onsdag, april 04, 2012

Funderingar kring vi, dom och människosyn

Vi och dom. Eller vi tillsammans. Två helt olika utgångspunkter för hur man vill se på sin omgivning och samtid – och gemensamma framtid. Med ett klubbslag bestämde Kommunstyrelsens borgerliga majoritet att säga upp avtalet med Lunds Integration-Främjande Samarbetsorganisation (LIFS), och därmed deras bidrag om 600 000 per år. Pengarna har gått till deras radio- och TV-station samt ge ut en tidning. Genom radio, TV och tidningen har de skapat en länk mellan olika grupper i samhället och på så sätt varit ett ansikte utåt för integrationspolitiskt arbete i Lunds kommun. En länk mellan nysvenskar från världens alla hörn och infödda. En länk mellan vi och dom. Ett vi. Detta är något som de flesta borde se som en värdefull verksamhet kan man tycka.

Men efter nära en timmes diskussion, där vårt yrkande om att starta en utvärdering och förbättrad dialog för hur man skulle arbeta framöver, dessvärre föll, framkom inget konstruktivt. Det framkom inte heller på vilket sätt det skulle främja integrationen eller dialogen mellan LIFS och kommunen att säga upp avtalet och dra in ersättningen. Vi föreslog att Lunds kommun inte skulle säga upp avtalet utan istället i lugn och ro tillsammans med företrädare för LIFS och även andra integrationsfrämjande föreningar se över hur det integrationspolitiska arbetet ska bedrivas framöver. Att det vore bättre att först utvärdera och sedan ta ställning till hur man ville gå vidare med avtalet. Och att en sådan diskussion måste föras i en dialog med berörda föreningar.

Men istället framfördes synpunkter om att ”det har visat sig att nya föreningar inte attraheras av LIFS” eller att ”det är falangstridigheter i organisationen”. Det är möjligt – men då gäller det att hitta en lösning på hur fler ska attraheras istället för att strypa en välfungerande verksamhet. För närradion och informationsverksamhet – som bidraget från kommunen ska bekosta – fungerar utmärkt.

Anledningen till uppsägningen måste då vara en annan. Men trots en lång diskussion var det ingen som riktigt satte fingret på det eller uttalade det. Men känslan av att en bister och mörk människosyn fick närvaro i rummet var påtalande. En människosyn som bottnar sig i ett vi och dom tänkande, där alla som inte är vi ska betraktas med misstänksamhet till dess att motsatsen har bevisats. Vore det inte bättre att istället utgå från att samhället är något vi alla bygger tillsammans och att den mörka, misstänkliggörande människosynen inte hör hemma i beslutsfattandets rum. Låt oss hoppas att den inte kommer tillbaka.