En stund av sans och vett

I förra veckans nummer av Läkartidningen skriver ordföranden för Svenska psykiatriska föreningen, Lise-Lotte Risö Bergerlind, om begreppet valfrihet i vården och vad det kan innebära för vissa patientgrupper. För den som är intresserad av en stunds klokskap, sans och vett rekommenderas denna artikel varmt. Den utgör en stark kontrast till vad ansvarigt landstingsråd i Stockholms län, folkpartisten Birgitta Rydberg, "presterade" tidigare i månaden.

Tänk till om tillväxten

Skrev på SVT-debatt i går om socialdemokratin och vårt förhållande och fokus på begreppet ekonomisk tillväxt. Det är dags att fundera på hur vi kan utveckla vår syn på detsamma.

http://svtdebatt.se/2011/03/vi-socialdemokrater-maste-sluta-stirra-oss-blinda-pa-tillvaxten/

PS Det är inte jag som har satt rubriken. Mitt förslag var det som betitlar det här blogginlägget. DS

Fredriks lilla lila

Presenterar en liten ordlista direkt från det nymoderata högkvartet. Ordlistan, även kallad Fredriks lilla lila, innehåller en rad centrala termer i valrörelsen och den politiska debatten och översätter till det nymoderata kodspråket från vanlig hederlig svenska. Håll till godo - och fyll gärna på listan med egna översättningar!

Svenska Nymoderatska
moderat = socialdemokrat [1]
nyliberaler = mittenpolitiker [2]
Fredrik Reinfeldt = Tage Erlander [1]
10 procents öppen arbetslöshet = So what? 90 procent jobbar ju [3]
30 procents arbetslöshet bland unga = synvilla [4]
villa med ett taxeringsvärde på mer än 4,5 miljoner = koja [5]
bensinskattesänkning = bensinskattehöjning [6]
överklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
övre medelklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
arbetareklass = ? [8]
jämställdhet = ? [9]
cancersjuka = fullt arbetsföra [10]

[1] DN
[2] Dalademokraten
[3] Mona Sahlins tal på Kommunals kongress 2010. Lyssna från 3:15 och ca en minut framåt.
[4] Fredrik Reinfeldt på Svenskt Näringslivs stämma (via Alliansfritt Sverige)
[5] DN
[6] Expressen
[7] Per Schlingmann i debattartikel på Newsmill
[8] Rödgrön granskningsrapport
[9] Rödgrön granskningsrapport
[10] DN

Höginkomsttagare värda 23 gånger mer än barnen i Högeralliansens Sverige

I dag presenterar den borgerliga regeringen en satsning på barn och och unga. Den omfattar totalt 820 miljoner kronor. Det kan jämföras med den skattesänkning på nästan 19 miljarder högern givit den tiondel av befolkningen med högst inkomster, det vill säga personer som tjänar mer än 52 000 kronor i månaden.

19 miljarder är mer än 800 miljoner - närmare bestämt 23 gånger mer. Men så är det alltså att i högerns Sverige värderas den rikaste tiondelen av befolkningen 23 gånger högre än landets alla barn och unga. Ska vi verkligen låta oss nöjas med det?

Källor:
Aftonbladet
Svenska Dagbladet
Statistiska centralbyrån
Rödgrön.se "Högerpolitiken klyver Sverige"

Mer om debatten om Arena

I tisdagens sändning av radioprogrammet Nya Vågen i P1 fortsatte debatten om tidskriften Arena. I studion medverkade då Daniel Suhonen från tidskriften Tvärdrag, Nisha Besara från Arena samt Olle Svenning, författare, journalist och debattör från Aftonbladet. Svennings roll i diskussionen var som någon slags "avdömare". Han hade nog valts ut på grund av sina bok, Vänstern i Europa: de nya liberalerna?. I den skriver Svenning om den, sett med dåtidens ögon, relativt progressiva politik de socialdemokratiska regeringarna i EU förde i slutet av 1990-talet för till exempel hbt-rättigheter. Han skriver också om att samma regeringar, som då styrde alla de stora EU-länderna, däremot inte alls rubbade den ekonomiska politiken, förstärkte demokratins roll inom densamma, och/eller minskade klassklyftorna. Att det var en historiskt oförlåtlig undanlåtenhet har de numera före detta regeringsinnehavarna dyrt fått konstatera: rekorddåliga valresultat, inte minst i det senaste valet till Europaparlamentet.

Men åter till själva debatten. I grund och botten delar jag Suhonens kritik mot det accelererande bruket av språkanalys i stället för strukturkritik, att diskrimineringsperspektivet har ersatt förtryckperspektivet och mot postmodernismens närmaste ödesmättade tro på att nu är det enda som återstår till möjlighet av politisk kamp att var och en för sig, möjligen med DO i handen, ska i domstolar slåss för rätten att inte känna sig kränkt. Av det jag har läst av Suhonen tolkar jag att det också egentligen är här skon klämmer. Att han ifrågasätter en tidskrift som kallar sig vänster för att den behandlar frågor som mycket väl skulle kunna behandlas ur ett vänsterinriktat intersektionalitetsperspektiv i stället behandlar dem ungefär som vilken liberal som helst. Så detta är inte problemet med Suhonens kritik - problemet är att han inte i den nu pågående debatten framför den och att han knappt gjorde det i tisdagens Nya Vågen heller.

Och det är just därför som jag inte kan undvika att känna en svag antydan till ett lätt obehag när jag hör Suhonen tala om Arena. (I stället tog Olle Svenning på sitt lugnt resonerande sätt hem flera poäng. Och Nisha Besara var också en duglig debattör.) För om vi är ense om att det inte är ämnesvalet som är problematiskt, utan just perspektivet, varför kan Suhonen då inte bara inrikta sig på det i stället för att tjata om hur mycket Arena skriver om sex?

It's the equality, stupid!

Det senaste halvårets debatt mellan bland andra Daniel Suhonen (från tidskriften Tvärdrag) och Karolina Ramqvist (från tidskriften Arena) är viktig. Därför är det beklagligt att den i så hög grad är nedsolkad av nidbilder. Suhonen utmålas som någon som sörjer en svunnen tid då frågor om kön och i ännu mindre grad genus och inte alls hbt var på agendan. Ramqvist, å andra sidan, blir närmast beskriven som någon som går nyliberalernas ärenden, som helt struntar i klass utan i stället endast bryr sig om sådant som bara den välbetalda och belästa innerstadsboende medelklasskvinnan kan unna sig att intressera sig för.

Båda dessa nidbilder är felaktiga. Daniel Suhonen är verkligen inte, i motsats till vad Helle Klein skriver, "sektvänster". Hans kritik mot Arena går ut på att den i vissa fall saknar klassperspektiv och därmed går miste om en analys av en förtrycksgrund som trots allt delas av oerhört många människor oavsett dessas könsidentitet, sexuella läggning eller migrantstatus. Som någon uttryckte det: "De [Arena] vill förstå kulturen. Vi [Arenas kritiker] vill förstå samhället. De vill förändra kulturen. Vi vill förändra samhället."

Karolina Ramqvist har naturligtvis inget emot kollektivavtal. Självklart vill hon att inkomstjämlikheten ska öka och att järnvägen ska behållas i gemensam regi. Men hon skriver inte så ofta om det. Precis som Suhonen knappast har gjort sig känd för att återkommande diskutera ojämlikhet på grund av könsidentitet. De bägge, Suhonen och Ramqvist, skriver väl om det som intresserar dem mest. Och för vänstern av i dag är bådas områden relevanta. Det är alltså inte om ämnesvalet utan om perspektiven på dessa debatten borde handla.

Det är en stor seger för jämlikheten att allt fler kräver att den utvidgas på allt fler områden. Men denna seger kan också bli dess fall. Om inte någon inom vänstern vågar betona alla människors gemenskap riskerar centrala fundament att ryckas från jämlikhetens chanser till varaktig framgång. Det faller sig också här naturligt att påpeka nödvändigheten av en gemensam organisering hos vänstern - inte nödvändigtvis under samma namn men åtminstone under samma paraply. Ty vi har ju det centrala gemensamt: jämlikheten.

För egen del anser jag att världen ska få och bör vara brokig. Så länge den är jämlik. Det är den jämlika brokigheten jag vill. För den krävs en politik grundad på en samhällsanalys utgående från maktperspektiv och gemenskapsperspektiv. Vi måste fråga oss inte bara vilka individer utan också vilka grupperingar som har makten och hur de har makten. Oavsett hur individualiserade vi än blir så kommer vi alltid att kunna analysera oss själva och andra i någon typ av kollektiv, även om var och en tillhör flera "demografiska" schatteringar. Och utan den förståelse, ingen förståelse.

Det är nu möjligt att jag gör mig skyldig till det jag ovan i artikeln beskyllde Suhonen och Ramqvist för - att förenkla och snedvrida varandras argument. Det må så vara - jag säger det ändå: För, Suhonen och Ramqvist, det nya är inte hbt och det gamla är inte klass. Det verkliga är att att det kan vara både och.

Vänstern handlar, som sagt, om jämlikhet. På alla samhällets plan och i alla faser av livet. Jämlikheten är vänsterns berättelse, vår historia och vår framtid. Det vore därför välkommet om vi kunde återgå till att diskutera just detta. Det tror jag att huvuddelen av dem som de mest högljudda debattörerna i denna sak tycks vilja tala för är mest intresserade - och mest betjänta - av.

Upphovsrätt, Internet och Integritet - dags för ett (s)amlat grepp!

Det är bra att frågorna om personlig integritet och upphovsrätt har uppmärksammats de senaste åren. Diskussionen har stor potential att utmynna i något positivt och progressivt. Men jag anser att ett mycket viktigt perspektiv saknas, det från vänster. Egentligen är det ideologiskt ganska märkligt att det inte var vi, utan Piratpartiet, som lyfte frågorna. Låt mig förklara varför.

Integritet
Den demokratiska socialismen är tydlig i frågor om personlig frihet och integritet. Det kan därför omöjligen vara socialdemokratins uppgift att medverka till att stat och privata företag i allt högre utsträckning övervakar medborgare, anställda och kunder. Liberaler och socialister delar synen på integritet när det gäller det offentliga, men vi socialister förstår till skillnad från borgerligheten att i dagens samhälle är staten knappast den enda makten. Det privata näringslivet utövar ett enormt inflytande, och det blir ständigt mer aggressivt när det gäller att kartlägga konsumenternas vanor för att skräddarsy reklam och produkter som kan attrahera oss (oavsett om vi faktiskt behöver eller blir gladare av dessa eller inte). Det övervakar också sina anställda allt hårdare; de loggas in och de loggas ut och ibland registreras till och med toalettbesök. Jag menar naturligtvis inte att man ska strunta i sitt arbete eller att man ska sprida eventuella företagshemligheter, men någonstans måste demokratin dra gränsen för hur kontrollerade anställda och konsumenter får bli.

Det är alltså hög tid för vänstern att i integritetsdebatten även lyfta in de privata företagens roll, inte för att skylla på någon annan, utan just för att det faktiskt hör ihop. Google och flera andra nätföretag stödjer ju aktivt diktatur och förtryck genom att antingen villigt följa diktaturers krav på censur eller att sälja expertis och teknik till ofria länder. Det är skandal att världens politiska demokratier inte agerar i denna sak. Det är också, naturligtvis, helt oacceptabelt att privata företag tillåts i växande utsträckning agera polis, som har blivit fallet genom IPRED. Socialdemokratins värderingar går inte ihop med dess aktuella politik.

Internet och kulturyttringar
Kulturen är central för alla samhällen och den ska därför vara tillgänglig för alla människor. Därför är det också rimligt att alla människor också bidrar till att göra det möjligt. Frågan om hur det ska lösas återstår att svara på, men jag tror att det är dags att sätta press på skivbolagen att acceptera den tekniska utvecklingen. Lika litet som det är socialdemokratins uppgift att öka övervakningen, lika litet är det vår uppgift att hålla skivbolagens aktieägare bakom ryggen. Bjud gärna in dem till dialog, men låt dem inte hålla i taktpinnen.

Upphovsrätt
Det är på detta område vänsterns tystnad är som minst begriplig. I dag fungerar upphovsrätten och patentlagstiftningen inom många områden som en direkt bromskloss mot att upptäckter, uppfinningar och tekniska innovationer görs tillgängliga till ett rimligt pris. I en värld präglad av svält, sjukdom och klimatkris är det totalt oacceptabelt att det privata ägandet sätts före att samhällsnyttiga ting inte kommer behövande till del, för att inte vissa har råd att betala eller för att företag har hållit på idéer som kunde ha varit i bruk sedan decennier om inte det vore för att vissa företag då inte kunde tjäna pengar på dem, eller för att de då skulle förlora på att de nya produkterna kom ut på marknaden. Vi behöver en ny lagstiftning som främst tar hänsyn till världens utveckling men som också ser till att var och en får rimligt betalt för sitt ärliga slit. Det är i allra högsta grad en vänsterfråga.

Slutsats
Låt en progressiv, samlad politik inom dessa områden bli en av den kommande rödgröna regeringens vinnarfrågor i valet 2010 och en av dess mycket spännande uppgifter att sätta i gång med nästa mandatperiod!

Sanningsministeriet är i farten igen

På en av kultursidorna i dagens Aftonbladet skriver historiken Samuel Edquist om läroböckerna i historia för högstadiet. Först och främst konstaterar han att det är en näst intill omöjlig uppgift att komprimera tusentals års händelser till ett par hundra sidors text, och jag kan inte annat än att hålla med. Fast eftersom nu historia självklart skall undervisas blir man så illa tvungen att försöka. Hur lyckas då författarna? Edquist slår fast att det finns två tydliga mönster. För det första poängteras traditionell politisk historia, centrerad till makthavarna leverne, krig och slag. För det andra betonas vikten av konsensus, av disciplin och underordning gentemot rådande normer. Uppror, skriver Edquist, tillåts bara om samhällsförhållandena är för jävliga. Annars skall man lyda och annars är det makthavarnas rättighet, enligt historieböckerna, att som Gustav Vasa "slå ner flera farliga bondeuppror" eller skaffa Sverige en ny konung (Jean Baptise Bernadotte) som "kunde leda landet med fast hand, särskilt om det blev krig igen". Beträffande nutidens skeenden lär oss en historiebok att "Vi måste börja spara in på välfärden", att det tändes "en gnista av hopp" för fred när Arafat avled och att Afghanistan sedan USA:s invasion har tagit flera steg mot demokrati.

Det hela blir ganska pinsamt - men samtidigt är det förståeligt. Historien skrivs alltid av samtidens eller eftervärldens makthavare, och eftersom vi lever i ett borgerligt land i en borgerlig värld blir ordlydelserna i enlighet med dessa. I överensstämmelse med borgerlig ideologi sköts emellertid inte "bildningsuppgiften" av statliga skribenter. Istället tillåts det privata sanningsministeriets kvarnar att spotta ut material.

Till detta behövs en motbild. Det är hög tid att den andra delen av historien kommer fram. Det behövs nya historieböcker. Att dessa naturligtvis kommer att bemötas med anklagelser om partiskhet får man strunta i - den akademiska anständigheten kräver dem.

En ansvarsfull ekonomisk politik

I dag rapporterar Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dagens Nyheter att det skånska socialdemokratiska partidistriktet ifrågasätter den rådande budgetpolitiken. I en kommentar säger Heléne Fritzon, distriktets ordförande, att "Skånes distriktsstyrelse gör i sitt svar upp med den budgetpolitik som lades fast under krisåren på 90-talet. Den har präglats alltför mycket av nyliberalism och ensidigt hyllande av marknadsekonomin".

Det är hårda men rättvisande ord. Förskrämda av det tidiga 1990-talets kris och påverkade av den massiva internationella nyliberala vågen tog socialdemokraterna då flera kliv högerut. Den ekonomiska politikens tidigare överordnade mål, en full sysselsättning, övergavs till förmån för en relativt borgerlig finanspolitik. Inflationsbekämpningen sattes främst och stela budgettak lades över kommun, landsting och stat. Det har påverkat den offentliga sektorn i negativ riktning. På många ställen saknas pengar att korta vårdköer, pengar för personal som har tid att sitta ner med sina vårdtagare, pengar för att maximalt utnyttja operationssalar och diagnostisk utrustning. Det saknas pengar till fasta anställningar, vilket leder till att man för nästan dubbla kostnaden hyr in läkare och andra yrkeskategorier. Sedan 1989 har dessutom skattekvoten sjunkit kraftigt - det offentliga hade med 1980-talets skattenivåer varje år haft 120 miljarder kronor mer att röra sig med. Den gemensamma konsumtionens andel av BNP har också minskat under samma tidsperiod, och det nuvarande pensionssystemet riskerar att göra generationer till fattigpensionärer.

Tillsammans har skattesänkningarna, pensionssystemet och dagens budgetregler relativt sett utarmat välfärden. Konsekvenserna därav är medelklassens flykt från den offentliga skolan och ett massivt införskaffande av privata sjukförsäkringar. Sverige är förändrat och det har gått som längst i Stockholm. Klassammanhållningen mellan det som i sociologin kallas arbetareklass och medelklass håller på att förloras. Svikna av sitt parti går arbetareklassen till extremhögern och svikna av löftet om en bra välfärd i gengäld för höga skatter går medelklassen till de liberala partierna. Men det värsta är ändå inte förändrade väljarströmmar utan de försämrade villkoren för jobb och välfärd.

Parallellt med den borgerliga politikens implementering har emellertid OECD övergivit tesen om att höga skatter per definition motverkar full sysselsättning och flertalet borgerliga nationalekonomer, bland andra Assar Lindbeck och Lars Calmfors, kritiserar nu budgetreglernas utformning. Det blev kanske trots allt inte särskilt lyckat. I ovan nämnda artiklar förklarar den skånske riksdagsledamoten Morgan Johansson varför: "Nu är vi inne i en annan typ av kris än den på 90-talet och då måste man kunna ompröva politiken. Få tror att man kan spara sig ur en kris av den här omfattningen. Man måste kunna investera sig ur den. Bekymret är att utgiftstaken lägger en hämsko på den typ av investeringar man skulle vilja göra. Då [om arbetslösheten stiger] ska alla kostnader för den in under utgiftstaket. De kommer att tränga ut andra utgifter och då måste staten minska på annat. I slutänden måste man kanske själva säga upp personal. Det blir en bisarr situation."

Morgan Johansson sätter med sin argumentation fingret på pudelns kärna. Om målet för socialdemokratin är stabila finanser, full sysselsättning och en högkvalitativ välfärd riskerar dagens budget-, finans- och penningpolitik att verka i motsatt riktning. Vi ser inte längre skogen för alla träd. Vi har blivit så besatta av ett noll- eller plusresultat i årets budget att vi glömmer att kostnader som borde ha tagits i dag istället måste betalas med ränta i morgon. Om vi inte tillåter oss att satsa oss ur krisen kommer den att bli längre och värre. Om vi inte tillåter oss att använda det budgetöverskott vi har för att säkra jobben genom att bygga infrastrukturen och bibehålla personaltätheten i vården och skolan kommer vi inte ha fått något annat ut av krisen än ännu sämre förutsättningar för framtiden.

Det handlar inte om att vara lössläppt och vilja slösa. Det handlar om att bygga Sverige starkt. Det handlar om kloka och långsiktiga investeringar. Det handlar om en ansvarsfull ekonomisk politik i dess rätta bemärkelse. För när blev egentligen en kraftigt stigande arbetslöshet, uppsägningar inom vården, ökade klyftor och ogenomförda satsningar på miljöteknik och järnvägar ett bevis på ansvar?

Se även Sydsvenskan

Börsrasets enda vinnare

Danielssons lakejer kan idag rapportera att mitt i börsraset finns en person vars aktieportföljs samlade värde mer än fördubblats. Hans namn? Karl Marx.

- - -

Vill för övrigt tipsa om Erik Bergs utmärkta blogg, Approximation, som i likhet med Ali Esbatis dito dagligen levererar både skarpa och kloka analyser från vänster. Vad sägs till exempel om det här citatet, apropå den globala finanskrisen:

"Det är inte vänsterpartiet som kommit på idén att seriekoppla alla världens banksystem likt en hemmagjord julgransbelysning för att sedan ställa ut hela skapelsen i regnet med strömmen på och se vad som händer."

- - -
Slutsats från dagens utmärkta partiledardebatt: Vi har råd med välfärd. Inte med stora skattesänkningar.

Tråkigt, omoget och onödigt

Magnus Johanssons, Maria Ferms och Jakob Dalundes frontalangrepp i dagens DN-debatt på vänsterpartiet saknar egentligen betydelse. De grönas ungdomsförbund har en minst sagt undanskymd roll i svensk politik, och inom miljöpartiets styrelse är man beredd att samarbeta med vem som helst för att få mer makt – behövs vänsterpartiet för majoritet kommer miljöpartisterna gladeligen att sätta sig kring samma bord. Men för borgerliga massmedia är det naturligtvis roligt med konflikter inom den röd-gröna oppositionen, och debattartikelns ton är sådan att den förtjänar en kommentar.

Artikelförfattarna tar sin utgångspunkt i oenigheter mellan vänsterpartiet och miljöpartiet och därtill på osanna påståenden om vänsterns demokratisyn. Men kritiken mot privatägda skolor finns djupt in i socialdemokratin, och Lars Ohly delar i grund och botten den syn på demokrati som den demokratiska socialismens förespråkare alltid har haft – nämligen att begreppet demokrati innefattar såväl politisk och social som ekonomisk demokrati. De unga miljöpartisterna har således mycket att lära, och de borde också granska sin egen ideologiska hemvist. De tycks tro att deras gröna ideologi fullständigt står fri från socialism, liberalism och konservatism. De har inbillat sig själva att den inte kan inordnas på högervänsterskalan. Men så är inte fallet. Miljöpartiets vurmande för ”entreprenörskap”, privatägda skolor, en grundtrygghetsbaserad välfärd och dess rädsla för fackföreningar är klassisk liberalism. Det är borgerliga idéer. Kritiken mot kapitalismen, mot det hänsynslösa och kommersiella utnyttjandet av människor och värnandet av solidaritet mellan grupper och för de utsatta är tvärtom klassiska vänstervärderingar.

Miljöpartiet har bidragit med en bättre förståelse för nödvändigheten av ekologisk hållbarhet. Men de gröna överdriver när de säger att socialdemokratins och vänsterpartiets vässande av sin miljö- och klimatpolitik är endast deras förtjänst. För det första påbörjade socialdemokratin och vänsterpartiet den resan långt före miljöpartiets grundande och för det andra har det ur kritiken mot kapitalismen, detta kaosartade ekonomiska system som slukar naturresurser och riskerar att utplåna mänskligt liv, vuxit vänsterkrav på en samordnad, organiserad ekonomisk och social politik som leder till ekologisk hållbarhet.

Vad gäller utvecklingen på arbetsmarknaden borde miljöpartisterna, liksom mitt parti, ställa sig kritisk till den ökande individualiseringen där anställda tvingas ut i ett ofrivilligt och osäkert egenföretagande, i vilken egenskap den tidigare solidariteten anställda emellan vittrar sönder. Om detta råder tystnad, och det är vanliga människor som får betala. Vinnarna blir de stora företagen som slipper bekymra sig för fackföreningars krav.

Artikelförfattarna skriver vidare att de privatägda skolorna har ”inneburit en förskjutning av makt från politiker till medborgare”. Det påståendet kunde lika gärna ha kommit från Timbro. Det, inte Lars Ohlys kritik mot utförsäljningar, uttrycker en tvivelaktig syn på demokrati. För politiker är inte skilda från medborgare och privatägda skolor, vårdcentraler och företag är inte fria. Tvärtom. Där minskar möjligheten till insyn och granskning. Det är positivt med ökat brukarinflytande och arbetsplatsdemokrati inom offentlig verksamhet, men det är en helt annan sak än privatisering och entreprenadisering, som leder till ojämlikhet och minskad öppenhet.

Det värsta med artikeln är ändå attacken på Lars Ohly. Det är ytterst oroväckande att de unga miljöpartisterna inte begriper varför han tvingades att försvara sin demokratisyn. Massmedia av idag präglas av en borgerlig agenda, där allt till vänster om mittenlinjen skall angripas, på alla sätt och med alla medel. Det är inte Ohly, utan högern, i sitt motstånd mot social och ekonomisk demokrati, som borde ställas till svars för bristande demokratientusiasm. Och visst är också privatiseringen av företag vi gemensamt äger, för att de bedriver en verksamhet som är central för samhället (energi) eller för att de tillhandahåller någonting (sprit) som kan vara skadligt och därför måste begränsas, en avdemokratisering, en politikens reträtt gentemot marknaden. Det bekymrar oss i vänstern och det borde bekymra miljöpartiet – så länge det inte är liberalt vill säga.

Miljöpartiet har varit en vitaliserande kraft i svensk politik. Det har, som sagt, behövts för att insikten om nödvändigheten av ett ekologiskt hållbart samhälle inte skulle förglömmas. Men om linjen i dagens debattartikel är ett uttryck för någon ny profil är partiet i egenskap av tillskott ett minne blott. Kvar, i skuggan av en djup besvikelse, blir ett idéfattigt, socialliberalt mittenparti. Artikeln är därför i all sin naivitet, okunskap och brist på självinsikt både tråkig och omogen. Framförallt är den onödig.

UPPDATERING: Jag kan bara inte underhålla er det här. Läs "Om att spika sig själv i foten"!

Den blinda fläcken och OS-bojkotten

är titeln på Kajsa Borgnäs senaste krönika i Efter Arbetet. Den utgör en del av veckans obligatoriska läsning!

Den socialdemokratiska modellen

Idag har jag betalat in min medlemsavgift till "Socialdemokratiska EU-kritiker". Jag har länge varit kritisk till EU men gick inte med i ovan nämnda förening förrän partiets och LO:s katastrofala och oideologiska tystnad kring Vaxholmsdomen.

Jag insåg då att det börjar bli bråttom nu. Ledande politiker i Sverige och utomlands har givit sig den på att Lissabonfördraget, den ompaketerade EU-konstitutionen, skall drivas igenom till vilket pris som helst. Tragiskt nog ingår vår egen partiledning i denna församling. Du kan hjälpa till att påverka den att börja slåss internationellt för den socialdemokratiska modellen. Gör det genom att, liksom jag, gå med i föreningen ovan. Du hittar alla uppgifter du behöver på hemsidan.

Välkommen!

Höger eller vänster?

Jag mottog för några dagar sedan en fråga och en räcka påståenden av personen bakom bloggen ”Olssons tankar”. Eftersom han publicerade detta som kommentar till föregående inlägg på denna blogg har jag tagit mig friheten att här återge texten samt att bidra med det efterfrågade svaret.

Så här löd kommentaren:

”Du [Daniel] delar uppenbarligen in folk i höger och vänster, kan du definiera vad höger är! Är det att ha verkligheten som bas istället för ett partiprogram från 1920? Är det att förstå att vi som individer har andra krav på samhället och vår egen situation än på 70talet? Är det att tillåta elever att fritt välja skola? Är det att sätta dit kriminella och ta hänsyn till brottsoffrena istället för gärningsmännen, ja då är jag [Olsson] höger.”

Så här lyder mitt svar:

Höger och vänster är, min käre Olsson, elementära beteckningar. De är allmänt använda, och jag tror att du egentligen har större förståelse för dem än den du demonstrerar i din uppskruvade retorik. Jag skall svara på dina konkreta frågor – vill du ha en längre utläggning om höger- och vänsterbegreppet per se är du välkommen att fråga efter en sådan!

a) Det är inte så mycket höger att ha en korrekt verklighetssyn som att blunda för hur orättvis världen faktiskt är.

b) Det är alldeles utmärkt att människor får mer makt över samhället – fram för ekonomisk demokrati!

c) Ett utbildningsväsende präglat av marknadstänkande har visat sig vara dyrt, ineffektivt, pedagogiskt sämre och segregerande (*). Stora resurser går åt till marknadsföring istället för utveckling av verksamheten. Dessutom tar det bort själva kungstanken med socialdemokratisk utbildningspolitik – att alla skolor skall vara så bra att ingen behöver väljas bort.

d) Tron att brottsbekämpning bäst bedrivs genom att ensidigt sätta dit bovarna är tämligen enfaldig. Jag kan ställa mig bakom Gordon Browns paroll ”Tough on crime, tough on the causes of crime”, för det är ju en gång så att den kloke inte bara ser till nuet och låser in boven utan funderar på varför brotten överhuvudtaget begicks. Det är således vänster att inse att det kanske finns ett samband mellan att arbetarklassen både misshandlar och misshandlas mer och gör inbrott och utsätts för inbrott mer än medel- och överklassen och att mycket få maffiamedlemmar har en socialt och ekonomiskt ”välordnad” bakgrund. I sammanhanget rekommenderas varmt SVT:s program ”Debatt” från den 17 januari i år, som kan ses på SVT-play. Där framgår med all önskvärd tydlighet vikten av 1) satsningar för att minska kriminalitetens rekryteringsunderlag och 2) en god kriminalvård - inte vatten och bröd.

(*) Dyrt och ineffektivt därför att kommunerna tvingas hålla en överkapacitet och för att skolor läggs ned och startas i relativ rask takt; pedagogiskt sämre därför att andelen behöriga lärare är avsevärt lägre i privata än i kommunala skolor; segregerande därför att det har visat sig att det är i huvudsak medel- och överklassens barn som går till privata skolor och att resultaten från Stockholms stads fria skolval är så skrämmande tydliga.

Ära den som äras bör

Jag vidhåller det jag skrev i mitt inlägg om den socialdemokratiska politiska och ideologiska utvecklingen: den går åt absolut fel håll i viktiga frågor som skola och arbetsmarknad, och avsaknaden av maktperspektiv och -diskussion är allvarlig. Socialdemokratin är en socialistisk rörelse; den kan inte slå sig till ro med en socialliberal välfärdspolitik.

Men mina åsikter i dessa frågor kan, får och skall inte hindra mig från att uttrycka mitt gillande över de, i mitt tycke, progressiva initiativ som partiledningen tagit.

Det jag för stunden har i sinnet är dels det starka röd-gröna nejet till gasledningen, och dels partiets och Kommunals samarbete för offentlig sektor som en mönsterarbetsplats. Det är en mycket tydlig ideologisk fråga som jag är glad över att Mona Sahlin har anammat.

Triangulering - eller högersossarnas våta dröm

Det nya ledargarnityret i mitt parti vilar inte på hanen. Nu styr Mona Sahlin, ivrigt påhejdad och flankerad av Luciano Astudillo, skutan mot mitten. I såväl retorik som politik närmar de sig borgerlig ideologi. Det är en livsfarlig väg för socialdemokratin.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti var en gång och borde fortsatt vara ett socialistiskt parti. Det strävade en gång efter frihet, jämlikhet och solidaritet. Det förde en gång en politik som förenade denna målsättning med en kraftfull ekonomisk utveckling och full sysselsättning. Det vågade en gång säga ifrån mot orättvisor och förtryck, såväl här hemma som utomlands. Och det vägrade att acceptera en borgerlig verklighetsbeskrivning. Nu tycks en del partimedlemmar tävla i att göra sig till tolkningsföreträdare av densamma.

Bra eller dåligt att vara i opposition?
Det har många gånger sagts att några år i opposition skulle göra gott för socialdemokratin. Det skulle kunna bli en chans att komma igen, att stärka partiet och vässa politiken. Jag har alltid tilllhört dem som varnat för ett sådant historielöst synsätt.

När socialdemokratin återkom till makten efter 1982 års val inleddes den så kallade tredje vägens, men i verkligheten liberala, politik som banade vägen för en kreditexpansion och påföljande bostadskris utan motstycke i historien. Avregleringen av kreditmarknaden i november 1985 var kanske det dummaste svensk socialdemokrati någonsin har gjort, och för den händelse någon borgerlig person läser detta bör påpekas att åtgärden hade förespråkats av högerpartierna långt tidigare.

Efter de tre katastrofala åren med Carl Bildt som statsminister var situationen kaotisk. Svaret blev en åtstramningspolitik som gick hårt åt välfärden. (Det finns ingen konsensus, annat än på de borgerliga ledarsidorna, om huruvida sättet den genomfördes på var nödvändigt.) Men det kanske värsta var att partiet inledde en avreglerings- och utförsäljningspolitik. Varningarna fanns där, men lyssnades inte på. El- och teleförsörjningen drabbades, tandvårdspriserna släpptes fria och vi fick västvärldens mest generösa system för privata skolor. Konsekvenserna har heller inte låtit vänta på sig.

(Vad är det, med detta i bakhuvudet, som får en del att tro att det per automatik blir annorlunda den här gången? )

I mitten av förra mandatperioden hände något. Partiet tycktes vakna upp och inse sina misstag, eller missgärningar. Det lovades ett slut på utförsäljningarna och en rejäl satsning på välfärden. Men valkampen blev ett katastrofalt misslyckande: många var besvikna över att tolv år med en socialdemokratisk regering inte hade minskat klyftorna och inte tagit arbete åt alla på allvar. Detta i kombination med en sammansvetsad höger som genomfört skickliga trianguleringar på snart sagt alla politikområden - en höger som förstått att för att den skulle vinna måste den slå in en kil mellan dem som hade ett arbete och dem som saknade ett. Partiet lämnades att försvara de arbetslösa och de sjuka, vilket man gjorde väl, men borgarna visste att de som har jobb var fler. De visst att de inte behövde en enda arbetslös människas röst för att komma till maken.

Efter 2006
Efter valet bröt en till en början mycket givande ideologisk diskussion om socialdemokratins framtid ut. Skulle man gå åt vänster eller till höger? Skulle man välja en egen väg eller göra som borgarna gjorde mot oss 2006? Ett tag såg det ut som om de förra alternativen var möjliga. Men så bestämde sig Mona Sahlin för att kapitulera inför major Björklunds skolpolitik, och Luciano Astudillo för att tävla med Sven-Otto Littorin i hur mycket det är vars och ens plikt att söka, söka, söka jobb.

Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna är ett brett parti. Vi rymmer alltfrån socialister till socialliberaler. Mona Sahlin har alltid (?) tillhört den senare falangen. Hennes samhällsanalys - det går att utläsa från hennes tal och uttalanden - har sällan rymt någon större förståelse för en socialistisk klass- och kanske också könsanalys. Det har sällan varit fråga om makt utan om diskriminering. Det har sällan varit tal om jämlikhet utan om rättvisa. Och det har varit mycket fokus på småföretagare men mindre på LO. Sahlins förtjänster består i ett avsevärt bättre synsätt än hennes företrädare i HBT- och etnicitetsfrågorna, även om hon i de senare saknar klassperspektivet. Då säger någon att det är detta som gör henne liberal, men inget kunde vara mer felaktigt: könsneutrala äktenskap och antirasism är kamp för jämlikhet. Det är socialism lika väl som det kan vara liberalism.

Jag hävdar alltså att den omsvängning som sker i socialdemokratins politik är mycket medveten och självvald. Det är inte en politik som är "nödd och tvungen" - den är sprungen ur en ideologisk uppfattning. Jag menar inte att den är lika dålig eller högerinriktad som borgarnas (det finns sådant som är bra: miljö, förortssatsningar), men den är inte väsensskild; själva problemformuleringen är ungefär likadan.

Två tydliga exempel
Ur politiskt och idelogiskt hänseende är den nuvarande inriktningen icke önskvärd. Frågan är om den kan locka väljare. Ja, säger kanske någon och tittar på opinionssiffrorna. Men ärligt talat beror de nog mest på den utbredda motviljan mot högerregeringen. Samma sak säger ju till exempel Mona Sahlin själv. Men utvecklingen är till stora delar jämförbar med den i Norge och Danmark, vars politiska struktur och historia har mycket gemensamt med vår. De ligger litet före; de fick se högerextrema partier nå väljarframgångar redan på 1970-talet parat med socialdemokratiska väljarras.

Intressant nog har emellertid händelseförloppet i Danmark respektive Norge de senaste åren divergerat markant, från en gemensam utgångspunkt. 2001 förlorade socialdemokraterne respektive arbeiderpartiet valet, bägge med urusla resultat. I Danmark hade det borgerliga Venstre gjort det som Reinfeldt kopierade 2006: rört sig mot mitten, triangulerat. Svaret från socialdemokraterne blev i oppositionstid en anpassning till högerpolitiken: ja till skattestopp, ja till Europas strängaste och mest inhumana asyl- och flyktingpolitik. Men ut av det fick partiet ingenting; det tvärtom backade i 2005 års val jämfört med 2001! Inför valet på tisdag står det och väger. Mycket talar för att Anders Fogh Rasmussen sitter kvar, och även om så inte sker blir inte Helle Thorning Smith statsminister på egen merit: socialdemokraterne är fast på 25-27 procentsnivån.

I Norge ångrade sig Jens Stoltenberg. Han tog avstånd från den mittenpolitik han gått till val på 2001. 2005 gick han till val på en stark ideologisk kritik mot högern, på en egen verklighetsbeskrivning och på ett eget radikalt politiskt program, för jämlikhet, för välfärd. Tillsammans med socialistisk venstre och senterpartiet har arbeiderpartiet makten idag, och opinionssiffrorna för arbeiderpartiet ligger stabilt kring valresultatet från 2005.

Summa summarum: det saknas politiska och opinionsmässiga skäl för att triangulera. Den enda "hållbara" anledningen är om man vill ha en annan politik för att man har en delvis annan ideologi. Det har inte jag.

Men så varför är jag fortfarande socialdemokrat?

Den frågan borde ni inte ställa till mig - däremot kanske till några av dem som nu leder partiet.

UPPDATERING: I en ledare, skriven av Jan-Olof Asp, i borgerliga Helsingborgs Dagblad får den nya kursen beröm. Visserligen kanske det känns trevligt, men tror högersossarna verkligen att han och likasinnande kommer att rösta på oss för det?!

Att äga eller inte äga - det är en viktig fråga

Socialdemokratin har tidigare alltid haft som princip att sådant som alla människor behöver skall undandras marknaden. Det gäller till exempel skola, vård och omsorg. Skälen för detta är många - och fler än som anges nedan.

1) Man bör inte tjäna pengar på andra människors lidande eller grundläggande behov
Visserligen bedrivs många sådana verksamheter enligt marknadens lag - livsmedelsproduktion och läkemedelsutveckling är två exempel - men det rättfärdigar inte att den direkta omvårdnaden eller själva utbildningen skall göra det. Det här är en moralisk uppfattning, men den stöds av empirin. Det har visat sig vara billigare och effektivare att satsa på en gemensam finansiering och en gemensam drift som är utan vinstkrav.

2) Behoven, inte köpkraften, skall styra
Argumentet mot detta har varit att det inte kostar mer att uppsöka privatläkare eller att sätta sina barn i en privat skola än att nyttja offentligt drivna enheter. Det är förvisso sant - privatekonomin spelar ingen roll i just detta hänseende. Men det är välbelagt att det likväl är medelklassen som väljer skola och vård. Och när etableringsrätten släpps fri sker flockas mottagningar och skolor i välbärgade områden och regioner, medan fattiga diton dräneras. Det tycks också vara så, enligt offentliga vårdcentraler, att de kroniskt sjuka och därför mer tids- och vårdkrävande patienterna styrs mot offentlig vård. Kanske därför att dessa grupper i huvudsak återfinns i områden med lägre inkomst; har man varit sjukpensionär i femton år är sannolikheten liten att man har råd att bo i stor villa i Limhamn.

I ett konkurrensutsatt system ses brukarna allt mer som kunder. Drivkraften blir att behålla en kund, inte att ge en god utbildning eller en god vård. Detta kan naturligtvis sammanfalla, men inte någon kan förneka att reklamen för privat vård och privat skolor har ökat dramatiskt. Varenda krona i reklam hade kunnat istället nyttjas för fler lärare eller sjuksköterskor.

3) Forskningen, stabiliteten och långsiktigheten fordrar en gemensam modell
I Stockholm rullar privatskolekarusellen på allt fortare. Nya skolor kommer och går, men hela tiden måste kommunen stå som garant för att alla elever har en skola att gå till också i morgon. Det innebär naturligtvis ökade kostnader. Forskningen riskerar att slitas sönder eller bli helt beroende av privata pengar när enheter säljs ut. Detta sker just nu i Lund, där högern i Region Skåne vill stycka sönder psykiatrin - mot forskarnas önskan. Och det är en myt att alternativen och utvecklingen åstadkoms bland de privata aktörerna. De har ofta mindre samverkan än de offentliga enheterna, där man regelbundet träffas och utbyter erfarenheter. Dessutom riskerar utbildningen inom vårdyrkena att bli lidande; mycket få privata aktörer tar emot studenter.

4) Exemplen med privata aktörer förskräcker. Se hur tandvården "fungerar"
I praktiken liknar det svenska tandvårdssystemet i hög grad det valfrihetstänkandet som de borgerliga står för. Den fria prissättningen och -etableringen har inneburit att kostnaderna har skjutit i höjden, allt medan privattandläkarna täljer guld. Tror någon på allvar att det hade blivit dyrare och mindre effektivt och givit mindre vård och tandvården hade organiserats som sjukvården?

5) Valfriheten och längtan efter den är i mångt och mycket en chimär
Valfriheten inom skolväsendet är obetydlig. Den enda större skillnaden mellan offentliga skolor och privata diton är att de senare mer sällan har skolmatsalar, gymnastikhallar, skolsköterskor och behöriga lärare. I praktiken är det mycket få skolor som använder alternativ pedagogik. Inom vården är det samma sak. Ofta är det läkarens/sjukgymnastens/sjuksköterskans bemötande som spelar roll för hur patienten upplevt vården, inte huruvida denna bedrivits privat eller offentligt.

Därtill kommer, menar jag, att valfrihetslängtan (i den mån den nu överhuvudtaget finns) har drivits fram av bland annat oviljan att hävda den gemensamma modellen. De borgerliga men även socialdemokraterna tillät under 1990-talet betydande nedskärningar inom offentlig sektor samtidigt klyftorna växte och bostadssegregationen ökade. Sverige blev ett delat land, för plötsligt fanns det riktigt fina och riktigt dåliga områden och skolor. Objektivt "dåliga" såtillvida att de genomsnittliga resultaten var markant lägre, men framförallt subjektivt dåliga därför att oavsett hur bra de än var låg de i "fel" område med "fel" elevunderlag. Det är klart att denna uppdelning fanns även före 1990, men utvecklingen har sedan dess accelererat. När valmöjligheten utnyttjades den av den infödda svenska medel- och överklassen, med- eller omedvetet, för att sätta sina barn i bättre skolor. Eller bättre och bättre - andelen behöriga lärare är ju som sagt inte högre. I många fall kokar det nog ned till att skolan, oavsett kvaliteten, ligger rätt och har rätt elever.


Dessa är, menar jag, de huvudsakliga ideologiska och ekonomiska skälen till varför socialdemokratin borde fortsätta och utöka kampen för en gemensam välfärdsmodell. Det är en viktig fråga. Jag är dessutom övertygad om att det alla människor, oavsett klass, vill ha är kvalitet. Ja, till och med framför valfrihet.

Därför borde partiets förtroenderåd lyssna till och läsa SSU:s skuggrådslag och även Lars Ohlys artikel på DN-debatt. För det är som båda dessa säger hög tid för en egen skol- och välfärdspolitik. Betyg i tidigare årskurser är inte det, Mona Sahlin.

Kapitalet, marknaden och demokratin

Det heter ofta att det enda demokratiska ekonomiska system som finns är marknadsekonomin. Det huvudsakliga argumentet för det är empiriskt. Se på Kina och Sovjet, säger man: diktaturer och planekonomier.

Men just med tanke på Kina och även Vietnam och Laos är det nog hög tid att sluta att helt okritiskt hylla marknadsekonomin ur demokratisynpunkt. Dessa tre länder har genomfört avsevärda liberaliseringar av sina ekonomier. De har gått från stats- till privatkapitalism. Men den politiska friheten är fortfarande långt från förverkligad. Istället är det vinstintresset, många gånger kanaliserat genom västerländska och däribland svenska bolag, som dikterar levnadsvillkoren. Av den sociala demokratin, lika rätt till bland annat utbildning, vård och omsorg, finns endast blygsamma spår.

Av dessa skäl är det politiskt intressant att följa Kinas utveckling - liksom att notera hur litet de västerländska välansedda företagen bryr sig om miljö, arbetsmiljö och just demokrati långt borta från hemlandets positiva nyhetsinslag i a-ekonomi.

Som socialist är demokratin mitt bärande politiska fundament. Demokrati som ett sätt att bygga jämlikheten och friheten. Demokrati som ett sätt att sätta stopp för en ordning där beslut som påverkar hela mänsklighetens framtid fattas av en liten klick ekonomiska makthavare, utan social och miljömässig hänsyn. Demokrati i samhällets alla delar, såväl i den politiska som den ekonomiska och sociala sfären.

Ja, demokrati för att jag inte tycker att vi skall låta oss nöjas med att få rösta vart fjärde år till församlingar med endast begränsat eller inget inflytande över ovan sagda framtidspåverkande ekonomiska beslut.

Apropå liberaler...

så läste jag ikväll DN:s huvudledare från i måndags. Den framstod först som ett försvar för en modell där vi alla betalar solidariskt för mediciner. Vilket fick mig att undra om inte ledarredaktionen själv hade tagit ett litet piller inför skrivandet - ända tills jag började läsa noggrant. Då insåg jag att det bärande temat snarare var en oro för de ökande läkemedelskostnaderna.

Ledaren förespråkade förvisso att de som behöver dyra mediciner skall få det, men påpekade att kostnaderna för detta på grund av pengabrist måste betalas av något annat. Med ledarens egna ord: "rätten till liv väger "..."blytungt tyngre än 'rätten' till friår, 80 procents ersättning i arbetslöshetsförsäkringen eller sex timmars arbetsdag."

Det håller jag visserligen med om; skillnaden är väl att jag tycker att rätten till liv och rätten (utan citattecken) till friår, 80 procents ersättning i a-kassan och sex timmars arbetsdag väger just blytungt mer än "rätten" till skattesänkningar i mångmiljardersklassen för de rika.

Men det är klart - jag är ju inte liberal.

De gröna liberalerna

Alla större partier i svensk politik har minst en inre konfliktlinje av vikt. För vänstpartiets och socialdemokraternas del är det en tydlig vänster-höger dito. Hos kristdemokraterna, moderaterna och centerpartiet är det (ny-)liberalism mot socialkonservatism. I folkpartiet går skillnaden mellan social- och batongliberaler.

Miljöpartiet är inget undantag. Tvärtemot egna storvulna ordvändingar om frihet från ideologierna sprungna ur industrialismen (socialism, konservatism och liberalism) går det hos de gröna en tydliga spricka just mellan höger och vänster [1]. Det märks när de diskuterar arbetsrätt, privatägda skolor och vårdcentraler, generell välfärd eller grundtrygghet och statligt ägandes vara eller icke vara. Och det märks när de pratar regeringsalternativ, såväl i kommuner och landsting som på nationell nivå.

Det finns alltså en tydligt liberal ådra hos en del miljöpartister i synen på frihet, individualism och ekonomisk politik. Peter Eriksson är en av dessa. Redan före valet gick han ut och propagerade för en trepartiregering bestående av socialdemokraterna, folkpartiet och miljöpartiet.

Idag är det dags igen. Nu tycker Peter Eriksson att vänsterpartiet inte ska få vara med och samarbeta med socialdemokraterna och miljöpartiet. Motiveringen är att vänstern är "bakåtsträvande och gammalmodig".

Men stödet bland socialdemokrater är betydligt större för ett s+v-samarbete än för en s-mp-samverkan. De flesta sossar har inga större problem med (v). Däremot har vi mycket svårt för liberal politik, oavsett av vem den framförs. Det borde Peter Eriksson tänka på!

---

[1] Det lätt komiska i detta sammanhang är att hur mycket miljöpartisterna än påstår att de är förmedlare av en "ny" ideologi så ljuger de. Och tror de på vad de säger har de lurat sig själva. Ernst Haeckel som var tysk biolog och läkare (m.m.) och verkade på 1800-talet kan nämligen med rätta räknas som den första ekologisten.

Uppdatering: Peter Eriksson får svar på tal av Lars Ohly.