Äntligen!

I dagens upplaga av Kommunalarbetaren säger Sven-Erik Österberg, ansvarig för partiets arbetsmarknadspolitik, att: "Vi utesluter ... inte att vi kommer att vilja skjuta på behandlingen i riksdagen av det nya EU-fördraget. Regeringen måste innan dess agera. Vi måste ha rättsligt bindande garantier för den svenska modellen."

Det är ett mycket glädjande besked! För det är nu och bara nu vi har chansen att rädda arbetets rätt i EU. Jag har varit mycket orolig över socialdemokratins tystnad och dess och LO-styrelsens märkliga tro att en hastig ratificering av Lissabonsfördraget skulle lösa alla problem. Man har fått för sig att strejkrätten i och med det nya fördraget likställs med de grundläggande friheterna, till vilka EG-domstolen hänvisade när den avgjorde Vaxholms- och Rüffertmålen. Men så är ju inte fallet.

På en direkt fråga av den vänsterpartistiske EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson om Lissabonfördragets eventuella påverkan i positiv riktning på grundläggande sociala och fackliga rättigheter svarade EU-kommissionens representant, en viss Margot Wallström, så här: "När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande."

Professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, är inne på samma linje. Till det skånska socialdemokratiska partidistriktets tidning sade han så här tidigare i vår: "Alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i [Lissabon]fördraget". Idag säger Eklund till Kommunalarbetaren: "För att få garantier som har rättslig verkan för den svenska modellen krävs att dessa skrivs in i EU-fördraget."

Således: Kommissionen, EG-domstolen och oberoende juridisk expertis skiljer på "grundläggande rättigheter", som strejkrätt, och "grundläggande friheter", som tjänsters och kapitals rörlighet. Friheterna väger tyngre. Så är det i det nuvarande fördraget och så förbli det i det kommande - om ingenting görs i fördragstexterna.

Varför vägrar Lundby-Wedin att inse detta? Varför vägrar hon ställa krav på EU? Varför vägrar hon att göra det enda som skulle kunna få EU i rätt riktning - rejäla krav på förändringar i fördragen? Och varför frånsäger hon sig den enda möjligheten att driva igenom dessa - ett ultimatum till den svenska borgerliga regeringen?

Men nu tycks åtminstone partiet vakna till liv - äntligen!