I dag när jag stod i labbet lyssnade jag, medan jag arbetade, på debatten i P1 mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I söndags såg jag huvuddelen av debatten dem emellan i SVT:s Agenda. I båda debatterna gjorde Sahlin bättre ifrån sig än vad som tidigare varit fallet. Men hennes insats i dag var hennes kanske hittills bästa som partiordförande och statsministerkandidat.
De som läser den här bloggen vet, och de som trillar in på den först i dag ska veta, att jag i många stycken har varit och är kritisk till Sahlin. Jag tycker till exempel att hon på alltför många områden har närmat sig den borgerliga regeringen i fråga om synen på skatter, på vem som ska bedriva välfärd och på vem ansvaret ska ligga för att jobben ska bli fler i Sverige. Jag har också kritiserat henne för att hon ibland ger ett luddigt intryck. Att hon däremot är en duktig talare har jag dock påpekat vid flera tillfällen. Och nu börjar hon också ta sig i debatten.
Jag tror att det finns väldigt många i det här landet, både socialdemokrater och osäkra väljare, som längtar efter att få höra statsministerkandidaten Mona Sahlin, en statsministerkandidat som inte bara argumenterar utifrån känsla utan också utifrån hårda fakta, utifrån initierade samhällsanalyser. Vi har väntat på en Mona Sahlin som på allvar tar tag i komplexiteten, visar på ideologiskt djup. I dag fick vi detta, och det med besked.
Det hela föranleddes av det grumliga svar vi fick från en borgerlig statsminister (vars högerkollegor runt om i Europa antingen har anammat högerextrema åsikter eller säkrat regeringsmakten genom dessas parlamentariska företrädare) på frågan om vad han tyckte om det franska förslaget att förbjuda vissa klädesplagg på offentlig plats. Fredrik Reinfeldt tycks nu vilja, pressad av urusla opinionssiffror, påbörja också i Sverige en skräckdebatt om en viss religion och om en viss extremt heterogen grupp som, oavsett hur sekulariserade de än kan vara, kan stigmatiseras i syftet att jaga väljare från Socialdemokraterna till det bruna eller det mörkblåa lägret så att den borgerliga regeringen kan sitta kvar.
Tyvärr är det inte unikt svenskt att vara immun mot rasism. Tyvärr vill svenska media sälja lika bra som i andra länder. Tyvärr kan klädesdebatter också här komma slå ut de stora frågorna om jobben, välfärden och den ekologiska hållbarheten från dagordningen. Allt beror på vad de ledande politikerna och media vill. Aftonbladet talade tydligt om vad de ville i oktober i fjol, och nu gjorde även statsministern det. Ingen ska inbilla mig att han inte förstod precis vilken del av debatten som skulle komma att kablas ut mest när han svarade så som han gjorde. Jag förstår honom. Han vill behålla makten. Och han räknar kallt med att kunna göra det, om bara tillräckligt många röstar brunt. För andra liberala politiker runt om i Europa har det inte varit svårt att köpa ministerposter med samvetspengar. Så jag förstår honom, men jag föraktar honom mer, om detta är hans avsikt. Är statsministern feltolkad har han alla chanser i världen att förklara sig.
Men åter till Mona Sahlin. För hon skulle efter Reinfeldt svara på samma fråga som han. Och hon fick därmed göra det, i högsta grad medveten om att varje ord hon skulle yttra skulle komma att vägas precis mot de öknamn som slungats mot henne för hennes engagemang för de utsatta som kommit till vårt land och mot den väljarutveckling vi sett i Danmark, i Norge, i Frankrike, i Nederländerna, i Österrike och Belgien. Och hennes svar var klockrent. Det var nyanserat, balanserat, sakligt och konkret. Det visade på en djup förståelse för komplexiteten i ämnet och gav inte den borgerliga statsministern en tums utrymme för fler dumheter. Sahlins budskap var kristallklart: religionsfrihet är både rätt till religion och rätt att slippa religion. Vad man än tar på sig ska det avgöras av ens egen fria vilja. Men att inte få åka tunnelbana in till stan om man är klädd i vissa kläder - bara för att det är lagstiftat om att det är svenskt att inte få klä sig som man vill - kommer inte att öka någons frihet.
Detta ideologiska och samhällsanalytiska perspektiv, kryddat med träffsäker retorik, präglade över lag statsministerkandidaten Sahlin i debatten. Det återkom i frågan om SAAB, om sjukförsäkringarna, om jobben i allmänhet och också om utrikes- och säkerhetspolitiken. Alltför länge har Reinfeldt kommit undan med någon slags kompetensstämpel. Men inte längre. Det är möjligt att Reinfeldt har varit en bättre ledare för Moderaterna än Sahlin varit för Socialdemokraterna. Men det är inte om det valet handlar. Valet handlar om vem som kan vara statsminister för den regering som säkrar jobben och välfärden. Valet handlar om frågor som sänkt skatt för dem med högst inkomster (för lånade pengar) eller om satsningar på fler händer i vården. Valet handlar om utbildning på riktigt eller låtsasprogram för unga arbetslösa vars mål (fler jobb) tydligen nås, enligt statsministern, om arbetslösa söker ännu några fler arbeten. Ja, om detta och mycket handlar valet. Och nu kör vi igång. Vilken rivstart, Sahlin!
Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, SvD2, Sydsvenskan
Visar inlägg med etikett Mona Sahlin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mona Sahlin. Visa alla inlägg
onsdag, januari 27, 2010
fredag, november 27, 2009
Råd till Sahlin: Lyssna på Reinfeldt
Jag trodde aldrig, aldrig någonsin, att jag skulle behöva säga det här. Men nu får det faktiskt räcka. Det måste nämligen bli ett slut på det eviga dumtjatet från SSU:s och Socialdemokraternas sida om Sverigedemokraterna. Ty ju mer det främlingsfientliga högerpartiet diskuteras, desto mer växer det. De får den martyrroll de så hett eftertraktar.
Rasistpartiets framgång är inte ett problem värt att gnata om, ty det är inte problemet i sig, bara symptomet. Det är ett symptom på ett Sverige där klyftorna vuxit i över tjugo års tid, där manliga LO-arbetare, framför allt de unga, känner vrede och frustration över att den liberala hegemonin trängt igenom också stora delar av socialdemokratin och dess politik. Ju svagare högervänsterdimensionen blir i svensk politik, ju otydligare de politiska alternativen blir, desto mer från främlingsfientligheten fäste. Inte därför att folk i allmänhet hatar människor från andra världsdelar, utan därför att det i ett samhälle alltid finns en politisk konflikt. Och finns de inte ifråga om de socioekonomiska frågor så tar den sig uttryck i frågor om lag och ordning, kulturkonservatism, religion och etnicitet, och då kantrar i regel debatten till förmån för nonsensprat om isolationism och xenofobi. Då hamnar socialdemokratin automatiskt, allt enligt den politiska dramaturgin, på "elitens" sida eftersom vi vägrar att falla offer för vetenskapligt helt ogrundade ultrapopulistiska slutsatser om vad en nödvändig politik är.
Jag tillhör dem som menar att det är direkt dumt att infödd arbetareklass ska bråka med inflyttad arbetareklass - det gynnar bara arbetareklassens motståndare, kapitalet och borgerligheten. Och varje gång socialdemokrater talar om rasistpartier försitter de en chans att bekämpa klassklyftor och högerpolitik. Björntjänst är bara förnamnet.
Fredrik Reinfeldt har i frågan om rasistpartiet gjort allting rätt. Och den borgerliga linjen tycks nu vara att låta det block som erhåller flest röster bilda regering. Reinfeldt säger nu att han avgår och är beredd att släppa fram Sahlin som statsminister om de rödgröna blir störst. Det är en klok linje. I viktiga frågor kan oppositionen, som den redan gjort tidigare under socialdemokratiska minoritetsregeringar, lägga ned sina röster. Att inte ha majoritet i riksdagen betyder inte, Mona Sahlin, att man måste göra upp med rasister om asyl- och flyktingpolitik eller med någon annan fråga för den delen. Statsministern varnar klokt för det okloka i att bilda breda, utsmetade koalitioner, bara för att. Tror verkligen min partiordförande att en enda röd-grön-blå sörja lyckas bättre i ansträngningen att hindra främlingsfientlighetens frammarsch än vad en tydlig vänsterregering skulle? Då ska jag härmed få be att av mina sparade pengar bjuda henne på en resa i Österrike.
Således. I denna sak, Sahlin och Guteland. Lyssna på Reinfeldt och lyssna på statsvetaren Demker. Läs dagens artikel i DN, den jag har länkat till här, och börja sedan prata socialdemokratisk politik. Ägna mer tid åt att fundera på hur vi kan samla ytterligare ett par procentenheter av väljarna bakom oss. Det är ju bara det som fattas till 50-procentsstrecket. Gör det, så kanske vi ändå kan få till stånd den rödgröna riksdagsmajoritet för rättvisa, jobb och välfärd Sverige så väl förtjänar.
Läs även SvD
Rasistpartiets framgång är inte ett problem värt att gnata om, ty det är inte problemet i sig, bara symptomet. Det är ett symptom på ett Sverige där klyftorna vuxit i över tjugo års tid, där manliga LO-arbetare, framför allt de unga, känner vrede och frustration över att den liberala hegemonin trängt igenom också stora delar av socialdemokratin och dess politik. Ju svagare högervänsterdimensionen blir i svensk politik, ju otydligare de politiska alternativen blir, desto mer från främlingsfientligheten fäste. Inte därför att folk i allmänhet hatar människor från andra världsdelar, utan därför att det i ett samhälle alltid finns en politisk konflikt. Och finns de inte ifråga om de socioekonomiska frågor så tar den sig uttryck i frågor om lag och ordning, kulturkonservatism, religion och etnicitet, och då kantrar i regel debatten till förmån för nonsensprat om isolationism och xenofobi. Då hamnar socialdemokratin automatiskt, allt enligt den politiska dramaturgin, på "elitens" sida eftersom vi vägrar att falla offer för vetenskapligt helt ogrundade ultrapopulistiska slutsatser om vad en nödvändig politik är.
Jag tillhör dem som menar att det är direkt dumt att infödd arbetareklass ska bråka med inflyttad arbetareklass - det gynnar bara arbetareklassens motståndare, kapitalet och borgerligheten. Och varje gång socialdemokrater talar om rasistpartier försitter de en chans att bekämpa klassklyftor och högerpolitik. Björntjänst är bara förnamnet.
Fredrik Reinfeldt har i frågan om rasistpartiet gjort allting rätt. Och den borgerliga linjen tycks nu vara att låta det block som erhåller flest röster bilda regering. Reinfeldt säger nu att han avgår och är beredd att släppa fram Sahlin som statsminister om de rödgröna blir störst. Det är en klok linje. I viktiga frågor kan oppositionen, som den redan gjort tidigare under socialdemokratiska minoritetsregeringar, lägga ned sina röster. Att inte ha majoritet i riksdagen betyder inte, Mona Sahlin, att man måste göra upp med rasister om asyl- och flyktingpolitik eller med någon annan fråga för den delen. Statsministern varnar klokt för det okloka i att bilda breda, utsmetade koalitioner, bara för att. Tror verkligen min partiordförande att en enda röd-grön-blå sörja lyckas bättre i ansträngningen att hindra främlingsfientlighetens frammarsch än vad en tydlig vänsterregering skulle? Då ska jag härmed få be att av mina sparade pengar bjuda henne på en resa i Österrike.
Således. I denna sak, Sahlin och Guteland. Lyssna på Reinfeldt och lyssna på statsvetaren Demker. Läs dagens artikel i DN, den jag har länkat till här, och börja sedan prata socialdemokratisk politik. Ägna mer tid åt att fundera på hur vi kan samla ytterligare ett par procentenheter av väljarna bakom oss. Det är ju bara det som fattas till 50-procentsstrecket. Gör det, så kanske vi ändå kan få till stånd den rödgröna riksdagsmajoritet för rättvisa, jobb och välfärd Sverige så väl förtjänar.
Läs även SvD
onsdag, juni 10, 2009
Mona Sahlins tal på valkvällen - om jag hade fått skriva det
"Partivänner!
Socialdemokraterna har gjort ett dåligt valresultat. Vi håller ställningarna men borde ha ökat. Det är inte acceptabelt i något val för oss att ligga kring 25 procent. Vi ska vara mycket större än så. Vi måste ta lärdom av valsiffrorna. Jag vill redan här och nu dela med mig av följande reflektioner.
Moderaterna hade som mål att bli Sveriges största parti. Det har de inte uppnått. Från att för bara drygt en månad sedan ha legat på över 30 procent i opinionsmätningarna fick de endast drygt 18 procent av rösterna. Socialdemokraterna är och förblir Sveriges största parti. Men - och detta är viktigt - Moderaternas fiasko är inte detsamma som vår framgång.
Miljöpartiet har gjort ett bra val. Det har de jobbat hårt för. De är värda sin framgång. Vi socialdemokrater har mycket gemensamt med de Gröna. Vi står ofta på samma sida och jag hoppas att vi kan göra det också i Europaparlamentet.
Ännu en gång misslyckades högerextrema krafter att vinna ett brett stöd i Sverige. Det är en seger i sig, men vi måste ändå jobba mycket hårt för att mota tillbaka den högerinriktade främlingsfientligheten. Vi måste finnas överallt, i varje stad, i varje by, i varje stadsdel. Vi måste ta diskussionen med vanligt folk om vikten av att vanliga människor oavsett bakgrund sluter sig samman och tar strid för sina gemensamma rättigheter och intressen. Om människors ursprung blir viktigare än de stora frågorna om jobb, lika rättigheter, bostäder, klimat och välfärd så är det vanliga Svenssons som är de stora förlorarna. Vinnare blir de som kan exploatera människors oro och utnyttja den i egna, söndrande syften.
Jag kan förstå att många, särskilt unga män, känner en stor frustration över växande klyftor och ökande sociala spänningar, över att ha hamnat utanför. Jag delar deras vrede. Vi socialdemokrater har ett digert arbete framför oss. Vi måste vässa vår politik och vi måste besegra borgerligheten i nästa val så att vi kan börja pressa tillbaka klyftorna i vårt land. Så kan vi återvinna förtroendet från de arga och de uppgivna. Det är vi och bara vi som har den möjligheten och det ansvaret.
Piratpartiet har nått en stor framgång. Jag ifrågasätter trovärdigheten i ett parti som i alla tunga frågor, utom dess profilfrågor, lika gärna kan rösta med högern som med de gröna. Men jag konstaterar samtidigt att våra socialdemokratiska värderingar inte tillräckligt tydligt har återspeglats i vår politik. Vi har tänkt för litet på integritet och för mycket på kontroll. Det är inte socialdemokratins uppgift att öka övervakningen av medborgarna eller att värna marknadskrafterna i patent- och upphovsrättsfrågor. Det är i stället dags att vi förstärker rättssäkerheten och rimligheten i lagar som rör dessa områden. Jag ämnar därför att inom kort sätta mig ned tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att diskutera grunderna för en gemensam, progressiv politik i dessa frågor.
Partivänner, valarbetare, fackligt aktiva och sympatisörer!
Vårt dåliga valresultat är inte ert fel. Ni har kämpat hårt och ni har lyft intresset för och vikten av valet till Europaparlamentet. Tack för allt ert jobb! Jag måste som partiledare ta mitt ansvar för valutgången. Jag lovar därför att från och med nu växla upp takten. Jag ska slita varje dag som ni har slitit nu. Jag ska slåss för en socialdemokratisk seger i nästa val. För seger är ni väl värda!
I morgon börjar kampen för ett tryggare, grönare och rättvisare Sverige. Tillsammans vinner vi nästa val!"
Socialdemokraterna har gjort ett dåligt valresultat. Vi håller ställningarna men borde ha ökat. Det är inte acceptabelt i något val för oss att ligga kring 25 procent. Vi ska vara mycket större än så. Vi måste ta lärdom av valsiffrorna. Jag vill redan här och nu dela med mig av följande reflektioner.
Moderaterna hade som mål att bli Sveriges största parti. Det har de inte uppnått. Från att för bara drygt en månad sedan ha legat på över 30 procent i opinionsmätningarna fick de endast drygt 18 procent av rösterna. Socialdemokraterna är och förblir Sveriges största parti. Men - och detta är viktigt - Moderaternas fiasko är inte detsamma som vår framgång.
Miljöpartiet har gjort ett bra val. Det har de jobbat hårt för. De är värda sin framgång. Vi socialdemokrater har mycket gemensamt med de Gröna. Vi står ofta på samma sida och jag hoppas att vi kan göra det också i Europaparlamentet.
Ännu en gång misslyckades högerextrema krafter att vinna ett brett stöd i Sverige. Det är en seger i sig, men vi måste ändå jobba mycket hårt för att mota tillbaka den högerinriktade främlingsfientligheten. Vi måste finnas överallt, i varje stad, i varje by, i varje stadsdel. Vi måste ta diskussionen med vanligt folk om vikten av att vanliga människor oavsett bakgrund sluter sig samman och tar strid för sina gemensamma rättigheter och intressen. Om människors ursprung blir viktigare än de stora frågorna om jobb, lika rättigheter, bostäder, klimat och välfärd så är det vanliga Svenssons som är de stora förlorarna. Vinnare blir de som kan exploatera människors oro och utnyttja den i egna, söndrande syften.
Jag kan förstå att många, särskilt unga män, känner en stor frustration över växande klyftor och ökande sociala spänningar, över att ha hamnat utanför. Jag delar deras vrede. Vi socialdemokrater har ett digert arbete framför oss. Vi måste vässa vår politik och vi måste besegra borgerligheten i nästa val så att vi kan börja pressa tillbaka klyftorna i vårt land. Så kan vi återvinna förtroendet från de arga och de uppgivna. Det är vi och bara vi som har den möjligheten och det ansvaret.
Piratpartiet har nått en stor framgång. Jag ifrågasätter trovärdigheten i ett parti som i alla tunga frågor, utom dess profilfrågor, lika gärna kan rösta med högern som med de gröna. Men jag konstaterar samtidigt att våra socialdemokratiska värderingar inte tillräckligt tydligt har återspeglats i vår politik. Vi har tänkt för litet på integritet och för mycket på kontroll. Det är inte socialdemokratins uppgift att öka övervakningen av medborgarna eller att värna marknadskrafterna i patent- och upphovsrättsfrågor. Det är i stället dags att vi förstärker rättssäkerheten och rimligheten i lagar som rör dessa områden. Jag ämnar därför att inom kort sätta mig ned tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att diskutera grunderna för en gemensam, progressiv politik i dessa frågor.
Partivänner, valarbetare, fackligt aktiva och sympatisörer!
Vårt dåliga valresultat är inte ert fel. Ni har kämpat hårt och ni har lyft intresset för och vikten av valet till Europaparlamentet. Tack för allt ert jobb! Jag måste som partiledare ta mitt ansvar för valutgången. Jag lovar därför att från och med nu växla upp takten. Jag ska slita varje dag som ni har slitit nu. Jag ska slåss för en socialdemokratisk seger i nästa val. För seger är ni väl värda!
I morgon börjar kampen för ett tryggare, grönare och rättvisare Sverige. Tillsammans vinner vi nästa val!"
söndag, maj 17, 2009
Känner du inte paniken, Reinfeldt?
Den här kvällen var inte bra för den borgerliga statsministern. Inte nog med att han för första gången mötte en sammansvetsad, pigg och framtidsinriktad opposition - han hade påtagligt svårt att hålla ihop högerpakten och att presentera några som helst konkreta förslag till hur jobben ska räddas i välfärden och skapas inom den privata sektorn. På andra sidan tog Ohly och Wetterstand för sig ordentligt. Bägge var mycket starka i kväll. Det stämmer kanske att Sahlin inte var den mest aktiva debattdeltagaren, men den rollen delade hon med en viss Reinfeldt. (Men det skriver ingen om.) Däremot gjorde oppositionsledaren en synnerligen stark inledning - hennes kanske bästa någonsin. Mer om det nedan.
Foto: Marcus Kurn
Stark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.
Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.
När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.
Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!
(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!
Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP
Foto: Marcus KurnStark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.
Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.
När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.
Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!
(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!
Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP
onsdag, maj 06, 2009
Den som vill ha fred bör inte förklara krig
Fredrik Reinfeldt vill ha en medgörlig opposition under det svenska EU-ordförandeskapet i höst. Det är förståeligt. Han vill tysta den politiska debatt han vet skulle skada den borgerliga regeringens chans i valet 2010. Han vill inte höra oppositionens krav på regeringen när det gäller att lyfta arbetsrätten som en viktig fråga. Han vill ha en osynig Sahlin, en osynlig Ohly och en osynlig Wetterstrand. Och han är ute i god tid - det är väl uttänkt att redan nu be om borgfred, långt före valet till EU-parlamentet den 7 juni. På så vis kanske han hoppas att undvika debatt också inför det.
Det finns emellertid ingen anledning för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att stödja ett ordförandeskap vars intressen går folket tvärsemot. Det finns inget skäl att strunta i att försvara arbetsrätten och att ställa tuffa miljökrav bara för att Reinfeldt som EU:s ordförande vägrar att göra det. Ty fred är en sak. Villkoren för den en annan. Vill Reinfeldt ha något får han också ge något. För den som vill ha fred bör inte förklara krig - vare sig mot Apoteket, A-kassan, sjukförsäkringen eller arbetsrätten.
DN, GP, SvD
Det finns emellertid ingen anledning för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att stödja ett ordförandeskap vars intressen går folket tvärsemot. Det finns inget skäl att strunta i att försvara arbetsrätten och att ställa tuffa miljökrav bara för att Reinfeldt som EU:s ordförande vägrar att göra det. Ty fred är en sak. Villkoren för den en annan. Vill Reinfeldt ha något får han också ge något. För den som vill ha fred bör inte förklara krig - vare sig mot Apoteket, A-kassan, sjukförsäkringen eller arbetsrätten.
DN, GP, SvD
måndag, maj 04, 2009
(M)argot Wallström?
Margot Wallström berättar i dag för Svenska Dagbladet att den nuvarande regeringen är mer aktiv i EU än den förra socialdemokratiska. Det är ett uttalande med flera problem och med en minst sagt tveksam attityd.
För det första: den borgerliga regeringen har konsekvent vägrat att lyfta ett finger för den av EG-domstolen hotade arbetsrätten. Lika konsekvent har den strunta i att lyfta EU:s miljöambitioner och kämpa för en betydligt mer progressiv utrikespolitik. Det är minst sagt märkligt att Wallström trots detta höjer Reinfeldt till skyarna. (Fast å andra sidan kanske det inte förvånar; Wallström ställde sig för några år sedan bakom kommissionens förslag till tjänstedirektiv i vilket ursprungslandsprincipen ingick (1) - den princip som betydde att företag bara behövde följa sitt eget lands kollektivavtal och som röstades ned av parlamentet men som i praktiken återinfördes av EG-domstolen genom Lavaldomen.)
För det andra: Jag delar förvisso Wallströms uppfattning om att den socialdemokratiska EU-politiken var plågsamt passiv. Den borde ha varit betydligt mer aktiv och på varje möte, varje träff, kämpat mot Wallströms med flera visioner om ett Europas förenta stater och den borde ha slagits hårt för att politiken, inte EU-fördragen, skulle ha makten. Säkerligen hade ett sådant agerat inte heller behagat Wallström. Säkerligen hade hon då också uttalat sig nedlåtande om brist på engagemang. Det Wallström vill ha är en extremt EU-positiv socialdemokrati och det Wallström inte förstår är att hon är oerhört provokativ när hon förvandlar EU-kritik från vänster till en fråga om ointresse. Men jag är inte förvånad. I den skriftliga versionen av ett tal som hölls 2005 vid det tjeckiska koncentrationslägret Theresienstadt lade Wallström ut texten om oss EU-kritiker: "Yet there are those who want to scrap the supranational idea. They want the European Union to go back to the purley inter-governmental way of doing things. I say those people should come to Therezin [Theresienstadt på engelska] and see where that old road leeds." (2) Hon sänder så uppenbart signalen att alla de som inte vill ha mer av överstatlighet och på sikt ren federalism egentligen inte har i EU:s institutioner att göra. Hur ska man annars tolka hennes kommentar om Ulvskogs förstaplacering på Socialdemokraternas valsedel inför EU-valet i juni: "Med den beskrivning hon har blir det en utmaning för henne att visa att hon engagerar sig. Det blir säkert en del uppförsbacke för henne."
Men tack för beskedet, Wallström. Nu vet vi hur det fungerar i Bryssel och Strasbourg. Vi som vill ha något annat än en superstat är icke välkomna. Du igångsatte för en tid sedan plan D, där D stod för demokrati. Och du sade en gång att du ville sätta öron på EU. Men du sade aldrig att du samtidigt ville sätta proppar i dem.
Till sist: Några förståsigpåare har kommenterat Wallströms beröm till högerregeringen och fått det till ett stöd för Mona Sahlin. Jag tror att de har både rätt och fel i det. Margot Wallström är inte moderat och det förefaller tämligen konstigt att tro att hon skulle vilja att någon annan än Mona Sahlin skulle bli Sveriges nästa statsminister. Och Mona Sahlin är omvittnat EU-positiv, men nog hade man kunnat tänka sig flertalet mer intelligenta sätt att pressa fram en okritisk socialdemokratisk EU-politik än genom beröm av den arbetsrättshatande svenska högern...
(1) http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=672
(2) http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_420747.svd
För det första: den borgerliga regeringen har konsekvent vägrat att lyfta ett finger för den av EG-domstolen hotade arbetsrätten. Lika konsekvent har den strunta i att lyfta EU:s miljöambitioner och kämpa för en betydligt mer progressiv utrikespolitik. Det är minst sagt märkligt att Wallström trots detta höjer Reinfeldt till skyarna. (Fast å andra sidan kanske det inte förvånar; Wallström ställde sig för några år sedan bakom kommissionens förslag till tjänstedirektiv i vilket ursprungslandsprincipen ingick (1) - den princip som betydde att företag bara behövde följa sitt eget lands kollektivavtal och som röstades ned av parlamentet men som i praktiken återinfördes av EG-domstolen genom Lavaldomen.)
För det andra: Jag delar förvisso Wallströms uppfattning om att den socialdemokratiska EU-politiken var plågsamt passiv. Den borde ha varit betydligt mer aktiv och på varje möte, varje träff, kämpat mot Wallströms med flera visioner om ett Europas förenta stater och den borde ha slagits hårt för att politiken, inte EU-fördragen, skulle ha makten. Säkerligen hade ett sådant agerat inte heller behagat Wallström. Säkerligen hade hon då också uttalat sig nedlåtande om brist på engagemang. Det Wallström vill ha är en extremt EU-positiv socialdemokrati och det Wallström inte förstår är att hon är oerhört provokativ när hon förvandlar EU-kritik från vänster till en fråga om ointresse. Men jag är inte förvånad. I den skriftliga versionen av ett tal som hölls 2005 vid det tjeckiska koncentrationslägret Theresienstadt lade Wallström ut texten om oss EU-kritiker: "Yet there are those who want to scrap the supranational idea. They want the European Union to go back to the purley inter-governmental way of doing things. I say those people should come to Therezin [Theresienstadt på engelska] and see where that old road leeds." (2) Hon sänder så uppenbart signalen att alla de som inte vill ha mer av överstatlighet och på sikt ren federalism egentligen inte har i EU:s institutioner att göra. Hur ska man annars tolka hennes kommentar om Ulvskogs förstaplacering på Socialdemokraternas valsedel inför EU-valet i juni: "Med den beskrivning hon har blir det en utmaning för henne att visa att hon engagerar sig. Det blir säkert en del uppförsbacke för henne."
Men tack för beskedet, Wallström. Nu vet vi hur det fungerar i Bryssel och Strasbourg. Vi som vill ha något annat än en superstat är icke välkomna. Du igångsatte för en tid sedan plan D, där D stod för demokrati. Och du sade en gång att du ville sätta öron på EU. Men du sade aldrig att du samtidigt ville sätta proppar i dem.
Till sist: Några förståsigpåare har kommenterat Wallströms beröm till högerregeringen och fått det till ett stöd för Mona Sahlin. Jag tror att de har både rätt och fel i det. Margot Wallström är inte moderat och det förefaller tämligen konstigt att tro att hon skulle vilja att någon annan än Mona Sahlin skulle bli Sveriges nästa statsminister. Och Mona Sahlin är omvittnat EU-positiv, men nog hade man kunnat tänka sig flertalet mer intelligenta sätt att pressa fram en okritisk socialdemokratisk EU-politik än genom beröm av den arbetsrättshatande svenska högern...
(1) http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=672
(2) http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_420747.svd
lördag, maj 02, 2009
Därför stärktes socialdemokratin i går
Det var en socialdemokrati nedtryckt i skorna som inledde förstamajdemonstrationerna runt om i landet. Men när marscherna och talen var igång steg stämningen undan för undan. För då såg sig folk omkring och upptäckte att fler än på länge hade samlats kring fanorna. Det är tydligt att högerns experttyckare fick något att fundera över: "Räkna inte ut Socialdemokraterna", skrev Peter Wolodarski. Och det är nog den bästa analysen han har klämt ur sig på länge. För högern har inte förstått att drevet mot socialdemokratin nu har pågått så länge och tagit sådana groteska proportioner att det är i full färd att mobilisera hela den av Sven-Otto Littorin så fruktade "socialdemokratiska valmaskinen" - vanligt folk i tusental som pratar med sina släktingar, vänner och kollegor, som delar ut flygblad, som ställer sig på torgen och talar med väljare. Ty även om många har upprörts över partiledningens klantigheter i fråga om regeringssamarbete och Lissabonfördrag och över turerna i AMF så har det ju visat sig att det nu inte är de rödgröna utan högern som är svaret skyldig i regeringsfrågan. Ja, Sahlin var tydlig i går: "Aldrig, aldrig någonsin och aldrig någonstans. Aldrig!" tänker vi regera med stöd av brunhögern. Med tanke på att blåhögern ligger under i mätningarna är det dags för Reinfeldt att ge besked om vem han vill göra det med. Och vad gäller turerna i AMF har det ju visat sig att hela företagsstyrelsen samfällt, alltså inklusive Svenskt Näringslivs representanter, har krävt bolagets VD på de pengar han minst sagt tvivelaktigt har roffat åt sig. Och upp med handen alla som tror att de gjorde det för att vara snälla mot LO:s ordförande...
Poängen är alltså att drevet nu har tappat kraft. Folk har visserligen varit arga och är nu om möjligt ännu argare. Men de är det på högern. För att de förlorar jobben. För att de sedan länge har förlorat a-kassan. För att de drabbas direkt av nedskärningarna i den av Borg så omtalade, men uppenbarligen inte omhuldade, "välfärdens kärna". Mot allt detta ville socialdemokrater och s-sympatisörer protestera i går. Man ville protestera mot hetsjakten på ledande socialdemokrater, burleskt vinklad nyhetsrapportering och extremt okritisk maktbevakning. Och man ville visa att i detta land finns ingen anledning att skämmas för att man är socialdemokrat. Så därför rätade vi i går på ryggarna, och nu står vi beredda till strid mot högern. Mobiliseringen är i full gång. Om partiets och fackets företrädare förtjänar kritik ska de självklart få det - men det är av oss och på saklig grund och på ett rimligt vis de ska få det. Inte av Tobleronekastade nazister. Inte av tendensiösa politiska "analytiker" och inte av tiotalet skräniga överklasslynglar i blåa Moderatuniformer i ingången till Folkets Park i Malmö.
Så därför. Tack vare och inte trots alla krigsrubriker i tidningarna om socialdemokratins kris blev vi starkare i går. Första maj 2009 blev början på vänsterns revansch i Sverige. Minns varifrån ni hörde det först!
Henrik Brors
UPPDATERING: Gud ska veta att jag ibland har kritiserat Sahlin hårt - mycket hårt. Det är bara att läsa bloggens inlägg från till exempel i höstas. Men någon jävla sans får det väl ändå finnas. Jag tänker på meningen i bland annat en av SvD:s artiklar om Sahlins tal i Malmö: "Hon verkar mer nervös här i Malmö [än i Lund]", yttrad av - just det - SvD:s egen reporter. För det första är det skitsnack. Sahlin har varit i den politiska hetluften i gott och väl 20 år. Hon blir inte nervös för ett första maj-firande, särskilt inte när tåget och folksamlingen är större än på länge. För det andra säger det väl något om nivån på "journalistiken" när tidningens egen reporter i en ren nyhetsartikel uttalar sig om dagsformen på Socialdemokraternas partiordförande.
Poängen är alltså att drevet nu har tappat kraft. Folk har visserligen varit arga och är nu om möjligt ännu argare. Men de är det på högern. För att de förlorar jobben. För att de sedan länge har förlorat a-kassan. För att de drabbas direkt av nedskärningarna i den av Borg så omtalade, men uppenbarligen inte omhuldade, "välfärdens kärna". Mot allt detta ville socialdemokrater och s-sympatisörer protestera i går. Man ville protestera mot hetsjakten på ledande socialdemokrater, burleskt vinklad nyhetsrapportering och extremt okritisk maktbevakning. Och man ville visa att i detta land finns ingen anledning att skämmas för att man är socialdemokrat. Så därför rätade vi i går på ryggarna, och nu står vi beredda till strid mot högern. Mobiliseringen är i full gång. Om partiets och fackets företrädare förtjänar kritik ska de självklart få det - men det är av oss och på saklig grund och på ett rimligt vis de ska få det. Inte av Tobleronekastade nazister. Inte av tendensiösa politiska "analytiker" och inte av tiotalet skräniga överklasslynglar i blåa Moderatuniformer i ingången till Folkets Park i Malmö.
Så därför. Tack vare och inte trots alla krigsrubriker i tidningarna om socialdemokratins kris blev vi starkare i går. Första maj 2009 blev början på vänsterns revansch i Sverige. Minns varifrån ni hörde det först!
Henrik Brors
UPPDATERING: Gud ska veta att jag ibland har kritiserat Sahlin hårt - mycket hårt. Det är bara att läsa bloggens inlägg från till exempel i höstas. Men någon jävla sans får det väl ändå finnas. Jag tänker på meningen i bland annat en av SvD:s artiklar om Sahlins tal i Malmö: "Hon verkar mer nervös här i Malmö [än i Lund]", yttrad av - just det - SvD:s egen reporter. För det första är det skitsnack. Sahlin har varit i den politiska hetluften i gott och väl 20 år. Hon blir inte nervös för ett första maj-firande, särskilt inte när tåget och folksamlingen är större än på länge. För det andra säger det väl något om nivån på "journalistiken" när tidningens egen reporter i en ren nyhetsartikel uttalar sig om dagsformen på Socialdemokraternas partiordförande.
fredag, mars 27, 2009
Ett litet steg för välfärden - men ett stort steg för Sahlin och Östros
I dag presenterar Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och vår finanspolitiske talesperson Thomas Östros på DN-debatt ett förslag på inkomstförstärkningar. Det handlar om höjd skatt för dem med allra störst förmögenhet och dem med högst inkomst.
Förslagen är ett steg i rätt riktning - men långt från tillräckligt. Den borgerliga regeringen har sedan 2007, utan att skapa några nya jobb, sänkt skatterna närmare 85 miljarder kronor. Priset har välfärden och jobben fått betala. För de pengarna kunde vi ha fått stora infrastruktursatsningar (20 miljarder), nya jobb i välfärden (10 miljarder), restaureringar av miljonprogramsområdena (10 miljarder), inkluderat tandvården i den allmänna sjukvårdsförsäkringen (20 miljarder) och vi kunde ha sett till att alla fick rätt till 80 procents A-kassa (10-15 miljarder). Vi kunde ha gjort allt detta och ändå haft mellan fem och tio miljarder över till en höjning av studiemedlet, skydd för den biologiska mångfalden och satsningar på grön teknik.
Mona Sahlin och Thomas Östros har, trots den förres motto om att det är "häftigt att betala skatt", inte gjort särskilt mycket väsen av faktumet att det inte går att bedriva socialdemokratisk jobb- och välfärdspolitik med borgerlig skattepolitik. Därför bör socialdemokratin inte slå sig till ro med denna skattehöjning utan redan nu börja skissera på ett rimligare skatteuttag, ett skatteuttag som faktiskt förmå leva upp till löftet om en rejäl välfärd och trygga jobb i utbyte mot det man betalar in.
Summa summarum är Sahlin och Östros förslag blott ett litet steg för oss men kanske ett desto större steg för dem.
Se även SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten
Förslagen är ett steg i rätt riktning - men långt från tillräckligt. Den borgerliga regeringen har sedan 2007, utan att skapa några nya jobb, sänkt skatterna närmare 85 miljarder kronor. Priset har välfärden och jobben fått betala. För de pengarna kunde vi ha fått stora infrastruktursatsningar (20 miljarder), nya jobb i välfärden (10 miljarder), restaureringar av miljonprogramsområdena (10 miljarder), inkluderat tandvården i den allmänna sjukvårdsförsäkringen (20 miljarder) och vi kunde ha sett till att alla fick rätt till 80 procents A-kassa (10-15 miljarder). Vi kunde ha gjort allt detta och ändå haft mellan fem och tio miljarder över till en höjning av studiemedlet, skydd för den biologiska mångfalden och satsningar på grön teknik.
Mona Sahlin och Thomas Östros har, trots den förres motto om att det är "häftigt att betala skatt", inte gjort särskilt mycket väsen av faktumet att det inte går att bedriva socialdemokratisk jobb- och välfärdspolitik med borgerlig skattepolitik. Därför bör socialdemokratin inte slå sig till ro med denna skattehöjning utan redan nu börja skissera på ett rimligare skatteuttag, ett skatteuttag som faktiskt förmå leva upp till löftet om en rejäl välfärd och trygga jobb i utbyte mot det man betalar in.
Summa summarum är Sahlin och Östros förslag blott ett litet steg för oss men kanske ett desto större steg för dem.
Se även SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten
söndag, mars 15, 2009
Mona Sahlin, skeppare Reinfeldt och alla dessa bonusar
Egentligen hade jag tänkt att skriva långt om ämnena i rubriken. Men eftersom jag är ordentligt förkyld och därför dödstrött ska jag hålla det halvlångt. Håll till godo.
Mona Sahlin
Den senaste veckan har ett antal socialdemokratiska debattörer överträffat sig själva: i sin iver att försvara vår partiledare har man piskat upp en tämligen hätsk stämning. Kritiker mot partiets nuvarande politik och strategi är numera personae non gratae. Det är djupt olyckligt och lätt obehagligt. Det finns ingen, jag säger ingen, i det socialdemokratiska partiet som vill ha en borgerlig regering 2010. Däremot hyser säkert en och en annan personligt agg mot Sahlin och troligen har några tomtar problem med henne på grund av hennes kön och kanske också framtoning. Det är i sig för jävligt men får inte tillåtas överskugga de sakliga åsikter som bland andra Morgan Johansson och Helene Fritzon har framför angående partiets kurs i finans-, jobb- och välfärdspolitik. Jag kan inte tala för Johansson och Fritzon, men själv är jag missnöjd och besviken över Sahlins och övrigas i VU:s politik och strategi. Politiken är för lik högerns (exempel: avsaknad av ägaranalys vad gäller offentlig verksamhet, acceptans för jobbskatteavdrag 1 och 2, grönt ljus för Lissabonfördraget) och strategin är tämligen misslyckad (exempel: det ensidiga samarbetet med Miljöpartiet mitt under uppseglande storkris och triangulering mot borgerlig politik just när den var som mest impopulär).
Jag vill inte bli av med Sahlin. Jag vill att hon ska vinna valet med besked 2010. Men jag vill att hon ska göra det med en bättre politik. Och jag är djupt oroad över att risken för förlust ökar när vi inte längre kan urskiljas från högern. Mer om detta under nästa rubrik.
Skeppare Reinfeldt
Just nu är det vind i segel för kapten Reinfeldt. Moderaterna får i dagens SIFO sitt högsta stöd på tolv år. Det borde vara en paradox men är det inte. För det största borgerliga partiet har lyckats med en omvandling som bara har varit möjlig på grund av mitt partis tillkortakommanden. Nu, mitt under brinnande kris, en kris som hanterats på ett uruselt vis, hade vi haft vår stora chans. Men en socialdemokrati som år efter år frånhänt sig en skarp och kritisk analys av det ekonomiska systemet och kvartalskapitalism och istället allt mer anammat en borgerlig syn, den socialdemokratin står också handfallen i ett läge där folk ser att kejsaren är naken.
Försöken till systemkritik haltar - man vet inte vad man ska säga - och är inte särskilt trovärdiga. Inte när partiet nu fördömer skattesänkningarna för de rika som en central anledning till en stor del av budgetunderskottet men i senaste budgeten accepterade huvuddelen i regeringens skattepolitik. Inte när LO-basen kritiserar bonussystem och det bara dagar senare framkommer att hon själv deltog i framtagandet av ett av de mest lukrativa sådana. Inte när en socialdemokratisk riksdagsledamot ertappas med att ha begärt ockerhyra. För det finns inget folk retar sig mer på än när politiker handlar tvärtom mot vad de har sagt eller mot vad de upplevs stå för. Och därför kommer vi till vänster kommer alltid att bedömas hårdare än högern. Let's face it: folk blir mycket mer upprörda av socialdemokratisk än moderat girighet. Dessutom får vi en situation där Moderaternas partisekreterare kan bli tagen på allvar när han hårt kritiserar "kvartalskapitalismen", trots att hans parti mer än något annat i Sverige har verkat för avregleringar och spekulation. För det framstår som om han har ångrat sig och blivit klarsynt. Och det gillas ute i stugorna. Folk kan ta att politiker kommer på bättre tankar men de har svårt för att acceptera en Thomas Östros som borde ha varit där redan under krisens början, som för länge sedan borde ha riktat udden mot systemfel och groteska löneskillnader.
Vän av ordning kanske undrar varför det här inlägget heter "Skeppare Reinfeldt" när det nästan uteslutande handlar om Socialdemokraterna och Moderaternas partisekreterare. Förklaringen är enkel: Trots nuvarande jämna siffror kommer verkligheten att hinna ikapp högern. Krisen kommer att slå hårdare och då blir det också svårare för Moderaterna. Då räcker inte hårda ord mot giriga direktörer och beröm av andra högerekonomer i till exempel EU. Då blir det reda pengar till välfärden och en rimlig jobbpolitik som räknas. Och när det händer måste vi sedan länge ha förberett en från topp till tå socialdemokratisk politik. Och då får vi se hur länge Reinfeldts skuta kan gå.
Alla dessa bonusar
Det är utomordentligt att debatten har startat kring bonussystemen. Det är också bra att Östros tar ton i frågan, men för att han ska bli trovärdig måste han fortsätta med sin kritik också när det går bättre för ekonomin. Inte ens i högkonjunktur är löner och bonusar i mångmiljonklassen försvarbara. Dels av moraliska skäl och dels av samhällsekonomiska orsaker. För det är inte bara tid att ifrågasätta bonusarna utan på vilka grunder de fås. I allmänhet sägs det, även om det inte stämmer, att bonusar är ett bra sätt att få företagsledare att prestera mer - med andra ord: att se till så att det aktuella bolagets vinst är så hög som möjligt. Som om det skulle räcka. Som det inte behövdes någon kritisk analys av det.
I det senaste numret av Efter Arbetet (artikeln är dock ej publicerad på webben) skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren om den svenska imperialismen i Baltikum. Svenska banker har där lånat ut enorma belopp, totalt 1 000 miljarder svenska kronor. De blev överlägset störst på marknaden genom att erbjuda låntagarna lägre ränta än landets egna banker, förutsatt att lånen togs i euro. Men när krisen slog till kunde inte letterna betala tillbaka och det kom heller inte fler pengar från Sverige. Och nu försöker Sverige tvinga Lettland att inte devalvera, för om landet gör det kommer det svenska bankväsendet att braka samman. Ty då blir eurolånen ordentligt mycket dyrare och kreditförlusterna därav ordentligt mycket större. Så därför ökar trycket från Sverige och på grund av det förvärras den lettiska krisen, fler blir arbetslösa och välfärden raseras. Och bland annat på grund av detta anser jag att debatten om bonusar måste gå vidare, måste gå över i en debatt om företagens, och särskilt kreditinstitutens, agerande i stort. Det måste vara orimligt att bli belönad för en politik som sätter två länders väl och ve på spel!
Mona Sahlin
Den senaste veckan har ett antal socialdemokratiska debattörer överträffat sig själva: i sin iver att försvara vår partiledare har man piskat upp en tämligen hätsk stämning. Kritiker mot partiets nuvarande politik och strategi är numera personae non gratae. Det är djupt olyckligt och lätt obehagligt. Det finns ingen, jag säger ingen, i det socialdemokratiska partiet som vill ha en borgerlig regering 2010. Däremot hyser säkert en och en annan personligt agg mot Sahlin och troligen har några tomtar problem med henne på grund av hennes kön och kanske också framtoning. Det är i sig för jävligt men får inte tillåtas överskugga de sakliga åsikter som bland andra Morgan Johansson och Helene Fritzon har framför angående partiets kurs i finans-, jobb- och välfärdspolitik. Jag kan inte tala för Johansson och Fritzon, men själv är jag missnöjd och besviken över Sahlins och övrigas i VU:s politik och strategi. Politiken är för lik högerns (exempel: avsaknad av ägaranalys vad gäller offentlig verksamhet, acceptans för jobbskatteavdrag 1 och 2, grönt ljus för Lissabonfördraget) och strategin är tämligen misslyckad (exempel: det ensidiga samarbetet med Miljöpartiet mitt under uppseglande storkris och triangulering mot borgerlig politik just när den var som mest impopulär).
Jag vill inte bli av med Sahlin. Jag vill att hon ska vinna valet med besked 2010. Men jag vill att hon ska göra det med en bättre politik. Och jag är djupt oroad över att risken för förlust ökar när vi inte längre kan urskiljas från högern. Mer om detta under nästa rubrik.
Skeppare Reinfeldt
Just nu är det vind i segel för kapten Reinfeldt. Moderaterna får i dagens SIFO sitt högsta stöd på tolv år. Det borde vara en paradox men är det inte. För det största borgerliga partiet har lyckats med en omvandling som bara har varit möjlig på grund av mitt partis tillkortakommanden. Nu, mitt under brinnande kris, en kris som hanterats på ett uruselt vis, hade vi haft vår stora chans. Men en socialdemokrati som år efter år frånhänt sig en skarp och kritisk analys av det ekonomiska systemet och kvartalskapitalism och istället allt mer anammat en borgerlig syn, den socialdemokratin står också handfallen i ett läge där folk ser att kejsaren är naken.
Försöken till systemkritik haltar - man vet inte vad man ska säga - och är inte särskilt trovärdiga. Inte när partiet nu fördömer skattesänkningarna för de rika som en central anledning till en stor del av budgetunderskottet men i senaste budgeten accepterade huvuddelen i regeringens skattepolitik. Inte när LO-basen kritiserar bonussystem och det bara dagar senare framkommer att hon själv deltog i framtagandet av ett av de mest lukrativa sådana. Inte när en socialdemokratisk riksdagsledamot ertappas med att ha begärt ockerhyra. För det finns inget folk retar sig mer på än när politiker handlar tvärtom mot vad de har sagt eller mot vad de upplevs stå för. Och därför kommer vi till vänster kommer alltid att bedömas hårdare än högern. Let's face it: folk blir mycket mer upprörda av socialdemokratisk än moderat girighet. Dessutom får vi en situation där Moderaternas partisekreterare kan bli tagen på allvar när han hårt kritiserar "kvartalskapitalismen", trots att hans parti mer än något annat i Sverige har verkat för avregleringar och spekulation. För det framstår som om han har ångrat sig och blivit klarsynt. Och det gillas ute i stugorna. Folk kan ta att politiker kommer på bättre tankar men de har svårt för att acceptera en Thomas Östros som borde ha varit där redan under krisens början, som för länge sedan borde ha riktat udden mot systemfel och groteska löneskillnader.
Vän av ordning kanske undrar varför det här inlägget heter "Skeppare Reinfeldt" när det nästan uteslutande handlar om Socialdemokraterna och Moderaternas partisekreterare. Förklaringen är enkel: Trots nuvarande jämna siffror kommer verkligheten att hinna ikapp högern. Krisen kommer att slå hårdare och då blir det också svårare för Moderaterna. Då räcker inte hårda ord mot giriga direktörer och beröm av andra högerekonomer i till exempel EU. Då blir det reda pengar till välfärden och en rimlig jobbpolitik som räknas. Och när det händer måste vi sedan länge ha förberett en från topp till tå socialdemokratisk politik. Och då får vi se hur länge Reinfeldts skuta kan gå.
Alla dessa bonusar
Det är utomordentligt att debatten har startat kring bonussystemen. Det är också bra att Östros tar ton i frågan, men för att han ska bli trovärdig måste han fortsätta med sin kritik också när det går bättre för ekonomin. Inte ens i högkonjunktur är löner och bonusar i mångmiljonklassen försvarbara. Dels av moraliska skäl och dels av samhällsekonomiska orsaker. För det är inte bara tid att ifrågasätta bonusarna utan på vilka grunder de fås. I allmänhet sägs det, även om det inte stämmer, att bonusar är ett bra sätt att få företagsledare att prestera mer - med andra ord: att se till så att det aktuella bolagets vinst är så hög som möjligt. Som om det skulle räcka. Som det inte behövdes någon kritisk analys av det.
I det senaste numret av Efter Arbetet (artikeln är dock ej publicerad på webben) skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren om den svenska imperialismen i Baltikum. Svenska banker har där lånat ut enorma belopp, totalt 1 000 miljarder svenska kronor. De blev överlägset störst på marknaden genom att erbjuda låntagarna lägre ränta än landets egna banker, förutsatt att lånen togs i euro. Men när krisen slog till kunde inte letterna betala tillbaka och det kom heller inte fler pengar från Sverige. Och nu försöker Sverige tvinga Lettland att inte devalvera, för om landet gör det kommer det svenska bankväsendet att braka samman. Ty då blir eurolånen ordentligt mycket dyrare och kreditförlusterna därav ordentligt mycket större. Så därför ökar trycket från Sverige och på grund av det förvärras den lettiska krisen, fler blir arbetslösa och välfärden raseras. Och bland annat på grund av detta anser jag att debatten om bonusar måste gå vidare, måste gå över i en debatt om företagens, och särskilt kreditinstitutens, agerande i stort. Det måste vara orimligt att bli belönad för en politik som sätter två länders väl och ve på spel!
tisdag, mars 03, 2009
And the walls came tumbling down
I går kom så beskedet vi alla fruktat men nog inte väntat. IF Metall har gått med på att låta arbetskraftsköparna permittera förbundets medlemmar med 80 procent av lönen. Det kan möjligen låta sympatiskt att facket vidtar denna åtgärd för att rädda arbetarnas jobb, men i själva verket är åtgärden desperat och i långa loppet direkt kontraproduktiv för såväl LO- som TCO-medlemmar och många ur SACO-kollektivet. Det är blott första steget i en reträtt vi inte vet var den kan sluta - bara att den kommer att sluta fel. För i denna sak finns bara två vinnare och det är kapitalet och den borgerliga regeringen. På sikt kommer nämligen IF Metalls beslut att leda till en förändrad arbetsmarknad, en marknad där vi som jobbar får allt sämre villkor, där vi alltmer kommer att betraktas som en slit och släng-produkt att anställa, permittera och avskeda precis som det passar företagen.
Visst finns det humant sinnade kapitalister och visst mår säkert många av dem vars uppgift det nu är att varsla massorna dåligt, men ingen kan påstå att dessa handlar mot sitt egenintresse. Ty vi lever under - ja, under - ett ekonomiskt system som i grund och botten ratar och direkt försvårar socialt hänsynstagande. Vi lever i ett system som betingas av två i huvudsak motstridiga intressen, arbetet och kapitalet. Under många år samarbetade dessa intressen i Sverige, därtill tvingade av ett närmast institutionalierat socialdemokratiskt styre. Samförståndet var lönsamt för bägge parter, men i slutet av 1970-talet bröt sig kapitalet ur samverkan och inledde en aggressiv kampanj mot blandekonomin och dess sociala förtecken. Dåvarande Svenska arbetsgivareföreningens offensiv sammanföll med en internationell nyliberal våg som nu sedan länge är cementerad i organ som EU (ja, faktiskt), Världsbanken och Internationella valutafonden. De senaste trettio åren har marknaden successivt expanderat in till och med i själva välfärdens kärna, och även om det svenska facket har behållit sin unikt starka ställning har framför allt den nuvarande högerregeringens aggressivt antifackliga politik skakat rörelsen i grunden. Men den är, trots allt, fortfarande mycket stark. Fast i går kunde alltså högern skörda ännu en seger mot arbetarrörelsen.
Och ändå, på grund av fackets relativt bibehållna styrka, är det så oerhört provocerande att facket nu istället för att vända sig mot högern går dess ärenden genom att ta ett ensidigt "ansvar" och sänka lönerna. Men även IF Metall om gör fel är det inte IF Metalls fel. Istället står förklaringen åtminstone delvis att finna i hela fackets undfallenhet mot den borgerliga regeringen. Wanja Lundby-Wedin och Erlaund Olausson torde vara LO:s svagaste ordförande respektive avtalssekreterare i modern tid. Det enda de har åstadkommit i form av protest är en namninsamling (!) mot slakten av A-kassan. LO:s politik de senaste tio åren kan bäst sammanfattas med ultimatumet: "Nu gör ni som vi säger - annars lägger vi oss!" En sådan defensiv hållning är emellertid inte gratis. Den kostar sönderfall och försvagning och började att betalas i går. Vi ser nu för första gången på mycket länge en splittring i en central facklig fråga. Den frågan, om lönenivåernas upprätthållande, har länge varit en av själva grundbultarna för svensk fackföreningsrörelse och har lett till en dynamisk utveckling och till fler jobb. Det har varit bra för den svenska arbetareklassen. Men vem vet nu vad som kommer att hända?
Mona Sahlins kommentar, ett konstaterande att IF Metalls handlande är regeringens fel, är i all sin skärpa mot regeringens politik förbluffande passiv. Varför mobiliserar inte hon nu hela rörelsen bakom i sig i det enda rimliga svaret: ett frontalangrepp mot högern? Ett frontalangrepp både mot dess blinda tro på ett uppenbart havererat ekonomiskt system och mot dess dagspolitik i form av en alltmer kringskuren välfärd?
Så till sist. Visst sitter IF Metall i en minst sagt besvärlig sits. Krisen är ett faktum. Det är en exceptionell situation. Det erkänner även TCO och de LO-förbund som hittills har uttalat sig kritiskt, liksom de ekonomer som varnar för den nedåtgående spiralen där sänkta löner ger en lägre efterfrågan som i sin tur medför ökad arbetslöshet. Men, som sagt, man förstår att industri- och metallfacket vill göra något, måste göra något. Men varför först nu? Varför vägrade man att ta i med storsläggan mot regeringens usla politik innan det kanske blev för sent? Och varför låter man regeringen komma undan trots att dess politik är orsaken? Nu hörs redan de ostörda skålarna från Svenskt näringsliv, och Anders Borg säger sig vara nöjd med IF Metalls avtal. Man kan därför just nu inte låta bli att undra om gårdagen inte blev den dag då murarna kring den svenska modellen slutligen rasade samman.
Visst finns det humant sinnade kapitalister och visst mår säkert många av dem vars uppgift det nu är att varsla massorna dåligt, men ingen kan påstå att dessa handlar mot sitt egenintresse. Ty vi lever under - ja, under - ett ekonomiskt system som i grund och botten ratar och direkt försvårar socialt hänsynstagande. Vi lever i ett system som betingas av två i huvudsak motstridiga intressen, arbetet och kapitalet. Under många år samarbetade dessa intressen i Sverige, därtill tvingade av ett närmast institutionalierat socialdemokratiskt styre. Samförståndet var lönsamt för bägge parter, men i slutet av 1970-talet bröt sig kapitalet ur samverkan och inledde en aggressiv kampanj mot blandekonomin och dess sociala förtecken. Dåvarande Svenska arbetsgivareföreningens offensiv sammanföll med en internationell nyliberal våg som nu sedan länge är cementerad i organ som EU (ja, faktiskt), Världsbanken och Internationella valutafonden. De senaste trettio åren har marknaden successivt expanderat in till och med i själva välfärdens kärna, och även om det svenska facket har behållit sin unikt starka ställning har framför allt den nuvarande högerregeringens aggressivt antifackliga politik skakat rörelsen i grunden. Men den är, trots allt, fortfarande mycket stark. Fast i går kunde alltså högern skörda ännu en seger mot arbetarrörelsen.
Och ändå, på grund av fackets relativt bibehållna styrka, är det så oerhört provocerande att facket nu istället för att vända sig mot högern går dess ärenden genom att ta ett ensidigt "ansvar" och sänka lönerna. Men även IF Metall om gör fel är det inte IF Metalls fel. Istället står förklaringen åtminstone delvis att finna i hela fackets undfallenhet mot den borgerliga regeringen. Wanja Lundby-Wedin och Erlaund Olausson torde vara LO:s svagaste ordförande respektive avtalssekreterare i modern tid. Det enda de har åstadkommit i form av protest är en namninsamling (!) mot slakten av A-kassan. LO:s politik de senaste tio åren kan bäst sammanfattas med ultimatumet: "Nu gör ni som vi säger - annars lägger vi oss!" En sådan defensiv hållning är emellertid inte gratis. Den kostar sönderfall och försvagning och började att betalas i går. Vi ser nu för första gången på mycket länge en splittring i en central facklig fråga. Den frågan, om lönenivåernas upprätthållande, har länge varit en av själva grundbultarna för svensk fackföreningsrörelse och har lett till en dynamisk utveckling och till fler jobb. Det har varit bra för den svenska arbetareklassen. Men vem vet nu vad som kommer att hända?
Mona Sahlins kommentar, ett konstaterande att IF Metalls handlande är regeringens fel, är i all sin skärpa mot regeringens politik förbluffande passiv. Varför mobiliserar inte hon nu hela rörelsen bakom i sig i det enda rimliga svaret: ett frontalangrepp mot högern? Ett frontalangrepp både mot dess blinda tro på ett uppenbart havererat ekonomiskt system och mot dess dagspolitik i form av en alltmer kringskuren välfärd?
Så till sist. Visst sitter IF Metall i en minst sagt besvärlig sits. Krisen är ett faktum. Det är en exceptionell situation. Det erkänner även TCO och de LO-förbund som hittills har uttalat sig kritiskt, liksom de ekonomer som varnar för den nedåtgående spiralen där sänkta löner ger en lägre efterfrågan som i sin tur medför ökad arbetslöshet. Men, som sagt, man förstår att industri- och metallfacket vill göra något, måste göra något. Men varför först nu? Varför vägrade man att ta i med storsläggan mot regeringens usla politik innan det kanske blev för sent? Och varför låter man regeringen komma undan trots att dess politik är orsaken? Nu hörs redan de ostörda skålarna från Svenskt näringsliv, och Anders Borg säger sig vara nöjd med IF Metalls avtal. Man kan därför just nu inte låta bli att undra om gårdagen inte blev den dag då murarna kring den svenska modellen slutligen rasade samman.
måndag, februari 02, 2009
Damberg och Nylund Watz skadar Sahlin och partiet!
Kanske borde jag ha avstått från att formulera rubriken så som jag gjorde. Men jag kunde faktiskt inte låta bli. För jag vill peka på den dubbla standard som råder angående vilken kritik som är OK och vilken som inte är det. När Morgan Johansson och Heléne Fritzon svarade på några frågor om det skånska partidistriktets remissvar på rådslaget om arbete slogs det upp på många socialdemokratiska bloggar som en konspiration mot Mona Sahlin. Men nu, när Mikael Damberg och Ingela Nylund Watz, själva aktivt går ut i en borgerlig tidning och på flera avgörande punkter tar avstånd från ett beslutat program, då hörs inga förbittrade röster om skadeskjutning och vingklippning.
För min del får Damberg och Nylund Watz förvisso förespråka ökad avgiftsfinansiering som ett sätt att modernisera vården; det är deras demokratiska rättighet och ingen attack mot Sahlin. Att förslaget i sig är borgerligt och ganska korkat och därför i sakfrågan förtjänar mycket kritik är en annan sak. Ty för det första ökar nämligen en utvidgad egenfinansiering orättvisorna och för det andra leder det knappast till någon betydande resursförstärkning. Det svensk sjukvård behöver är istället i huvudsak två saker:
1) Mer pengar
Det behövs mer resurser till vården. Många landsting är på väg att säga upp personal och i ännu fler drar man ner på planerade operationer och ökar väntetider. Det är dåligt både för patienterna och sysselsättningen, men det kan faktiskt också vara dåligt för samhällsekonomin. För istället för att annars yrkesaktiva får sin operation och sedan återgå till arbetet tvingas fler för att vara sjukskrivna längre med dålig hushållsekonomi och utan att kunna delta i produktionen. Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets krav på 10 miljarder kronor extra under 2009 och 2010 är därför ett steg i rätt riktning men troligen inte tillräckligt på lång sikt. Det finns emellertid ingen anledning för vänstern att frukta en diskussion om pengar - jag är övertygad om att det går att gå till val med budskapet om att socialdemokratisk välfärdspolitik inte kan bedrivas med borgerlig skattepolitik.
2) Stopp för privatiseringar och istället mer personalinflytande
Privatiseringar och entrepenadiseringar löser faktiskt inga vårdproblem. För det första är det visat i nordamerikansk forskning att privata alternativ i snitt erbjuder både dyrare och något sämre vård än offentlig dito. För det andra ökar valfriheten knappast. Det är välkänt erfarenhetsmässigt inom primärvården att de sjukaste ofta "trillar tillbaka" i offentlig regi om de prövat privata utförare. För det tredje kan man naturligtvis alls fråga sig varför den så kallade valfriheten måste finnas mellan privat och offentligt - varför inte helt enkelt mellan offentligt och offentligt? För det fjärde är det mycket sällsynt att personalens initiativmöjligheter och arbetsvillkor förbättras nämnvärt bara för att Carema eller Attendo Care tar över. I de fall det händer brukar det bara betyda att den offentliga vården, som alltid måste vara tillgänglig, hänvisas till tyngre uppgifter och dess personal till besvärligare arbetstider.
Härmed inte sagt att den offentliga vården är duktig på att tillvarata sin personal. Nej, i denna sak finns mycket att göra. För både ur ideologisk och praktisk synvinkel är det rimligt att det är personalen själv som ska visa vägen för att inom vården minska krångel och byråkrati och effektivisera rutiner kring och handläggningar av enskilda patienter. För vem kan göra det bättre än de? Så låt gärna pengapåsen öppnas för strukturerade projekt runt om på vårdcentraler och sjukhus i vilka personalens kreativitet och sakkunskap får blomma ut och spridas till andra enheter. Det vore både vänster och lönsamt.
PS Jag återkommer i ett senare inlägg till Nylund Watz och Dambergs respektive partiets övriga förslag i sjukvårdsfrågan. DS
För min del får Damberg och Nylund Watz förvisso förespråka ökad avgiftsfinansiering som ett sätt att modernisera vården; det är deras demokratiska rättighet och ingen attack mot Sahlin. Att förslaget i sig är borgerligt och ganska korkat och därför i sakfrågan förtjänar mycket kritik är en annan sak. Ty för det första ökar nämligen en utvidgad egenfinansiering orättvisorna och för det andra leder det knappast till någon betydande resursförstärkning. Det svensk sjukvård behöver är istället i huvudsak två saker:
1) Mer pengar
Det behövs mer resurser till vården. Många landsting är på väg att säga upp personal och i ännu fler drar man ner på planerade operationer och ökar väntetider. Det är dåligt både för patienterna och sysselsättningen, men det kan faktiskt också vara dåligt för samhällsekonomin. För istället för att annars yrkesaktiva får sin operation och sedan återgå till arbetet tvingas fler för att vara sjukskrivna längre med dålig hushållsekonomi och utan att kunna delta i produktionen. Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets krav på 10 miljarder kronor extra under 2009 och 2010 är därför ett steg i rätt riktning men troligen inte tillräckligt på lång sikt. Det finns emellertid ingen anledning för vänstern att frukta en diskussion om pengar - jag är övertygad om att det går att gå till val med budskapet om att socialdemokratisk välfärdspolitik inte kan bedrivas med borgerlig skattepolitik.
2) Stopp för privatiseringar och istället mer personalinflytande
Privatiseringar och entrepenadiseringar löser faktiskt inga vårdproblem. För det första är det visat i nordamerikansk forskning att privata alternativ i snitt erbjuder både dyrare och något sämre vård än offentlig dito. För det andra ökar valfriheten knappast. Det är välkänt erfarenhetsmässigt inom primärvården att de sjukaste ofta "trillar tillbaka" i offentlig regi om de prövat privata utförare. För det tredje kan man naturligtvis alls fråga sig varför den så kallade valfriheten måste finnas mellan privat och offentligt - varför inte helt enkelt mellan offentligt och offentligt? För det fjärde är det mycket sällsynt att personalens initiativmöjligheter och arbetsvillkor förbättras nämnvärt bara för att Carema eller Attendo Care tar över. I de fall det händer brukar det bara betyda att den offentliga vården, som alltid måste vara tillgänglig, hänvisas till tyngre uppgifter och dess personal till besvärligare arbetstider.
Härmed inte sagt att den offentliga vården är duktig på att tillvarata sin personal. Nej, i denna sak finns mycket att göra. För både ur ideologisk och praktisk synvinkel är det rimligt att det är personalen själv som ska visa vägen för att inom vården minska krångel och byråkrati och effektivisera rutiner kring och handläggningar av enskilda patienter. För vem kan göra det bättre än de? Så låt gärna pengapåsen öppnas för strukturerade projekt runt om på vårdcentraler och sjukhus i vilka personalens kreativitet och sakkunskap får blomma ut och spridas till andra enheter. Det vore både vänster och lönsamt.
PS Jag återkommer i ett senare inlägg till Nylund Watz och Dambergs respektive partiets övriga förslag i sjukvårdsfrågan. DS
lördag, november 22, 2008
Om socialdemokraterna och opinionen
Socialdemokraterna har de senaste åren onekligen fått en ny politisk och strategisk profil. I realiteten har detta skett utan att medlemmarna har haft något att säga till om. I mars 2007 lovades vi av Sahlin en röst i partiet - laget skulle vara större än jaget. Vi hade hoppats att det laget skulle inkludera fler än Wanja Lundby-Wedin, Thomas Östros och Stefan Stern.
Jag har inget emot ett samarbete med miljöpartiet. Det är bra och klokt, men jag vägrar att acceptera att en sådan samverkan mynnar ut i en mittenpolitik. Det är mot den bakgrunden kritiken mot s+mp=sant ska ses. Det är så kraven på ett vänsterpartistiskt deltagande ska tolkas.
Jag tror också att vi alla kan vara överens om att det var ett missgrepp att presentera samarbetet utan att ha förankrat det bland partiets medlemmar och mitt under brinnande finanskris. Det, inte kritiken mot det, är vad som har skadat oss den senaste tiden.
Lägg därtill det obegripliga agerandet i frågan om arbetsrätten och Lissabonfördraget. Jag är förfärad över det - långt ifrån vare sig stolt eller nöjd. Vi kommer lida svårt när valrörelsen nästa år drar igång, och riksdagsgruppen riskerar att dömas hårt av historien om det visar sig att den har gjort en felbedömning (1).
Ännu lever dock hoppet. Chansen finns, men ansvaret för att ta den är partiledningens. Den måste sträcka ut en hand till hela partiet. Den måste lova att den socialdemokratiskt ledda regering som förhoppningsvis tar vid 2010 igångsätter ett program som med rätta kan kallas vänsterinriktrat. Den måste visa vad det betyder att vara socialdemokrat i en tid när kapitalismens tillkortakommanden tydliggjorts som nästan aldrig förr. För den svenska medelklassen har aldrig skytt kvalitetsförbättringar i välfärden, aldrig vägrat att betala skatt för välfungerande sociala försäkringar, och den har aldrig satt vikten av entrepenadiseringar före en god tillgång till vård. Däremot längtar också den efter en i storstadsområdena fungerande trafik, efter mer tid för barnen och efter ökad trygghet (som kommer av kraftigt ökade sociala insatser).
Vi kan vinna medelklassen utan att gå till höger. Det är tid att partiledningen inser det, för som det ser ut just nu står vi med en mittenpolitik och, snart, utan vare sig vänster- eller mittenväljare. Och så var det väl ändå inte tänkt?
(1) Vilket flera juridiska experter är överens om; jämför föregående blogginlägg.
DN, GP, SvD, Sydsvenskan
Jag har inget emot ett samarbete med miljöpartiet. Det är bra och klokt, men jag vägrar att acceptera att en sådan samverkan mynnar ut i en mittenpolitik. Det är mot den bakgrunden kritiken mot s+mp=sant ska ses. Det är så kraven på ett vänsterpartistiskt deltagande ska tolkas.
Jag tror också att vi alla kan vara överens om att det var ett missgrepp att presentera samarbetet utan att ha förankrat det bland partiets medlemmar och mitt under brinnande finanskris. Det, inte kritiken mot det, är vad som har skadat oss den senaste tiden.
Lägg därtill det obegripliga agerandet i frågan om arbetsrätten och Lissabonfördraget. Jag är förfärad över det - långt ifrån vare sig stolt eller nöjd. Vi kommer lida svårt när valrörelsen nästa år drar igång, och riksdagsgruppen riskerar att dömas hårt av historien om det visar sig att den har gjort en felbedömning (1).
Ännu lever dock hoppet. Chansen finns, men ansvaret för att ta den är partiledningens. Den måste sträcka ut en hand till hela partiet. Den måste lova att den socialdemokratiskt ledda regering som förhoppningsvis tar vid 2010 igångsätter ett program som med rätta kan kallas vänsterinriktrat. Den måste visa vad det betyder att vara socialdemokrat i en tid när kapitalismens tillkortakommanden tydliggjorts som nästan aldrig förr. För den svenska medelklassen har aldrig skytt kvalitetsförbättringar i välfärden, aldrig vägrat att betala skatt för välfungerande sociala försäkringar, och den har aldrig satt vikten av entrepenadiseringar före en god tillgång till vård. Däremot längtar också den efter en i storstadsområdena fungerande trafik, efter mer tid för barnen och efter ökad trygghet (som kommer av kraftigt ökade sociala insatser).
Vi kan vinna medelklassen utan att gå till höger. Det är tid att partiledningen inser det, för som det ser ut just nu står vi med en mittenpolitik och, snart, utan vare sig vänster- eller mittenväljare. Och så var det väl ändå inte tänkt?
(1) Vilket flera juridiska experter är överens om; jämför föregående blogginlägg.
DN, GP, SvD, Sydsvenskan
tisdag, oktober 14, 2008
En och en halv statsminister
Det är bekymmersamt att avståndet mellan socialdemokraternas och de borgerligas politik krymper. Men alltjämt är skillnaderna stora, och det tydliggjordes på ett önskvärt sätt i dagens duell. Nedan följer ett par kommentarer om denna.
Det finns en urdålig amerikansk komediserie som heter "two and a half men". I dagens debatt deltog en och en halv statsminister. Och det var inte Reinfeldt som kreerade sin roll väl. Gång på gång och allt mer uppskruvat attackerade han Sahlin som om det vore hon som satt i Rosenbad med allt ansvar det medför. Det märks att kris är något han inte klarar. Det märks att han tänker att så här skulle det ju inte få bli. Det borde märkas en viss sjukdomsinsikt. Men icke. Presentationen av "superpaketet" för jobben är ett hån mot dem som nu drabbas av varslen runt om i landet - ett hån eftersom det beslutades före kaoset och dessutom är kliniskt rent från satsningar på utbildning och en anständig arbetslöshetsförsäkring.
Högerledarens eviga mantra om skattesänkningarnas välsignelse är också det ett slag i ansiktet på TV-tittarna. För vad hjälper det med sänkt skatt på arbete när det inte finns tillräckligt många jobb att ta? Och hur hjälper det låginkomsttagare, sjuka, arbetslösa och pensionärer att de som fått flest slantar nu kan stoppa dessa i säkra sparformer och på så vis undandra viktiga medel för dels ökad jämlikhet och dels bibehållen efterfrågan?
Den borgerliga politiken har till sist kokat ned till sina fundamentala beståndsdelar: ideologisk cynism och samhällsekonomisk dumhet i lika delar.
Länkar: Aftonbladet, Expressen, SvD
Det finns en urdålig amerikansk komediserie som heter "two and a half men". I dagens debatt deltog en och en halv statsminister. Och det var inte Reinfeldt som kreerade sin roll väl. Gång på gång och allt mer uppskruvat attackerade han Sahlin som om det vore hon som satt i Rosenbad med allt ansvar det medför. Det märks att kris är något han inte klarar. Det märks att han tänker att så här skulle det ju inte få bli. Det borde märkas en viss sjukdomsinsikt. Men icke. Presentationen av "superpaketet" för jobben är ett hån mot dem som nu drabbas av varslen runt om i landet - ett hån eftersom det beslutades före kaoset och dessutom är kliniskt rent från satsningar på utbildning och en anständig arbetslöshetsförsäkring.
Högerledarens eviga mantra om skattesänkningarnas välsignelse är också det ett slag i ansiktet på TV-tittarna. För vad hjälper det med sänkt skatt på arbete när det inte finns tillräckligt många jobb att ta? Och hur hjälper det låginkomsttagare, sjuka, arbetslösa och pensionärer att de som fått flest slantar nu kan stoppa dessa i säkra sparformer och på så vis undandra viktiga medel för dels ökad jämlikhet och dels bibehållen efterfrågan?
Den borgerliga politiken har till sist kokat ned till sina fundamentala beståndsdelar: ideologisk cynism och samhällsekonomisk dumhet i lika delar.
Länkar: Aftonbladet, Expressen, SvD
fredag, oktober 10, 2008
EU vägrar en social klausul! Nödvändigt att villkora Lissabonfördraget!
Igår (9/10) sände Wanja Lundby-Wedin ut ett mycket viktigt pressmeddelande om arbetsrätten. Det drunknade tyvärr i kritiken om mittensamarbetet med miljöpartiet. Så här skrev hon:
"Idag har kommissionen och arbetsmarknadsministrarna från Sverige, Frankrike, Tyskland, Danmark och Luxemburg i ett forum om arbetstagares rättigheter och ekonomiska friheter deklarerat att de inte är villiga att agera för en förändring av utstationeringsdirektivet eller att aktivt stödja kravet på en social klausul."
Min fråga: Är hon verkligen förvånad?
Själv är jag inte ett dugg överraskad men däremot rejält skamsen - å LO:s och majoriteten i riksdagsgruppens vägnar. För igår på EU-toppmötet kom det ovedersägliga beviset på att vi som insett nödvändigheten av garantier/undantag för arbetsrätten hade rätt. Tandlösa, och förfärande nog från Sahlins sida motvilliga, krav genom att i en riksdagsmotion kräva att presentationen av Stråthutredningen görs innan ratificeringen duger inte. Motionen kan borgarna enkelt rösta ned och därför ljuger partiledningen om den skulle påstå att den gjort allt den kan.
Vad som behövs är istället kraft bakom orden. Ge besked om att det blir inget fördrag utan en garanterad arbetsrätt. Då kommer säkerligen Littorin och kommissionen att låta med annat ljud i skällan.
"Idag har kommissionen och arbetsmarknadsministrarna från Sverige, Frankrike, Tyskland, Danmark och Luxemburg i ett forum om arbetstagares rättigheter och ekonomiska friheter deklarerat att de inte är villiga att agera för en förändring av utstationeringsdirektivet eller att aktivt stödja kravet på en social klausul."
Min fråga: Är hon verkligen förvånad?
Själv är jag inte ett dugg överraskad men däremot rejält skamsen - å LO:s och majoriteten i riksdagsgruppens vägnar. För igår på EU-toppmötet kom det ovedersägliga beviset på att vi som insett nödvändigheten av garantier/undantag för arbetsrätten hade rätt. Tandlösa, och förfärande nog från Sahlins sida motvilliga, krav genom att i en riksdagsmotion kräva att presentationen av Stråthutredningen görs innan ratificeringen duger inte. Motionen kan borgarna enkelt rösta ned och därför ljuger partiledningen om den skulle påstå att den gjort allt den kan.
Vad som behövs är istället kraft bakom orden. Ge besked om att det blir inget fördrag utan en garanterad arbetsrätt. Då kommer säkerligen Littorin och kommissionen att låta med annat ljud i skällan.
torsdag, oktober 09, 2008
För någon jävla ordnings skull
Idag skriver fackförbunden SEKO och Handels ordförande klokt på DN-debatt om samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet och det faktum att vänsterpartiet har lämnats utanför. De tycker dels att oppositionen måste bilda en enad front och dels att socialdemokratin måste gå åt vänster. Jag håller med om båda åsikterna, och jag är glad över att kritiken mot partiets nya inriktning tydligt hörs och syns.
Låt mig likväl utveckla min argumentation från igår. Jag står fortfarande för den. Jag är mycket upprörd över tilltaget - inte så mycket för att vänsterpartiet lämnas utanför som för öppningen mot ett borgerligt parti. För egentligen spelar det liten roll huruvida vänstern är med eller inte, så länge politiken blir bra och så länge en majoritet kan skapas utan en annan, tredje koalitionsmedlem. Men en bra politik och en säker majoritet för socialdemokraterna och miljöpartiet är något vi inte kan räkna med. Det förra har Sahlin & CO sett till genom högerförslagen från ledningsgrupperna i rådslagen om välfärd, jobb och skola samt genom acceptansen för högerns skattesänkningar, och det senare vet naturligtvis Sahlin och språkrören är ett riskabelt chanstagande. Och det är därför de skriver att de inte tänker göra om "misstaget" Reinfeldt gjorde och "låsa fast Sverige hårt vid blockpolitiken". Visserligen sade Göran Persson alltid samma sak, men det var mest prat - han valde efter 1998 alltid samarbete med (v) och (mp). Med Mona Sahlin är det en annan femma - hon och språkrören har ju redan hängt av vänsterpartiet, och Peter Eriksson har flera gånger talat om folkpartiet som en bättre samarbetspartner än vänstern. Att i detta läge deklarera att man vill bort från blockpolitiken blir därför i praktiken en substansiell och därmed oacceptabel invit högerut.
CH Hermansson sade en gång att "någon jävla ordning ska det vara i ett parti". Jag säger samma sak med tillägget att det också skall vara "en jävla ordning på partiets politik". Men just nu i socialdemokratin är det sorgligt nog mest "jävla".
Uppdatering: Ordföranden i mitt gamla kära skånska SSU-distrikt, Petra Bergquist, har en del att säga om samarbetsplanerna. Kört hårt, Petra!
Dessutom en bra ledare signerad Olle Svenning från gårdagens (9/10) Aftonbladet.
Låt mig likväl utveckla min argumentation från igår. Jag står fortfarande för den. Jag är mycket upprörd över tilltaget - inte så mycket för att vänsterpartiet lämnas utanför som för öppningen mot ett borgerligt parti. För egentligen spelar det liten roll huruvida vänstern är med eller inte, så länge politiken blir bra och så länge en majoritet kan skapas utan en annan, tredje koalitionsmedlem. Men en bra politik och en säker majoritet för socialdemokraterna och miljöpartiet är något vi inte kan räkna med. Det förra har Sahlin & CO sett till genom högerförslagen från ledningsgrupperna i rådslagen om välfärd, jobb och skola samt genom acceptansen för högerns skattesänkningar, och det senare vet naturligtvis Sahlin och språkrören är ett riskabelt chanstagande. Och det är därför de skriver att de inte tänker göra om "misstaget" Reinfeldt gjorde och "låsa fast Sverige hårt vid blockpolitiken". Visserligen sade Göran Persson alltid samma sak, men det var mest prat - han valde efter 1998 alltid samarbete med (v) och (mp). Med Mona Sahlin är det en annan femma - hon och språkrören har ju redan hängt av vänsterpartiet, och Peter Eriksson har flera gånger talat om folkpartiet som en bättre samarbetspartner än vänstern. Att i detta läge deklarera att man vill bort från blockpolitiken blir därför i praktiken en substansiell och därmed oacceptabel invit högerut.
CH Hermansson sade en gång att "någon jävla ordning ska det vara i ett parti". Jag säger samma sak med tillägget att det också skall vara "en jävla ordning på partiets politik". Men just nu i socialdemokratin är det sorgligt nog mest "jävla".
Uppdatering: Ordföranden i mitt gamla kära skånska SSU-distrikt, Petra Bergquist, har en del att säga om samarbetsplanerna. Kört hårt, Petra!
Dessutom en bra ledare signerad Olle Svenning från gårdagens (9/10) Aftonbladet.
onsdag, oktober 08, 2008
Vad är det som händer med partiet?
Hösten 2008 är i sanning turbulent. Det stormar ordentligt i politiken och i ekonomin. I USA är det snart presidentval, ett val med stora konsekvenser för hela världen, och USA är också den pågående finansmarknadsbävningens epicentrum. Kapitalismens och nyliberalismens enda väg har lett till stupstocken. Tillåts raset fortsätta kommer miljontals människor att drabbas - allt enligt Chicagoskolans teser som säger att när stålbadet kommer så låt det komma och gör ingenting åt det. Det får bli som det blir. Fast det får det inte alls. Arbetslöshet och social utslagning är redan verklighet för många och kan inte accepteras för fler. Därför måste ekonomin räddas genom socialisering.
I Sverige har högerregeringen vanskött finanserna och högkonjunkturen. Istället för att bygga landet starkt med satsningar på utbildning, infrastruktur, välfärd och grön teknologi har miljarder östs över de allra rikaste. Jobbskatteavdraget, avskaffandet av förmögenhetsskatten, införandet av en platt fastighetskatt - allt tillsammans har undandragit välfärden och framtiden nära 80 miljarder kronor. Över hälften av dessa pengar har kommit den övre medelklassen och överklassen till godo - och en hel del har tagits från arbetslöshets- och sjukförsäkringen, från Komvux och från småföretagen. Det är både dumt och förkastligt.
När vi nu står inför en global kris är vi dubbelt hotade. På grund av den demolerade a-kassan som många har lämnat riskerar tiotusentals att ställas på bar backe - om arbetslösheten rusar i höjden kommer vi att få se ett socialbidragsberoende vi aldrig tidigare har skådat. Redan visar Anders Borgs egna prognoser att arbetslösheten år 2010 kommer att vara högre än 2007. Aldrig mer kan högern tillåtas vinna val på grund av sin "jobbpolitik".
Samtidigt är det nu, mer än på många år, som socialdemokratin har chansen. Ty nu är det uppenbart, både för hjärtat och för hjärnan, att välfärden behövs och att välfärden lönar sig - åtminstone för alla oss som inte vill se fattig-Sverige återvända. Nu är det därför rätt tid för arbetarrörelsen att ta matchen med högern om skattepolitiken som grundval för en stark välfärd, om villkoren på arbetsmarknaden, om det gemensammas ansvar att se till att det finns arbeten att ta och utbildning att få för att kunna ta dem. Nu är rätt tid att ta fighten om vikten av sammanhållning mellan socioekonomiska grupper.
Hittills har Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin inte vågat ta den striden. Istället har de vänt sig mot sina egna. Skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, välfärdspolitiken och skattepolitiken - alla har de vridits åt höger. Och det utan stöd i de remissvar som har kommit in via rådslagsarbetet. För visa oss, Mona Sahlin, vilka arbetarekommuner det var som föreslog betyg från sjätte klass, vilka det var som ville närma sig en marknadsmässig hyressättning i storstäderna, vilka det var som ville behålla två steg i jobbskatteavdragen. Visa oss dem som krävde hårdare tag i socialförsäkringarna, de som ville lägga ansvaret på den arbetslöse och inte på en jobbskapande politik. Visa oss dem som är nöjda och glada över vår nya inriktning, som inte vill ha stopplagen tillbaka och som inte alls vill se ens ett uns av vänsterpartiets politik i en rödgrön regering.
Att du, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand idag presenterar ett alternativ utan vänsterpartiet förvånar inte. Ändå satte nog många i halsen. För andra gången på ett par dagar har du fräckheten att gå emot en mycket stor andel av det här partiets medlemmar. Det värsta är att ni gör detta, fullt medvetna om att sannolikheten för att socialdemokraterna och miljöpartiet ensamma skall kunna bilda en majoritetsregering är mycket liten. Ni säger det själva. Ni vill öppna upp högerut.
Mona Sahlin. Du brukar säga att du gick med i Olof Palme. Tror du verkligen att han idag hade stannat kvar i dig?
I Sverige har högerregeringen vanskött finanserna och högkonjunkturen. Istället för att bygga landet starkt med satsningar på utbildning, infrastruktur, välfärd och grön teknologi har miljarder östs över de allra rikaste. Jobbskatteavdraget, avskaffandet av förmögenhetsskatten, införandet av en platt fastighetskatt - allt tillsammans har undandragit välfärden och framtiden nära 80 miljarder kronor. Över hälften av dessa pengar har kommit den övre medelklassen och överklassen till godo - och en hel del har tagits från arbetslöshets- och sjukförsäkringen, från Komvux och från småföretagen. Det är både dumt och förkastligt.
När vi nu står inför en global kris är vi dubbelt hotade. På grund av den demolerade a-kassan som många har lämnat riskerar tiotusentals att ställas på bar backe - om arbetslösheten rusar i höjden kommer vi att få se ett socialbidragsberoende vi aldrig tidigare har skådat. Redan visar Anders Borgs egna prognoser att arbetslösheten år 2010 kommer att vara högre än 2007. Aldrig mer kan högern tillåtas vinna val på grund av sin "jobbpolitik".
Samtidigt är det nu, mer än på många år, som socialdemokratin har chansen. Ty nu är det uppenbart, både för hjärtat och för hjärnan, att välfärden behövs och att välfärden lönar sig - åtminstone för alla oss som inte vill se fattig-Sverige återvända. Nu är det därför rätt tid för arbetarrörelsen att ta matchen med högern om skattepolitiken som grundval för en stark välfärd, om villkoren på arbetsmarknaden, om det gemensammas ansvar att se till att det finns arbeten att ta och utbildning att få för att kunna ta dem. Nu är rätt tid att ta fighten om vikten av sammanhållning mellan socioekonomiska grupper.
Hittills har Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin inte vågat ta den striden. Istället har de vänt sig mot sina egna. Skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, välfärdspolitiken och skattepolitiken - alla har de vridits åt höger. Och det utan stöd i de remissvar som har kommit in via rådslagsarbetet. För visa oss, Mona Sahlin, vilka arbetarekommuner det var som föreslog betyg från sjätte klass, vilka det var som ville närma sig en marknadsmässig hyressättning i storstäderna, vilka det var som ville behålla två steg i jobbskatteavdragen. Visa oss dem som krävde hårdare tag i socialförsäkringarna, de som ville lägga ansvaret på den arbetslöse och inte på en jobbskapande politik. Visa oss dem som är nöjda och glada över vår nya inriktning, som inte vill ha stopplagen tillbaka och som inte alls vill se ens ett uns av vänsterpartiets politik i en rödgrön regering.
Att du, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand idag presenterar ett alternativ utan vänsterpartiet förvånar inte. Ändå satte nog många i halsen. För andra gången på ett par dagar har du fräckheten att gå emot en mycket stor andel av det här partiets medlemmar. Det värsta är att ni gör detta, fullt medvetna om att sannolikheten för att socialdemokraterna och miljöpartiet ensamma skall kunna bilda en majoritetsregering är mycket liten. Ni säger det själva. Ni vill öppna upp högerut.
Mona Sahlin. Du brukar säga att du gick med i Olof Palme. Tror du verkligen att han idag hade stannat kvar i dig?
fredag, oktober 03, 2008
Öppet brev till Sahlin och Österberg
Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg!
Ni är ordförande respektive riksdagsgruppsledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Tillsammans med Thomas Östros är ni de mäktigaste svenska politikerna, därför att oavsett om högern nu sitter vid makten, är ni också ledarna för den parlamentariska delen av arbetarrörelsen, som totalt har cirka två miljoner medlemmar. På era axlar vilar Sveriges framtid, folks väl och ve. Det är ett oerhört ansvar, ett ansvar som av flera av era företrädare har kunnat bära bara därför att de har haft sina värderingar kristallklara för sig. De har vetat när det var läge att kompromissa och när uppgörelser var oacceptabla. De, Tage Erlander, Ernst Wigforss och Olof Palme, var genuina socialdemokrater - förvisso inte i alla och inte i flera viktiga frågor; medvetenheten om att jämlikhet handlar om mer än klass har vuxit sedan deras tid, fast ännu är inte heller den på en acceptabel nivå. Det frånsäger emellertid inte på något vis er från plikten att kämpa för arbetets rätt mot kapitalet.
Idag kan vi läsa att du, Mona Sahlin, och du, Sven-Erik Österberg, kommer att trumfa igenom er personliga och obegripliga hållning att Lissabonfördraget skall ratificeras innan Claes Stråths utredning om konsekvenserna för fackföreningsrörelsen av EG-domstolens utslag i Vaxholms- och Rüffertmålen är klar. Inte för att utredningen är tillräcklig, inte på något sätt. Den berör bara påverkan på svensk lagstiftning, inte på europeisk. I dagsläget, på grund av ovan nämnda domar, vet ingen exakt hur arbetarrörelsen kommer att i framtiden kunna försvara arbetsvillkoren och lönerna. Fast varningstecknen finns där. Självaste EU-kommissionen, genom Margot Wallström, anser att EG-domstolens praxis inte på något sätt kommer att förändras bara för att Lissabonfördraget träder i kraft, och professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, säger att de grundläggande friheterna fortfarande, med Lissabonfördraget som gällande författning, kommer att vara det "nålsöga" genom vilket alla grundläggande rättigheter så som strejk- och konflikträtt måste pressas.
Givet denna osäkerhet och två tunga rösters bedömning att Lissabonfördraget inte erbjuder den säkerhet som ni, Sahlin och Österberg, säger er eftersträva för strejkrätten är det alltså fullständigt ofattbart hur ni kan forcera fram en ratificering nu - före presentationen av Stråths utredning, innan ni ens vet hur svensk lagstiftning måste justeras och innan ni ens har kommit med egna förslag. Istället har ni mage att skylla på regeringen. Efter att ha tillkännagivit att partiet kommer att rösta "ja" när frågan kommer upp i riksdagen har ni bara en enda kommentar, yttrad av Österberg: "De rapporter vi har fått tyder på total passivitet från regeringens sida." Som om det vore en överraskning. Som om det inte säger sig självt att en högerregering tar alla chanser att försvaga facket. Som om inte högerns passivitet - om något - borde vara det som skulle ha fått er att tänka tanken att här ligger en hund begraven.
Ännu kan dock förnuftet segra. Gör halt och gör om. Stoppa ratificeringen. Ställ krav på att arbetsrätten skall vara till fullo utredd och garanterad innan ni trycker på ja-knapparna i riksdagen. Jag lovar att den dag det sker, den dagen kommer ni att få se en helt annan aktivitet hos den borgerliga regeringen. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över er två som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Just det. Er två. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis ordförande och dess gruppledare i riksdagen.
PS Till er socialdemokratiska riksdagsledamöter som stred för en vettig politik. All heder till er - men inte än. Inte förrän ni visar det mått av integritet och den starka ideologiska förankring vi alla krävde av de liberala riksdagsledamöterna i FRA-frågan. Begär offentligt i riksdagen att frågan skjuts upp och om så inte blir fallet - rösta "nej" när beslutet skall tas.
Uppdatering: Fler kommentarer om beslutet finns på Aftonbladets ledare, samt på Morgan Johanssons, Calle Fridéns, Bo Widegrens och Jasenka Mauzer Åkerlunds med fleras bloggar.
Ni är ordförande respektive riksdagsgruppsledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Tillsammans med Thomas Östros är ni de mäktigaste svenska politikerna, därför att oavsett om högern nu sitter vid makten, är ni också ledarna för den parlamentariska delen av arbetarrörelsen, som totalt har cirka två miljoner medlemmar. På era axlar vilar Sveriges framtid, folks väl och ve. Det är ett oerhört ansvar, ett ansvar som av flera av era företrädare har kunnat bära bara därför att de har haft sina värderingar kristallklara för sig. De har vetat när det var läge att kompromissa och när uppgörelser var oacceptabla. De, Tage Erlander, Ernst Wigforss och Olof Palme, var genuina socialdemokrater - förvisso inte i alla och inte i flera viktiga frågor; medvetenheten om att jämlikhet handlar om mer än klass har vuxit sedan deras tid, fast ännu är inte heller den på en acceptabel nivå. Det frånsäger emellertid inte på något vis er från plikten att kämpa för arbetets rätt mot kapitalet.
Idag kan vi läsa att du, Mona Sahlin, och du, Sven-Erik Österberg, kommer att trumfa igenom er personliga och obegripliga hållning att Lissabonfördraget skall ratificeras innan Claes Stråths utredning om konsekvenserna för fackföreningsrörelsen av EG-domstolens utslag i Vaxholms- och Rüffertmålen är klar. Inte för att utredningen är tillräcklig, inte på något sätt. Den berör bara påverkan på svensk lagstiftning, inte på europeisk. I dagsläget, på grund av ovan nämnda domar, vet ingen exakt hur arbetarrörelsen kommer att i framtiden kunna försvara arbetsvillkoren och lönerna. Fast varningstecknen finns där. Självaste EU-kommissionen, genom Margot Wallström, anser att EG-domstolens praxis inte på något sätt kommer att förändras bara för att Lissabonfördraget träder i kraft, och professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, säger att de grundläggande friheterna fortfarande, med Lissabonfördraget som gällande författning, kommer att vara det "nålsöga" genom vilket alla grundläggande rättigheter så som strejk- och konflikträtt måste pressas.
Givet denna osäkerhet och två tunga rösters bedömning att Lissabonfördraget inte erbjuder den säkerhet som ni, Sahlin och Österberg, säger er eftersträva för strejkrätten är det alltså fullständigt ofattbart hur ni kan forcera fram en ratificering nu - före presentationen av Stråths utredning, innan ni ens vet hur svensk lagstiftning måste justeras och innan ni ens har kommit med egna förslag. Istället har ni mage att skylla på regeringen. Efter att ha tillkännagivit att partiet kommer att rösta "ja" när frågan kommer upp i riksdagen har ni bara en enda kommentar, yttrad av Österberg: "De rapporter vi har fått tyder på total passivitet från regeringens sida." Som om det vore en överraskning. Som om det inte säger sig självt att en högerregering tar alla chanser att försvaga facket. Som om inte högerns passivitet - om något - borde vara det som skulle ha fått er att tänka tanken att här ligger en hund begraven.
Ännu kan dock förnuftet segra. Gör halt och gör om. Stoppa ratificeringen. Ställ krav på att arbetsrätten skall vara till fullo utredd och garanterad innan ni trycker på ja-knapparna i riksdagen. Jag lovar att den dag det sker, den dagen kommer ni att få se en helt annan aktivitet hos den borgerliga regeringen. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över er två som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Just det. Er två. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis ordförande och dess gruppledare i riksdagen.
PS Till er socialdemokratiska riksdagsledamöter som stred för en vettig politik. All heder till er - men inte än. Inte förrän ni visar det mått av integritet och den starka ideologiska förankring vi alla krävde av de liberala riksdagsledamöterna i FRA-frågan. Begär offentligt i riksdagen att frågan skjuts upp och om så inte blir fallet - rösta "nej" när beslutet skall tas.
Uppdatering: Fler kommentarer om beslutet finns på Aftonbladets ledare, samt på Morgan Johanssons, Calle Fridéns, Bo Widegrens och Jasenka Mauzer Åkerlunds med fleras bloggar.
tisdag, juli 08, 2008
Rätt men ändå så fel, Sabuni
Integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) går på dagens DN-debatt (se även SvD) till hårt angrepp mot Mona Sahlin. I praktiken pekar folkpartisten ut Sahlin som ansvarig för sverigedemokraternas framgångar i valet 2006; skälet påstås vara den misslyckade socialdemokratiska integrationspolitiken under Sahlins tid som minister för dessa frågor.
Nyamko Sabuni har sagt och gjort mycket tokigt - men hon har i sina aktuella anklagelser vissa poänger. Socialdemokratin, inte bara Sahlin, misslyckades med jämlikheten under sitt förra regeringsinnehav. Den tillät klyftorna växa, vilket ledde till att Sverige blev segregerat. Plötsligt fanns det allt fler fattiga områden. Klassamhället blev, som tidigare har beskrivits här, tydligare. Det beredde vägen för missnöje och frustration, och syndabockana blev den kanske mest utsatta gruppen i Sverige, människor från arbetareklassen med utländsk bakgrund. Många socialdemokratiska väljare röstade därför 2006 på ett borgerligt rasistiskt parti. Detta måste partiledningen ta allvarligt på - den måste möta hotet från extremhögern genom jämlikhetspolitik. Det är det enda som hjälper.
Ytligt sett kan alltså Sabunis kritik verka ovanligt upplyst. Men betänker man högerregeringens enorma skattesänkningar till de rika, försämrandet av olika former för vidareutbildning, den hårdföra asylpolitiken, förslagen om marknadshyror, söndermalandet av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och sist men inte minst Vårdval Stockholm - ja, då drunknar kritiken i en ocean av dubbelmoral. Sabuni sitter själv i en regering som lär erövra ett svårslaget rekord i cementering av klassorättvisor. Och felet med socialdemokratins politik 1994-2006 var inte att den var socialdemokratisk, utan att den i många stycken var borgerlig.
För övrigt anser jag att tiden för "integrationspolitik" borde vara för länge sedan över. Dels är begreppet problematiskt ur ett över- och underifrånperspektiv och dels säger det mycket litet om inriktningen. En "jämlikhetspolitik", däremot, är otvetydig. Den syftar till att alla skall ha ett bra jobb, att alla skall ha rätt att bo i ett tryggt område med god standard och att alla skolor uppvisar goda resultat. Den strävar mot att universitets- och högskolestudenter i genomsnitt skall ha samma bakgrund som resten av samhällets medborgare, om det så gäller klass, kön eller etnicitet, och den slår vakt om ett progressivt skattesystem och ett starkt socialförsäkringsnät. Den genomför upprustningar av nedgångna bostadsområden, den satsar specifikt på de grupper som är särskilt utsatta och den väljer välfärd före skattesänkningar.
Det, Sabuni, är rätt väg. Det är socialdemokratisk politik. Du och dina högerkamrater är dömda att misslyckas, för ni vill egentligen inte lyckas. Ni tycker ju att klyftor är bra och har ägnat betydligt mycket mer möda på att öka dem än att göra något för fler jobb. För nu när två år har gått, den tid då er politik, enligt er finansminister, skulle börja verka, då stiger plötsligt arbetslösheten igen.
Nyamko Sabuni har sagt och gjort mycket tokigt - men hon har i sina aktuella anklagelser vissa poänger. Socialdemokratin, inte bara Sahlin, misslyckades med jämlikheten under sitt förra regeringsinnehav. Den tillät klyftorna växa, vilket ledde till att Sverige blev segregerat. Plötsligt fanns det allt fler fattiga områden. Klassamhället blev, som tidigare har beskrivits här, tydligare. Det beredde vägen för missnöje och frustration, och syndabockana blev den kanske mest utsatta gruppen i Sverige, människor från arbetareklassen med utländsk bakgrund. Många socialdemokratiska väljare röstade därför 2006 på ett borgerligt rasistiskt parti. Detta måste partiledningen ta allvarligt på - den måste möta hotet från extremhögern genom jämlikhetspolitik. Det är det enda som hjälper.
Ytligt sett kan alltså Sabunis kritik verka ovanligt upplyst. Men betänker man högerregeringens enorma skattesänkningar till de rika, försämrandet av olika former för vidareutbildning, den hårdföra asylpolitiken, förslagen om marknadshyror, söndermalandet av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och sist men inte minst Vårdval Stockholm - ja, då drunknar kritiken i en ocean av dubbelmoral. Sabuni sitter själv i en regering som lär erövra ett svårslaget rekord i cementering av klassorättvisor. Och felet med socialdemokratins politik 1994-2006 var inte att den var socialdemokratisk, utan att den i många stycken var borgerlig.
För övrigt anser jag att tiden för "integrationspolitik" borde vara för länge sedan över. Dels är begreppet problematiskt ur ett över- och underifrånperspektiv och dels säger det mycket litet om inriktningen. En "jämlikhetspolitik", däremot, är otvetydig. Den syftar till att alla skall ha ett bra jobb, att alla skall ha rätt att bo i ett tryggt område med god standard och att alla skolor uppvisar goda resultat. Den strävar mot att universitets- och högskolestudenter i genomsnitt skall ha samma bakgrund som resten av samhällets medborgare, om det så gäller klass, kön eller etnicitet, och den slår vakt om ett progressivt skattesystem och ett starkt socialförsäkringsnät. Den genomför upprustningar av nedgångna bostadsområden, den satsar specifikt på de grupper som är särskilt utsatta och den väljer välfärd före skattesänkningar.
Det, Sabuni, är rätt väg. Det är socialdemokratisk politik. Du och dina högerkamrater är dömda att misslyckas, för ni vill egentligen inte lyckas. Ni tycker ju att klyftor är bra och har ägnat betydligt mycket mer möda på att öka dem än att göra något för fler jobb. För nu när två år har gått, den tid då er politik, enligt er finansminister, skulle börja verka, då stiger plötsligt arbetslösheten igen.
söndag, juni 29, 2008
Privat överflöd mitt i offentligt armod
Sedan mitten av 1980-talet har klyftorna ökat i Sverige. Det är ett politiskt misslyckande som främst beror på att socialdemokratin inte förmått freda sig från de nyliberala strömningar som spridits över världen; Kjell-Olof Feldts avreglering av kreditmarknaden och hans skattereform i slutet av 1980-talet är två av de främsta exemplen på den ideologiska undfallenheten.
Den borgerliga regeringens katastrofala politik i början av 1990-talet kraschade ekonomin, mångdubblade arbetslösheten och sände ut tusentals personer i fattigdom. Socialdemokratins sätt att reparera skadorna måste i flera avseenden underkännas. Därmed inte sagt att det inte krävdes hårda tag - men mycket av det som gjordes gjordes för hårt. Dessutom genomfördes flera onödiga ting: bland annat avregleringen av elmarknaden och bevarandet av friskolesystemet. Grundtanken för den ekonomiska politiken, full sysselsättning, försvagades också.
Sammantaget lade detta grunden till den borgerliga valsegern 2006. En socialdemokrati som inte förmår minska klyftorna och bereda arbete åt alla vinner inte val i Sverige. Istället öppnades fältet 2006 för borgerligheten (som i retoriken iklädde sig denna roll) liksom för högerextremismens fula tryne. Högern innehar nu regeringsmakten och de klyftor som skulle minskas fullkomligt vräks upp av finansdepartementet. Sverige riskerar att bli ett land fullt av variga, svårläkta sår mellan grupper, mellan dem som gynnas och dem som missgynnas av högerpolitiken.
Litet beroende på hur man räknar hade vi idag, i dagens penningvärde, haft 100 till 150 miljarder kronor mer att röra oss med varje år om skattekvoterna hade varit desamma som 1985. De hade kunnat användas, inte bara som plåster, utan för en progressiv politik för jämlikhet och hållbar utveckling. De hade kunnat användas för att ge gamla ordentlig mat, för att skapa de så välbehövliga jobben i offentlig sektor, för fler järnvägar, för högre löner i kvinnodominerade yrken, för rimligare priser inom kollektivtrafiken. Listan kan göras lång.
Härmed inte sagt att skatteuttaget skall se likadant ut som det gjorde 1985, men principen att den offentliga konsumtionen skall tillåtas öka i paritet med den privata är central för alla dem som på riktigt vill utveckla välfärden. Så har inte varit fallet, och på senaste tiden har tydliga bevis för resultatet kommit. "Sverige håller på att bli ett fattigsamhälle", skrev LO-ekonomen Dan Andersson på DN-debatt för en vecka sedan. "Klassamhället syns tydligare idag än för 20 år sedan", sade Sören Holmberg när han i torsdags presenterade rapporten "Skilda världar". Han konstaterade förvisso att många har fått det bättre, mycket bättre, men en stor minoritet har missgynnats. Det duger helt enkelt inte. Det är inte gott nog. Socialdemokratin får aldrig som sig till ro med en utveckling som leder till ett privat överflöd mitt i ett offentligt armod. Ansvaret vilar därför tungt på partiledningen. Klarar den trycket från högern? Jag kan nästan garantera att vi på gräs- pch lokalnivå gör det. Handsken är kastad, Mona Sahlin. Ta upp den.
Den borgerliga regeringens katastrofala politik i början av 1990-talet kraschade ekonomin, mångdubblade arbetslösheten och sände ut tusentals personer i fattigdom. Socialdemokratins sätt att reparera skadorna måste i flera avseenden underkännas. Därmed inte sagt att det inte krävdes hårda tag - men mycket av det som gjordes gjordes för hårt. Dessutom genomfördes flera onödiga ting: bland annat avregleringen av elmarknaden och bevarandet av friskolesystemet. Grundtanken för den ekonomiska politiken, full sysselsättning, försvagades också.
Sammantaget lade detta grunden till den borgerliga valsegern 2006. En socialdemokrati som inte förmår minska klyftorna och bereda arbete åt alla vinner inte val i Sverige. Istället öppnades fältet 2006 för borgerligheten (som i retoriken iklädde sig denna roll) liksom för högerextremismens fula tryne. Högern innehar nu regeringsmakten och de klyftor som skulle minskas fullkomligt vräks upp av finansdepartementet. Sverige riskerar att bli ett land fullt av variga, svårläkta sår mellan grupper, mellan dem som gynnas och dem som missgynnas av högerpolitiken.
Litet beroende på hur man räknar hade vi idag, i dagens penningvärde, haft 100 till 150 miljarder kronor mer att röra oss med varje år om skattekvoterna hade varit desamma som 1985. De hade kunnat användas, inte bara som plåster, utan för en progressiv politik för jämlikhet och hållbar utveckling. De hade kunnat användas för att ge gamla ordentlig mat, för att skapa de så välbehövliga jobben i offentlig sektor, för fler järnvägar, för högre löner i kvinnodominerade yrken, för rimligare priser inom kollektivtrafiken. Listan kan göras lång.
Härmed inte sagt att skatteuttaget skall se likadant ut som det gjorde 1985, men principen att den offentliga konsumtionen skall tillåtas öka i paritet med den privata är central för alla dem som på riktigt vill utveckla välfärden. Så har inte varit fallet, och på senaste tiden har tydliga bevis för resultatet kommit. "Sverige håller på att bli ett fattigsamhälle", skrev LO-ekonomen Dan Andersson på DN-debatt för en vecka sedan. "Klassamhället syns tydligare idag än för 20 år sedan", sade Sören Holmberg när han i torsdags presenterade rapporten "Skilda världar". Han konstaterade förvisso att många har fått det bättre, mycket bättre, men en stor minoritet har missgynnats. Det duger helt enkelt inte. Det är inte gott nog. Socialdemokratin får aldrig som sig till ro med en utveckling som leder till ett privat överflöd mitt i ett offentligt armod. Ansvaret vilar därför tungt på partiledningen. Klarar den trycket från högern? Jag kan nästan garantera att vi på gräs- pch lokalnivå gör det. Handsken är kastad, Mona Sahlin. Ta upp den.
tisdag, juni 24, 2008
Mer så, Mona!
Det är ingen hemlighet att jag har en kritisk inställning till Mona Sahlins profil i skol- och arbetsmarknadsfrågor. Jag tycker att partiet har utvecklats i en borgerlig riktning, och jag tror att det på sikt kommer att få allvarliga konsekvenser, både för samhället i stort och för partiet. Det sistnämnda för att människor måste kunna veta att valet mellan höger och vänster är reellt.
Därför är dagens besked från Sahlin om FRA-lagen mycket välkommet: Om vi vinner valet 2010 så river vi upp och förändrar lagen för att stärka integritetsskyddet och begränsa FRA:s avlyssningsmandat. Ett totalt avskaffande vore bättre men en rejäl omarbetning ett steg i definitivt rätt riktning. Det visar på en önskan att markera avstånd från den borgerliga politiken till förmån för en radikalare agenda.
Länge har liberalerna haft tolkningsföreträde vad gäller begreppen personlig frihet och integritet. Det är mycket bra att Sahlin nu återtar dessa från vänster. Socialism såsom socialdemokratin beskriver den har faktiskt alltid handlat om att tillförsäkra enskilda människor ett stort mått av personlig frihet och integritet. Vi var ju de första att kräva politiska fri- och rättigheter för alla. Och vi, socialdemokrater och fackföreningsaktiva, har hört till dem som hårdast förföljts i diktaturer – man har vetat att vår gren av arbetarrörelsen har utgjort ett stort hot mot ofriheten.
Mönstret med FRA-lagen går igen i fråga om könsneutrala äktenskap. Hade socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet haft majoritet hade vi snart haft en jämlik äktenskapslagstiftning och större personlig frihet. Det är till stor del Sahlins förtjänst.
Med detta sagt vill jag samtidigt understryka att kampen för personlig frihet aldrig får förväxlas med en tävlan om att bli den bästa liberalen. För - återigen - frihet kan och bör vara ett vänsterns signum. Det är egentligen ganska naturligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)