Meningslöst psykologiserande

I en krönika i dagens Sydsvenskan går Bjarne Stenquist igenom hur olika konstnärer (här författare och filmskapare) fått kritik för saker som hänt i deras privatliv. Krönikan består främst av en klinisk genomgång, för att sedan avslutas med någon lam kommentar om att vi väl inte ska lyssna på de här psykologiserande människorna - exakt vad herr Stenquist vill säga med sin krönika begriper jag väl inte fullt ut...

Däremot gör en del av de indicier han lyfter fram mig jävligt sur. Någon psykiatriprofessor vid namn Johan Cullberg menar att "litteraturvetenskapen hukat inför Strindbergs 'psykiatriska problematik'". Då svarar jag denna Johan Cullberg såhär: jävla skitsnack! Redan på grundkursen i litteraturvetenskap gick vi lite kort in på Strindbergs privatliv, vi fick reda på att han hade grava psykologiska problem och stora delar av sitt liv var påverkad av Absinth. Och ja, det nämndes också hur han behandlade sina fruar mm, mm. Men det är ju inte det här som egentligen är relevant för en litteraturvetare. Intressant med lite kuriosa, visst. Men det är ju också precis vad det är: vi skulle kunna försöka oss på en psykologiserad läsning av Strindbergs, eller för den delen någon annans, verk - och det görs ju också med jämna mellanrum - men det enda det resulterar i är lite kuriosa.

Man ska inte behöva detaljstudera en författares liv för att kunna läsa en bok, inte ens för att läsa en bok bra. Om Strindberg sedan hade psykiska problem är det beklagligt för hans egen del, men i slutänden kan vi nog konstatera att texterna står där som de är - vare sig författaren var sjuk eller inte.

Kulturinstitutioner - bra eller dåligt?

På onsdagens möte i Kultur- och Fritidsnämnden har vi ett ärende gällande kulturprojektbidrag. Jag har visserligen ingenting emot det som står i mina handlingar per se, men jag måste ändå säga att de väcker mycket tankar.

Den första tanke som väcks är hur min kära förvaltning ser på begreppet "kvalitet". Jag inser snabbt att jag tycker att definitionen som används (om än något vag, som alltid) känns väldigt bra. Texten hänvisar till saker som kulturutbud som annars har svårt att komma till stånd (vilket innebär att det kanske inte skulle gå runt, det skulle alltså lika gärna kunna vara "populärkultur" som någonting annat). Det talas också om att kulturlivet ska vara öppet och tillgängligt för alla. Vi ska vara öppna för nya idéer, nya intryck, infallsvinklar och upplevelser. Vi ska vara öppna för det som kan anses främmande eller annorlunda.

So far so good. Jag kan ställa upp på den kvalitetsdefintion som verkar vara på agendan. Det som stör mig är att denna öppenhet inte verkar komma till sin rätt särskilt väl i det verkliga livet ändå - det finns inga pengar att ge, och därför är det väldigt få nya och bejakande projekt som kan få ta del av den öppenhet som förespråkas.

Efter en hel del diskussioner med mina partikollegor, inser jag att det kan bli "problem" när ett projekt blir för bra. När projektet är alltför bra, uppmuntras det att istället bli permanent och verksamhetsstöd delas istället ut.

So far so good. Fler verksamheter som lever ständigt och hela tiden, det kan väl aldrig skada? Men så kommer sämre tider, vi måste akut investera i reparationer och renoveringar, kanske har borgarna sänkt skatten (fast då är det väl egentligen det som är problemet). Helt enkelt börjar våra pengar ta slut. Vi måste prioritera. Givetvis kan vi inte sätta stadiga, väl fungerande verksamheter i sank. Vi måste ju ge pengar till alla våra lysande institutioner! Och så finns det ännu mindre pengar över till alla spännande, nytänkande projekt. Ännu mindre öppenhet visad för alla som vill utveckla och skänka mångfald till kommunens kulturliv.

So far so ... hmm, hur var det nu?

USAs regering kan dra nytta av strejk?

I DN läser jag att Hollywoods manusförfattare har gått ut i strejk. De som drabbas mest av detta är samhällssatiriska pratshower med David Letterman och Jay Leno i spetsen.

Jag tycker att det är helt strålande att se att det även kan göra skillnad för kulturarbetare att gå ut i strejk, och att just amerikanska sådana också gör det.

Jag ställer mig dock frågan om inte den amerikanska regeringen borde bli någorlunda tacksamma för att slippa smädelser i TV som sänds världen över? Nu kan de ju hitt på en massa dumma saker utan att populärkulturen har någon chans att uppmärksamma det hela...

Men förutom det - you go, Writers Guild of America!! Mer fackliga stridsåtgärder åt folket!

Gympa med vettig musik

Till alla dem som gillar att rora pa sig men som forfasar sig over oljudet som kallas "musik" i gympahallarna - nu finns det antligen ett vettigt alternativ! Nu kan man, enligt DN, i Vintervikens tradgard trana till harliga indiemusikvideor. Battre sent an aldrig, sager jag och packar traningsklader och drar till huvudsta'n. Foljer ni med?

Kulturhuvudstadssatsning 2014

Gräsrotskulturarbetare kritiserar satsningen och säger att det är en elitsatsning. Dick Harrisson gnäller på att det inte finns någon finkultur.

Vad tycker ni? Vad är egentligen kultur? Hur ska kulturpolitik föras? Vad är viktigt? Vem har rätt?

Förhoppningsvis har jag inom en snar framtid tid och ork att sitta ner och berätta för er vad min syn är.

Tills dess kan ni ju kolla in Sydsvenskans artikelserie om kulturhuvudstadssatsningen. Som litteraturvetare är jag ju tyvärr van vid att lägga märke till ordformuleringens värderingsmönster (typ nåt sånt, nån kanske fattar vad jag menar) - till de pyttesmå detaljerna i hur man uttrycker sig. Jag skriver tyvärr, eftersom jag tycker att det är tråkigt att hela artikelserien är så negativt vinklad. Tittar man på bara innehåll är det ju inte nödvändigtvis så - de lyfter ju faktiskt upp en del satsningar som gjorts.

Min personliga favorit är nog Litteralund.

Och just det: när jag sa till journalisten att jag tyckte att den femte friheten var ett bra komplement till de ekonomiska friheterna som finns inom EU, då sa jag också att jag tyckte det för att jag var väldigt kritisk till att vi skulle ha en massa ekonomiska friheter som det centrala...

SD goes kulturella

Både idag och igår har Sverigedemokraterna gjort vad de kan för att profilera sig inom kulturpolitiken. Detta är mycket lustigt, för de har verkligen ingenting att säga.

Erik Almqvist kör hårt på att vi bara ska satsa på riktig kultur. (Givetvis försa han sig vid nåt tillfälle och sa svensk kultur.) Det mest underhållande med honom, upptäckte jag sedan, är att han verkar ta direktiv för vad han ska säga från den andre sverigedemokratern, Hans-nåt-dubbelnamn-nånting Andersson. Det är denne snubbe som står för det riktigt roliga. För han brinner verkligen för kulturfrågor. Verkar det som. Med en oerhört besserwissirig attityd (mer än vanligt alltså) går han upp i talarstolen och börjar prata om kultur. Trots att det verkar vara han som ger direktiven, så kan han lika lite som hr Almqvist ge en tydlig definition av vad riktig kultur är för någonting. Han kunde dock ge en definition av vad det inte var. Det hade någonting med marmor och nån staty eller nån fontän eller nåt i den stilen att göra (hans resonemang var inte riktigt så tydligt som han hade hoppats) - detta var inte kultur. Så det så.

Idag kom höjdpunkten av alla kulturdebatter, det måste nästan vara så. Här går alltså förstå-sig-påaren upp (efter att hans partikollega talat om hur skönt det är att ha blivit av med "vänsterflum" igår) och ska prata kultur. Och jag fattade ingenting. Jag anser mig nog ändå vara hyfsat påläst vad gäller kulturteoretiska resonemang; jag kanske inte alltid kan redogöra för dem, men jag är van att läsa, lyssna, diskutera, resonera kring dem - jag har med andra ord utvecklat en förståelse för denna typ av resonemang. Vad sverigedemokraten gjorde här, var att gå upp och prata om kultur (jättelänge), säga att vi minsann skulle få höra SD prata mer om kultur i framtiden - för att sedan inte ha sagt ett smack. Förutom att man inte behövde lägga pengar på det. Det uppfattade jag mitt i allt mumbojumbo. Så det var kanske inte så konstigt att hans kulturteoretiska utsvävning var totalt obegriplig - uppenbarligen var han inte så intresserad av kultur som han påstod sig vara.

Konstdebatt

Vi är nu alltså inne på Kultur- och Fritidsnämnden, alltså den nämnd jag sitter i. Debatten är inte anbart lite småseg, utan även korkad.

Ett av nämndens mål är att erbjuda lundaborna kulturuppleveler av hög professionell kvalitet. Tydligen så betyder detta att vi ska ha professionell kvalitet som bestäms av fritidspolitiker - för vi är ju tydligen väldigt professionella vad gäller konst?

När jag påpekade att vi lämnar den professionella bedömningen åt proffsen, då började Mats Helmfrid (allmänt arrogant kommunalråd från moderaterna) undra vad det egentligen var som vi skulle göra i Kultur- och Fritidsförvaltningen annars? Det lustiga här är att jag verkar vara en av de få av de som varit uppe i debatten som inte tycker mig vara kompetent att komma med en kompetent och kvalitatv bedömning av konst; detta trots att jag förmodligen är den vars utbildning kommer närmast konstvetenskap. Suck. Jävla uppblåsta och självgoda amatörer!!

Debatten kommer till mångt och mycket från ett yrkande om uppdrag som Kommunstyrelsen vill ge nämnden; att nämnden ska arbeta för att öka antalet besökare till konsthallens utställningar. I sig är det väl inget fel på det här, det är klart att man kanske skulle kunna satsa pengar på marknadsföring eller så; information har Kosnthallen redan blivit väldigt bra på. I samband med varje ny utställning ges en serie föreläsningar, gratis givetvis. Det finns också möjlighet till gratis visningar och gratis böcker med pedagogiska förklaringar av aktuell utställning. Men visst, det är klart att nämnden ska föra en dialog med Konsthallens ledning för att se om det finns nåt vi kan hjälpas åt med.

Det som ger dåliga vibbar med det här uppdraget är det faktum att Towe Klette (folkpartiets kommunalråd) ofta pratar om hur viktigt det är att Konsthallen ställer ut konst som folk faktiskt vill se. Hennes son Martin Klette (folkpartist som också sitter i nämnden, som bland annat har på sin meritlista att ha anklagat mig för att ljuga i samband med att jag räknat upp fakta som står att finna svart på vitt) följer upp dessa uttalanden med att säga att det vore bra om Konsthallen kunde visa sånt man förstår sig på med en gång. Sedan gav han exempel på sådant som han tyckte var dålig konst (han är alltså idrottsjurist).

Jag hänvisade här till en Demokratiutredning från 2000 som tar upp hur konst blir demokratiskt - vad den kommer fram till är att konst man bara kan titta på utan att få något vidare ut av den, det är inte demokratiskt - demokratifrämjande blir konsten då den inspirerar till debatt. Och för att försäkra mig om att Martin Klette inte skulle anklaga mig för att ljuga igen, så talade jag också lite subtilt om: Detta hittar du i SOU 1999:129, runtomkring sidan 220.

För att avsluta det här kanske lite onödigt långa inlägget vill jag lägga till ett citat från min gruppledare i nämnden, Claes Göran Jönsson (s) - fortfarande angående det här målet och angående Kultur- och Fritidsnämnden:

"Vad tror ni egentligen att vi sysslar med??"

Inte ens barnkulturen får vara ifred - snart är Big Brother allt vi har

”Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att bara bli större och större, utan vi ska lägga oss på en realistisk nivå och hålla oss där. Låt oss i stället öka kvalitén i det utbud vi ger!” skriver Göran Bexell.

Den här lilla textsnutten kan vi hitta i dagens Sydsvenskan. Och för att öka kvaliteten riktigt mycket, ska de nu lägga ner ämnet barnlitteratur. För nedläggning och kvalitetsökning är ju precis samma sak... eller?

De skär ner på humaniora alltmer; slutar ge resurser till de ämnen som öppnar upp för en dialog och förståelse för andra människor - såväl språklig som kulturell. Det konstiga här är att just barnkultur är ju någonting som de flesta faktiskt är överens om att vi ska satsa på. I sammanhang med Kultur- och Fritidsnämnden har jag hört flera politiker klaga på att man ger resurser till kultur för vuxna, och tycker att man istället ska lägga vartenda öre åt barnen. Även om jag kanske inte riktigt håller med om denna syn (mer om det någon annan gång), så verkar alla vara överens: barnkultur är viktigt. Att då lägga ner den utbildning som faktiskt kan ge exempelvis blivande bibliotikarier den kompetens som krävs för att kunna tillgodogöra det behov som finns inom skolbibliotek och annat, det är ju helt förryckt!

Jag är så jävla trött på att man skär ner på humaniora, att man inte ser vikten av det. När man nu börjar skära ner på även de delar av kulturen som alla har enats om är viktig, så försvinner mitt hopp alltmer. Jag borde nog flytta till Danmark. Eller USA. Där har man insett att humanistisk forskning är nåt att ha.

Angående översättarstödet

Jag är glad att kulturpolitik fått en så pass stor roll i media som det ändå fått på senare tid… Jag antar att jag också borde vara glad för att alla verkar tro att det är på grund av den nya regeringen som det ekonomiska stödet till översättning av svensk litteratur till andra språk dragits in. Men nej, jag berättar för alla som kommenterar detta, att det verkar som om det var vårt fel – staten har inte finansierat detta sedan 2005, alltså då regeringen var [någorlunda] röd. Svenska Institutet har sedan dess försökt skrapa ihop pengar till detta stöd så gott det går, men nu går det inte längre. Folk är arga och skyller nu på den moderata kulturministern och på Svenska Institutets chef. Som faktiskt är oskyldiga bägge två

För anledningen till att denna reaktionära reform genomfördes är vi. Det är på grund av Socialdemokraternas totalt borttappade förnuft vad gäller kultur, som detta alltså har skett från början. Adelsohn Liljeroth har som tur är lite mer vett i denna fråga än i många andra, och säger sig nu jobba på att hitta ett nytt sätt att finansiera dessa översättningar (vi får hoppas att det är sant)

Varför är då översättarstödet viktigt? Jo – för att kultur är viktigt, och litteratur är viktigt. Vi behöver kultur för att demokratin ska fungera (någorlunda i alla fall – eller kanske hade den fungerat bättre om vi hade ett mer levande kulturliv i det här jäkla landet) och för att hålla debatten igång. Genom att översätta den svenska litteraturen till andra språk, får vi motta andra kulturers reflektioner över den verklighet och den kultur som vi lever i – detta är sunt då det kan hjälpa oss att få en mer nyanserad inblick i våra egna liv och i vårt eget system.

Sedan har vi ju givetvis mer uppenbara, kapitalistiska skäl till varför översättarstödet är bra – genom att se till att våra författare blir översatta till andra språk, så kommer deras författarskap förhoppningsvis att bli uppmärksammade i andra länder och då kanske bli fortsatt översatta till andra språk (av andra skäl än översättarstödet). Då får våra svenska författare lättare att klara sig, rent ekonomiskt…

Visst, gratis inträde till museer var en riktig toppenreform – men gratis museer kan inte utgöra en hel kulturpolitik. Socialdemokraterna måste skärpa sig på den här punkten, och jag hoppas på att kunna dra mitt strå till stacken. Hjälp till ni också!

Kvinnlig författare = litterärt drag?

I senaste numret av Karavan kan vi i inledningen till en artikel med rubriken "Kvinnorebell" läsa att "ett framträdande drag i den franskspråkiga afrikanska litteraturen mot slutet av 1900-talet var framväxten av kvinnliga författare" [min fetstilning]. När jag ägnade lite tid åt att sätta mig i latinamerikansk litteraturhistria kunde jag läsa om samma litterära drag i latinamerikansk litteratur på 80-talet (pos-boom)...

Min fråga här är: när blev författarens kön ett litterärt drag? Visst, det kan medges att författarens kön på grund av sociala strukturer kan påverka vilka litterära drag som används. Det kan också argumenteras att vi som läsare läser en text olika beroende på vilket kön författaren har (en tes som jag faktiskt arbetar med i min uppsats, och som tyvärr och tragiskt nog verkar vara sann - mer om den när den faktiskt är klar). Men gör dessa faktorer verkligen könet till ett litterärt drag? Jag vill säga nej... det är sociala faktorer, som visserligen påverkar läsningen lika mycket som olika litterära drag; kanske till och med mer... Men något litterärt drag, det är det bannemig inte!

Shit happens del I

Jag hade tänkt att stanna hemma i torsdags kväll och göra nytta, det vill säga PLUGGA. Men så blev det inte! Ett par vänner som numera bor i Stockholm besökte Skåne och på deras agenda för kvällen stod teaterbesök, och med tanke på hur längesedan det var jag idkade kultur tog det mig inte lång tid att bestämma mig för att lägga min tunga och stundom rejält tråkiga bok på hyllan och styra färden mot Ungdomens Hus i Malmö. För det var där amatörteatersällskapet Themele skulle framföra sin pjäs "Shit Happens", skriven av Rebecca Waernberg, själv medlem i gruppen.

Nedan följer en sammanfattning av pjäsen. I morgon (?) publiceras recensionen.

"Shit Happens" utspelar sig i en framtid där forskare har låst in sig i reservat för att framställa allt mer avancerade gentekniska produkter. Men utvecklingen har för länge sedan gått snett; företagen har nu långt ifrån rent mjöl i påsen. I reservatet bor Jimmy med sin mor och sin far, som är ansvarig för ett av genteknikprojekten. Modern, deprimerad och heligt förbannad på sin mans svek mot deras tidigare gemensamma ideal, flyr reservatet. Detta präglar Jimmys uppväxt, och snart blir narkotika och kvinnor hans tillfälliga lindring från smärtan.

Parallellt med detta sitter en galen man i ett träd och talar med det osynliga "småfolket". Han tänker tillbaka på sitt liv och berättar för småfolket om det och om hur det var i begynnelsen, när Zaiga och Helix skapade världen.

Jimmys gymnasiekamrat, Zaiga (!), blir framgångsrik forskare och anställer honom för marknadsföring av sitt fantastiska preparat som ger användaren obegränsad sexlust - men med den haken att användaren steriliseras. "Ett bra och skonsamt sätt att lösa världens överbefolkning", tycker emellertid Zaiga. Det visar sig snart att medlet gör mer en så: en fasansfull farsot sprids snart över världen, och i ett slag dör (nästan) alla - utom Jimmy, som stängt in sig i Zaigas laboratorium. Inför honom skjuter Zaiga först sin assistent och sambo, Helix, med vilken Jimmy haft en långvarig affär, och sedan sig själv.

Ensam, övergiven och rejält från vettet tillbringar så Jimmy återstoden av sina dagar i, som av en händelse, ett träd talandes med små, osynliga varelser.

Tackar som frågar

Jag tänkte faktiskt att jag skulle börja följa med i den senaste och hippaste litteraturen, vilket jag tyvärr inte hunnit med som jag borde de senaste åren, med kurslitteratur och allt. Så när jag var och handlade på Willys i Lund (när jag fortfarande bodde på norr alltså) hittade jag en bok som såg underhållande ut.

Tackar som frågar av Jennie Dielemans har en man iförd en rosa kanindräkt på framsidan. På baksidan läser jag att det är en förortsskildring. Fem familjer med olika bakgrund ska jag få följa, och Jennie Dielemans fångar den skitiga och småtrista vardagen får jag veta av en recensent på Länstidningen Södertälje. Dessa faktorer är helt klart tillräckliga för att fånga mitt intresse och jag köper den billiga pocketboken - jag ger mig i färd med att läsa sådant som alla andra läser, sådant jag kan hitta på snabbköpet. Ingen anal metalitteratur som visserligen har sin charm den också, utan litteratur som faktiskt når ut till folk. Var länge sedan som jag senast läste något sådant...

Jag läser boken, följer de fem familjerna i deras "småtrista" vardag (även om den som berättelse i Dielemans våld så klart inte är trist över huvud taget, för ja - hon kan verkligen fånga saken). Och så kommer jag till bokens slut och läser snopet: "Vad hände sen? Läs mer på www.tackarsomfragar.se". Det här är fantamej revolution! Jag ska helt klart köpa fler böcker som alla andra läser!

Pinocchio i Borås

Via Johanna Falk ser jag att den borgerliga majoriteten i Borås har beslutat att den nio meter höga bronsstatyn av Pinocchio ska placeras någonstans i staden. Var är ännu oklart, men det är väl bara en tidsfråga.

Rent personligen tycker jag att det är olyckligt, men är samtidigt glad över att den socialdemokratiska oppositionen har en tydlig linje i frågan. "Vi tycker inte man som privatperson ska få köpa sig en plats i det offentliga rummet," citeras oppositionsrådet Ulf Olsson i Borås Tidning.

Kul är också mannen med hund och skylt som det rapporteras om i samma tidning.

Skarp kulturanalys från pressagentur.

Pressagenturs råd till engelska författare som vill slå igenom på den amerikanska marknaden:

Just a Little Friendly Advice. If you want to be a successful writer for American Publications, for which high price are paid for really firstclass matter, bear in mind that American fiction, in the main, is not pessimistic nor is it lewd or irreverent, neither is it red nor un-american. Avoid morbidity. The Americans don´t want gloom, but something that will brighten life. The sun must always be shining. Treat sex reverently, and avoid its unsavoury aspects. Don´t be vulgar. Remember that serious thought is not looked for in the majority of American magazines… Leave social and political problems to take care of themselves. Remember that America is a young and prosperous country, and there is nothing on God’s earth to equal it.