Har börjat läsa Marcus Birros Landet utanför och efter första sidan var jag väldigt positivt inställd. Det var en passus där huvudpersonen berättar om hur han i sitt huvud brukar ha turneringar mellan världslitteraturens giganter, och det hela tilltalade mig på något sätt. Tyvärr dröjer det inte länge innan jag börjar bli uttråkad av hela bokens upplägg. Storyn berör visserligen på ett sätt - den tar upp utanförskap som kan komma sig av sjukdom eller arbetslöshet - men själva berättelsen känns ändå inte riktigt trovärdig.
Ett och annat avsnitt lyser igenom med en gnutta briljans; bokens ständiga och socialrealistiska ifrågasättande av verkligheten har helt klart ett värde, och de halvt om halvt utslagna karaktärerna kanske hade känts relevanta om det inte vore för att de här presenteras som så väldigt annorlunda och utanför.
Hela alltet omges av ett ganska så taskigt språkbruk; det är märkliga meningsbyggnader och sporadiska särskrivningar. Jag står inte ut. Förutom att språket är minst sagt undermåligt, så blir jag totalt uttråkad av bokens konstanta melankoli. Helt plötsligt börjar jag förstå varför Växjö Stadsbibliotek gallrat ut boken ur sitt sortiment trots att den skrevs för bara fyra år sedan, och jag slutar att läsa.
Ett och annat avsnitt lyser igenom med en gnutta briljans; bokens ständiga och socialrealistiska ifrågasättande av verkligheten har helt klart ett värde, och de halvt om halvt utslagna karaktärerna kanske hade känts relevanta om det inte vore för att de här presenteras som så väldigt annorlunda och utanför.
Hela alltet omges av ett ganska så taskigt språkbruk; det är märkliga meningsbyggnader och sporadiska särskrivningar. Jag står inte ut. Förutom att språket är minst sagt undermåligt, så blir jag totalt uttråkad av bokens konstanta melankoli. Helt plötsligt börjar jag förstå varför Växjö Stadsbibliotek gallrat ut boken ur sitt sortiment trots att den skrevs för bara fyra år sedan, och jag slutar att läsa.
