Det är inte Norrland som parasiterar

Alla "norrlänningar" stöter förr eller senare på den. Åsikten som finns bland många "sörlänningar" att den Norrländska glesbygden befolkas av ständigt sjukskrivna parasiter som lever på stockholmarnas skattepengar och som dessutom har fräckheten att gnälla trots att de bara sitter passiva. Att offantliga rikedomar flödar in i statskassan från Norrland nämner aldrig belackarna. Aftonbladets kolumnist Johanne Hildebrandt skrev för några år sedan om ämnet - "Varför har de inte gjort revolution?". Texten är kort men lyckas på ett bra sätt visa det absurda i de nedlåtande kommentarer om glesbygden som en del svänger sig med.

Den nedlåtande attityden från tätortsbor som får allting serverat på silverfat (såsom bra kollektivtrafik, kulturliv och mindre än 30 mil till närmaste sjukhus eller motorväg) får alltid blodet att koka i mig och många andra födda i Norrland. Det nyligen återuppståndna bandet Euskefeurat skildrar träffsäkert denna indignation i låten "Länge har vi väntat":

"Hör upp nu moder Svea här är en bulletin,
ifrån norra Norrland din fattiga kusin.
Nu kan vi inte längre bevilja dig kredit,
och tro inte mer att vi bönar och ber,
nej nu säger vi TA HIT!
...
Malmen som vi hade den tog LKAB,
skogen tog en annan och inte nog med det,
sen kom sextitalets deporteringar,
Ja din politik den har varit sig lik, oavsett regeringar!
...
Men vi är inga ockrare vi kräver bara att,
få hederlig betalning för alla kilowatt,
som strömmar ut ur länet ja, tänk efter själv,
ifrån Porjus och Porsi o varenda fors i hela Lule älv!"

Idag är det ofta borgerligheten som klagar över den påstådda bristen på entreprenörsanda i glesbyggden. Skattutjämningssystemen måste för dessa vara bland det värsta som finns, de sägs bidra till ett så kallat "bidragsberoende". Enligt detta tänkande passiviseras glesbyggdsbefolkningen av att de ser sig som offer för statsmaktens utsugning. Bättre då enligt detta synsätt att utöva så kallad "tough love" - tuff kärlek - och tvinga dem att skärpa sig genom minskat stöd. Den man älskar agar man.

Detta synsätt hade kunnat vara giltigt om utsugningen upphört och Norrbotten nu hade samma förutsättningar för tillväxt som resten av landet. Så är givetvis inte fallet. Förutom den fortsatta exploateringen av naturresurser där vinsterna hamnar någon annanstans och inte återinvesteras lokalt så drabbas Norrland hårt av exempelvis höga bränslepriser. Den industri som finns här uppe är ofta också elintensiv och det höga elpriset är ett reellt hot, ironiskt med tanke på all elektricitet som produceras i närområdet. Infrastrukturen ska vi väl helst inte ens tala om; Den tänkta Norrbotniabanan behandlas minst sagt styvmoderligt av resten av landet och den tunga internationella trafiken formligen river upp det som någon humoristisk tjänsteman klassificerat som riksvägar. Infrastruktusatsningar norr om Luleå eller i inlandet är extremt sällsynta, möjligtvis lägger man ny asfalt på riksvägarna när lappningarna av hålen i vägbanan i sin tur lappats två eller tre gånger. Utbyggnaden av telekommunikationsnät drar ut flera år extra på tiden jämfört med övriga Sverige. Hur ska man kunna "rycka upp sig själv" med sådana förutsättningar? Ingen rationell aktör satsar väl på en sådan marknad om det inte vore för investeringsbidrag! Det enda alternativet till transfereringssystemen blir då att avfolka glesbyggden och överge principen om att hela landet ska leva, en synpunkt som jag faktiskt ibland också hört framföras.

En gång i tiden innan nyliberalismens tidevarv fanns det borgare som också insåg detta. En av dem var folkpartisten David Hansén som skrev så här i broschyren "Norrbotten och folkförsörjningen" (Luleå, 1941), ord som fortfarande i mångt och mycket är aktuella:

"Ännu ett förhållande för Norrbottens vidkommande, som ej har sin motsvarighet i något annat län, men som är av den allra största betydelse, må här framhållas. Av länets skogar äger staten cirka 65 procent. Gruvorna och hälften av den pågående gruvdriften äges likaledes av staten. Vattenfallen och dess enorma kraftresurser likaså. Mot bakgrunden härav är det icke blott naturligt utan fullt i sin ordning, att Norrbottens folk i sin ojämna kamp för sin existens i främsta rummet påkallar statsmakternas stöd. Det har stått mycken strid även om den saken. Å ena sidan har statsmakterna i det längsta intagit en reserverad hållning till dessa krav. Å andra sidan har det enskilda kapitalet förebrått länets myndigheter och folk för att vilja införa statsdriften på det ekonomiska området, i stället för enskild företagsamhet. Jag vill påstå, att båda ståndpunkterna äro lika oriktiga. Äganderätten förpliktar och den omständighet, att staten är ägare till de naturliga rikedomar, som näst jordbruket måste uppbära folkförsörjningen i Norrbotten, bör vara skäl nog för staten att icke undandraga sig sina skyldigheter härutinnan. Hos det enskilda kapitalet ha länets talesmän oavlåtligen tiggt och bett om deras initiativ, om deras fullföljande av tidigare bedriven verksamhet, men tyvärr städse mötts av en avvisande hållning. Det är under sådana förhållanden som Norrbottens folk vänt sig till statsmakterna och även i viss mån lyckats, om också icke utan gnissel, få kraftigt stöd såväl till den raserade trävaruindustrins återupprättande som till återställande av det nerlaggda järnverket."