Det nya ledargarnityret i mitt parti vilar inte på hanen. Nu styr Mona Sahlin, ivrigt påhejdad och flankerad av Luciano Astudillo, skutan mot mitten. I såväl retorik som politik närmar de sig borgerlig ideologi. Det är en livsfarlig väg för socialdemokratin.
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti var en gång och borde fortsatt vara ett socialistiskt parti. Det strävade en gång efter frihet, jämlikhet och solidaritet. Det förde en gång en politik som förenade denna målsättning med en kraftfull ekonomisk utveckling och full sysselsättning. Det vågade en gång säga ifrån mot orättvisor och förtryck, såväl här hemma som utomlands. Och det vägrade att acceptera en borgerlig verklighetsbeskrivning. Nu tycks en del partimedlemmar tävla i att göra sig till tolkningsföreträdare av densamma.
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti var en gång och borde fortsatt vara ett socialistiskt parti. Det strävade en gång efter frihet, jämlikhet och solidaritet. Det förde en gång en politik som förenade denna målsättning med en kraftfull ekonomisk utveckling och full sysselsättning. Det vågade en gång säga ifrån mot orättvisor och förtryck, såväl här hemma som utomlands. Och det vägrade att acceptera en borgerlig verklighetsbeskrivning. Nu tycks en del partimedlemmar tävla i att göra sig till tolkningsföreträdare av densamma.
Bra eller dåligt att vara i opposition?
Det har många gånger sagts att några år i opposition skulle göra gott för socialdemokratin. Det skulle kunna bli en chans att komma igen, att stärka partiet och vässa politiken. Jag har alltid tilllhört dem som varnat för ett sådant historielöst synsätt.
När socialdemokratin återkom till makten efter 1982 års val inleddes den så kallade tredje vägens, men i verkligheten liberala, politik som banade vägen för en kreditexpansion och påföljande bostadskris utan motstycke i historien. Avregleringen av kreditmarknaden i november 1985 var kanske det dummaste svensk socialdemokrati någonsin har gjort, och för den händelse någon borgerlig person läser detta bör påpekas att åtgärden hade förespråkats av högerpartierna långt tidigare.
Efter de tre katastrofala åren med Carl Bildt som statsminister var situationen kaotisk. Svaret blev en åtstramningspolitik som gick hårt åt välfärden. (Det finns ingen konsensus, annat än på de borgerliga ledarsidorna, om huruvida sättet den genomfördes på var nödvändigt.) Men det kanske värsta var att partiet inledde en avreglerings- och utförsäljningspolitik. Varningarna fanns där, men lyssnades inte på. El- och teleförsörjningen drabbades, tandvårdspriserna släpptes fria och vi fick västvärldens mest generösa system för privata skolor. Konsekvenserna har heller inte låtit vänta på sig.
(Vad är det, med detta i bakhuvudet, som får en del att tro att det per automatik blir annorlunda den här gången? )
I mitten av förra mandatperioden hände något. Partiet tycktes vakna upp och inse sina misstag, eller missgärningar. Det lovades ett slut på utförsäljningarna och en rejäl satsning på välfärden. Men valkampen blev ett katastrofalt misslyckande: många var besvikna över att tolv år med en socialdemokratisk regering inte hade minskat klyftorna och inte tagit arbete åt alla på allvar. Detta i kombination med en sammansvetsad höger som genomfört skickliga trianguleringar på snart sagt alla politikområden - en höger som förstått att för att den skulle vinna måste den slå in en kil mellan dem som hade ett arbete och dem som saknade ett. Partiet lämnades att försvara de arbetslösa och de sjuka, vilket man gjorde väl, men borgarna visste att de som har jobb var fler. De visst att de inte behövde en enda arbetslös människas röst för att komma till maken.
Det har många gånger sagts att några år i opposition skulle göra gott för socialdemokratin. Det skulle kunna bli en chans att komma igen, att stärka partiet och vässa politiken. Jag har alltid tilllhört dem som varnat för ett sådant historielöst synsätt.
När socialdemokratin återkom till makten efter 1982 års val inleddes den så kallade tredje vägens, men i verkligheten liberala, politik som banade vägen för en kreditexpansion och påföljande bostadskris utan motstycke i historien. Avregleringen av kreditmarknaden i november 1985 var kanske det dummaste svensk socialdemokrati någonsin har gjort, och för den händelse någon borgerlig person läser detta bör påpekas att åtgärden hade förespråkats av högerpartierna långt tidigare.
Efter de tre katastrofala åren med Carl Bildt som statsminister var situationen kaotisk. Svaret blev en åtstramningspolitik som gick hårt åt välfärden. (Det finns ingen konsensus, annat än på de borgerliga ledarsidorna, om huruvida sättet den genomfördes på var nödvändigt.) Men det kanske värsta var att partiet inledde en avreglerings- och utförsäljningspolitik. Varningarna fanns där, men lyssnades inte på. El- och teleförsörjningen drabbades, tandvårdspriserna släpptes fria och vi fick västvärldens mest generösa system för privata skolor. Konsekvenserna har heller inte låtit vänta på sig.
(Vad är det, med detta i bakhuvudet, som får en del att tro att det per automatik blir annorlunda den här gången? )
I mitten av förra mandatperioden hände något. Partiet tycktes vakna upp och inse sina misstag, eller missgärningar. Det lovades ett slut på utförsäljningarna och en rejäl satsning på välfärden. Men valkampen blev ett katastrofalt misslyckande: många var besvikna över att tolv år med en socialdemokratisk regering inte hade minskat klyftorna och inte tagit arbete åt alla på allvar. Detta i kombination med en sammansvetsad höger som genomfört skickliga trianguleringar på snart sagt alla politikområden - en höger som förstått att för att den skulle vinna måste den slå in en kil mellan dem som hade ett arbete och dem som saknade ett. Partiet lämnades att försvara de arbetslösa och de sjuka, vilket man gjorde väl, men borgarna visste att de som har jobb var fler. De visst att de inte behövde en enda arbetslös människas röst för att komma till maken.
Efter 2006
Efter valet bröt en till en början mycket givande ideologisk diskussion om socialdemokratins framtid ut. Skulle man gå åt vänster eller till höger? Skulle man välja en egen väg eller göra som borgarna gjorde mot oss 2006? Ett tag såg det ut som om de förra alternativen var möjliga. Men så bestämde sig Mona Sahlin för att kapitulera inför major Björklunds skolpolitik, och Luciano Astudillo för att tävla med Sven-Otto Littorin i hur mycket det är vars och ens plikt att söka, söka, söka jobb.
Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna är ett brett parti. Vi rymmer alltfrån socialister till socialliberaler. Mona Sahlin har alltid (?) tillhört den senare falangen. Hennes samhällsanalys - det går att utläsa från hennes tal och uttalanden - har sällan rymt någon större förståelse för en socialistisk klass- och kanske också könsanalys. Det har sällan varit fråga om makt utan om diskriminering. Det har sällan varit tal om jämlikhet utan om rättvisa. Och det har varit mycket fokus på småföretagare men mindre på LO. Sahlins förtjänster består i ett avsevärt bättre synsätt än hennes företrädare i HBT- och etnicitetsfrågorna, även om hon i de senare saknar klassperspektivet. Då säger någon att det är detta som gör henne liberal, men inget kunde vara mer felaktigt: könsneutrala äktenskap och antirasism är kamp för jämlikhet. Det är socialism lika väl som det kan vara liberalism.
Jag hävdar alltså att den omsvängning som sker i socialdemokratins politik är mycket medveten och självvald. Det är inte en politik som är "nödd och tvungen" - den är sprungen ur en ideologisk uppfattning. Jag menar inte att den är lika dålig eller högerinriktad som borgarnas (det finns sådant som är bra: miljö, förortssatsningar), men den är inte väsensskild; själva problemformuleringen är ungefär likadan.
Efter valet bröt en till en början mycket givande ideologisk diskussion om socialdemokratins framtid ut. Skulle man gå åt vänster eller till höger? Skulle man välja en egen väg eller göra som borgarna gjorde mot oss 2006? Ett tag såg det ut som om de förra alternativen var möjliga. Men så bestämde sig Mona Sahlin för att kapitulera inför major Björklunds skolpolitik, och Luciano Astudillo för att tävla med Sven-Otto Littorin i hur mycket det är vars och ens plikt att söka, söka, söka jobb.
Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna är ett brett parti. Vi rymmer alltfrån socialister till socialliberaler. Mona Sahlin har alltid (?) tillhört den senare falangen. Hennes samhällsanalys - det går att utläsa från hennes tal och uttalanden - har sällan rymt någon större förståelse för en socialistisk klass- och kanske också könsanalys. Det har sällan varit fråga om makt utan om diskriminering. Det har sällan varit tal om jämlikhet utan om rättvisa. Och det har varit mycket fokus på småföretagare men mindre på LO. Sahlins förtjänster består i ett avsevärt bättre synsätt än hennes företrädare i HBT- och etnicitetsfrågorna, även om hon i de senare saknar klassperspektivet. Då säger någon att det är detta som gör henne liberal, men inget kunde vara mer felaktigt: könsneutrala äktenskap och antirasism är kamp för jämlikhet. Det är socialism lika väl som det kan vara liberalism.
Jag hävdar alltså att den omsvängning som sker i socialdemokratins politik är mycket medveten och självvald. Det är inte en politik som är "nödd och tvungen" - den är sprungen ur en ideologisk uppfattning. Jag menar inte att den är lika dålig eller högerinriktad som borgarnas (det finns sådant som är bra: miljö, förortssatsningar), men den är inte väsensskild; själva problemformuleringen är ungefär likadan.
Två tydliga exempel
Ur politiskt och idelogiskt hänseende är den nuvarande inriktningen icke önskvärd. Frågan är om den kan locka väljare. Ja, säger kanske någon och tittar på opinionssiffrorna. Men ärligt talat beror de nog mest på den utbredda motviljan mot högerregeringen. Samma sak säger ju till exempel Mona Sahlin själv. Men utvecklingen är till stora delar jämförbar med den i Norge och Danmark, vars politiska struktur och historia har mycket gemensamt med vår. De ligger litet före; de fick se högerextrema partier nå väljarframgångar redan på 1970-talet parat med socialdemokratiska väljarras.
Intressant nog har emellertid händelseförloppet i Danmark respektive Norge de senaste åren divergerat markant, från en gemensam utgångspunkt. 2001 förlorade socialdemokraterne respektive arbeiderpartiet valet, bägge med urusla resultat. I Danmark hade det borgerliga Venstre gjort det som Reinfeldt kopierade 2006: rört sig mot mitten, triangulerat. Svaret från socialdemokraterne blev i oppositionstid en anpassning till högerpolitiken: ja till skattestopp, ja till Europas strängaste och mest inhumana asyl- och flyktingpolitik. Men ut av det fick partiet ingenting; det tvärtom backade i 2005 års val jämfört med 2001! Inför valet på tisdag står det och väger. Mycket talar för att Anders Fogh Rasmussen sitter kvar, och även om så inte sker blir inte Helle Thorning Smith statsminister på egen merit: socialdemokraterne är fast på 25-27 procentsnivån.
I Norge ångrade sig Jens Stoltenberg. Han tog avstånd från den mittenpolitik han gått till val på 2001. 2005 gick han till val på en stark ideologisk kritik mot högern, på en egen verklighetsbeskrivning och på ett eget radikalt politiskt program, för jämlikhet, för välfärd. Tillsammans med socialistisk venstre och senterpartiet har arbeiderpartiet makten idag, och opinionssiffrorna för arbeiderpartiet ligger stabilt kring valresultatet från 2005.
Summa summarum: det saknas politiska och opinionsmässiga skäl för att triangulera. Den enda "hållbara" anledningen är om man vill ha en annan politik för att man har en delvis annan ideologi. Det har inte jag.
Men så varför är jag fortfarande socialdemokrat?
Den frågan borde ni inte ställa till mig - däremot kanske till några av dem som nu leder partiet.
Ur politiskt och idelogiskt hänseende är den nuvarande inriktningen icke önskvärd. Frågan är om den kan locka väljare. Ja, säger kanske någon och tittar på opinionssiffrorna. Men ärligt talat beror de nog mest på den utbredda motviljan mot högerregeringen. Samma sak säger ju till exempel Mona Sahlin själv. Men utvecklingen är till stora delar jämförbar med den i Norge och Danmark, vars politiska struktur och historia har mycket gemensamt med vår. De ligger litet före; de fick se högerextrema partier nå väljarframgångar redan på 1970-talet parat med socialdemokratiska väljarras.
Intressant nog har emellertid händelseförloppet i Danmark respektive Norge de senaste åren divergerat markant, från en gemensam utgångspunkt. 2001 förlorade socialdemokraterne respektive arbeiderpartiet valet, bägge med urusla resultat. I Danmark hade det borgerliga Venstre gjort det som Reinfeldt kopierade 2006: rört sig mot mitten, triangulerat. Svaret från socialdemokraterne blev i oppositionstid en anpassning till högerpolitiken: ja till skattestopp, ja till Europas strängaste och mest inhumana asyl- och flyktingpolitik. Men ut av det fick partiet ingenting; det tvärtom backade i 2005 års val jämfört med 2001! Inför valet på tisdag står det och väger. Mycket talar för att Anders Fogh Rasmussen sitter kvar, och även om så inte sker blir inte Helle Thorning Smith statsminister på egen merit: socialdemokraterne är fast på 25-27 procentsnivån.
I Norge ångrade sig Jens Stoltenberg. Han tog avstånd från den mittenpolitik han gått till val på 2001. 2005 gick han till val på en stark ideologisk kritik mot högern, på en egen verklighetsbeskrivning och på ett eget radikalt politiskt program, för jämlikhet, för välfärd. Tillsammans med socialistisk venstre och senterpartiet har arbeiderpartiet makten idag, och opinionssiffrorna för arbeiderpartiet ligger stabilt kring valresultatet från 2005.
Summa summarum: det saknas politiska och opinionsmässiga skäl för att triangulera. Den enda "hållbara" anledningen är om man vill ha en annan politik för att man har en delvis annan ideologi. Det har inte jag.
Men så varför är jag fortfarande socialdemokrat?
Den frågan borde ni inte ställa till mig - däremot kanske till några av dem som nu leder partiet.
UPPDATERING: I en ledare, skriven av Jan-Olof Asp, i borgerliga Helsingborgs Dagblad får den nya kursen beröm. Visserligen kanske det känns trevligt, men tror högersossarna verkligen att han och likasinnande kommer att rösta på oss för det?!
