Mona Sahlin, skeppare Reinfeldt och alla dessa bonusar

Egentligen hade jag tänkt att skriva långt om ämnena i rubriken. Men eftersom jag är ordentligt förkyld och därför dödstrött ska jag hålla det halvlångt. Håll till godo.

Mona Sahlin
Den senaste veckan har ett antal socialdemokratiska debattörer överträffat sig själva: i sin iver att försvara vår partiledare har man piskat upp en tämligen hätsk stämning. Kritiker mot partiets nuvarande politik och strategi är numera personae non gratae. Det är djupt olyckligt och lätt obehagligt. Det finns ingen, jag säger ingen, i det socialdemokratiska partiet som vill ha en borgerlig regering 2010. Däremot hyser säkert en och en annan personligt agg mot Sahlin och troligen har några tomtar problem med henne på grund av hennes kön och kanske också framtoning. Det är i sig för jävligt men får inte tillåtas överskugga de sakliga åsikter som bland andra Morgan Johansson och Helene Fritzon har framför angående partiets kurs i finans-, jobb- och välfärdspolitik. Jag kan inte tala för Johansson och Fritzon, men själv är jag missnöjd och besviken över Sahlins och övrigas i VU:s politik och strategi. Politiken är för lik högerns (exempel: avsaknad av ägaranalys vad gäller offentlig verksamhet, acceptans för jobbskatteavdrag 1 och 2, grönt ljus för Lissabonfördraget) och strategin är tämligen misslyckad (exempel: det ensidiga samarbetet med Miljöpartiet mitt under uppseglande storkris och triangulering mot borgerlig politik just när den var som mest impopulär).

Jag vill inte bli av med Sahlin. Jag vill att hon ska vinna valet med besked 2010. Men jag vill att hon ska göra det med en bättre politik. Och jag är djupt oroad över att risken för förlust ökar när vi inte längre kan urskiljas från högern. Mer om detta under nästa rubrik.

Skeppare Reinfeldt
Just nu är det vind i segel för kapten Reinfeldt. Moderaterna får i dagens SIFO sitt högsta stöd på tolv år. Det borde vara en paradox men är det inte. För det största borgerliga partiet har lyckats med en omvandling som bara har varit möjlig på grund av mitt partis tillkortakommanden. Nu, mitt under brinnande kris, en kris som hanterats på ett uruselt vis, hade vi haft vår stora chans. Men en socialdemokrati som år efter år frånhänt sig en skarp och kritisk analys av det ekonomiska systemet och kvartalskapitalism och istället allt mer anammat en borgerlig syn, den socialdemokratin står också handfallen i ett läge där folk ser att kejsaren är naken.

Försöken till systemkritik haltar - man vet inte vad man ska säga - och är inte särskilt trovärdiga. Inte när partiet nu fördömer skattesänkningarna för de rika som en central anledning till en stor del av budgetunderskottet men i senaste budgeten accepterade huvuddelen i regeringens skattepolitik. Inte när LO-basen kritiserar bonussystem och det bara dagar senare framkommer att hon själv deltog i framtagandet av ett av de mest lukrativa sådana. Inte när en socialdemokratisk riksdagsledamot ertappas med att ha begärt ockerhyra. För det finns inget folk retar sig mer på än när politiker handlar tvärtom mot vad de har sagt eller mot vad de upplevs stå för. Och därför kommer vi till vänster kommer alltid att bedömas hårdare än högern. Let's face it: folk blir mycket mer upprörda av socialdemokratisk än moderat girighet. Dessutom får vi en situation där Moderaternas partisekreterare kan bli tagen på allvar när han hårt kritiserar "kvartalskapitalismen", trots att hans parti mer än något annat i Sverige har verkat för avregleringar och spekulation. För det framstår som om han har ångrat sig och blivit klarsynt. Och det gillas ute i stugorna. Folk kan ta att politiker kommer på bättre tankar men de har svårt för att acceptera en Thomas Östros som borde ha varit där redan under krisens början, som för länge sedan borde ha riktat udden mot systemfel och groteska löneskillnader.

Vän av ordning kanske undrar varför det här inlägget heter "Skeppare Reinfeldt" när det nästan uteslutande handlar om Socialdemokraterna och Moderaternas partisekreterare. Förklaringen är enkel: Trots nuvarande jämna siffror kommer verkligheten att hinna ikapp högern. Krisen kommer att slå hårdare och då blir det också svårare för Moderaterna. Då räcker inte hårda ord mot giriga direktörer och beröm av andra högerekonomer i till exempel EU. Då blir det reda pengar till välfärden och en rimlig jobbpolitik som räknas. Och när det händer måste vi sedan länge ha förberett en från topp till tå socialdemokratisk politik. Och då får vi se hur länge Reinfeldts skuta kan gå.

Alla dessa bonusar
Det är utomordentligt att debatten har startat kring bonussystemen. Det är också bra att Östros tar ton i frågan, men för att han ska bli trovärdig måste han fortsätta med sin kritik också när det går bättre för ekonomin. Inte ens i högkonjunktur är löner och bonusar i mångmiljonklassen försvarbara. Dels av moraliska skäl och dels av samhällsekonomiska orsaker. För det är inte bara tid att ifrågasätta bonusarna utan på vilka grunder de fås. I allmänhet sägs det, även om det inte stämmer, att bonusar är ett bra sätt att få företagsledare att prestera mer - med andra ord: att se till så att det aktuella bolagets vinst är så hög som möjligt. Som om det skulle räcka. Som det inte behövdes någon kritisk analys av det.

I det senaste numret av Efter Arbetet (artikeln är dock ej publicerad på webben) skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren om den svenska imperialismen i Baltikum. Svenska banker har där lånat ut enorma belopp, totalt 1 000 miljarder svenska kronor. De blev överlägset störst på marknaden genom att erbjuda låntagarna lägre ränta än landets egna banker, förutsatt att lånen togs i euro. Men när krisen slog till kunde inte letterna betala tillbaka och det kom heller inte fler pengar från Sverige. Och nu försöker Sverige tvinga Lettland att inte devalvera, för om landet gör det kommer det svenska bankväsendet att braka samman. Ty då blir eurolånen ordentligt mycket dyrare och kreditförlusterna därav ordentligt mycket större. Så därför ökar trycket från Sverige och på grund av det förvärras den lettiska krisen, fler blir arbetslösa och välfärden raseras. Och bland annat på grund av detta anser jag att debatten om bonusar måste gå vidare, måste gå över i en debatt om företagens, och särskilt kreditinstitutens, agerande i stort. Det måste vara orimligt att bli belönad för en politik som sätter två länders väl och ve på spel!

En ansvarsfull ekonomisk politik

I dag rapporterar Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dagens Nyheter att det skånska socialdemokratiska partidistriktet ifrågasätter den rådande budgetpolitiken. I en kommentar säger Heléne Fritzon, distriktets ordförande, att "Skånes distriktsstyrelse gör i sitt svar upp med den budgetpolitik som lades fast under krisåren på 90-talet. Den har präglats alltför mycket av nyliberalism och ensidigt hyllande av marknadsekonomin".

Det är hårda men rättvisande ord. Förskrämda av det tidiga 1990-talets kris och påverkade av den massiva internationella nyliberala vågen tog socialdemokraterna då flera kliv högerut. Den ekonomiska politikens tidigare överordnade mål, en full sysselsättning, övergavs till förmån för en relativt borgerlig finanspolitik. Inflationsbekämpningen sattes främst och stela budgettak lades över kommun, landsting och stat. Det har påverkat den offentliga sektorn i negativ riktning. På många ställen saknas pengar att korta vårdköer, pengar för personal som har tid att sitta ner med sina vårdtagare, pengar för att maximalt utnyttja operationssalar och diagnostisk utrustning. Det saknas pengar till fasta anställningar, vilket leder till att man för nästan dubbla kostnaden hyr in läkare och andra yrkeskategorier. Sedan 1989 har dessutom skattekvoten sjunkit kraftigt - det offentliga hade med 1980-talets skattenivåer varje år haft 120 miljarder kronor mer att röra sig med. Den gemensamma konsumtionens andel av BNP har också minskat under samma tidsperiod, och det nuvarande pensionssystemet riskerar att göra generationer till fattigpensionärer.

Tillsammans har skattesänkningarna, pensionssystemet och dagens budgetregler relativt sett utarmat välfärden. Konsekvenserna därav är medelklassens flykt från den offentliga skolan och ett massivt införskaffande av privata sjukförsäkringar. Sverige är förändrat och det har gått som längst i Stockholm. Klassammanhållningen mellan det som i sociologin kallas arbetareklass och medelklass håller på att förloras. Svikna av sitt parti går arbetareklassen till extremhögern och svikna av löftet om en bra välfärd i gengäld för höga skatter går medelklassen till de liberala partierna. Men det värsta är ändå inte förändrade väljarströmmar utan de försämrade villkoren för jobb och välfärd.

Parallellt med den borgerliga politikens implementering har emellertid OECD övergivit tesen om att höga skatter per definition motverkar full sysselsättning och flertalet borgerliga nationalekonomer, bland andra Assar Lindbeck och Lars Calmfors, kritiserar nu budgetreglernas utformning. Det blev kanske trots allt inte särskilt lyckat. I ovan nämnda artiklar förklarar den skånske riksdagsledamoten Morgan Johansson varför: "Nu är vi inne i en annan typ av kris än den på 90-talet och då måste man kunna ompröva politiken. Få tror att man kan spara sig ur en kris av den här omfattningen. Man måste kunna investera sig ur den. Bekymret är att utgiftstaken lägger en hämsko på den typ av investeringar man skulle vilja göra. Då [om arbetslösheten stiger] ska alla kostnader för den in under utgiftstaket. De kommer att tränga ut andra utgifter och då måste staten minska på annat. I slutänden måste man kanske själva säga upp personal. Det blir en bisarr situation."

Morgan Johansson sätter med sin argumentation fingret på pudelns kärna. Om målet för socialdemokratin är stabila finanser, full sysselsättning och en högkvalitativ välfärd riskerar dagens budget-, finans- och penningpolitik att verka i motsatt riktning. Vi ser inte längre skogen för alla träd. Vi har blivit så besatta av ett noll- eller plusresultat i årets budget att vi glömmer att kostnader som borde ha tagits i dag istället måste betalas med ränta i morgon. Om vi inte tillåter oss att satsa oss ur krisen kommer den att bli längre och värre. Om vi inte tillåter oss att använda det budgetöverskott vi har för att säkra jobben genom att bygga infrastrukturen och bibehålla personaltätheten i vården och skolan kommer vi inte ha fått något annat ut av krisen än ännu sämre förutsättningar för framtiden.

Det handlar inte om att vara lössläppt och vilja slösa. Det handlar om att bygga Sverige starkt. Det handlar om kloka och långsiktiga investeringar. Det handlar om en ansvarsfull ekonomisk politik i dess rätta bemärkelse. För när blev egentligen en kraftigt stigande arbetslöshet, uppsägningar inom vården, ökade klyftor och ogenomförda satsningar på miljöteknik och järnvägar ett bevis på ansvar?

Se även Sydsvenskan

Borgarnas guldregn över de rika har förvärrat krisen

Borgerlighetens guldregn över Sveriges rika gör att den ekonomiska krisen blir värre än vad den hade behövt vara. Ty när ekonomiskt starka grupper får mer pengar går dessa inte i lika hög utsträckning inte till konsumtion (av vare sig tjänster eller varor) som om man antingen hade satsat på att förstärka personalen inom välfärden eller på att förbättra för ekonomiskt svaga grupper; få studenter och fattigpensionärer hade med ökade studiemedel respektive pensioner börjat pensionspara eller investera i snart kraschande aktier. Genom att behålla pengarna inom välfärden eller omfördela dem till de fattiga hade fler jobb skapats eller nu kunnat behållas. Strukturella förstärkningar inom utbildnings- och forskningsväsendet hade kunnat göras. Nödvändiga restaureringar, renoveringar och miljöförbättringar hade kunnat genomföras i många bostadsområden. De sociala försäkringarna hade kunnat återupprättas så att alla fler, både uppåt och nedåt i inkomstligan, hade fått ett fullgott skydd. Det hade ökat sammanhållningen i samhället och minskat framtidsoron. Fast eftersom nu borgerligheten lever på just rädsla, konkurrens och sönderfall är de ting den aldrig har eftersträvat. Det värsta med det är att vi nu tvingas leva med denna rädslans politik i åtminstone två år till...

Deus deceptor

Naomi Klein beskriver i sin bok "Chockdoktrinen: Katastrofkapitalismens genombrott" hur nyliberalismens anhängare använder kriser och katastrofer för att omforma samhället på ett sätt som majoriteten normalt inte skulle ha accepterat. Nu är hela det internationella finanssystemet i gungning, något som nyliberalerna sa inte skulle kunna hända om man gav "marknaden" fritt spelrum. Tvärtom vad nyliberalerna säger är det kapitalismens oreglerade girighet som orsakat krisen vi nu ser.

Jag har svårt att se hur nyliberalerna ska lyckas använda denna kris till att främja den politiska och ekonomiska modell som själv skapat krisen. Men bara för att inte jag kan se hur betyder det så klart inte att de inte kommer att försöka. Långsökta förklaringar och osannolika slutsatser är de vana vid att skapa, faktum är att de redan börjat.

Peter-Jaan Kask skriver om detta i dagens ledare på Norrländska Socialdemokraten:

"Johnny Munkhammar slår i en rapport fast att finanskrisen är "ett gigantiskt politikmisslyckande". Vad han menar är att roten till bostadskrisen i USA finns i det Bill Clinton-program som skulle ge även mindre bemedlade hushåll möjlighet att köpa hus. Och det är naturligtvis sant. Men att därför skylla krisen på politikerna är som att ge Vägverket skulden för att någon kör bil berusad."

Läs hela ledaren här!