötter regerar!
Den som har läst den här bloggen då och då vet att jag skrivit om ett samarbete mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Personligen är jag i grund och botten positivt inställd till ett sådant, och i flera frågor anser jag att vänstern och miljöpartiet har den bättre politiken.
Miljöpartiets ambivalens mellan (social)liberalism och grön politik skiftande i rött - det gäller privata skolor, statligt ägande och i viss mån arbetsmarknadspolitik - är dock en källa till irritation. Det är inte ovanligt att stöta på miljöpartistiska väljare som inte känner till sitt partis hållning i dessa frågor. När de konfronteras med verkligheten ställer sig många frågande till varför - de har röstat på ett alternativ som de uppfattat står tydligt till vänster. Många minns också med fasa regeringsförhandlingarna efter 2002 års val när de gröna ville styra med kristdemokrater. Miljöpartiets obegripliga stöd för Mats Odells utförsäljningar av statliga bolag har också upprört.
Mot bakgrund av detta är utfallet av miljöpartiets kongress glädjande. Beslutet att stå fritt mellan blocken är ett naturligt genomslag för en gammal symbolfråga. Desto viktigare är att ombuden körde över partiledningen i frågan om de statliga företagen. Partiet kovänder nu och skall motarbeta privatiseringar av dessa! Bra är också att ombuden valde att skärpa klimatkraven.
Slutsatsen blir en ovation till de grönas gräsrötter och samtidigt en uppmaning med eftertryck till mitt partis ledning: Lär er av miljöpartiet om interndemokrati. Det kan de mycket bättre än ni!
Miljöpartiets ambivalens mellan (social)liberalism och grön politik skiftande i rött - det gäller privata skolor, statligt ägande och i viss mån arbetsmarknadspolitik - är dock en källa till irritation. Det är inte ovanligt att stöta på miljöpartistiska väljare som inte känner till sitt partis hållning i dessa frågor. När de konfronteras med verkligheten ställer sig många frågande till varför - de har röstat på ett alternativ som de uppfattat står tydligt till vänster. Många minns också med fasa regeringsförhandlingarna efter 2002 års val när de gröna ville styra med kristdemokrater. Miljöpartiets obegripliga stöd för Mats Odells utförsäljningar av statliga bolag har också upprört.
Mot bakgrund av detta är utfallet av miljöpartiets kongress glädjande. Beslutet att stå fritt mellan blocken är ett naturligt genomslag för en gammal symbolfråga. Desto viktigare är att ombuden körde över partiledningen i frågan om de statliga företagen. Partiet kovänder nu och skall motarbeta privatiseringar av dessa! Bra är också att ombuden valde att skärpa klimatkraven.
Slutsatsen blir en ovation till de grönas gräsrötter och samtidigt en uppmaning med eftertryck till mitt partis ledning: Lär er av miljöpartiet om interndemokrati. Det kan de mycket bättre än ni!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)