Fjolårets valresultat var en fördelningspolitisk och välfärdsmässig katastrof. Under det gångna året har högerregeringen vidgat klyftorna i rekordfart. Skattesänkningarna och pigavdragen, de borttagna förmögenhets- och fastighetsskatterna - alla har de gynnat de rika på de fattigas och på barnens bekostnad. För a-kassan har försämrats, ersättningsnivåerna för VAB- och pappadagar har sänkts, arbetsmarknadspolitiken har bantas rejält och Försäkringskassor läggs ned runt om i landet.
Men det mest illvilliga ur jämlikhets-, frihets- och solidaritetssynpunkt är regeringens attack på facket. Det är ju på grund av avgiftshöjningarna i a-kassan som LO förlorar medlemmar i rask takt. Detta inser naturligtvis även högern - det är vad den alltid har åstundat.
Arbetarrörelsens fackföreningsgren är nämligen borgerlighetens potentiellt farligaste fiende. Jag skriver potentiellt, för hittills har det varit alltför tyst från LO-borgen. Det duger faktiskt inte, Wanja & CO, att gå omkring och småmuttra - det räcker inte att organisera namninsamlingar på internet. För det är allvar nu. Det pågår klasskamp i Sverige. Men slagen utdelas från fel håll, och låter vi dem fortsätta regna ned i tre år till utan motstånd blir det svårt att se framtiden i ögonen. Därför är det obegripligt att ni/vi inte deltog i dagens demonstration på Sergels torg (se även här).
I högerregeringens Sverige är varje dag utan strid är en förlorad dag. Måtte det inte bli många fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar