På senare tid har socialdemokraternas tillbakagång i opinionen jämfört med vårens toppnoteringar diskuterats flitigt. Flertalet anledningar har anförts, somliga mer eller mindre fantasieggande. Jag tror att det finns i huvudsak två anledningar till att socialdemokraterna inte ligger på 45 procent i dag: 1) finanskrisen och 2) presentationen av samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet just i det ögonblick när insikten om sagda kris satte sig i folkmedvetandet. Men innan dessa anledningar diskuteras kan det vara värt att påpeka att styrkeförhållandet mellan blocken - en ledning med 8-9 procentenheter för de rödgröna - är ett normaltillstånd sett över den senaste femtonårsperioden. Det är inte dagens siffror utan värdena från åren närmaste före valet 2006, med en borgerlig ledning, och tiden hittills efter valet, med de rödgröna i topp med över femton procentenheters marginal, som är avvikande.
När en kris inte upplevs ha sin orsak inom landet stärks den sittande regeringen, särskilt om dess åtgärder mot krisen accepteras av media (i huvudsak har borgerligheten sluppit kritik för sitt agerande). Det gjorde att borgerliga väljare som under 2007 och våren-sommaren 2008 vägrat att i opinionsmätningarna uppge partipreferens på grund av missnöje med regeringen nu blev villiga att uttala sitt stöd för moderaterna, som i kraft av innehavet av såväl statsminister- som finansministerposten blev regeringens opinionsmässiga vinnare. Detta påbörjade "normaliseringen" av opinionsläget.
För den omtalade gruppen mittenväljare från medelklassen spelar den upplevda regeringsdugligheten en central roll. Jag tror inte alls att medelklassen är rädd för Lars Ohly, åtminstone inte mer än vad den fruktar ett alternativ som bedöms få mycket stora svårigheter att skapa majoritet för sin politik. Folk förstod, nogsamt upplysta av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, att Sahlin och Wetterstrand/Erikssons allians var svag parlamentariskt. Det stod klart att den antingen skulle tvingas regera på nåder av Ohly - om han alls skulle låta den komma till makten. Det var inte trovärdigt att mitt under brinnande finanskris presentera ett osäkert samarbete - ett samarbete som man visste var kontroversiellt, som man visste skulle nagelfaras utifrån regeringsdugligheten. Och konsekvensen blev att väljarna svek. Det hela var en önskedröm för den borgerliga regeringen. I ett nafs slapp den kritiken för sin orättfärdiga och okloka politik som visserligen inte skapat krisen men väl kommer att fördjupa den. En diskussion som borde ha handlat om det ekonomiska systemet, om de stora frågorna, blev till en sandelådedebatt om vem som skulle och vem som ville, eller inte ville, leka med vem. Regeringen försatt under 2007 chansen att bygga Sverige starkt inför framtiden men oppositionen försatt sin chans att under 2008 demonstrera detta.
Därför var presentationen av trepartisamarbetet den 8 december en sen men välkommen nyhet. Med ens fanns det ett trovärdigt vänsteralternativ i svensk politik. I samband med detta har också opinionen stabiliserat sig, vilket bland andra dagens mätning från Novus opinion visar. Det är bra, för Sverige behöver en ny regering. Olof Ruins varning, att sverigedemokraterna kommer att tjäna på en cementerad blockpolitik, har sina förtjänster men ännu stora brister. För det människor tröttnar på är sandlådelekar och det folk bryr sig om är hur pensionerna skall tryggas och jobben räddas. Klarar de tre rödgröna partierna att leverera svar på dessa frågor så klarar de också att vinna val. Förtroendet är skakat och många manliga LO-medlemmar har lämnat för sverigedemokraterna, men det har mycket litet att göra med samarbete specifika partier emellan. För politiken räknas också - särskilt för de grupper i samhället som på grund av rådande liberala ekonomiska system är beroende av just politik. Om nu Olof Ruin tror att blocksamarbete per automatik leder till framgångar för högerextrema kanske han borde vända blicken utåt, från Sverige och se på Danmark, Tyskland, Österrike, Belgien och Nederländerna. Där har eller har man haft ont om blockpolitik men desto mer av rasister i parlamenten. Enligt Ruin borde det förhållandet vara en paradox - rimligen är det snarare tvärtom.
Således: visst fordras trovärdighet i regeringsfrågan, men en hel del av den trovärdigheten kommer av vilken politik man aviserar att föra.
2 kommentarer:
För det första är sd inte rasistiskt eller högerextremt utan ett nationalistiskt och invandringskritiskt mittenparti, för det andra har LO-medlemmarna, inte bara de manliga, lämnat VPK och SAP för att dessa för en svenskfientlig politik, och för det tredje är sd:s systerparti i Danmark, Dansk Folkeparti, ett av de största och mäktigaste partierna och ingår i regeringsunderlaget sedan 2001. Tyskland har inte haft nationalistiska partier i parlamentet sedan andra världskriget, i Belgien har de förbjudits eller blivit uteslutna i blocköverskridande samarbeten men ändå varit stora. Olof Ruins hypotes passar bäst in på det senaste valet i Österrike.
För det första kan man naturligtvis vägra att kalla sig något de allra flesta upprörs av - med det gör det inte mer sant för det.
För det andra finns det inget löjligare eller mer substanslös ord än "svenskfientligt". Det enda som möjligen kan kallas det är den bakåtsträvande och inskränkta främlingsfientliga och högerinspirerande politik sverigedemokraterna för.
För det tredje klarar jag mig alldeles utmärkt utan amatörmässiga lektioner i statsvetenskap. Om du hade a) haft en bättre läsförståelse och b) kunnat mer om de politiska förhållandena i Europa så hade du 1) aldrig kommenterat Belgien och Danmark som du gjort och 2) känt till att de högerextrema i framför allt före detta Östtyskland har skördat stora framgångar de senaste åren i valen till delstatsparlamenten och 3) skrivit att Ruins antaganden passar som SÄMST in i exemplet Österrike.
Skicka en kommentar