Mer om debatten om Arena

I tisdagens sändning av radioprogrammet Nya Vågen i P1 fortsatte debatten om tidskriften Arena. I studion medverkade då Daniel Suhonen från tidskriften Tvärdrag, Nisha Besara från Arena samt Olle Svenning, författare, journalist och debattör från Aftonbladet. Svennings roll i diskussionen var som någon slags "avdömare". Han hade nog valts ut på grund av sina bok, Vänstern i Europa: de nya liberalerna?. I den skriver Svenning om den, sett med dåtidens ögon, relativt progressiva politik de socialdemokratiska regeringarna i EU förde i slutet av 1990-talet för till exempel hbt-rättigheter. Han skriver också om att samma regeringar, som då styrde alla de stora EU-länderna, däremot inte alls rubbade den ekonomiska politiken, förstärkte demokratins roll inom densamma, och/eller minskade klassklyftorna. Att det var en historiskt oförlåtlig undanlåtenhet har de numera före detta regeringsinnehavarna dyrt fått konstatera: rekorddåliga valresultat, inte minst i det senaste valet till Europaparlamentet.

Men åter till själva debatten. I grund och botten delar jag Suhonens kritik mot det accelererande bruket av språkanalys i stället för strukturkritik, att diskrimineringsperspektivet har ersatt förtryckperspektivet och mot postmodernismens närmaste ödesmättade tro på att nu är det enda som återstår till möjlighet av politisk kamp att var och en för sig, möjligen med DO i handen, ska i domstolar slåss för rätten att inte känna sig kränkt. Av det jag har läst av Suhonen tolkar jag att det också egentligen är här skon klämmer. Att han ifrågasätter en tidskrift som kallar sig vänster för att den behandlar frågor som mycket väl skulle kunna behandlas ur ett vänsterinriktat intersektionalitetsperspektiv i stället behandlar dem ungefär som vilken liberal som helst. Så detta är inte problemet med Suhonens kritik - problemet är att han inte i den nu pågående debatten framför den och att han knappt gjorde det i tisdagens Nya Vågen heller.

Och det är just därför som jag inte kan undvika att känna en svag antydan till ett lätt obehag när jag hör Suhonen tala om Arena. (I stället tog Olle Svenning på sitt lugnt resonerande sätt hem flera poäng. Och Nisha Besara var också en duglig debattör.) För om vi är ense om att det inte är ämnesvalet som är problematiskt, utan just perspektivet, varför kan Suhonen då inte bara inrikta sig på det i stället för att tjata om hur mycket Arena skriver om sex?

It's the equality, stupid!

Det senaste halvårets debatt mellan bland andra Daniel Suhonen (från tidskriften Tvärdrag) och Karolina Ramqvist (från tidskriften Arena) är viktig. Därför är det beklagligt att den i så hög grad är nedsolkad av nidbilder. Suhonen utmålas som någon som sörjer en svunnen tid då frågor om kön och i ännu mindre grad genus och inte alls hbt var på agendan. Ramqvist, å andra sidan, blir närmast beskriven som någon som går nyliberalernas ärenden, som helt struntar i klass utan i stället endast bryr sig om sådant som bara den välbetalda och belästa innerstadsboende medelklasskvinnan kan unna sig att intressera sig för.

Båda dessa nidbilder är felaktiga. Daniel Suhonen är verkligen inte, i motsats till vad Helle Klein skriver, "sektvänster". Hans kritik mot Arena går ut på att den i vissa fall saknar klassperspektiv och därmed går miste om en analys av en förtrycksgrund som trots allt delas av oerhört många människor oavsett dessas könsidentitet, sexuella läggning eller migrantstatus. Som någon uttryckte det: "De [Arena] vill förstå kulturen. Vi [Arenas kritiker] vill förstå samhället. De vill förändra kulturen. Vi vill förändra samhället."

Karolina Ramqvist har naturligtvis inget emot kollektivavtal. Självklart vill hon att inkomstjämlikheten ska öka och att järnvägen ska behållas i gemensam regi. Men hon skriver inte så ofta om det. Precis som Suhonen knappast har gjort sig känd för att återkommande diskutera ojämlikhet på grund av könsidentitet. De bägge, Suhonen och Ramqvist, skriver väl om det som intresserar dem mest. Och för vänstern av i dag är bådas områden relevanta. Det är alltså inte om ämnesvalet utan om perspektiven på dessa debatten borde handla.

Det är en stor seger för jämlikheten att allt fler kräver att den utvidgas på allt fler områden. Men denna seger kan också bli dess fall. Om inte någon inom vänstern vågar betona alla människors gemenskap riskerar centrala fundament att ryckas från jämlikhetens chanser till varaktig framgång. Det faller sig också här naturligt att påpeka nödvändigheten av en gemensam organisering hos vänstern - inte nödvändigtvis under samma namn men åtminstone under samma paraply. Ty vi har ju det centrala gemensamt: jämlikheten.

För egen del anser jag att världen ska få och bör vara brokig. Så länge den är jämlik. Det är den jämlika brokigheten jag vill. För den krävs en politik grundad på en samhällsanalys utgående från maktperspektiv och gemenskapsperspektiv. Vi måste fråga oss inte bara vilka individer utan också vilka grupperingar som har makten och hur de har makten. Oavsett hur individualiserade vi än blir så kommer vi alltid att kunna analysera oss själva och andra i någon typ av kollektiv, även om var och en tillhör flera "demografiska" schatteringar. Och utan den förståelse, ingen förståelse.

Det är nu möjligt att jag gör mig skyldig till det jag ovan i artikeln beskyllde Suhonen och Ramqvist för - att förenkla och snedvrida varandras argument. Det må så vara - jag säger det ändå: För, Suhonen och Ramqvist, det nya är inte hbt och det gamla är inte klass. Det verkliga är att att det kan vara både och.

Vänstern handlar, som sagt, om jämlikhet. På alla samhällets plan och i alla faser av livet. Jämlikheten är vänsterns berättelse, vår historia och vår framtid. Det vore därför välkommet om vi kunde återgå till att diskutera just detta. Det tror jag att huvuddelen av dem som de mest högljudda debattörerna i denna sak tycks vilja tala för är mest intresserade - och mest betjänta - av.

Simma lugnt!

Göteborgsposten rapporterar att Öckerös borgerliga kommunledning i våras bestämde sig för att fräscha upp kommunens grafiska profil, däribland kommunvapnet.

Sedan 1950-talet har Öckerös vapen varit en båt över blått vatten med mot vänster simmande fiskar. Och det nya förslaget som vann bifall av borgarna skilde sig endast i ett avseende av betydelse: fiskarna vände sig nu mot höger. (Man kan inte annat än förmoda avsikten bakom detta!)

Förändringen gillades emellertid inte av Öckeröborna; så många har hört av sig till kommunen att högern har tvingats att tänka om. Vapnets originalutseende behålls - fiskarna skall även framgent simma vänsterut.

I sanning är allting politik!

Uppdatering: Även Aftonbladet har uppmärksammat storyn. I en intervju förnekar den moderate kommunstyrelseordföranden att fiskarnas simriktning har politisk betydelse. Han säger också att ingen protesterade i vare sig kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige. Då infinner sig genast frågan: Vad tänkte egentligen socialdemokraterna på?!