Att äga eller inte äga - det är en viktig fråga

Socialdemokratin har tidigare alltid haft som princip att sådant som alla människor behöver skall undandras marknaden. Det gäller till exempel skola, vård och omsorg. Skälen för detta är många - och fler än som anges nedan.

1) Man bör inte tjäna pengar på andra människors lidande eller grundläggande behov
Visserligen bedrivs många sådana verksamheter enligt marknadens lag - livsmedelsproduktion och läkemedelsutveckling är två exempel - men det rättfärdigar inte att den direkta omvårdnaden eller själva utbildningen skall göra det. Det här är en moralisk uppfattning, men den stöds av empirin. Det har visat sig vara billigare och effektivare att satsa på en gemensam finansiering och en gemensam drift som är utan vinstkrav.

2) Behoven, inte köpkraften, skall styra
Argumentet mot detta har varit att det inte kostar mer att uppsöka privatläkare eller att sätta sina barn i en privat skola än att nyttja offentligt drivna enheter. Det är förvisso sant - privatekonomin spelar ingen roll i just detta hänseende. Men det är välbelagt att det likväl är medelklassen som väljer skola och vård. Och när etableringsrätten släpps fri sker flockas mottagningar och skolor i välbärgade områden och regioner, medan fattiga diton dräneras. Det tycks också vara så, enligt offentliga vårdcentraler, att de kroniskt sjuka och därför mer tids- och vårdkrävande patienterna styrs mot offentlig vård. Kanske därför att dessa grupper i huvudsak återfinns i områden med lägre inkomst; har man varit sjukpensionär i femton år är sannolikheten liten att man har råd att bo i stor villa i Limhamn.

I ett konkurrensutsatt system ses brukarna allt mer som kunder. Drivkraften blir att behålla en kund, inte att ge en god utbildning eller en god vård. Detta kan naturligtvis sammanfalla, men inte någon kan förneka att reklamen för privat vård och privat skolor har ökat dramatiskt. Varenda krona i reklam hade kunnat istället nyttjas för fler lärare eller sjuksköterskor.

3) Forskningen, stabiliteten och långsiktigheten fordrar en gemensam modell
I Stockholm rullar privatskolekarusellen på allt fortare. Nya skolor kommer och går, men hela tiden måste kommunen stå som garant för att alla elever har en skola att gå till också i morgon. Det innebär naturligtvis ökade kostnader. Forskningen riskerar att slitas sönder eller bli helt beroende av privata pengar när enheter säljs ut. Detta sker just nu i Lund, där högern i Region Skåne vill stycka sönder psykiatrin - mot forskarnas önskan. Och det är en myt att alternativen och utvecklingen åstadkoms bland de privata aktörerna. De har ofta mindre samverkan än de offentliga enheterna, där man regelbundet träffas och utbyter erfarenheter. Dessutom riskerar utbildningen inom vårdyrkena att bli lidande; mycket få privata aktörer tar emot studenter.

4) Exemplen med privata aktörer förskräcker. Se hur tandvården "fungerar"
I praktiken liknar det svenska tandvårdssystemet i hög grad det valfrihetstänkandet som de borgerliga står för. Den fria prissättningen och -etableringen har inneburit att kostnaderna har skjutit i höjden, allt medan privattandläkarna täljer guld. Tror någon på allvar att det hade blivit dyrare och mindre effektivt och givit mindre vård och tandvården hade organiserats som sjukvården?

5) Valfriheten och längtan efter den är i mångt och mycket en chimär
Valfriheten inom skolväsendet är obetydlig. Den enda större skillnaden mellan offentliga skolor och privata diton är att de senare mer sällan har skolmatsalar, gymnastikhallar, skolsköterskor och behöriga lärare. I praktiken är det mycket få skolor som använder alternativ pedagogik. Inom vården är det samma sak. Ofta är det läkarens/sjukgymnastens/sjuksköterskans bemötande som spelar roll för hur patienten upplevt vården, inte huruvida denna bedrivits privat eller offentligt.

Därtill kommer, menar jag, att valfrihetslängtan (i den mån den nu överhuvudtaget finns) har drivits fram av bland annat oviljan att hävda den gemensamma modellen. De borgerliga men även socialdemokraterna tillät under 1990-talet betydande nedskärningar inom offentlig sektor samtidigt klyftorna växte och bostadssegregationen ökade. Sverige blev ett delat land, för plötsligt fanns det riktigt fina och riktigt dåliga områden och skolor. Objektivt "dåliga" såtillvida att de genomsnittliga resultaten var markant lägre, men framförallt subjektivt dåliga därför att oavsett hur bra de än var låg de i "fel" område med "fel" elevunderlag. Det är klart att denna uppdelning fanns även före 1990, men utvecklingen har sedan dess accelererat. När valmöjligheten utnyttjades den av den infödda svenska medel- och överklassen, med- eller omedvetet, för att sätta sina barn i bättre skolor. Eller bättre och bättre - andelen behöriga lärare är ju som sagt inte högre. I många fall kokar det nog ned till att skolan, oavsett kvaliteten, ligger rätt och har rätt elever.


Dessa är, menar jag, de huvudsakliga ideologiska och ekonomiska skälen till varför socialdemokratin borde fortsätta och utöka kampen för en gemensam välfärdsmodell. Det är en viktig fråga. Jag är dessutom övertygad om att det alla människor, oavsett klass, vill ha är kvalitet. Ja, till och med framför valfrihet.

Därför borde partiets förtroenderåd lyssna till och läsa SSU:s skuggrådslag och även Lars Ohlys artikel på DN-debatt. För det är som båda dessa säger hög tid för en egen skol- och välfärdspolitik. Betyg i tidigare årskurser är inte det, Mona Sahlin.