lördag, oktober 27, 2007

Av Guds nåde?

Såg en dokumentär av och med filosofen Alain de Botton nyligen, ”Status Anxiety”. Den fick mig verkligen att börja fundera.

Den överväldigande majoriteten av oss här i väst lever ett väldigt gott liv med internationell standard sett. Många som i västvärlden är fattiga skulle med samma ekonomiska resurser leva som överklass i utvecklingsländer (eftersom hela vårt samhälle gynnas av utsugningen av dessa). Samtidigt har vi det mycket bättre än våra förfäder. För mig räcker det att titta på mina föräldrars barndom, de har båda vuxit upp i stora barnaskaror i små byar i Tornedalen åren efter andra världskriget. De levde kanske inte direkt i armod men det var knappast heller i överflöd. Går man ännu längre tillbaka blir kontrasten ännu tydligare. Jag är övertygad om att jag lever ett mycket bekvämare liv än vad de allra rikaste gjorde på medeltiden trots att jag har väldigt små ekonomiska marginaler. Jag har trots allt rinnande kallt och varmt vatten, vattenklosett, kyl, frys, elljus, värme och Internetuppkoppling.

Tyvärr så är rikedom relativ. Det spelar ingen roll att man egentligen har det väldigt bra, människor bygger sin självbild och sin känsla av rikedom i jämförelse med andra i sin närmaste omgivning. Har grannen bättre prylar känner du dig fattig och misslyckad trots att 17% av världens befolkning är kroniskt hungriga. Är du medelklass i dag betyder det inte heller att du i dagens globaliserade värld kommer vara medelklass imorgon, du kan gå från ett relativt välbetalt industrijobb till arbetslöshet över en natt och maskorna i samhällets skyddsnät blir allt större. Inte nog med det, normen för vad som utgör framgång ökar hela tiden. Kanske märker du att allt fler hushåll i ditt grannskap har två bilar, har din familj fortfarande bara en har du halkat efter. För att du inte ska ses som ett misslyckande måste du skrapa ihop pengarna för att hinna ikapp, inte konstigt att folk blir sjuka av stress.

Vi lever i en meritokrati. Människor bedöms inte utifrån sin härkomst utan efter vad de åstadkommit. Det här är givetvis bra men det för med sig en mörk baksida vi sällan tänker på. Det betyder ju nämligen att de som lyckats här i livet förtjänat det men också att de som misslyckats förtjänat sitt öde. Har människor som har det svårt sig själv att skylla då de bara är lata eller finns det faktorer som påverkar utanför deras kontroll? För mig som socialdemokrat är det självklart det senare, människor kan bara påverka sin egen situation till en viss grad, resten bestäms av strukturer i samhället. Den här åsikten tycks dock bli allt mer ovanlig i vårt samhälle, något man enkelt kan illustrera. Tänk dig att du frågar en rik företagsledare vad denne har gjort för att nå sin nuvarande position och denne svarar att han (för det är antagligen en man) haft tur. Tänk dig sen att du frågar en socialbidragstagare samma sak och denne svarar att det beror på otur. För många framstår den rikes svar som ödmjukhet och den fattiges som undanflykter. Det räcker alltså inte med att mycket pengar ger lycka och sinnesfrid, rikedom ger även i mångas ögon moralisk överlägsenhet.

I ett samhälle där det inte finns någon acceptabel ursäkt för att misslyckas kommer samhällsklimatet att hårdna. Detta märks redan tydligt i det borgerligt styrda Sverige. Samhällsdebatten har skiftat från rättigheter till skyldigheter och hårdare tag, även delar av mitt eget parti har dragits med i den riktningen; Varför ska de rika och därmed per definition hårt arbetande bli bestulna på lite av sitt överflöd så att de lata jävlarna på botten ska få en dräglig nivå? Måste inte rätten att lyckas kombineras med ”rätten” att misslyckas? För det inser väl alla att stöd och bidrag från samhället passiviserar folk och gör dem ”bidragsberoende”? På allt detta svarar jag kategoriskt NEJ! Att överföra resurser från de rikaste till det fattigaste är inte stöld, det är tvärtom att återkräva stulen egendom. Den rikedomen kommer antagligen från mervärdet som andra skapat. Om du dessutom hellre låter andra leva i armod så att du själv kan lyxkonsumera meningslösa statussymboler har du ändå ingen moralisk auktoritet. Det finns inte heller någon som ”väljer” att misslyckas. Det påståendet bygger på att alla spelar på en rättvis spelplan och så är det helt enkelt inte. Det är knappast en slump att så många läkarstudenter har en förälder som redan är läkare. Och även om hjälp från samhället skulle passivisera en del människor så är det banne mig inte orsak nog att lämna folk åt sitt öde. Man ska inte bygga socialförsäkringssystem utifrån de som fuskar eller utifrån att man själv råkar sitta säkert. John Rawls talade om okunnighetens slöja. Det är en bra början men jag föredrar av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

söndag, oktober 21, 2007

Dumbledore och kärleken

Egentligen är det inte klokt att skriva ett blogginlägg om en karaktär i Harry Potter-serien. Men med tanke på JK Rowlings erkännande - att professor Dumbledore är gay - i helgen känns det som ett måste. Dumbledore är kanske den mest älskade personen i hennes böcker. Att outa honom är en tydlig, bra och mycket välkommen signal.

Å andra sidan sett hade det varit mycket mer progressivt om det i själva böckerna hade funnits ett och ett annat gaypar. Men man kanske får vara glad för det lilla.

Uppdatering: BBC har en längre artikel. Läs den här.

fredag, oktober 19, 2007

Låt folket få bestämma II

Den nya EU-konstitutionen (alias fördraget) är klar.

Det talas i SvD om en ohelig allians för folkomröstning. Det är en märklig beskrivning. För min del anser jag att etiketten "ohelig" snarare tillhör den brokiga pakten mot att låta folket bestämma.

EU-minister Cecilia Malmström hänvisade i rapport imorse till att vi inte brukar rösta om fördrag i Sverige. Jag säger att nu är tid att börja göra det. I samma intervju hävdade Margot Wallström att det finns en risk att man inte röstar om det frågan egentligen handlar om. Jag menar att det är ett utmärkt argument för att förbjuda val överhuvudtaget.

För nästan två månader sedan skrev jag en längre text om detta. Det kan läsas här. Jag har samma argument och åsikter nu som då. I allt väsentligt handlar det om samma fördrag som förra gången.

torsdag, oktober 18, 2007

En rejäl bakfylla!

Eller hur var den kul, festen söndagen den 17 september ifjol?

Men lika roligt är det inte längre - nu när baksmällan kollektivt har slagit till hos svenska folket. Det är visst ett väldigt sug efter Re(s)orb!

Slaget om Stockholm

...rasar vidare. Idag börjar budgetdebatten i kommunfullmäktige. Högern vill fortsätta sitt målmedvetna systemskifte, där skattesänkningar betalas med nedskärningar i skolan, övergivande av gemensamma åtgärder för ökade frivilliginsatser och minskat bostadsbyggande.

Stockholmshögerns fräckhet får borgerligheten ute i landet att verka närmast beskedlig. (Något den i och för sig är i rask färd att försöka ändra på. I många kommuner har nu moderatledda majoriteter tagit upp kampen mot Stockholmsmoderaterna om priset som landets mesta systemskiftesivrare.)

Carin Jämtin leder oppositionen mot högern i Stockholm. Tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet har hon kommit överens om att förespråka ett bibehållande av 2006 års skattenivå - för välfärdens och utsatta människors skull. Socialdemokraterna vill också satsa över 400 miljoner kronor mer än borgarna på skolan. Det innebär bättre lokaler, fler lärare och annan skolpersonal, mer resurser till elever med särskilda behov.

Just så kan och bör en socialdemokratisk skolpolitik sammanfattas. Och om det är flummigt att vilja dessa saker - ja, då är jag stolt över att vara flummig!

måndag, oktober 15, 2007

Historien upprepar sig

Att vara landets första statsminister på Pride går an, liksom att utnämna två HBT-personer till statsråd. Men att äntligen få slut på diskrimineringen när det gäller äktenskapslagstiftningen är betydligt svårare. När det kommer till knipan är det tydligen viktigare för Reinfeldt att krypa för kristdemokrater än att öka jämlikheten.

Jag är väl medveten om att statsministern redan 1994 (eller så sent som) var en av endast två moderata riksdagsledamöter som röstade för partnerskapslagstiftningen. Men det ursäktar inte hans senfärdighet nu i denna egentligen mycket enkla fråga. Det är orimligt och odemokratiskt att låta 24 kristdemokrater förhala ett beslut svenska folket och över 300 riksdagsledamöter ställer sig bakom.

Just nu ser det alltså ut som om historien kommer att upprepa sig. En borgerlig regering saknar viljan eller modet att utmana den kristna högern. Ett riksdagsinitiativ från socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet kommer förmodligen att bli det som gör äktenskapet till vad det borde vara: ett sätt för två människor som älskar varandra att leva tillsammans.

Kapitalet, marknaden och demokratin

Det heter ofta att det enda demokratiska ekonomiska system som finns är marknadsekonomin. Det huvudsakliga argumentet för det är empiriskt. Se på Kina och Sovjet, säger man: diktaturer och planekonomier.

Men just med tanke på Kina och även Vietnam och Laos är det nog hög tid att sluta att helt okritiskt hylla marknadsekonomin ur demokratisynpunkt. Dessa tre länder har genomfört avsevärda liberaliseringar av sina ekonomier. De har gått från stats- till privatkapitalism. Men den politiska friheten är fortfarande långt från förverkligad. Istället är det vinstintresset, många gånger kanaliserat genom västerländska och däribland svenska bolag, som dikterar levnadsvillkoren. Av den sociala demokratin, lika rätt till bland annat utbildning, vård och omsorg, finns endast blygsamma spår.

Av dessa skäl är det politiskt intressant att följa Kinas utveckling - liksom att notera hur litet de västerländska välansedda företagen bryr sig om miljö, arbetsmiljö och just demokrati långt borta från hemlandets positiva nyhetsinslag i a-ekonomi.

Som socialist är demokratin mitt bärande politiska fundament. Demokrati som ett sätt att bygga jämlikheten och friheten. Demokrati som ett sätt att sätta stopp för en ordning där beslut som påverkar hela mänsklighetens framtid fattas av en liten klick ekonomiska makthavare, utan social och miljömässig hänsyn. Demokrati i samhällets alla delar, såväl i den politiska som den ekonomiska och sociala sfären.

Ja, demokrati för att jag inte tycker att vi skall låta oss nöjas med att få rösta vart fjärde år till församlingar med endast begränsat eller inget inflytande över ovan sagda framtidspåverkande ekonomiska beslut.

söndag, oktober 14, 2007

Man ska (tydligen) ha husvagn

Egentligen talar reportagen (i SvD och DN) för sig själva. Sverige år 2007 är på många sätt förvillande likt Sverige år 1907. För hundra år sedan utnyttjades infödda svenskar på det vis som beskrivs i artiklarna. Nu när arbetarrörelsen sedan länge har satt P för den utsugningen blir det istället utländsk arbetskraft som förnedras. Det är oanständigt, motbjudande och rentav äckligt.

De usla boendeförhållandena för dessa arbetare demonstrerar med all önskvärd tydlighet två ting:
1) kapitalisternas människosyn
2) att vi inom vänstern har ett mycket tydligt ansvar. Vi måste ta strid för allas rätt till ett bra arbete och ett värdigt boende. Dels för att uppenbarligen gör ingen annan det, och dels för att om inte är vi kollektivt bara en liten lort.

onsdag, oktober 10, 2007

Tagit nåt för givet?

Ibland inser man hur mycket man tar för givet. På universitetet i den österrikiska staden Graz verkar det som om de tar betalt för kurskatalogen. Hela 8 euro får du punga ut med för att få förteckningen över vilka kurser som finns att läsa.

tisdag, oktober 09, 2007

Apropå liberaler...

så läste jag ikväll DN:s huvudledare från i måndags. Den framstod först som ett försvar för en modell där vi alla betalar solidariskt för mediciner. Vilket fick mig att undra om inte ledarredaktionen själv hade tagit ett litet piller inför skrivandet - ända tills jag började läsa noggrant. Då insåg jag att det bärande temat snarare var en oro för de ökande läkemedelskostnaderna.

Ledaren förespråkade förvisso att de som behöver dyra mediciner skall få det, men påpekade att kostnaderna för detta på grund av pengabrist måste betalas av något annat. Med ledarens egna ord: "rätten till liv väger "..."blytungt tyngre än 'rätten' till friår, 80 procents ersättning i arbetslöshetsförsäkringen eller sex timmars arbetsdag."

Det håller jag visserligen med om; skillnaden är väl att jag tycker att rätten till liv och rätten (utan citattecken) till friår, 80 procents ersättning i a-kassan och sex timmars arbetsdag väger just blytungt mer än "rätten" till
skattesänkningar i mångmiljardersklassen för de rika.

Men det är klart - jag är ju inte liberal.

De gröna liberalerna

Alla större partier i svensk politik har minst en inre konfliktlinje av vikt. För vänstpartiets och socialdemokraternas del är det en tydlig vänster-höger dito. Hos kristdemokraterna, moderaterna och centerpartiet är det (ny-)liberalism mot socialkonservatism. I folkpartiet går skillnaden mellan social- och batongliberaler.

Miljöpartiet är inget undantag. Tvärtemot egna storvulna ordvändingar om frihet från ideologierna sprungna ur industrialismen (socialism, konservatism och liberalism) går det hos de gröna en tydliga spricka just mellan höger och vänster [1]. Det märks när de diskuterar arbetsrätt, privatägda skolor och vårdcentraler, generell välfärd eller grundtrygghet och statligt ägandes vara eller icke vara. Och det märks när de pratar regeringsalternativ, såväl i kommuner och landsting som på nationell nivå.

Det finns alltså en tydligt liberal ådra hos en del miljöpartister i synen på frihet, individualism och ekonomisk politik. Peter Eriksson är en av dessa. Redan före valet gick han ut och propagerade för en trepartiregering bestående av socialdemokraterna, folkpartiet och miljöpartiet.

Idag är det dags igen. Nu tycker Peter Eriksson att vänsterpartiet inte ska få vara med och samarbeta med socialdemokraterna och miljöpartiet. Motiveringen är att vänstern är "bakåtsträvande och gammalmodig".

Men stödet bland socialdemokrater är betydligt större för ett s+v-samarbete än för en s-mp-samverkan. De flesta sossar har inga större problem med (v). Däremot har vi mycket svårt för liberal politik, oavsett av vem den framförs. Det borde Peter Eriksson tänka på!

---

[1] Det lätt komiska i detta sammanhang är att hur mycket miljöpartisterna än påstår att de är förmedlare av en "ny" ideologi så ljuger de. Och tror de på vad de säger har de lurat sig själva. Ernst Haeckel som var tysk biolog och läkare (m.m.) och verkade på 1800-talet kan nämligen med rätta räknas som den första ekologisten.

Uppdatering: Peter Eriksson får svar på tal av Lars Ohly.

söndag, oktober 07, 2007

En talande lyssnande tystnad

I en artikel i Svenska Dagbladet om Mona Sahlin och partiets framtid är huvudbudskapet att Mona är tyst och att det är fel. Jag håller med om att oppositionen kunde ha varit hårdare, men de som kräver att Sahlin själv borde börja staka ut riktningen är fel ute. För menar hon allvar med "laget" och inte "jaget" är det just nu partiet som skall göra sig hört. Och jag anser att vi faktiskt får skylla oss själva om vi inte tar det här tillfället i akt.

Detta alldeles särskilt som partiet står och väger. Blir det triangulering eller egen politik utifrån egen ideologi? Jag tillhör dem som menar att förlusten 2006 knappast kan förklaras av vi inte var tillräckligt mittenorienterade. Utan att vi föll därför att vi i praktisk politik inte var våra idéer (tillräckligt) trogna. Vi hade svikit kravet på jämlikhet. Och uppenbarligen är inte ökade klyftor vad svenska folket vill ha. Stämningen ute i landet ger en tydlig signal: varning för högersväng!

Slutsatsen blir alltså: Mona måste lyssna, men partiet måste också tala.

Imorgon är en annan dag

Inför kvällens TV-duell har Synovate Temo genomfört en opinionsundersökning som visar att Mona Sahlin utklassar Fredrik Reinfeldt i grenen ingjuta hopp om morgondagen.

Så med tanke på detta och andra opinonsmätningars resultat - visst känns det väl som att den ljusnande framtid är vår!

torsdag, oktober 04, 2007

En riktigt god affär

Det finns en mycket enkel lösning till den senaste veckans skandaler kring utförsäljningen av de statliga bolagen: Stoppa hela processen och sälj ut den ansvarige ministern Mats Odell istället!

Herr Odell lär väl knappast betinga ett högt pris, men oavsett hur litet vi får för honom blir det ändå en god affär - för Sverige, för regeringen och, i synnerhet, för kristdemokraterna.