Hmm... let's see...
Ett stycke heltidsstudier. För att fixa sig kunskap, en examen och utöka framtida karriärmöjligheter.
Ett halvtidsjobb, för att betala mina räkningar.
Ett starta företag, för att lägga grunden till det jag vill göra med resten av mitt liv.
En ersättarplats i Kommunfullmäktige.
En ledamotplats i nämnd.
En ersättarplats i styrelsen för kulturetablissemang.
En ersättarplats i det kommunala studentrådet. Som politiker.
Arbete i grupp som ska styra upp kommunens bibliotek.
Arbete i grupp som ska fixa stadens utformning. Typ.
En plats i redaktion för tidning som ska starta upp.
En plats i grupp som ska planera studiearbete i organisationen.
- Helen, vill du inte jobba lite mer. Vi behöver dig! Men du kanske inte får vara kvar förresten, så du ska inte känna dig trygg i din situation när det kommer till att betala räkningarna. Men jobba!
- Helen, vill du ta ansvar för den här gruppens tunga arbete fast kanske låta göra männen jobbet? Men du ansvarar.
- Här chefen, här är min kopis telefonnummer. Hon är jätteduktig. Hon kan säkert också jobba lite.
- Nej, herr ordförande, jag måste verkligen säga stopp nu. Och kanske ta tillbaka någonting jag inte sa stopp till förut?
- Varför måste alla unga kvinnor komma till mig samtidigt?
Ja, kanske beror det att under en enda kvälls sammanträde blev folk borttappade från talarlistan fem-sex gånger. Och med "folk" menar jag kvinnor. Samtliga tillfällen.
Kanske beror det på att vi engagerat oss för att försöka göra någon skillnad, inte för att sitta timtals ut och timtals in och lyssna på män som älskar ljudet av sin egen röst.
Kanske för att det inte går att se det komiska i sådana situationer hur många gånger som helst.
Kanske för att vi - jag - vill ha ett liv också, ett vid sidan om allt det där - ett alldeles eget. Ett hem som man faktiskt hinner se. Ett hem som man inte fasar för att se, eftersom det kanske finns lite tid att diska också. Eller lite kraft kvar som gör att man orkar lägga smutstvätten i en tvättkorg istället för att bara släppa den på golvet samtidigt som man stupar i säng. Kanske för att vi vill umgås lite med dem vi älskar.
Jag får väl ge det en sak iallafall - jag lyckas åtminstone sova natten igenom iallafall. Utan problem.
PS. Det här inlägget får kanske vara tillägnat herr ordförande, som faktiskt försöker. Och om alla hade försökt lika mycket, då kanske - kanske - det inte hade behövt vara så här. DS.
1 kommentar:
Stackars Helen :( Jag känner som dig, fast jag har ungefär 5 % så mycket att göra som dig verkar det som om. Får en att tänka lite.
Skicka en kommentar