Meningslöst psykologiserande

I en krönika i dagens Sydsvenskan går Bjarne Stenquist igenom hur olika konstnärer (här författare och filmskapare) fått kritik för saker som hänt i deras privatliv. Krönikan består främst av en klinisk genomgång, för att sedan avslutas med någon lam kommentar om att vi väl inte ska lyssna på de här psykologiserande människorna - exakt vad herr Stenquist vill säga med sin krönika begriper jag väl inte fullt ut...

Däremot gör en del av de indicier han lyfter fram mig jävligt sur. Någon psykiatriprofessor vid namn Johan Cullberg menar att "litteraturvetenskapen hukat inför Strindbergs 'psykiatriska problematik'". Då svarar jag denna Johan Cullberg såhär: jävla skitsnack! Redan på grundkursen i litteraturvetenskap gick vi lite kort in på Strindbergs privatliv, vi fick reda på att han hade grava psykologiska problem och stora delar av sitt liv var påverkad av Absinth. Och ja, det nämndes också hur han behandlade sina fruar mm, mm. Men det är ju inte det här som egentligen är relevant för en litteraturvetare. Intressant med lite kuriosa, visst. Men det är ju också precis vad det är: vi skulle kunna försöka oss på en psykologiserad läsning av Strindbergs, eller för den delen någon annans, verk - och det görs ju också med jämna mellanrum - men det enda det resulterar i är lite kuriosa.

Man ska inte behöva detaljstudera en författares liv för att kunna läsa en bok, inte ens för att läsa en bok bra. Om Strindberg sedan hade psykiska problem är det beklagligt för hans egen del, men i slutänden kan vi nog konstatera att texterna står där som de är - vare sig författaren var sjuk eller inte.

Zorro - så föddes legenden

Ända sedan jag läste Eva Luna har jag varit nästan överdrivet förtjust i Isabel Allendes författarkonster. Jag älskar hennes sätt att lyfta fram de mest vardagliga ting, som ingen någonsin tänker på att påpeka.

Efter att ha fått höra av en vän hur fantastiskt bra Zorro - så föddes legenden skulle vara, var det med stor förväntan jag kröp upp i läsfåtöljen och började läsa. Romanen handlar, precis som titeln antyder, om Zorro och hans tidigare år. Vi får följa honom från det att han föds, tills dess att han återvänder till Kalifornien efter att ha spenderat flera år i Europa. Precis som min vän sa är det en helt fantastisk berättelse och jag vill helst inte sluta läsa. Som alltid har Allende den där förmågan att liksom i förbifarten sätta förklaringar av självklara detaljer och genom sättet hon uppmärksammar dem blir de någonting mer än vad de annars skulle ha varit - det här är någonting som är väldigt utmärkande för det som kallas för "den magiska realismen".

Tyvärr lämnar den svenska översättningen mycket att önska. Lena Anér Melin, som har översatt romanen till svenska tillsammans med så många andra av Allendes böcker, misslyckas tyvärr med de svenska meningsbyggnaderna och ibland även uttrycken. Kanske är problemet att hon har blivit för bra på spanska och därför har tappat en del av den mycket viktiga förmågan att bygga ett bra språk på svenska. Oavsett vad som är bekymret tycker jag att Norstedts, om inte annat, åtminstone borde anlita en bra översättningsgranskare för att undvika liknande pinsamheter i framtiden.

Tragisk underhållning

Under julhelgen har jag för en gångs skullägnat mig åt en del nöjesläsning.

Då jag kände för någonting lättsamt började jag med Katarina Mazettis Tarzans tårar, som jag blivit tipsad om skulle vara en både rolig och lättsam bok. På den här punkten måste jag dock säga att den påminde en hel del om Populärmusik från Vittula. Båda böckerna beskrivs som väldigt lättsamma och roliga, både av läsare och recensenter.

Personligen kan jag väl instämma i att böckerna är lättsamma att läsa. Och visserligen har de en hel del roliga inslag. Men framför allt beskriver bägge dessa romaner verkligheter som är djupt tragiska.

Populärmusik från Vittula beskriver ett fattigt samhälle, som ligger lite bortanför övriga landet. Det skildras en verklighet med alkoholiserade människor och föräldrar som misshandlar sina barn.

Tarzans tårar handlar om en fattig tvåbarnsmamma som möter en rik singelkarl. Småbarnsmamman är så fattig att hon ständigt får gå omkring och undra vad hon ska ge sina barn för att stilla deras hunger. Så att hon ständigt får gå omkring och oroa sig för när Kronofogden ska komma och knacka på hennes dörr härnäst. Det som ska vara roligt i boken antar jag är det faktum att den rika singelkarln inte har någon som helst förståelse för mammans situation, utan att han istället äcklas något av hennes snoriga ungar och äter upp hennes mat när hon inte ser.

Kulturkrockar må vara lustiga ibland - men så jävla lustigt tycker jag faktiskt inte att det är att det finns en överklass i Sverige som ägnar sina små mingelfester åt att gnälla på folk "som lever på bidrag". Att det finns en överklass som är som är så inihelvete dum, att den inte begriper att det faktiskt finns folk som håller på att arbeta ihjäl sig, men som ändå knappt lyckas få sin verklighet att gå ihop.

Lustig och skrattframkallande vet jag inte om den senare boken kan kallas, men läsvärd - det tycker jag helt klart att den är.

Landet utanför

Har börjat läsa Marcus Birros Landet utanför och efter första sidan var jag väldigt positivt inställd. Det var en passus där huvudpersonen berättar om hur han i sitt huvud brukar ha turneringar mellan världslitteraturens giganter, och det hela tilltalade mig på något sätt. Tyvärr dröjer det inte länge innan jag börjar bli uttråkad av hela bokens upplägg. Storyn berör visserligen på ett sätt - den tar upp utanförskap som kan komma sig av sjukdom eller arbetslöshet - men själva berättelsen känns ändå inte riktigt trovärdig.

Ett och annat avsnitt lyser igenom med en gnutta briljans; bokens ständiga och socialrealistiska ifrågasättande av verkligheten har helt klart ett värde, och de halvt om halvt utslagna karaktärerna kanske hade känts relevanta om det inte vore för att de här presenteras som så väldigt annorlunda och utanför.

Hela alltet omges av ett ganska så taskigt språkbruk; det är märkliga meningsbyggnader och sporadiska särskrivningar. Jag står inte ut. Förutom att språket är minst sagt undermåligt, så blir jag totalt uttråkad av bokens konstanta melankoli. Helt plötsligt börjar jag förstå varför Växjö Stadsbibliotek gallrat ut boken ur sitt sortiment trots att den skrevs för bara fyra år sedan, och jag slutar att läsa.

Honung

I Alhambras Attack-serie hittar jag Zeina Ghandours roman Honung. I varje kapitel följer vi en ny karaktär, som samtliga utgör en del av samma historia. Den korta romanen (ja, den är verkligen inte lång - inte mycket längre än 110 sidor) utspelar sig under ett dygn.

Centrala symboler i historien är muslimsk bön och honung. En av huvudpersonerna, Ruhiya, är dotter till sin bys böneutropare, som i början av historien ligger för döden. Istället för att be om hjälp ifrån någon av byns manliga visa, så kliver Ruhiya själv upp i minareten och kallar till bön - något som är strikt tabu.

Samtidigt har Yehya, en ung pojke vars öde är djupt sammanflätat med Ruhiyas, blivit hängiven fundamentalist som ger sig ut på självmordsuppdrag. Exakt hur de två ungdomarnas förhållande ser ut är svårt att hänga med på, och boken är lite rörig på sina ställen - men den tar helt klart upp intressanta ämnen.

Vi får också följa berättelsen utifrån, ur ögonen på den lilla flickan Asra och journalisten Maya. Alla för med sig ett eget perspektiv av berättelsen, som helt klart tar upp intressanta ämnen. Självmordsbombare som ett perspektiv, kvinna som kallar till bön som ett annat. Detta sammanblandat med sjysst symbolik och vackert språk, ger en hög potential, men jag tycker nog tyvärr inte att den når riktigt ända fram. Jag hade gärna velat följa med lite djupare in i tabuerna och in i de fundamentalistiska tankegångarna.

För den som är intresserad av att läsa mer om denna bok och denna författare, går detta att göra här och här. Trevlig läsning.

Att lära sig läsa

För ganska länge sedan nu satt vi ett gäng och snackade på The Old Bull Pub här i Lund. Jag hade börjat tänka på att det vore roligt att ha en skönlitterär läsecirkel i Partiets regi, att jag skulle tycka det vore så roligt att få dela med mig av någonting som jag faktiskt är bra på och brinner för mer än någonting annat. Min tanke var att vi skulle studera skönlitterära verk ur ett politiskt perspektiv, och jag uttryckte min glädje över att få ”lära andra människor läsa på ett nytt sätt”.

När jag sa detta fick jag väldigt fort mothugg av en kamrat, som kallade mig elitist och undrade om det var så att jag verkligen på allvar menade att jag ville komma ”och lära den stackars arbetarklassen att läsa, som om de inte redan kunde det”. Jag tog åt mig av kritiken, kände mig som en elitistisk och värdelös människa och tänkte att det jag sagt inte kommit ut rätt. Och jag försökte förklara mig, förklara vad jag egentligen menat. Detta var som sagt ganska länge sedan nu, men jag blir fortfarande arg – ja, riktigt jävla förbannad – och ledsen när jag tänker tillbaka på det här.

Jag borde inte ha förklarat bort mig, för jag menade precis det jag sa. Jag vill lära människor läsa – på ett nytt sätt. Jag sa aldrig att det är så att människor inte behärskar uttydandet av bokstäver och lägga in en tolkning i ett verk. Däremot anser jag att man kan bli bättre att lära sig läsa genom träning och genom diskussion, precis som man kan bli bättre på att spela fotboll eller schack genom att träna, bolla med andra och försöka med nya tillvägagångssätt. Man kan lära sig njuta av böckerna på ett helt nytt sätt. Att hävda att fotboll är någonting man behöver träna på men inte litteraturtolkning, det är väl snarare det en slags elitism – i dagens samhälle verkar det värderas högre att vara duktig på sport än på kulturtolkning, trots att det oftast inte kommer helt naturligt något av det. Jag menar att man i den simplaste bok av Liza Marklund eller av vemsomhelstsomsäljsöverallt kan hitta någonting väldigt spännande. Man behöver inte en tung bok av Dostojevskij eller Kafka för att ha något spännande att diskutera – det är det man kan lära sig genom att studera litteratur tillsammans.

Att säga att det är elitistiskt av mig att tycka att jag kanske är lite bättre på litteraturtolkning än någon som inte ägnat sig aktivt åt det en himla massa, torde väl vara ett förringande av hela min person, av hela den vetenskap jag ägnat mitt liv åt, åt större delen av mina universitetsstudier och hela min framtida examen. Min framtida examen i Litteraturvetenskap. Man kan ju tycka att jag borde vara lite kunnigare på de områdena än någon som inte läst detta ämne, precis som någon som läser matematik är duktigare på matte, någon som läst juridik är duktigare på lagtolkning eller någon som läst till läkare kommer vara bättre på att laga människor än vad jag är. Skulle det inte vara så, hade jag slösat bort en himla massa studiemedel. Men det har jag inte, jag har lärt mig någonting. Jag är glad över att ha fått lära mig, och vill dela med mig av det jag kan. Det är inget elitistiskt med det.