En lesbisk cirkus

Jag kunde inte bara undanhålla er den här krönikan i studenttidningen Lundagård av Mimmi Nilsson (1). Den är nyttig läsning långt utanför studentvärlden.

"En cirkus har kommit till universitetet och dragit ett tiotal nyfikna och häpna åskådare. Men det rör sig inte om någon vanlig cirkus. Nej, det är en lesbisk cirkus som jag och min flickvän högst ovetandes sätter upp genom vår omfamning i caféet på Språkcentrum, och där den stora finalen, huvudnumret, är en kyss. Vi tittar upp och möts av våra åskådares blickar som inte viker undan för våra. De står kvar som om det vore det mest naturliga i hela världen att med öppen mun och stora ögon betrakta två personer som kysser varandra.

Fattas bara sockervadd och ballonger.

Jag och min flickvän har länge varit medvetna om att om vi kysser varandra i offentliga miljöer så kan vi råka ut för saker; lesbiska kvinnor blir hånade, misshandlade och våldtagna. Vi har vant oss vid rädslan för våld. Vi har vant oss vid att folk fäller kommentarer om oss "..." Vi har vant oss vid att folk glor. Ändå, när jag tog med min flickvän till Språkcentrum för att visa henne var jag pluggar var jag naiv nog att tro att det skulle vara annorlunda. Om även du väntat dig högt i tak, i mer än ordagrann bemärkelse, så är risken stor att du blir besviken.

En gång yppade jag en högst kontroversiell åsikt, nämligen den att barnlitteratur generellt är heteronormativ och svarades av en kursare att 'Ja men vadå, ska man verkligen lära barn om sånt där?'.
Sånt där.
Såna som jag.
Såna där håååmosexuella.
Såna man kan stanna och titta på.
'Dem' man pratar bakom ryggen på eftersom de ändå inte finns bland 'oss'.
Men vi finns och vi är många. Och det ska synas. Så sätt upp din egen håååmosexuella cirkus i höst. Snart är vi kanske inte längre någon exotisk sevärdhet."

(1) Krönikan i dess fulla längd finnas att läsa här.

En trevlig första maj, även i Vänersborg

Första maj i Vänersborg blir trots allt en trevlig tillställning. Med någon dröjsmån förklarade nämligen socialdemokraterna där att Åke Green inte är välkommen att fira med dem. Det var från början tänkt att partiet och nykterhetsorganisationen Blåbandsrörelsen, som bjudit in Åke Green som talare, skulle fira tillsammans. Men så blir det alltså inte, rapporterar både TV4-nyheterna och tidskriften Dagen. Det känns mycket bra!

Historien upprepar sig

Att vara landets första statsminister på Pride går an, liksom att utnämna två HBT-personer till statsråd. Men att äntligen få slut på diskrimineringen när det gäller äktenskapslagstiftningen är betydligt svårare. När det kommer till knipan är det tydligen viktigare för Reinfeldt att krypa för kristdemokrater än att öka jämlikheten.

Jag är väl medveten om att statsministern redan 1994 (eller så sent som) var en av endast två moderata riksdagsledamöter som röstade för partnerskapslagstiftningen. Men det ursäktar inte hans senfärdighet nu i denna egentligen mycket enkla fråga. Det är orimligt och odemokratiskt att låta 24 kristdemokrater förhala ett beslut svenska folket och över 300 riksdagsledamöter ställer sig bakom.

Just nu ser det alltså ut som om historien kommer att upprepa sig. En borgerlig regering saknar viljan eller modet att utmana den kristna högern. Ett riksdagsinitiativ från socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet kommer förmodligen att bli det som gör äktenskapet till vad det borde vara: ett sätt för två människor som älskar varandra att leva tillsammans.

Det vidriga hatet

År 2007 borde inte lynchmobbar få existera någonstans i världen. Ändå sker det öppet, och igår i Moskva tydligen med den ryska polisens goda minne. Åtminstone är det för mig obegripligt hur annars flera hundra kravallpoliser kan"misslyckas" med att stoppa ett gäng barbariska högerextremister och religiösa fanatiker som fått den perversa idén att det är OK att slå ned andra människor på grund av deras sexuella läggning. (Vidare läsning kan fås här och här.)

Ryssland har anträtt en farlig väg, både för sina egna medborgare och för omvärlden. Klyftorna växer i snabbt takt, den politiska demokratin har kringskurits rejält och rättsväsendet är uppenbarligen allt annat än att lita på. Men kampviljan finns. "Vi ger inte upp förrän de ger oss våra rättigheter", förklarar Aleksej för Svenska Dagbladet. Europas och Sveriges ledare borde säga exakt samma sak. Det är tid att agera för jämlikhet - nu!

PS För övrigt är jag innerligt trött på talet om tolerans i fråga om HBT-personer. Det ordet signalerar ett ovanifrånperspektiv - det befäster tydligt en över- och underordning. Och det är inte svårt att räkna ut vem som hamnar överst respekt underst i denna. Menar man allvar med alla människors lika värde och rätt är det respekt och inget annat man skall tala om! DS