fredag, november 24, 2006

Socialismen och Jesus

Jens Mikkelsen skriver i Sydsvenskan om Stefan Sundströms spelning på en studentgudstjänst. Artikelskribenten tar upp det faktum att Sundström är en radikal vänsterproggare, och menar att sådana sällan går ihop med kristendomen. Jag är så trött på den synen – det känns lite som när den kristne extremisten var på vår gymnasieskola och sa att alla socialister ville skjuta alla präster och bränna alla kyrkor. Om man ser att socialismen inte går ihop med religionen, måste man ju också se att det inte handlar om att socialismen funkar dåligt ihop med Jesus eller med tro. Vad det handlar om är att socialismen inte diggar den maktposition som olika religiösa samfund utnyttjat under historiens gång. Socialismen diggar inte det förtryck som religiösa ”förebilder” lagt på de troende. Socialismen tycker inte om när påven talar om för fattiga katoliker hur de ska bli ännu fattigare, eller när han talar om för våldtagna kvinnor att det var deras eget fel och att de måste behålla alla eventuella ”frukter” av våldtäkten. Vad socialismen däremot måste digga, det är det budskap Jesus förde fram om att inte döma andra människor, om att älska alla och dela med sig så att alla får ha det lika bra. Det är ett budskap som socialismen och Jesus delar. Givetvis måste vi också digga när Jesus gick in och kravallade mot försäljarna i templet, då han inte gillade kommersialiseringen och marknadssamhället. Vi socialister gillar inte heller det kommersialiserade marknadssamhället…

Bara för att Lenin sa att religionen är ett opium för folket, så betyder inte det att vi måste förkasta allt som har med religion att göra. Det drogliknande i religionen ligger i bokstavsfanatismen, där människor lider illa på grund av vad deras religiösa företrädare lär dem. Så länge massorna inte låter religionen trycka ner dem eller får dem att acceptera ett helvete på jorden, så kan jag inte se något fel i att tänka sig någon sorts kraft som vi inte kan förklara. Eller för den delen att digga nån snubbe som snackade om kärlek och att dela med sig.

torsdag, november 23, 2006

Böcker som betytt så mycket

Eva Ström som läst Den hemliga historien väljer att totalt dissa denna fantastiska roman, och skriver i princip att den är ytlig och intetsägande. Själv vill jag mena att detta är en stor roman, och den har betytt mycket för mig i min personliga utveckling. Då Ström menar att romanen ger uttryck för en gravt elitistisk världsbild - där klassiska överklassintellektuella står i centrum - utan distans till denna värld menar jag själv raka motsatsen. Den ger visserligen uttryck för den elitistiska världsbilden och det är klassiska överklassintellektuella som står i centrum, men distans tycker jag att det finns gott om. Denna bok lärde mig att det är ok att vilja vara intellektuell – att det är ok att vara fascinerad av klassisk grekiska och latin, samtidigt som boken också lyfter fram att det är viktigt att inte ta sig själv och sina intellektuella kunskaper på för stort allvar. I mina ögon (jag måste väl uttrycka det så, eftersom jag själv faktiskt tycker att det ligger väldigt mycket i Stanley Fishs reader-responseteorier) säger boken att man kan få mycket ut av intellektuella diskussioner om klassisk litteratur, om det nu är det som intresserar en – detta illustreras genom huvudpersonen Richards existens, då man ser hur det saknas någonting i hans liv medan han inte får delta i dessa diskussioner. Boken visar dock att det går att intressera sig för sådana saker utan att det behöver gå ur styr eller att man blir fanatisk, vilket vi ser på både Richard och Bunny. Detta medan de andra i gänget drar intresset steget för långt och saker och ting spårar ur totalt. De har tagit sig själv och sina intellekt på för stort allvar; men det betyder inte att boken i sig är distanslös.

Per Wirténs (tydligen chefredaktör för tidskriften Arena) läsning av Satansverserna hade jag bara tänkt kommentera i förbifarten. Eftersom han inte dissar boken nåt nämnvärt, tänker jag lämna det därhän, även om jag menar att hans tolkningar på många områden verkar lite tama (nu är jag själv visserligen inte så gammal att jag kan jämföra med hur det var att läsa romanen när den kom 1989, men jag tycker väl ändå att jag kan säga en del om hur det är att läsa den idag, ”i skuggan av 11 september, al-Qaida och kriget mot terrorismen”). Vad jag tycker verkar lite konstigt är att han i sin läsning av romanen drar fram att Salman Rushdie idag antagligen gillat det anti-islamska i karikatyrteckningarna i Jyllandsposten tidigare i år. Nu får ni rätta mig om jag har fel – men jag trodde att Salman Rushdie själv var troende muslim? Han har ju i alla fall skrivit en och annan artikel om hur islam borde moderniseras och som går mot de bokstavstroende, som menar att de texter som finns att hitta i Koranen inte ska tas ordagrant. Så jag har hela tiden förutsatt att den kritik som i Satansverserna är riktad mot islam, inte gällt islam i sig utan snarare de som tolkar texterna nedskrivna av en mänsklig hand bokstavligt.
Det måste nog undersökas närmre någon dag när jag har tid…

måndag, november 13, 2006

De skyldiga frikänner sig själva

Folkpartiets internutredning kring intrånget på SAPnet är nu klar. Är det någon som är förvånad över att Lars Leijonborg enligt den är helt utan skuld i det inträffade, han är lika ren som nyfallen snö. På intet sätt har folkpartiet använt de uppgifterna de kommit över. Själv tolkar jag detta som att de bara ville vara snälla och säkerhetsuppdatera socialdemokraternas hemliga stratgier utifall nåt skulle hända med servern, det är det goda kollegor gör, inbrott... eller kanske inte.

Att media haft som huvudnyhet att folkpartiet valt att inte kritisera sig själv eller avslöja något negativt är fascinerande - Vad fan väntade sig man av en intern undersökning? Själv inväntar jag polisutredningens slutsatser!