Sluta mörda, Israel!

Så var det dags igen. Israel bombade i går det pinade palestinska folket på Gazaremsan. Omkring 200 människor dog - eller mördades. Det hela beror naturligtvis på hur man ser det. Men oavsett detta så är det ett faktum att palestinierna är den svagare parten i målet. Visst har varje israel rätt att leva i frihet och trygghet, men följande tål likväl att tänkas på: på varje mördad israel går det fem eller tio mördade palestinier. Det är palestinier som systematiskt förtrycks, politiskt, socialt och ekonomiskt. Det är palestinierna som trängs tillbaka från mark och vatten. Det är palestinierna som nu i dagarna får huka under Sions kalla stjärna - eller som Björn Afzelius skrev och sjöng en gång:

Och under Sions kalla stjärna
såg jag småflickor som fallit
med blodrosor med på blusarna
där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna
såg jag samma blanka terror
som jag minns den
från Warszawa och Berlin.

I marginalen noteras att socialdemokraterna fördömer attacken. Den kallas "brutal".

Regeringsduglighet lönar sig - men politiken är viktig, den med

På senare tid har socialdemokraternas tillbakagång i opinionen jämfört med vårens toppnoteringar diskuterats flitigt. Flertalet anledningar har anförts, somliga mer eller mindre fantasieggande. Jag tror att det finns i huvudsak två anledningar till att socialdemokraterna inte ligger på 45 procent i dag: 1) finanskrisen och 2) presentationen av samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet just i det ögonblick när insikten om sagda kris satte sig i folkmedvetandet. Men innan dessa anledningar diskuteras kan det vara värt att påpeka att styrkeförhållandet mellan blocken - en ledning med 8-9 procentenheter för de rödgröna - är ett normaltillstånd sett över den senaste femtonårsperioden. Det är inte dagens siffror utan värdena från åren närmaste före valet 2006, med en borgerlig ledning, och tiden hittills efter valet, med de rödgröna i topp med över femton procentenheters marginal, som är avvikande.

När en kris inte upplevs ha sin orsak inom landet stärks den sittande regeringen, särskilt om dess åtgärder mot krisen accepteras av media (i huvudsak har borgerligheten sluppit kritik för sitt agerande). Det gjorde att borgerliga väljare som under 2007 och våren-sommaren 2008 vägrat att i opinionsmätningarna uppge partipreferens på grund av missnöje med regeringen nu blev villiga att uttala sitt stöd för moderaterna, som i kraft av innehavet av såväl statsminister- som finansministerposten blev regeringens opinionsmässiga vinnare. Detta påbörjade "normaliseringen" av opinionsläget.

För den omtalade gruppen mittenväljare från medelklassen spelar den upplevda regeringsdugligheten en central roll. Jag tror inte alls att medelklassen är rädd för Lars Ohly, åtminstone inte mer än vad den fruktar ett alternativ som bedöms få mycket stora svårigheter att skapa majoritet för sin politik. Folk förstod, nogsamt upplysta av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, att Sahlin och Wetterstrand/Erikssons allians var svag parlamentariskt. Det stod klart att den antingen skulle tvingas regera på nåder av Ohly - om han alls skulle låta den komma till makten. Det var inte trovärdigt att mitt under brinnande finanskris presentera ett osäkert samarbete - ett samarbete som man visste var kontroversiellt, som man visste skulle nagelfaras utifrån regeringsdugligheten. Och konsekvensen blev att väljarna svek. Det hela var en önskedröm för den borgerliga regeringen. I ett nafs slapp den kritiken för sin orättfärdiga och okloka politik som visserligen inte skapat krisen men väl kommer att fördjupa den. En diskussion som borde ha handlat om det ekonomiska systemet, om de stora frågorna, blev till en sandelådedebatt om vem som skulle och vem som ville, eller inte ville, leka med vem. Regeringen försatt under 2007 chansen att bygga Sverige starkt inför framtiden men oppositionen försatt sin chans att under 2008 demonstrera detta.

Därför var presentationen av trepartisamarbetet den 8 december en sen men välkommen nyhet. Med ens fanns det ett trovärdigt vänsteralternativ i svensk politik. I samband med detta har också opinionen stabiliserat sig, vilket bland andra dagens mätning från Novus opinion visar. Det är bra, för Sverige behöver en ny regering. Olof Ruins varning, att sverigedemokraterna kommer att tjäna på en cementerad blockpolitik, har sina förtjänster men ännu stora brister. För det människor tröttnar på är sandlådelekar och det folk bryr sig om är hur pensionerna skall tryggas och jobben räddas. Klarar de tre rödgröna partierna att leverera svar på dessa frågor så klarar de också att vinna val. Förtroendet är skakat och många manliga LO-medlemmar har lämnat för sverigedemokraterna, men det har mycket litet att göra med samarbete specifika partier emellan. För politiken räknas också - särskilt för de grupper i samhället som på grund av rådande liberala ekonomiska system är beroende av just politik. Om nu Olof Ruin tror att blocksamarbete per automatik leder till framgångar för högerextrema kanske han borde vända blicken utåt, från Sverige och se på Danmark, Tyskland, Österrike, Belgien och Nederländerna. Där har eller har man haft ont om blockpolitik men desto mer av rasister i parlamenten. Enligt Ruin borde det förhållandet vara en paradox - rimligen är det snarare tvärtom.

Således: visst fordras trovärdighet i regeringsfrågan, men en hel del av den trovärdigheten kommer av vilken politik man aviserar att föra.

Globaliseringsrådet bjuder oppositionen på julbord i dag

På dagens DN-debatt skriver Pontus Braunerhjelm och Camilo von Greiff, bägge från Globaliseringsrådet, om svenska folkets okunskap om skattesystemet. Innehållet är hämtat från en SIFO-undersökning på uppdrag av rådet och är matnyttigt både för opposition och regering, men det är oppositionen som drar det längsta strået.

Det finns i undersökningen två ordentligt frapperande resultat, ett väntat och ett oväntat. Väntat är okunskapen om den statliga inkomstskatten. Bara knappt 25 procent av de tillfrågade vet var gränsen för denna går men omkring 65 procent tror sig betala statlig inkomstskatt - när i verkligen bara ungefär 20 procent gör det. Av dem som tjänar mindre än vad som förpliktigar till statlig inkomstskatt tror över hälften att de betalar den. Detta bekräftar min egen bild - jag har inte mött någon som i en diskussion inte förvånats över hur relativt högt gränsen ligger (1).

Okunskapen kan naturligtvis sägas vara dåliga nyheter för en opposition som står bakom principen om höga men progressiva skatter för att betala för en bra välfärd åt alla; ingen vill ju betala mer skatt än nödvändigt och därför är det dåligt om folk tror att det gemensamma tar in mer än det faktiskt gör. Fast detta faktum innebär egentligen bara en betydande förbättringspotential - med saklig information skulle stödet för progressiviteten i inkomstskatten kunna öka. Dessutom, enligt den aktuella undersökningen, säger 60 procent att skattenivån är rimlig. Det talar emot den påstådda skatteledan och är i samklang med tidigare undersökningar som visat att över hälften kan tänka sig att betala mer i skatt om så krävs för att säkra vården, omsorgen och skolan (2).

Den andra mest interssanta nyheten är att varannan tillfrågad, 52 procent, inte känner till regeringens jobbskatteavdrag; även om det finns skillnader är okunskapen hög i alla grupper från låg- till högutbildade, anställda till egenföretagare, låg- till höginkomsttagare och unga som gamla. Detta är dock inte den verkligt dåliga nyheten för regeringen. Istället borde den särskilt oroa sig över att av dem som trots allt känner till skattesänkningarna säger hela 95 procent att det inte påverkar hur mycket de arbetar. Dessutom är det bara 28 procent som generellt tror att lägre skatt ökar arbetsutbudet - 26 procent är av motsatt åsikt.

Således har jobbskatteavdraget, alldeles oaktat dess orättdfärdiga utformning, inte slagit väl ut för regeringen. Och därför vore det fullt rimligt för de rödgröna att göra betydliga förändringar i detsamma för att öka rättvisan, jämlikheten och resurserna till välfärden. Globaliseringsrådet skriver självt att det är "i princip omöjligt att särskilja hur den ökade sysselsättningen under 2007 berodde på positiva konjunktureffekter respektive jobbskatteavdraget". LO fick visserligen tidigare i år fram en siffra men kom till slutsatsen att samma summa investerat i välfärden hade givit betydligt fler arbeten (3). Att egenföretagarna fortfarande tror att sänkta skatter leder till fler arbeten är knappast något nytt under solen och bevisar heller ingenting; de har aldrig velat betala mycket skatt, inte heller när vi under 1980-talet hade en betydligt högre skattekvot än i dag och samtidigt full sysselsättning.

Även uppgiften om att endast fyra procent säger sig ha utnyttjat skatteavdragen för hushållsnära tjänster förtjänar att uppmärksammas. Det är i samklang med siffror från andra länder, så som Finland och Danmark, och är enligt Globaliseringsrådet något som "manar till eftertanke kring reformens effektivitet". - Goddag yxskaft på den!

Summa summarum är Globaliseringsrådets debattartikel något som bör ses som en bekräftelse på stödet för den svenska skattemodellen (utan borgerliga skattesänkningar) men att det krävs ökad kunskap i befolkningen om densamma.

God jul för övrigt!

(1) Svaret är 28 800 kronor i månaden. Se själva artikeln.
(2) http://data.s-info.se/data_page/1349/documents/Oh_bilder_SKL.pdf (en undersökning av Synovate på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting (SKL)
(3) http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/DC368545AA9DB9CAC12574B1004BB3B3

Alla skulle vi alltså den vägen vandra

Så kommer då till sist Opinionsundersökningen. Den som visar att skillnaden mellan blocken minskar, att Sverigedemokraterna (1) har stabiliserats över fyra procentsstrecket och att partiet hämtar sitt starkaste stöd hos (unga och manliga) LO-medlemmar - den mätning som visar att också vi i Sverige, likt Norge och Danmark, drabbats ovh troligen kommer att få leva med främlingsfientlighetens fula tryne.

Men jag är inte förvånad. Den här utvecklingen har jag och många med mig varnat för. Vi har känt den komma. Den är väntad i ett politiskt läge där arbetarnas alternativ inte är väsensskild från den klassiska borgerlighetens och när arbetaroppositionen vägrar att ta strid med alla till buds stående medel för en modell som både värnar goda arbetsvillkor och stoppar att arbetare ställs mot arbetare. Det spelar ingen roll att unga arbetarklasskvinnor i genomsnitt har fått det ännu sämre än männen (men trots det inte röstar på rasistiska partier), det spelar ingen roll att utlandsfödda i genomsnitt oftare drabbas av arbetslöshet och social utslagning, det spelar ingen roll att alla fakta motbevisar de främlingsfientligas neadertalspropaganda. För så länge inte förtroendet är arbetarrörelsens, så länge den inte på allvar visar att den står på de vanliga människornas sida, så länge den upplevs som en politisk elit som hellre fraterniserar med Svenskt näringsliv om att kratta manegen för alla dessa ENTREPENÖRER än att kräva strukturella åtgärder mot arbetslöshet och hellre gullar med Wallström i Bryssel än att ta parti för byggettan i Stockholm som krävde sin och de lettiska arbetarnas rätt - så länge kommer också Sverige att gå i fel riktning.

Det brukar heta att ett förtroende förloras snabbt men återfås mycket långsamt. Det ligger mycket i det. Det finns inte längre en dag att förlora, särskilt inte om man heter Sahlin och vill bli statsminister 2010 i en riksdag utan rasistiska högerpartier.

(1) Från och med nu kommer jag att skriva partiers namn med stor begynnelsebokstav eftersom det skrivsättet är sedan tidigare år det rekommenderade. Se språkrådets hemsida. Jag gör det dock under protest - för visst ser det vansinnigt fult och barnsligt ut?!

Borgarnas guldregn över de rika har förvärrat krisen

Borgerlighetens guldregn över Sveriges rika gör att den ekonomiska krisen blir värre än vad den hade behövt vara. Ty när ekonomiskt starka grupper får mer pengar går dessa inte i lika hög utsträckning inte till konsumtion (av vare sig tjänster eller varor) som om man antingen hade satsat på att förstärka personalen inom välfärden eller på att förbättra för ekonomiskt svaga grupper; få studenter och fattigpensionärer hade med ökade studiemedel respektive pensioner börjat pensionspara eller investera i snart kraschande aktier. Genom att behålla pengarna inom välfärden eller omfördela dem till de fattiga hade fler jobb skapats eller nu kunnat behållas. Strukturella förstärkningar inom utbildnings- och forskningsväsendet hade kunnat göras. Nödvändiga restaureringar, renoveringar och miljöförbättringar hade kunnat genomföras i många bostadsområden. De sociala försäkringarna hade kunnat återupprättas så att alla fler, både uppåt och nedåt i inkomstligan, hade fått ett fullgott skydd. Det hade ökat sammanhållningen i samhället och minskat framtidsoron. Fast eftersom nu borgerligheten lever på just rädsla, konkurrens och sönderfall är de ting den aldrig har eftersträvat. Det värsta med det är att vi nu tvingas leva med denna rädslans politik i åtminstone två år till...

Tandvård åt gömda flyktingar

Idag beslutade regionfullmäktige att gömda flyktingar ska få rätt till akut och nödvändig tandvård. Beslutet är en komplettering till det beslut som fullmäktige fattade den 22 april i år. Precis som i april fördes en livlig debatt. Nu precis som då var argumenten från vissa håll hämtade på så djupt vatten att men behövde dyka långt under isen för att hitta roten till det onda.

Det enda alla var rörande överens om var att det handlar om principen. Precis. Det handlar om principen om alla människors lika värde och rätt till behövlig vård. Oavsett betalningsförmåga. Beslutet är med andra ord ett steg i rätt riktning.

Borgarna bjuder fattiga på besk medicin

Ständigt detta Vårdval Stockholm
Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting har visat att sex (offentliga) mödravårdscentraler har stängt i huvudstadsregionens fattiga områden medan nio (privata) har öppnats i mer välbeställda delar. Det är allvarligt, dels utifrån rättvise- och jämlikhetsperspektivet och dels ur kvalitetssynpunkt. För det är just i socioekonomiskt svaga stadsdelar som mammorna är svåra att nå. Där är tillgängligheten särskilt viktig.

Detta bekymrar nu inte moderaten Marie Ljungberg Schött, ledamot i hälso- och sjukvårdsnämnden. Hon tror att vårdföretagen etablerar sig där behoven är som störst. Om det nu är sant så hade jag inrättat ett bolag för sunt förnuft - i Ljungberg Schötts hjärna. För ett ställe med större behov av den varan har jag svårt att tänka mig.

Läs hela artikeln i Dagens medicin här.

Fattiga förlorar på lika läkemedelspeng
Kalmar läns landsting har, som många andra landsting, en decentraliserad läkemedelsbudget. Varje vårdcentral måste själva betala de läkemedel som skrivs ut. Pengarna måste tas från den summa vårdcentralen totalt får att röra sig med och behövs mer pengar till mediciner tvingas vårdcentralen spara in på annat.

En annan likhet med många andra landsting är att Kalmar i fördelningen av resurser till primärvården endast tar hänsyn till invånarantalet samt ålders- och könsfördelningen. Detta trots att det är välkänt att sjukligheten och läkemedelskonsumtionen i grupper och områden med låg socioekonomisk status är högre än bland medel- och överklassen. Nu har Birgitta Semark, sjuksköterska och forskare vid Högskolan i Kalmar, visat att denna lika läkemedelspeng leder till att vårdcentraler i fattiga områden går back medan deras motsvarigheter i rika områden går plus. Nedan finns de kalla siffrorna för de patienter som fick läkemedel. (Jag passar redan nu på att be om ursäkt för den grafiskt sett inte alltför tilltalande framställningen.)

Vårdcentral i mest utsatta områden respektive vårdcentral i mest välmående områden

Ersättning/patient i åldern 45-64 år: 773 kr respektive 778 kr
Faktisk läkemedelskostnad: 1 043 kr respektive 601 kr
Resultat per patient: - 270 kr respektive +177 kr
Ersättningsprocent av faktisk kostnad: 74 % respektive 129 %
Resultat per patient 65 år och äldre: -751 kr respektive + 320 kr

Och så frågar man sig varför vårdcentraler i utsatta områden är kritiska till vårdval och varför privatläkare (för de är vanligare där) i rika stadsdelar gillar det... De förstnämnda har väntat länge nog på viktning för socioekonomiska faktorer!

Artikeln som detta inlägg är grundat på finns i pappersupplagan av Dagens medicin, nr 47/08.

Fiske i grumligt vatten

”Fördomen ligger alltid på lut” sa Olof Palme en gång i ett anförande. Han fortsatte med att förklara roten till fördomen med följande ord.

"Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart. Rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt."

Inte helt förvånande har nu fördomen blommat ut hos privilegiebevararna, eller som de flesta kallar dem, Moderaterna. I Göteborgsposten kan man läsa om att Moderaterna att alla som invandrar till Sverige ska skriva på ett kontrakt om svenska lagar och värderingar. Om man bryter mot kontraktet kan det påverka rätten till bidrag. Förslaget motiveras bland annat med att det gäller att vara tydlig med vilka regler som gäller i Sverige, när människor från olika kulturer samlas i samma land. Man vill överföra viktiga värderingar som exempelvis jämställdhet. Att skriva på ett kontrakt där man förbinder sig till att ha vissa värderingar är en helt absurd tanke. För att inte tala om de synpunkter man kan ha på ett dylikt förslag utifrån tankar om yttrande- och åsiktsfrihet.

Många nuvarande svenska medborgare delar inte värderingar av exempelvis jämställdhet – något som visar sig i den pågående diskrimineringen av kvinnor (bland annat i att kvinnor generellt sett har lägre lön). Ska vi dra in dessa människors rätt till olika former av ekonomisk ersättning också? Förslaget ger ett sken av röstfiske i grumligt vatten. Det borde räcka med att alla som uppehåller sig i landet ska följa gällande svensk rätt.

Att dela upp individer i grupper av nuvarande svenskar och invandrare gagnar varken integration eller jämlikhet. Det skapar bara sortering och spär på ytterligare förakt och fördomar. En sådan utveckling vill i vart fall inte jag se. Om man vill att alla människor ska ha lika förutsättningar måste man väl ändå, så långt det är möjligt, behandla alla människor lika.

Om socialdemokraterna och opinionen

Socialdemokraterna har de senaste åren onekligen fått en ny politisk och strategisk profil. I realiteten har detta skett utan att medlemmarna har haft något att säga till om. I mars 2007 lovades vi av Sahlin en röst i partiet - laget skulle vara större än jaget. Vi hade hoppats att det laget skulle inkludera fler än Wanja Lundby-Wedin, Thomas Östros och Stefan Stern.

Jag har inget emot ett samarbete med miljöpartiet. Det är bra och klokt, men jag vägrar att acceptera att en sådan samverkan mynnar ut i en mittenpolitik. Det är mot den bakgrunden kritiken mot s+mp=sant ska ses. Det är så kraven på ett vänsterpartistiskt deltagande ska tolkas.

Jag tror också att vi alla kan vara överens om att det var ett missgrepp att presentera samarbetet utan att ha förankrat det bland partiets medlemmar och mitt under brinnande finanskris. Det, inte kritiken mot det, är vad som har skadat oss den senaste tiden.

Lägg därtill det obegripliga agerandet i frågan om arbetsrätten och Lissabonfördraget. Jag är förfärad över det - långt ifrån vare sig stolt eller nöjd. Vi kommer lida svårt när valrörelsen nästa år drar igång, och riksdagsgruppen riskerar att dömas hårt av historien om det visar sig att den har gjort en felbedömning (1).

Ännu lever dock hoppet. Chansen finns, men ansvaret för att ta den är partiledningens. Den måste sträcka ut en hand till hela partiet. Den måste lova att den socialdemokratiskt ledda regering som förhoppningsvis tar vid 2010 igångsätter ett program som med rätta kan kallas vänsterinriktrat. Den måste visa vad det betyder att vara socialdemokrat i en tid när kapitalismens tillkortakommanden tydliggjorts som nästan aldrig förr. För den svenska medelklassen har aldrig skytt kvalitetsförbättringar i välfärden, aldrig vägrat att betala skatt för välfungerande sociala försäkringar, och den har aldrig satt vikten av entrepenadiseringar före en god tillgång till vård. Däremot längtar också den efter en i storstadsområdena fungerande trafik, efter mer tid för barnen och efter ökad trygghet (som kommer av kraftigt ökade sociala insatser).

Vi kan vinna medelklassen utan att gå till höger. Det är tid att partiledningen inser det, för som det ser ut just nu står vi med en mittenpolitik och, snart, utan vare sig vänster- eller mittenväljare. Och så var det väl ändå inte tänkt?

(1) Vilket flera juridiska experter är överens om; jämför föregående blogginlägg.

DN, GP, SvD, Sydsvenskan

En sista vädjan till de socialdemokratiska riksdagsledamöterna

Igår kväll skickade jag ett öppet brev till samtliga socialdemokratiska riksdagsledamöter inför dagens omröstning om Lissabonfördraget. Jag hyser ingen förhoppning om att det kommer att ha någon som helst effekt, men jag kunde inte vara tyst. Jag ville försöka en sista gång. Jag ville att våra förtroendevalda skulle veta att de har professionen emot sig när det gäller tolkningen av Lissabonfördragets påverkan på arbetsrätten. Jag skrev av praktiska skäl till alla s-ledamöter, även de som hedersamt och klokt nog tidigare har reserverat sig mot den okritiska ja-linjen.

Så här löd brevet:

Jag skriver detta brev till dig i din egenskap av socialdemokratisk riksdagsledamot. Jag skriver därför att jag är allvarligt oroad över de möjliga konsekvenser din ja-röst i omröstningen om ratificeringen av Lissabonfördraget kommer att medföra. Jag skriver därför att jag är besviken över din och andra socialdemokraters hittills visade brist på vilja att sätta kraft bakom orden till försvar för arbetsrätten. För dig som inte vill läsa hela texten finns nedan en sammanfattning i punktform.

• EG-domstolen har i Lavalfallet och i flera andra arbetsrättsliga mål dömt i enlighet med rådande bestämmelser eftersom:
• fördraget, och dess grundläggande friheter, står över alla andra lagar, direktiv med rådande bestämmelser. Därav följer att:
• arbetsrätten måste säkras i själva fördraget; justeringar i direktiv och svensk lag kommer att rivas upp av EG-domstolen om de anses att de strider mot den fria rörligheten.
• Flera experter från Lunds, Uppsala och Stockholms universitet säger att Lissabonfördraget inte förstärker arbetsrätten ett enda dugg, eftersom principen om fri rörlighet väger tyngre än strejkrätten, även om den sociala stadgan görs bindande.
• EU-kommissionen, genom Margot Wallström, säger samma sak.

• EG-domstolens svenska domare, Pernilla Lindh, säger samma sak.
• Stråthutredningens karaktär har förändrats efter att det blev känt att Lissabonfördraget troligen går igenom idag. Nu kommer den istället, preliminärt, att föreslå:
• ett avskaffande av det svenska nattarbetsförbudet mot utländska företag
• att svenska fack gentemot EU-företag bara får kräva kollektivavtalets miniminivåer
• omfattande strejkförbud mot utländska företag

• Strejkrätten skulle dock fortfarande kunna säkras genom att:
• fördraget förändras så att strejrätten blev en femte grundläggande frihet, eller att:
  
• Sverige får ett explicit undantag för sin arbetsrättsliga modell (undantag på andra områden har redan givits till Storbritannien och Polen)
  

Med anledning av ovanstående ber jag och många med dig att sätta kraft bakom orden för arbetsrätten. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över dig och dina kollegor, Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis riksdagsledamöter, som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Vägra istället att ratificera Lissabonfördraget till dess att arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad och kräv om möjligt explicita undantag i fördraget för strejkrätten.

Du har makten att göra detta. Frågan är: Har du modet?

---

Nedan följer brevet i dess fullständiga omfattning:

Inför EG-domstolens beslut i Lavalmålet sade LO:s förste vice ordförande, Erland Olausson, att han betraktade det ”som näst intill uteslutet att EG-domstolen skulle avge en dom som i praktiken skulle innebära att EU bestämmer vilka fackliga stridsåtgärder som ska vara tillåtna i Sverige” (1). Han hade fel. EG-domstolen gjorde precis det. Den gjorde det därför att det var dess jobb – inte för att domarna var ”okunniga” eller att de hade tagit sig ”alldeles för stora friheter” som det ibland hette i debatten. De följde lagen och upprätthöll Nicefördraget. De förklarade, i fullständig enlighet med fördraget, att den grundläggande principen om fri rörlighet står över Nicefördragets stadga om mänskliga och sociala rättigheter.

EG-domstolens ställningstagande har efter Laval upprepats i ett flertal domar. I Vikingmålet slog domstolen fast att strejkrätten bara går före kapitalets frihet när det finns därför ”särskilda skäl”, i Rüffertmålet sade rätten att en utländsk entreprenör inte behövde följa det tyska avtalet utan sitt, för honom betydligt billigare, hemlands dito, och i Luxemburgmålet förklarade domstolen att det inte finns något grundläggande intresse i att utländska entrepenörer följer ett lands arbetsmarknadslagar och kollektivavtal.

Rätten för enskilda medlemsländer att ställa högre krav på arbetsrätt och utländska entrepenörers skyldighet att följa dessa regleras i EU:s utstationeringsdirektiv. Därmed illustrerar Luxemburgfallet ett centralt faktum: fördraget står över alla EU:s och enskilda medlemsländers andra lagar, direktiv och förordningar. Så är det skrivet, och därför agerar EG-domstolen juridiskt korrekt. Därför räcker vare sig nya eller förändrade EU-direktiv eller justeringar av svensk lagstiftning – sådana justeringar kan ändå i praktiken bara bli anpassningar.

Det har blivit allt tydligare att frågan om arbetsrätten, sedan EU-inträdet, ytterst regleras av hur EU:s fördrag är skrivet. LO:s ledning och flera socialdemokratiska politiker har länge hävdat att Lissabonfördraget ur ett arbetsrättsligt perspektiv är bättre än nuvarande Nicefördrag – genom den sociala stadga i Lissabonfördraget som beskriver strejkrätten som en ”grundläggande rättighet”. Denna uppfattning är felaktig och motsägs av ett flertal oberoende juridiska experter från såväl Lunds som Uppsalas och Stockholms universitet. Till exempel säger professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, att ”alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i [Lissabon]fördraget” (2). Även EU-kommissionen, representerad av Margot Wallström, har gjort samma bedömning. Hösten 2007 gjorde den klart att ”när det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande” (3).

I måndags publicerade tidningen Kommunaktuellt på sin webbsida en intervju med den svenska domaren i EG-domstolen, Pernilla Lindh, i vilken hon sade så här om Lissabonfördraget och den sociala stadgan: ”Det finns redan en stadga om mänskliga och sociala rättigheter i anslutning till det nuvarande Nicefördraget i EU … Skillnaden om den skrivs in i Lissabonfördraget vore att det blir svart på vitt att stadgan är bindande. Men någon skillnad i praktiken blir det alltså inte för domstolens bedömning jämfört med i dag.” (4)

Således anser såväl EU-kommissionen som Sverige främsta arbetsrättsliga experter och minst en ledamot i EG-domstolen att Lissabonfördraget, trots dess sociala stadga, inte förstärker arbetsrätten ett dugg. Fackets och ledande socialdemokraters påståenden om motsatsen blir därför mycket märklig. På vad grundar de sitt ställningstagande?

Utöver en ratificering av Lissabonfördraget vill numera facket att det upprättas ett ”socialt protokoll”, något som både flertalet europeiska arbetsmarknadsministrar och EU-kommissionen har motsatt sig. För det första kan man fråga sig varför ett protokoll plötsligt anses nödvändigt – är trots allt inte Lissabonfördraget tillräckligt bra? För det andra kan inte protokollet anses säkerställa en stark arbetsrätt. Pernilla Lindh tror inte att det skulle påverka domstolens beslut – just eftersom fördraget står över alla andra lagar, direktiv, förordningar och policies (4).

I Sverige har det talats mycket om den så kallade Stråthutredningen som skall visa hur svensk lag påverkas av EG-domstolens beslut. Efter att det blev känt att majoriteten i den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle rösta ja har udden, enligt LO-TCO:s före detta förbundsjurist Kurt Junesjö, riktats mot arbetstagarna. Nu föreslås preliminärt att nattarbetsförbudet mot utländska företag avskaffas, att svenska fack endast får kräva kollektivavtalens minimilönenivåer och ett omfattande strejkförbud när facket försöker få till stånd branschavtal mot utländska företag (5).

Än finns det dock hopp. Än har inte omröstningen hållits. Än kan förnuftet segra. Det finns ingentingen att förlora, ingenting, på att skjuta upp ratificeringen. Irland röstade nej i sin folkomröstning och Tjeckien kommer troligen inte att ratificera detta år. Det har inte de tagit skada av. Jag och många med mig dig därför att sätta kraft bakom orden för arbetsrätten. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över dig och dina kollegor, Sveriges socialdemokratiska arbetarpartis riksdagsledamöter, som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Vägra istället att ratificera Lissabonfördraget till dess att arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad och kräv om nödvändigt explicita undantag i fördraget för strejkrätten.

Du har makten att göra detta. Frågan är: Har du modet?

(1) http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EEA496CF7B9E1F64C1256FF20042F2F3

(2) http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/pd/skane/dokument/Sk%C3%A5nska%20Socialdemokraten/Nummer%201,%20mars%202008.pdf

(3) http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=996

(4) http://www.ka.se/index.cfm?c=85234

(5) http://www.fib.se/dokumentarkiv/tidningarpdf/utdrag_ur_fib_1109%5B1%5D.pdf

Yes they could

And they did. Det amerikanska valet var på många sätt en riktig rysare. Även om allt pekade på en jordskredsseger för Barack Obama fanns det lilla hjärnspöket där. Tänk om. Nu blev det inte så. USA, av många betraktat som världens mäktigaste land har skrivit valhistoria.

En epok av konservativt styre har gått i graven och landet har valt en demokrat och svart man till president. Efter två års kampanjande står Obama inför ett folkhav och håller sitt tal som segraren. Om demokrati, hopp och förändring. Retoriskt knivskarpt, engagerande och övertygande. Valet är vunnet. Förändringen har kommit till Amerika. Skeppet har seglat. Men vägen till hamnen är lång, stormig och svår. Han har ett hårt arbete framför sig. Men han verkar ha folket i ryggen. Resan mot hopp och förändring har påbörjats.

Hör det inspirerande talet på Dagens Nyheters webplats.

Valrapport fran Seattle i USA

Jag skriver detta inlagg fran en stad i Seattleomradet. Jag och tva andra besoker sedan en vecka en van har. Vi valde att aka hit vid den har tiden pa grund av valet. I fredags besokte vi Obamas kampanjkontor i Seattle och deltog under eftermiddagen i arbetet dar. Det var enormt givande att fa vara med och det gav goda mojligheter att diskutera politik och utbyta erfarenheter med demokraternas grasrotter. Var narvaro var mycket uppskattad.

Jag vill gora klart att om Obama hade stallt upp i Sverige hade jag utan tvekat deltagit i arbetet for att valja nagon annan - av det enkla skalet att han, men inte jag, ar borgerlig. I dagens amerikanska val ar emellertid demokraternas kandidater de basta mojliga. Skillnaderna mellan Obama och McCain ar mycket stora inom flera centrala politikomraden: ekonomi, utrikespolitik, utbildning, civilrattsfragor. Och tvingas jag valja mellan en neokonservativ kandidat och en liberal, med i vissa fragor dragning at socialliberalism, kandidat valjer jag den senare. Utan tvekan. For med honom vid rodret, uppbackad av en stark demokratisk majoritet i kongressens bada kamrar, kanske vi kan fa se ett slut pa de senaste atta arens upprepade katastrofer. Vi kanske kan fa se hur debatten vrids at vanster. Det kommer att ta lang tid och ske forst efter manga harda strider. I politik far man aldrig nagot gratis.

Ett av de forsta ting USA:s nasta president, oavsett vem det nu blir, borde ta tag i ar sakrandet av den politiska demokratin. Cnn.com rapporterar att koerna vid flera vallokaler overskrider fyra timmar och att problem uppstar nar valsedlarna blivit fuktiga efter de rostandes langa vantan utomhus. Samtidigt forvagras over fem miljoner amerikaner sin demokratiska rattighet eftersom de antingen sitter i fangelse eller har suttit i fangelse. Det ar oacceptabelt. Aven det faktum att vissa delstater anvander helt elektroniska rostningsystem, utan mojlighet till utskrift av ifyllda valsedlar, maste ses over. Fragan ar om det inte ar hog tid for internationella valobservatorer att rycka in.

Till sist. Trots alla bekymmer ar det en forman att kunna folja valet pa plats. Ikvall skall vi bege oss till demokraternas valvaka i Seattle for att forhoppningsvis kunna fira segern for Obama och ett efterlangtat adjo till Busharen. An rader lugnet fore stormen, men oavsett utgang kommer staden att koka ikvall.

Deus deceptor

Naomi Klein beskriver i sin bok "Chockdoktrinen: Katastrofkapitalismens genombrott" hur nyliberalismens anhängare använder kriser och katastrofer för att omforma samhället på ett sätt som majoriteten normalt inte skulle ha accepterat. Nu är hela det internationella finanssystemet i gungning, något som nyliberalerna sa inte skulle kunna hända om man gav "marknaden" fritt spelrum. Tvärtom vad nyliberalerna säger är det kapitalismens oreglerade girighet som orsakat krisen vi nu ser.

Jag har svårt att se hur nyliberalerna ska lyckas använda denna kris till att främja den politiska och ekonomiska modell som själv skapat krisen. Men bara för att inte jag kan se hur betyder det så klart inte att de inte kommer att försöka. Långsökta förklaringar och osannolika slutsatser är de vana vid att skapa, faktum är att de redan börjat.

Peter-Jaan Kask skriver om detta i dagens ledare på Norrländska Socialdemokraten:

"Johnny Munkhammar slår i en rapport fast att finanskrisen är "ett gigantiskt politikmisslyckande". Vad han menar är att roten till bostadskrisen i USA finns i det Bill Clinton-program som skulle ge även mindre bemedlade hushåll möjlighet att köpa hus. Och det är naturligtvis sant. Men att därför skylla krisen på politikerna är som att ge Vägverket skulden för att någon kör bil berusad."

Läs hela ledaren här!

Bloggtorka

Den senaste tiden har antalet blogginlagg varit fa. Det beror pa att jag har varit fullt upptagen med reseforberedelser, och nu har vi, antligen, natt var destination. (Darmed inte sagt att inlaggen kommer att bli fler de kommande dagarna.) Vi befinner oss i USA, narmare bestamt i Seattle i Washington vid Stilla havskusten. Vi ar, bland annat, har for att folja valkampanjens sista skalvande veckor. Imorgon skall vi bege oss till Barack Obamas kampanjkontor i Seattle och prova var lycka.

Rika fuskar mest!

De arbetslösa fuskar med sin a-kassa, de sjukskrivna med sin sjukförsäkring, de "förtidspensionerade" med sin sjuk- och aktivitetsersättning. Så har det länge låtit. Vi har de senaste åren matats med uppgifter om fusk i välfärden, vi har fått lära oss att de finns två slags människor, ärliga och falska, hårt arbetande och nöjsamt lata. Och handen på hjärtat - till vilken kategori för ni följande personer? Den flitiga entrepenören eller den sjukskrivna bibliotekarien? Tänkte väl det... Uppenbarligen har högern klart för sig vem den litar på och vill belöna. Skattemiljarderna har regnat över Sveriges höginkomsttagare och förmögna, allt medan de arbetslösa och sjuka har fått se stora standardförsämringar.

Alldeles bortsett från att det har visat sig att bidragsfusket inte alls är så stort som vissa har velat göra gällande slår nu amerikanska forskare fast att det i huvudsak, när det gäller skatter, är de verkligt högavlönade som är sämst på att göra rätt för sig (1). Totalt står nämligen de amerikaner som 2001 tjänade mer än 200 000 dollar om året för 25 procent av alla inkomster men för hela 40 procent av det samlade skattefusket (i dollar räknat). Den grupp som tjänade mellan en halv och en miljon dollar per år underrapporterade i genomsnitt sin inkomst med 21 procent, medan de som tjänade mellan 50 000 och 100 000 dollar endast underrapporterade med 8 procent. Bland dem som tjänade mindre än 50 000 dollar var siffran ännu lägre.

Härmed inte sagt att låg- och medelinkomsttagare är ett hederligare släkte än höginkomsttagare. Härmed bara sagt att det hederligaste i debatten vore att lägga krutet där de stora pengarna finns - särskilt som man knappast riskerar att göra någon större skada genom att kräva att folk skall betala sina skatter. (Detta till skillnad från de många upprörande exempel vi har sett på cancersjuka och döende som inte längre får sina pengar.)

En förändring i diskussionen i enligt forskningen rättvisande riktning kommer att innebära att kritik riktas mot medlemmar i en grupp, borgerlighetens väljarbas, som hittills har fått vara ogranskad. Det är således förklarligt att högern negligerar problemet - eller till och med som i fallet hushållsnära tjänster försöker legalisera det. Intill denna dag har det gått ganska bra. Men nu får det faktiskt vara nog. Reinfeldt sade nyligen i partiledardebatten till Ohly att inte ens vänstern har råd med allt. Det stämmer. Vi har varken råd med eller tänker tillåta de rikas ständiga skattefusk.

En och en halv statsminister

Det är bekymmersamt att avståndet mellan socialdemokraternas och de borgerligas politik krymper. Men alltjämt är skillnaderna stora, och det tydliggjordes på ett önskvärt sätt i dagens duell. Nedan följer ett par kommentarer om denna.

Det finns en urdålig amerikansk komediserie som heter "two and a half men". I dagens debatt deltog en och en halv statsminister. Och det var inte Reinfeldt som kreerade sin roll väl. Gång på gång och allt mer uppskruvat attackerade han Sahlin som om det vore hon som satt i Rosenbad med allt ansvar det medför. Det märks att kris är något han inte klarar. Det märks att han tänker att så här skulle det ju inte få bli. Det borde märkas en viss sjukdomsinsikt. Men icke. Presentationen av "superpaketet" för jobben är ett hån mot dem som nu drabbas av varslen runt om i landet - ett hån eftersom det beslutades före kaoset och dessutom är kliniskt rent från satsningar på utbildning och en anständig arbetslöshetsförsäkring.

Högerledarens eviga mantra om skattesänkningarnas välsignelse är också det ett slag i ansiktet på TV-tittarna. För vad hjälper det med sänkt skatt på arbete när det inte finns tillräckligt många jobb att ta? Och hur hjälper det låginkomsttagare, sjuka, arbetslösa och pensionärer att de som fått flest slantar nu kan stoppa dessa i säkra sparformer och på så vis undandra viktiga medel för dels ökad jämlikhet och dels bibehållen efterfrågan?

Den borgerliga politiken har till sist kokat ned till sina fundamentala beståndsdelar: ideologisk cynism och samhällsekonomisk dumhet i lika delar.

Länkar: Aftonbladet, Expressen, SvD

Börsrasets enda vinnare

Danielssons lakejer kan idag rapportera att mitt i börsraset finns en person vars aktieportföljs samlade värde mer än fördubblats. Hans namn? Karl Marx.

- - -

Vill för övrigt tipsa om Erik Bergs utmärkta blogg, Approximation, som i likhet med Ali Esbatis dito dagligen levererar både skarpa och kloka analyser från vänster. Vad sägs till exempel om det här citatet, apropå den globala finanskrisen:

"Det är inte vänsterpartiet som kommit på idén att seriekoppla alla världens banksystem likt en hemmagjord julgransbelysning för att sedan ställa ut hela skapelsen i regnet med strömmen på och se vad som händer."

- - -
Slutsats från dagens utmärkta partiledardebatt: Vi har råd med välfärd. Inte med stora skattesänkningar.

EU vägrar en social klausul! Nödvändigt att villkora Lissabonfördraget!

Igår (9/10) sände Wanja Lundby-Wedin ut ett mycket viktigt pressmeddelande om arbetsrätten. Det drunknade tyvärr i kritiken om mittensamarbetet med miljöpartiet. Så här skrev hon:

"Idag har kommissionen och arbetsmarknadsministrarna från Sverige, Frankrike, Tyskland, Danmark och Luxemburg i ett forum om arbetstagares rättigheter och ekonomiska friheter deklarerat att de inte är villiga att agera för en förändring av utstationeringsdirektivet eller att aktivt stödja kravet på en social klausul."

Min fråga: Är hon verkligen förvånad?

Själv är jag inte ett dugg överraskad men däremot rejält skamsen - å LO:s och majoriteten i riksdagsgruppens vägnar. För igår på EU-toppmötet kom det ovedersägliga beviset på att vi som insett nödvändigheten av garantier/undantag för arbetsrätten hade rätt. Tandlösa, och förfärande nog från Sahlins sida motvilliga, krav genom att i en riksdagsmotion kräva att presentationen av Stråthutredningen görs innan ratificeringen duger inte. Motionen kan borgarna enkelt rösta ned och därför ljuger partiledningen om den skulle påstå att den gjort allt den kan.

Vad som behövs är istället kraft bakom orden. Ge besked om att det blir inget fördrag utan en garanterad arbetsrätt. Då kommer säkerligen Littorin och kommissionen att låta med annat ljud i skällan.

För någon jävla ordnings skull

Idag skriver fackförbunden SEKO och Handels ordförande klokt på DN-debatt om samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet och det faktum att vänsterpartiet har lämnats utanför. De tycker dels att oppositionen måste bilda en enad front och dels att socialdemokratin måste gå åt vänster. Jag håller med om båda åsikterna, och jag är glad över att kritiken mot partiets nya inriktning tydligt hörs och syns.

Låt mig likväl utveckla min argumentation från igår. Jag står fortfarande för den. Jag är mycket upprörd över tilltaget - inte så mycket för att vänsterpartiet lämnas utanför som för öppningen mot ett borgerligt parti. För egentligen spelar det liten roll huruvida vänstern är med eller inte, så länge politiken blir bra och så länge en majoritet kan skapas utan en annan, tredje koalitionsmedlem. Men en bra politik och en säker majoritet för socialdemokraterna och miljöpartiet är något vi inte kan räkna med. Det förra har Sahlin & CO sett till genom högerförslagen från ledningsgrupperna i rådslagen om välfärd, jobb och skola samt genom acceptansen för högerns skattesänkningar, och det senare vet naturligtvis Sahlin och språkrören är ett riskabelt chanstagande. Och det är därför de skriver att de inte tänker göra om "misstaget" Reinfeldt gjorde och "låsa fast Sverige hårt vid blockpolitiken". Visserligen sade Göran Persson alltid samma sak, men det var mest prat - han valde efter 1998 alltid samarbete med (v) och (mp). Med Mona Sahlin är det en annan femma - hon och språkrören har ju redan hängt av vänsterpartiet, och Peter Eriksson har flera gånger talat om folkpartiet som en bättre samarbetspartner än vänstern. Att i detta läge deklarera att man vill bort från blockpolitiken blir därför i praktiken en substansiell och därmed oacceptabel invit högerut.

CH Hermansson sade en gång att "någon jävla ordning ska det vara i ett parti". Jag säger samma sak med tillägget att det också skall vara "en jävla ordning på partiets politik". Men just nu i socialdemokratin är det sorgligt nog mest "jävla".

Uppdatering: Ordföranden i mitt gamla kära skånska SSU-distrikt, Petra Bergquist, har en del att säga om samarbetsplanerna. Kört hårt, Petra!

Dessutom en bra ledare signerad Olle Svenning från gårdagens (9/10) Aftonbladet.

Vad är det som händer med partiet?

Hösten 2008 är i sanning turbulent. Det stormar ordentligt i politiken och i ekonomin. I USA är det snart presidentval, ett val med stora konsekvenser för hela världen, och USA är också den pågående finansmarknadsbävningens epicentrum. Kapitalismens och nyliberalismens enda väg har lett till stupstocken. Tillåts raset fortsätta kommer miljontals människor att drabbas - allt enligt Chicagoskolans teser som säger att när stålbadet kommer så låt det komma och gör ingenting åt det. Det får bli som det blir. Fast det får det inte alls. Arbetslöshet och social utslagning är redan verklighet för många och kan inte accepteras för fler. Därför måste ekonomin räddas genom socialisering.

I Sverige har högerregeringen vanskött finanserna och högkonjunkturen. Istället för att bygga landet starkt med satsningar på utbildning, infrastruktur, välfärd och grön teknologi har miljarder östs över de allra rikaste. Jobbskatteavdraget, avskaffandet av förmögenhetsskatten, införandet av en platt fastighetskatt - allt tillsammans har undandragit välfärden och framtiden nära 80 miljarder kronor. Över hälften av dessa pengar har kommit den övre medelklassen och överklassen till godo - och en hel del har tagits från arbetslöshets- och sjukförsäkringen, från Komvux och från småföretagen. Det är både dumt och förkastligt.

När vi nu står inför en global kris är vi dubbelt hotade. På grund av den demolerade a-kassan som många har lämnat riskerar tiotusentals att ställas på bar backe - om arbetslösheten rusar i höjden kommer vi att få se ett socialbidragsberoende vi aldrig tidigare har skådat. Redan visar Anders Borgs egna prognoser att arbetslösheten år 2010 kommer att vara högre än 2007. Aldrig mer kan högern tillåtas vinna val på grund av sin "jobbpolitik".

Samtidigt är det nu, mer än på många år, som socialdemokratin har chansen. Ty nu är det uppenbart, både för hjärtat och för hjärnan, att välfärden behövs och att välfärden lönar sig - åtminstone för alla oss som inte vill se fattig-Sverige återvända. Nu är det därför rätt tid för arbetarrörelsen att ta matchen med högern om skattepolitiken som grundval för en stark välfärd, om villkoren på arbetsmarknaden, om det gemensammas ansvar att se till att det finns arbeten att ta och utbildning att få för att kunna ta dem. Nu är rätt tid att ta fighten om vikten av sammanhållning mellan socioekonomiska grupper.

Hittills har Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin inte vågat ta den striden. Istället har de vänt sig mot sina egna. Skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, välfärdspolitiken och skattepolitiken - alla har de vridits åt höger. Och det utan stöd i de remissvar som har kommit in via rådslagsarbetet. För visa oss, Mona Sahlin, vilka arbetarekommuner det var som föreslog betyg från sjätte klass, vilka det var som ville närma sig en marknadsmässig hyressättning i storstäderna, vilka det var som ville behålla två steg i jobbskatteavdragen. Visa oss dem som krävde hårdare tag i socialförsäkringarna, de som ville lägga ansvaret på den arbetslöse och inte på en jobbskapande politik. Visa oss dem som är nöjda och glada över vår nya inriktning, som inte vill ha stopplagen tillbaka och som inte alls vill se ens ett uns av vänsterpartiets politik i en rödgrön regering.

Att du, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand idag presenterar ett alternativ utan vänsterpartiet förvånar inte. Ändå satte nog många i halsen. För andra gången på ett par dagar har du fräckheten att gå emot en mycket stor andel av det här partiets medlemmar. Det värsta är att ni gör detta, fullt medvetna om att sannolikheten för att socialdemokraterna och miljöpartiet ensamma skall kunna bilda en majoritetsregering är mycket liten. Ni säger det själva. Ni vill öppna upp högerut.

Mona Sahlin. Du brukar säga att du gick med i Olof Palme. Tror du verkligen att han idag hade stannat kvar i dig?

Öppet brev till Sahlin och Österberg

Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg!

Ni är ordförande respektive riksdagsgruppsledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Tillsammans med Thomas Östros är ni de mäktigaste svenska politikerna, därför att oavsett om högern nu sitter vid makten, är ni också ledarna för den parlamentariska delen av arbetarrörelsen, som totalt har cirka två miljoner medlemmar. På era axlar vilar Sveriges framtid, folks väl och ve. Det är ett oerhört ansvar, ett ansvar som av flera av era företrädare har kunnat bära bara därför att de har haft sina värderingar kristallklara för sig. De har vetat när det var läge att kompromissa och när uppgörelser var oacceptabla. De, Tage Erlander, Ernst Wigforss och Olof Palme, var genuina socialdemokrater - förvisso inte i alla och inte i flera viktiga frågor; medvetenheten om att jämlikhet handlar om mer än klass har vuxit sedan deras tid, fast ännu är inte heller den på en acceptabel nivå. Det frånsäger emellertid inte på något vis er från plikten att kämpa för arbetets rätt mot kapitalet.

Idag kan vi läsa att du, Mona Sahlin, och du, Sven-Erik Österberg, kommer att trumfa igenom er personliga och obegripliga hållning att Lissabonfördraget skall ratificeras innan Claes Stråths utredning om konsekvenserna för fackföreningsrörelsen av EG-domstolens utslag i Vaxholms- och Rüffertmålen är klar. Inte för att utredningen är tillräcklig, inte på något sätt. Den berör bara påverkan på svensk lagstiftning, inte på europeisk. I dagsläget, på grund av ovan nämnda domar, vet ingen exakt hur arbetarrörelsen kommer att i framtiden kunna försvara arbetsvillkoren och lönerna. Fast varningstecknen finns där. Självaste EU-kommissionen, genom Margot Wallström, anser att EG-domstolens praxis inte på något sätt kommer att förändras bara för att Lissabonfördraget träder i kraft, och professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, säger att de grundläggande friheterna fortfarande, med Lissabonfördraget som gällande författning, kommer att vara det "nålsöga" genom vilket alla grundläggande rättigheter så som strejk- och konflikträtt måste pressas.

Givet denna osäkerhet och två tunga rösters bedömning att Lissabonfördraget inte erbjuder den säkerhet som ni, Sahlin och Österberg, säger er eftersträva för strejkrätten är det alltså fullständigt ofattbart hur ni kan forcera fram en ratificering nu - före presentationen av Stråths utredning, innan ni ens vet hur svensk lagstiftning måste justeras och innan ni ens har kommit med egna förslag. Istället har ni mage att skylla på regeringen. Efter att ha tillkännagivit att partiet kommer att rösta "ja" när frågan kommer upp i riksdagen har ni bara en enda kommentar, yttrad av Österberg: "De rapporter vi har fått tyder på total passivitet från regeringens sida." Som om det vore en överraskning. Som om det inte säger sig självt att en högerregering tar alla chanser att försvaga facket. Som om inte högerns passivitet - om något - borde vara det som skulle ha fått er att tänka tanken att här ligger en hund begraven.

Ännu kan dock förnuftet segra. Gör halt och gör om. Stoppa ratificeringen. Ställ krav på att arbetsrätten skall vara till fullo utredd och garanterad innan ni trycker på ja-knapparna i riksdagen. Jag lovar att den dag det sker, den dagen kommer ni att få se en helt annan aktivitet hos den borgerliga regeringen. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över er två som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Just det. Er två. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis ordförande och dess gruppledare i riksdagen.

PS Till er socialdemokratiska riksdagsledamöter som stred för en vettig politik. All heder till er - men inte än. Inte förrän ni visar det mått av integritet och den starka ideologiska förankring vi alla krävde av de liberala riksdagsledamöterna i FRA-frågan. Begär offentligt i riksdagen att frågan skjuts upp och om så inte blir fallet - rösta "nej" när beslutet skall tas.

Uppdatering: Fler kommentarer om beslutet finns på Aftonbladets ledare, samt på Morgan Johanssons, Calle Fridéns, Bo Widegrens och Jasenka Mauzer Åkerlunds med fleras bloggar.

"Arga föräldrar, nöjda företagare och vilsna patienter"

Ja, så hälsar DN.se (Stockholmsavdelningen) oss välkomna till temasidorna på internet om Vårdval Stockholm. Undrar om de där uppe i DN-skrapan verkligen har förstått vilken träffande beskrivning det är!

För att hitta det hela, gå in här och scrolla ned en bit i mittenkolumnen. När du ändå är inne på dn.se, läs även artikeln om vårdcentralen som måste stänga därför att patienterna är för gamla och sjuka! Kom sedan inte och säg något annat än att Vårdval Stockholm måste rivas upp - åtminstone inte om du har ett hjärta i kroppen.

Go Björklund!

Björklund om privatägda skolor:

"Den fria marknad som råder är inte bra."

"Det är horribelt att skattepengar skall gå till det här."

"Jag tycker det råder en osund konkurrenssituation. Privata företag ger sig in på utbildningar med låga omkostnader och så låter de kommuner få stå för dyrare utbildningar."

"Principiellt är vi emot friskolor."

Nu vore det välkommet om citaten ovan hade kunnat tillerkännas utbildningsminister Jan Björklund. Fast så är självklart inte fallet. Orden är yttrade av Sölvesborgs socialdemokratiska kommunalråd, Hélene Björklund. Det gör dem emellertid inte mindre tankeväckande. Således: Go Björklund (s)!

Källor: http://www.sr.se/cgi-bin/blekinge/nyheter/artikel.asp?artikel=2341822
http://www.sydostran.se/index.68150---1.html

Ulvskog till Bryssel - vem går till 68:an?

Ulvskog till Bryssel
Partisekreterarens besked att hon kandiderar till EU-parlamentet tar jag emot med blandade känslor. Marita Ulvskog är en av de socialdemokrater i ledande ställning jag har allra störst politiskt förtroende för. Hon är klok, intelligent och har en robust ideologisk kompass. Ett mycket talande exempel är några korta intervjuer i ett partiutskick tidigare i år med flertalet kända socialdemokrater. De tillfrågades om vad som känntecknar en demokrati. Alla svarade något i stil med "det är när man får säga det man vill, när man kan slåss för sin meningsmotståndares rätt att uttrycka sin åsikt"- alla utom Ulvskog. Istället för att falla i denna liberala fälla sade hon ungefär så här: "Det är när vanliga människor har makt över sin vardag och över samhället." Ur det socialdemokratiska perspektivet har hon så rätt. Den makten, över vardagen och över samhället, förutsätter självfallet politisk demokrati men också social och ekonomisk demokrati. Genom sitt svar var Ulvskog därför den enda som visade prov på den egentligen elementära uppfattningen.

Vad gäller själva kandidaturen, vad Ulvskog kan uträtta i EU-parlamentet, är jag försiktigt positiv. Hon har ett mycket välbehövligt och efterlängtat nyktert - och socialdemokratiskt - synsätt på den Europeiska unionen. Hon kompromissar inte om demokratisk socialism bara för att besluten fattas i Bryssel. Hon är ingen vän av EU-militär, EMU eller nyliberala grundlagar. Hon brinner inte för överstatlighet och enhetlighet till vilket pris som helst. Likväl kommer det inte att vara Ulvskog och Anna Hedh som skriver det Europapolitiska programmet. Jag är orolig för att kretsen kring Mona Sahlin kommer att precis som hittills (?) kringskära Ulvskog och en stor portion av det som kunde och borde vara ordentlig vänsterpolitik. Kravet på ledningen är därför glasklart: se till att utrusta Ulvskog och Hedh (som också hon måste hamna på valbar plats) med ett rejält mått av politisk frihet och svängrum. Låt den konstruktiva EU-kritiken återerövra sina självklara centrala plats i socialdemokratin. Så kan vi få både en förnuftig politik och röstframgångar.

Vem går till 68:an?
För den icke invigde är 68:an en benämning på det socialdemokratiska partihögkvartet, som är beläget på Sveavägen 68 (därav namnet) i Stockholm. Rubrikens fråga handlar naturligtvis om Ulvskogs ersättare på partisekreterarposten. I Aftonbladets webartikel omnämns Peter Hultqvist som en tänkbar kandidat. Jag tycker att han är en utmärkt politiker. På sin blogg har han många kloka inlägg och han vågar också kritisera partiets politik, ofta från vänster. Så länge inte han, liksom Ulvskog, tas in för att dämpa berättigad kritik mot partiledningen, så länge han inte blir en gisslan mot alla kärleksfulla kritiker, är han ett utmärkt val. För sin klarsyn. För sitt mod. För sin entusiasmerande personlighet. Men bara om han behåller sin integritet. Morgan Johansson är annars en tänkbar kandidat - av samma skäl och med samma förbehåll.

Bo Lundgren (m) har räddat den svenska välfärden - två gånger

Idag skriver New York Times om hur det begav sig i Sverige i början av 1990-talet när vårt ekonomiska system sånär brakade samman. Skatteminister och ansvarig för finansmarknaderna var vid den tiden en viss Bo Lundgren (m). Han är väl idag mest känd för sitt dåliga eftermäle, något som på sätt och vis är oförtjänt. Få borgerliga politiker har nämligen bättre än Lundgren bidragit till välfärdens räddning - och det två gånger!

Den första gången han ryckte in var just under bankkrisen 1992. Genom att nationalisera banker och samtidigt, vilket den socialdemokratiska oppositionen krävde, se till att dessa åtminstone i hög grad återbetalade pengarna staten pumpade in i dem, såg han till att finansmarknaderna höll sig kvar ovanför vattenytan. På sikt räddade det välfärden.

Den andra gången Lundgren var räddare i nöden var under valrörelsen 2002. Med honom vid rodret gjorde moderaterna gjorde sitt sämsta val på 30 år och socialdemokraterna kunde stärkta komma tillbaka till makten. Därmed blev det då inte tal om några 130 miljarder kronor i skattesänkningar och välfärden fick leva vidare.

Alla goda ting äro tro, heter det. Jag väntar med spänning på Lundgrens nästa insats.

Dyrast kläder i ESF-demonstrationen

På grund av forskningsarbete kunde jag inte delta i ESF:s seminarieverksamhet. Istället fick jag trösta mig med lördagens härliga demonstration. Jag gick tillsammans med andra s-studenter och SSU:are från hela landet den tre timmar långa marschen genom Malmö. Så här i efterhand, och med tanke på att en del demonstranter var till åren komna, var rutten överdrivet tilltagen. Fast det var kul ändå!

Vid ett tillfälle gick jag ut ur tåget och ställde mig med ryggen mot Operan för att kunna beskåda det framifrån. Deltagarna kom nämligen norrifrån på Fersens väg mot den plats jag stod på. Den som har varit i Malmö vet att framför Operan finns en stor öppen plats (läs "torg"). Där passade sju, åtta (tio?) piketbussar på att ställa sig i en oklanderlig uppställning. Kring fordonen samlades en hel del poliser. Det hela hade inte varit det minsta roligt om det inte vore det för som utspelade sig på Operans maffiga balkong som vetter mot torget och Fersens väg och därmed även mot själva tåget. På den satt nämligen fullt med finklädda herrar och damer som med lätt uppspärrade ögon och bekymrade miner betraktade marschen komma mot dem.

På så vis blev det en klassisk bild: Polisen som visar musklerna och ställer sig som en mur framför överklassen vilken lätt oroad ser folkmassorna närma sig.

Tilläggas bör naturligtvis att det på intet sätt var bäddat för konflikt; den planerade demonstrationsrutten gick helt enkelt förbi Operan, och torget utgjorde en perfekt parkeringsplats för polisen. Operabesökarnas oro får väl i bästa fall betraktas som ett utslag av dåligt samvete.

Därefter gick jag i motsatt riktning mot tåget och passerade således samtliga deltagande organisationer. Det var en härlig syn - så bred och mångfacetterad den europeiska vänstern, arbetar- och miljörörelsen är! Emellertid fanns det ett par inslag jag helst hade kunnat vara utan. Ett av dem, planka.nu (1), visade sig bjuda på dagens andra underhållande moment. Det förhöll sig nämligen så att den troppen skilde ut sig från de flesta andra. Utan tvekan hade dess deltagare tågets dyraste kläder. Således är det alltså så att de som förmodligen lättast kan avvara tåg- eller bussbiljettspengarna också är de som är minst villiga att hosta upp dem - förutsatt att de inte har snott även kläderna förstås. Man tar sig för pannan.

(1) Inte på grund av visionen om avgiftsfri kollektivtrafik utan för den osolidariska och helt oproduktiva metoden, plankning.

Under den fria prissättningens ok

Sedan 1999 är prissättningen för tandvård fri. Tanken var att det skulle minska kostnaderna för patienterna. Tanken var fel. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen borde skämmas - åtminstone för att den vägrade att åtgärda misstaget genom en återreglering.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag här på bloggen om hur privattandläkare tjänar grova pengar på sitt yrke; i ett SVT-reportage tillfrågades privattandläkaren Mats Bernhold, som varje år plockade ut två miljoner kronor i aktieutdelning från sitt bolag, varför han inte kunde tänka sig att sänka priserna. Svaret blev: "Jag tycker inte det. Då får vi ju ännu fler patienter." Som om det vore fel. Som om inte de där två miljonerna skulle räcka för både en tandläkares och en tandsköterskas årslön.

Igår redovisade SvD en granskning av tandsvårdspriserna hos folktandvården runt om i landet. Skillnaderna är groteska. För helkäksimplantat är referenspriset 15 907 kronor - ändå är samma ingrepp 12 000 kronor dyrare i Stockholms län och kostar hela 40 166 kronor på Gotland. Privattandläkarnas prissättning är betydligt svårare att granska, men i snitt ligger de, enligt Praktikertjänst, tio procent högre än Folktandvårdens. Fast också där finns stora skillnader.

Att tandvård har skiljts från annan vård är djupt olyckligt - och obegripligt. Så som tandvården fungerar, oreglerad, konkurrensutsatt, med patienter som snarare är konsumenter, så förlorar hela samhället på den. Det blir särskilt dyrt för vårdtagaren men guld i mun för utföraren. Men så här får det helt enkelt inte gå till. Det är dags att frigöra oss från den fria prissättningens ok. Det är dags att införliva tandvården i den allmänna sjukförsäkringen. Att göra det skulle kosta ungefär 20 miljarder kronor - mindre än hälften av den summa högerregeringen har sänkt skatten med för de allra rikaste.

Så kom inte, Reinfeldt och Hägglund, och säg att vi inte har råd...

Panikacceleratorn

Med anledning av all oro som de kommande experimenten i partikelacceleratorn i Cern förorsakar föreslår jag att utrustningen byter namn till panikacceleratorn.

Läs mer på SvD, HD, AB, DN

Nyfikna blå

På dagens DN-debatt skriver de före detta partisekreterarna Lars Stjernkvist (s) och Håkan Wåhlstedt (mp) om regeringsbildandet efter 2010 års val. Kontentan är att socialdemokraterna och miljöpartiet bör utforma ett gemensamt program på ett sådant sätt att det "snarare underlättar än försvårar" en eventuell samverkan med ett borgerligt parti.

Det betyder i praktiken att programmet blir mittenpolitiskt inriktat - mer borgerligt. Att herrarna Stjernkvist och Wåhlstedt föreslår detta kan bara bero två ting: antingen vill de ha en mittenpolitik eller så struntar de i politikens innehåll så länge makten säkras. Bägge möjligheter är lika motbjudande.

Fast visst får de före detta partisekreterarna vara precis så nyfikna blå de vill - men helst då inte med bibehållna partimedlemskap.

Bloggat: Ett hjärta rött, Motvallsbloggen

En lesbisk cirkus

Jag kunde inte bara undanhålla er den här krönikan i studenttidningen Lundagård av Mimmi Nilsson (1). Den är nyttig läsning långt utanför studentvärlden.

"En cirkus har kommit till universitetet och dragit ett tiotal nyfikna och häpna åskådare. Men det rör sig inte om någon vanlig cirkus. Nej, det är en lesbisk cirkus som jag och min flickvän högst ovetandes sätter upp genom vår omfamning i caféet på Språkcentrum, och där den stora finalen, huvudnumret, är en kyss. Vi tittar upp och möts av våra åskådares blickar som inte viker undan för våra. De står kvar som om det vore det mest naturliga i hela världen att med öppen mun och stora ögon betrakta två personer som kysser varandra.

Fattas bara sockervadd och ballonger.

Jag och min flickvän har länge varit medvetna om att om vi kysser varandra i offentliga miljöer så kan vi råka ut för saker; lesbiska kvinnor blir hånade, misshandlade och våldtagna. Vi har vant oss vid rädslan för våld. Vi har vant oss vid att folk fäller kommentarer om oss "..." Vi har vant oss vid att folk glor. Ändå, när jag tog med min flickvän till Språkcentrum för att visa henne var jag pluggar var jag naiv nog att tro att det skulle vara annorlunda. Om även du väntat dig högt i tak, i mer än ordagrann bemärkelse, så är risken stor att du blir besviken.

En gång yppade jag en högst kontroversiell åsikt, nämligen den att barnlitteratur generellt är heteronormativ och svarades av en kursare att 'Ja men vadå, ska man verkligen lära barn om sånt där?'.
Sånt där.
Såna som jag.
Såna där håååmosexuella.
Såna man kan stanna och titta på.
'Dem' man pratar bakom ryggen på eftersom de ändå inte finns bland 'oss'.
Men vi finns och vi är många. Och det ska synas. Så sätt upp din egen håååmosexuella cirkus i höst. Snart är vi kanske inte längre någon exotisk sevärdhet."

(1) Krönikan i dess fulla längd finnas att läsa här.

Våldtäkt

Ett nej är inte alltid ett nej. I alla fall tycker inte tre nämndemän i Mölndals tingsrätt det. Jag satte nästan kaffet i vrångstrupen när jag läste tidningen i morse. Artikeln beskrev hur en ung kvinna blivit våldtagen av en ung man. Hon hade vid upprepade tillfällen sagt nej och dessutom kämpat för att hålla ihop sina ben. Men han var sugen. Hon hade lagt sig i sängen i underkläder – då kanske hon hade ändrat sig?

Han var medveten om att hon inte ville. Han fick pressa isär hennes ben. Nämndemännen tyckte att hennes beteende talade för att hon hade ändrat sig. Det tyckte inte den lagfarne domaren. Det tycker inte jag heller. Hennes beteende, att hålla ihop benen, talar snarare för motsatsen. Det har i tidigare praxis varit tillräckligt för att fälla någon till våldtäkt – att kvinnan kämpade för att hålla ihop benen. Att dra isär benen betraktades som våld. Att försöka hålla ihop dem var tillräckligt motstånd. Bevisfrågorna är inte heller problemet – mannen uppger att han upprepade gånger hört henne neka.

Problemet måste vara förutfattade meningar hos nämndemännen. Förutfattade meningar om hur en man vet om en kvinna vill ligga med henne eller inte. Upplysningsvis kan jag informera nämndemännen och andra som undrar att nej betyder nej. Oavsett nämndemännens åsikter om kvinnligt beteende. Löst tyckande har inte i en domstol att göra. Man kan tycka vad man vill – men ska följa gällande rätt. Här struntar man i praxis i ett klart bevisläge. Man tar sig för pannan. Låt oss hoppas att även hovrätten gör det.

Göteborgsposten

"What is it exactly that the VP does every day?"

Republikanernas vicepresidentkandidat, Sarah Palin, fick den 31 juli i år frågan om den pågående granskningen av hennes avskedande av en hög delstatstjänsteman kunde tänkas diskvalificera henne som möjlig vicepresident. Hon svarade så här: "I tell you, I still can't answer that question until somebody answers for me - what is it exactly that the VP does every day?"

För min del kan jag därför redan nu föreställa mig följande reklam:

Speakerröst: "The Republican presidential candidate John McCain has finally chosen his running mate. It's governor Sarah Palin. Here's what the governor had to say on the last of July this year about a possible bid for the vice presidency,"

Övergång till TV-klippet där Sarah Palin svarar: "I tell you, I can't answer that question until somebody answers for me - what is it exactly that the VP does every day?"

Därpå speakerrösten igen: "The Democratic candidate for president, Barack Obama, named senator Joe Biden his running mate because he really knows what a VP does. And that's exactly why I'm going to vote for the democratic ticket on the fourth of November, and that's why you should too - at least if you want a president and a vice president who know what they are doing."

Klippet där Sarah Palin uttalar sig finner du här. Börja titta vid ca 2:40.

DN, SvD, Aftonbladet

Rapporter om McCains vice: Det blir en kvinna!

Uppdatering: Rapporterna var sanna; Sarah Palin Blir McCains vicepresidentkandidat!

I och med att Obama valde Biden framför Clinton som vicepresidentkandidat öppnade han dörren för McCain att på en gång vända upp och ned på valkampanjen. Genom att välja en kvinna skulle McCain skriva ett helt nytt kapitel i den amerikanska politiska historien (1), och också kunna tilltala bland andra de kvinnor som tidigare stött Clinton men hittills inte sällat sig till Obama.

Hittills har ingenting talat för att McCain skulle välja en kvinna; troliga kandidater har istället varit hans motståndare från premiärvalen, Mitt Romney, guvernören från Minnesota och Louisiana, Tim Pawlenty respektive Bobby Jindahl. Men idag har det kommit en obekräftad rapport om att McCain har utsett den populära och konservativa republikanska Alaskaguvernören Sarah Palin. Hon är dessutom ung - med sina 44 år till och med yngre än Obama - och bara inne på sin första ämbetsperiod.

En amerikansk journalist skrev tidigare i veckan att i detta val, som demokraterna med tanke på det politiska läget verkligen borde vinna, är Obama just den kandidat som råkade förlora, medan det för republikanerna och McCain vär tvärtom. Och vem vet egentligen nu hur det kommer att gå?!

(1) Visserligen har redan en kvinna varit nominerad till vicepresidentposten: år 1984 var demokraten Geraldine Ferraro demokraternas kandidat.

Mutatis Mutandis

Igår frågade jag mig själv hur Demokraterna går vidare om Obama misslyckas med att besegra McCain. Idag efter att ha sett fortsättningen på Demokraternas konvent vet jag svaret - Hillary Rodham Clinton.

No way. No how. No McCain!

Inatt svensk tid höll Hillary Clinton sitt kanske livs viktigaste tal. På demokraternas konvent i Denver hade hon drygt 20 minuter på sig att bevisa tre saker: att hon helhjärtat stödjer Barack Obama, att hon kommer att arbeta varje vaken minut för att hennes supportrar skall bli kvitt sina tvivel och som en person ställa sig bakom honom och att det demokratiska partiet nu är enat bakom sin kandidat. Samtidigt var hon tvungen (läs "knappast nödbedd") att demonstrera för sina anhängare, sitt parti och för hela nationen att det är hon och ingen annan som till sist sätter kronan på Obamas huvud både på konventet nu och på valdagen i höst genom att ge honom sina supportrar - vit arbetareklass och äldre kvinnor. Sammantaget var talet mästerligt - även en socialist som jag blev för en stund fångad av orden och budskapet.

Jag tillhör det fåtal (?) i den unga svenska socialdemokratin som har stött Clintons kandidatur. Obama har jag hållit för en svagare kandidat; hans politik har jag ansett huvudsakligen bestå av retorik. Förbundsordföranden och förbundssekreterare i socialdemokratiska studentförbundet, Kajsa Borgnäs respektive Daniel Gullstrand, skrev tidigt i somras berömmande om Obama, eller kanske snarare om hans kampanj. Och visst hade den sina förtjänster - den besegrade det väljoljade Clintonmaskineriet. Men den var inte lika fantastisk som skribenterna påstår. Obamas tidigaste och främsta stödtrupper är högutbildad ungdom; visserligen en viktig grupp att entusiasmera, men långtifrån den mest utsatta och i politik oengagerade samlingen människor. Den kommer förvisso att göra en ovärderlig insats inför valet - vi unga är en kraft att räkna med - men frågan är om det räcker hela vägen. Opinionsmätningarna ser osäkra ut, och återigen är det kvinnor och arbetareklassen som inte riktigt är med på vagnen.

Clintons kampanj handlade inte, vilket Gullstrand och Borgnäs antyder, om att jaga marginalväljare. Redan från början utkristalliserade sig nämligen mönstret att Clintons bas utgjordes av låginkomsttagare, lågutbildade, äldre och kvinnor. Att likna denna grupp vid svenska och brittiska medelklass- och marginalväljare är att fara med osanning.

Clintons politiska budskap var från början tydligare än Obamas. Han hade möjligen orden men hon hade innehållet. Hennes sjukvårdspolitik och ekonomiska politik var bägge mer lika dem vi socialdemokrater känner och tilltalas av. Clinton ville se en obligatorisk sjukförsäkring, hon ville ha riktade insatser för jobb och utbildning och möjligheter till dessa medan Obama ursprungligen endast ville att sjukförsäkringen skulle vara obligatorisk för barn och att tillväxten skulle stimuleras med generellt sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Nu har han emellertid fått revidera sin politik, men fortfarande finns en del frågetecken om vilken riktning han kommer att ta. Klart är i alla fall att Barack Obama som president inte kommer att bli mer progressiv än Hillary Clinton hade varit - sedan kan den svenska vänstern fängslas aldrig så mycket av collegestudenter från medelklassen som står och viftar med "Change we can believe in"-skyltar.

Så, ja, jag är besviken över att Hillary Clinton inte blir USA:s nästa president. Och ja, jag tycker att det på sätt och vis är ännu värre att hon inte heller blir dess nästa vicepresident. Men Clintons amerikanska supportrar vore, ursäkta uttrycket, direkt dumma i huvudet om de förvandlade denna besvikelse och ilska till en röst på McCain eller en lång stund på soffan på valdagen. McCain står ju för allt Clinton bekämpar; Obama för nästa samma sak hon slåss för. Det hela är därför ganska självklart: No way. No how. No McCain!

Konvent på VHS

Eftersom jag jobbar på dagtid tvingas jag spela in sändningarna på SVT24 från Demokraternas konvent i Denver på VHS, lite ironiskt med tanke på att alla talare där betonar framtiden... Nåja, nu har jag tagit mig igenom dagens tre inspelade timmar och tänkte blogga lite om det.

Mycket trevligt att SVT sänder från de amerikanska konventen och inte bara visar klipp i nyheterna - jag har aldrig sett det på riktigt tidigare, bara i dramaserien "Vita huset". Tråkigt däremot att SVT klippte av sluten på Jesse Jackson Jr. och den republikanska kongressmannen Jim Leechs tal med nyhetssändningar, det var ju ändå samma nyhetsinslag som visats hela förmiddagen.

Även om det var lite väl mycket propagandavibbar över hela upplägget (jag föredrar våra svenska kongressförhandlingar) så var konventsförfarandet ändå sevärt. Jag blev speciellt berörd av hyllningen till den cancersjuke senator Ted Kennedy och dennes tal och av Michelle Obama. Den senare har jag vetat mycket lite om innan men efter att ha sett henne framföra sitt tal på ett mycket imponerande sätt så inser jag att hon kommer bli en mycket tongivande person i en eventuell Obama-administration.

Allt är givetvis inte frid och fröjd i mina ögon. Ett populärt ämne i talen var att ideologi är ovesäntligt och att samarbete och resultat är det viktigaste. Ok, självklart är konkreta resultat det viktigaste men enligt mig så behövs det en tydlig ideologisk konpass för att veta vilka resultat som är önskvärda...

Sist så slog mig en deprimerande tanke. Om Demokraterna inte lyckas vinna nu, och låt oss inte glömma att Republikanerna aldrig kan räknas ut i amerikansk politik, när kommer de då lyckas nästa gång? Så mycket hype som byggts upp kring Obama som den som kan engagera tidigare ointresserade grupper, vad tusan händer med Demokratiska partiet om det inte blir han som installeras i januari? Kommer Obama då tyna bort från rampljuset som John Kerry, bli en ny Al Gore eller försöka igen 2012? Låt oss hoppas att vi aldrig behöver få veta det!

24-timmarspass någon? Privatiseringen driver klockan tillbaka

I Region Skåne vill den borgerliga majoriteten (i vilken miljöpartiet ingår) privatisera ambulansvården. Anledningen är att privata utförare inte behöver ha lika anständiga villkor som landstinget vad gäller arbetstid och dygnsvila. Personalen kan bli tvungen att arbeta 24-timmarspass Därmed kan pengar sparas genom att folk sparkas.

Att det vare sig är bra för de anställda eller för patienten struntar den skånska högern i - den behöver ju inte jobba i 24 timmar i sträck. Men kanske behöver Henrik Hammar (m) och Jerker Swanstein eller någon av deras anhöriga nyttja ambulas någon gång. Vill de verkligen åka med en som är på, säg, sin tjugoförsta arbetstimme den dagen?

Det är kommunaktuellt som skriver om privatiseringsplanerna och om det motstånd som ambulanspersonalen gör. Många anställda vägrar att äventyra säkerheten genom att arbeta så långa pass. Jag stödjer självklart deras kamp - för deras och för patienternas skull!

LO-ekonomerna om jobbskatteavdraget

För första (?) gången utvärderas nu det av högerregeringen införda jobbskatteavdraget. I en rapport av LO-ekonomerna behandlas systematiskt effekterna av skattesänkningarna som hittills uppgår till ca 50 miljarder kronor. Slutsatsen är dyster.

Visserligen, säger LO-ekonomerna, bidrar avdraget till fler jobb men anmärkningsvärt få i förhållande till omfattningen av det. Detta, tillsammans med det faktum att de högst avlönade i en del fall kan väntas gå ned i arbetstid på grund av skattesänkningarna på höga inkomster och fastigheter, gör att reformen bara betalar sig till 70 procent. Resten, drygt 15 miljarder kronor, måste betalas med försämringar för sjuka och arbetslösa. Sjukersättningar, a-kassa, pensioner och studiebidrag är alla inkomster vars värde därmed urholkas. Stora grupper halkar efter och klyftorna växer utan att "kakan växer". Det blir inte mer pengar till välfärden som moderaterna har hävdat.

Varför ter sig då inte verkligheten som moderaterna vill ha den? Den främsta anledningen är att den förra skattepolitiken, socialdemokraternas, inte alls hämmade arbetskraftsutbudet. Högern ansåg att stora skattesänkningar skulle medföra att folk skulle jobba mer. Det var kungstanken med jobbskatteavdraget - en idé som nu måste stryka på foten. För jobbskatteavdraget gör inte att folk att arbetar mer (jämför ovan) och bara en liten andel av dem som saknade arbete, de frivilligt arbetlösa, går in på arbetsmarknaden på grund av avdraget. Denna grupp består av personer som inte lever på vare sig socialförsäkringar eller pensioner - till exempel hemmafruar.

Förutom ökade klyftor och nedskärningar i välfärden (med minskad trygghet och alla dess konsekvenser) innebär jobbskatteavdraget att incitamenten för utbildning och kompetensutveckling minskar, framförallt för dem med låga inkomster. Det är mycket allvarligt. Det krävs inte någon examen i ekonomi för att förstå att för Sveriges del handlar en god och hållbar ekonomisk utveckling, nya jobb och en god välfärd inte om en återgång till fler underbetalda arbeten som inte kräver vare sig yrkes- eller högskoleutbildning.

Högern har schabblat bort högkonjunkturen. Den tog inte chansen att bygga Sverige starkt. Vi behöver därför, mer än på mycket länge, en regering som satsar där det behövs - på utbildning, på punktinsatser för grupper som hamnat i kläm, på en sund finanspolitik, på fler jobb i välfärden, på grön teknik. Vi behöver en socialdemokratisk regering.

Folket+Apoteket = Sant

En stor undersökning har visat att svenskarna är förtjusta i Apoteket - så till den grad att varumärket kommer på andra plats på listan över de tio mest älskade dito.

Folkets uppskattning är således ännu ett skäl för att stoppa avregleringen av läkemedelsmarknaden. För varför slå sönder något som uppenbarligen går hem i stugorna?

Läs mer i DN, Metro och SvD.

Obama väljer Clinton till vice

Det förutspår de grönas före detta presidentkandidat, Ralph Nader, i en intervju. Han säger att det vore dumt att välja någon annan och tillägger att han inte tror att Obama är dum.

Argumenten för Clinton är flera - kompetens, erfarenhet, politisk uthållighet, för USA progressiva idéer vad gäller finans- och socialpolitik - men det kanske viktigaste är att Obama har problem med att få helhjärtat stöd av sitt parti. Bara 75 procent av de registrerade partisympatisörerna säger sig vilja rösta på honom. Över hälften av den "saknade fjärdedelen" är gamla Clintonsupportrar som vägrar att gå över till hans läger. De flesta av dessa finns, troligen, i enormt viktiga delstater som Ohio, Pennsylvania och Florida. Gruppen utgörs huvusakligen av vita, medelålders och äldre personer från arbetareklassen.

Nader drar i intervjun paralleller till presidentvalet 1960, då Kennedy besegrade Nixon med ytterst liten marginal - och hade förlorat om det inte vore för att han till sist valde Texassenatorn och den tidigare rivalen om presidentkandidaturen Lyndon B Johnson som parhäst. Johnson såg nämligen till att Texas röstade demokratiskt det året.

De senaste två veckorna har John McCain krupit allt närmare Obama och nu leder republikanen i flera viktiga swingstates. Det som tidigare såg ut som en liten men stabil ledning för Obama har försvunnit. Trenden är oroande, för vi såg samma sak hända 2005. Kerry ledde med ca fem procentenheter fram till den 20 augusti då Bush närmade sig för att i månadsskiftet ha ryckt åt sig ett övertag Kerry aldrig hann ifatt.

Då opinionsmätningarna visar att andelen registrerade demokrater är rejält mycket större än andelen registrerade republikaner vore det oklokt av Obama att inte ta alla chanser att läka partiet, att få en vicepresidentkandidat som kan ro hem Ohio, Pennsylvania och kanske också Florida och - möjligen - även Indiana. Clinton är granskad sedan tidigare - media vet var de har henne. Dessutom visade en opnionsmätning den 15 juli i år att Clinton vore en starkare kandidat mot McCain. Hade valet handlat om dem skulle 50 procent ha röstat på Clinton och bara 43 procent på McCain.

Och om någon nu frågar henne om hon fortfarande tycker att hon vore en bättre presidentkandidat än Obama kan hon ju alltid svara att hon definitivt är en bättre vicepresidentkandidat...

PS Det måste tilläggas, för nyanseringens skull, att Clinton som vicepresident är en rejäl högoddsare. Senatorer som Joe Biden, Evan Bayh och guvernörer som Kathleen Sebelius och Tim Kaine ligger betydligt bättre till. Något som talar för Clinton är emellertid att att Obama dröjer in i det sista med att presentera sin kandidat - kanske håller han på att diskutera detaljerna med Clinton? Det blir enligt amerikanska media nu i helgen som det hela avslöjas. DS

Bragdguld istället för OS-brons

Det är inte ofta jag kommenterar sport. Väl ute på plan, i simbassängen eller vid höjdhoppsribban har idrotten per se mycket litet att göra med politik. Men tävlingarna är inte isolerade företeelser - placeringen, organisationen och regelverket av, hos och för evenemangen i högsta grad är i högsta grad politik. Lägg därtill att idrottsutövarnas handlingar kan få stora konsekvenser. Tesen "politik är inte allt men alling är politik" håller.

Ara Abrahamians försakande av sin medalj var politisk akt. Det var en skarp protest mot vad jag förstår är en korrumperad värld - brottningen. Straffet för uppstickaren blev också hårt. Den konservativa bastionen IOK fråntar honom bronspengen, och det är möjligt att han blir avstängd på livstid.

Rent spel är A och O i idrottens värld. Utan det fallerar allt. Därför håller jag med om Lasse Anrell: ge Abrahamian bragdguldet. Det är på tiden att någon belönas, inte bara för sportsliga framgångar utan också för sportsliga handlingar.

En ren slump? Skulle inte tro det

Igår, den 15 augusti, började Malmöfestivalen. Samma dag satte Skånetrafiken in extra bussar och tåg för att klara anstormningen till festligheterna. Och samma dag upphörde sagda bolags tämligen förmånliga "sommarkort" att gälla. Är det en ren slump? Skulle inte tro det.

Rör inte valarna!

I veckan kom den glädjande nyheten att de stora valarna är på väg tillbaka. Dagens Nyheter och Helsingborgs Dagblad rapporterar att flera arter, däribland knölvalen, har kunnat tas bort från listan över akut utrotningshotade djur. Men fortfarande återfinns där flera av de riktigt stora: blåvalen och kaskeloten, liksom sej- och sillvalen, står kvar. Dessutom ser situationen nu sämre ut än tidigare för småvalar och delfiner. De fångas i allt högre utsträckning i fiskenät.

Anledningen till att det går bättre för fler av de stora valarterna är enkel - jaktstoppen som gradvis införts sedan 50 år tillbaka. Men att nu havets jättar går framåt får inte leda till att jakten återupptas. Istället är det ännu ett bevis på vikten att handla i tid eftersom det ofta tar mycket lång tid för ekosystemen att återhämta sig. Budskapet till världens alla länder därför blir kort men stenhårt: rör inte valarna!

Idag börjar det roliga borta i Peking

Ja, idag börjar de rafflande olympiska spelen i den kinesiska huvudstaden. Men innan du förloras i firandet - läs detta först. Texten är Björn Afzelius' och låten heter Den himmelska fridens torg.

Som alla barn läste jag sagor och jag älskade dem ifrån Kina.
Jag tyckte de var så exotiska och erotiska.
De frammanade bilder av skönhet och förmedlade dofter och smaker
och namnen på platser och människor där var så vackra.
Och det vackraste namnet av alla var Den himmelska fridens torg.

Så läste jag Kinas historia, om dess kejsare och dynastier,
om dess tänkare och filosofer och despoter.
Och jag bländades av denna kunskap, denna strävan efter förfining,
som, när andra kulturer fick böja sig, kunde höja sig.
Och symbolen för denna förfining blev Den himmelska fridens torg.

Men framstegen byggdes på träldom, för flertalet levde i armod.
Bara fåtalet fick kultivera sig och beleva sig.
Detta födde den Väldiga striden mellan herrarna och deras trälar.
Och i spetsen för massorna gick där en son till en bonde.
Och han svor att en dag skulle segern nå Den himmelska fridens torg.

Och solen gick upp över Kina; den Nya tiden var inne.
Och de som var vana att foga sig kunde skola sig.
För ingen var mer än någon annan och alla var till för varandra.
Och folket och ledarna talade om samma framtid
när de årligen firade segern på Den himmelska fridens torg.

Men tiderna ändrades åter; snart var man tillbaks vid det gamla.
För de åldriga ledarna fjärmade sig ifrån folket.
Men de unga, som lärt sig att tänka och tala och läsa och skriva,
gick ut som de lärt sig och påminde om alla löften.
Men löften dränktes i blodet på Den himmelska fridens torg.

Jag sitter och bläddrar i sagor som jag läste när livet var enkelt,
då prinsessor var vackra och kungar var kloka och goda.
Och jag ser upp mot stjärnan i öster, och jag upptäcker att den har slocknat.
Jag förstår den så väl - det finns ingenting mer den vill lysa på.
För det råder ett isande mörker på Den himmelska fridens torg.