En sista vädjan till de socialdemokratiska riksdagsledamöterna

Igår kväll skickade jag ett öppet brev till samtliga socialdemokratiska riksdagsledamöter inför dagens omröstning om Lissabonfördraget. Jag hyser ingen förhoppning om att det kommer att ha någon som helst effekt, men jag kunde inte vara tyst. Jag ville försöka en sista gång. Jag ville att våra förtroendevalda skulle veta att de har professionen emot sig när det gäller tolkningen av Lissabonfördragets påverkan på arbetsrätten. Jag skrev av praktiska skäl till alla s-ledamöter, även de som hedersamt och klokt nog tidigare har reserverat sig mot den okritiska ja-linjen.

Så här löd brevet:

Jag skriver detta brev till dig i din egenskap av socialdemokratisk riksdagsledamot. Jag skriver därför att jag är allvarligt oroad över de möjliga konsekvenser din ja-röst i omröstningen om ratificeringen av Lissabonfördraget kommer att medföra. Jag skriver därför att jag är besviken över din och andra socialdemokraters hittills visade brist på vilja att sätta kraft bakom orden till försvar för arbetsrätten. För dig som inte vill läsa hela texten finns nedan en sammanfattning i punktform.

• EG-domstolen har i Lavalfallet och i flera andra arbetsrättsliga mål dömt i enlighet med rådande bestämmelser eftersom:
• fördraget, och dess grundläggande friheter, står över alla andra lagar, direktiv med rådande bestämmelser. Därav följer att:
• arbetsrätten måste säkras i själva fördraget; justeringar i direktiv och svensk lag kommer att rivas upp av EG-domstolen om de anses att de strider mot den fria rörligheten.
• Flera experter från Lunds, Uppsala och Stockholms universitet säger att Lissabonfördraget inte förstärker arbetsrätten ett enda dugg, eftersom principen om fri rörlighet väger tyngre än strejkrätten, även om den sociala stadgan görs bindande.
• EU-kommissionen, genom Margot Wallström, säger samma sak.

• EG-domstolens svenska domare, Pernilla Lindh, säger samma sak.
• Stråthutredningens karaktär har förändrats efter att det blev känt att Lissabonfördraget troligen går igenom idag. Nu kommer den istället, preliminärt, att föreslå:
• ett avskaffande av det svenska nattarbetsförbudet mot utländska företag
• att svenska fack gentemot EU-företag bara får kräva kollektivavtalets miniminivåer
• omfattande strejkförbud mot utländska företag

• Strejkrätten skulle dock fortfarande kunna säkras genom att:
• fördraget förändras så att strejrätten blev en femte grundläggande frihet, eller att:
  
• Sverige får ett explicit undantag för sin arbetsrättsliga modell (undantag på andra områden har redan givits till Storbritannien och Polen)
  

Med anledning av ovanstående ber jag och många med dig att sätta kraft bakom orden för arbetsrätten. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över dig och dina kollegor, Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis riksdagsledamöter, som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Vägra istället att ratificera Lissabonfördraget till dess att arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad och kräv om möjligt explicita undantag i fördraget för strejkrätten.

Du har makten att göra detta. Frågan är: Har du modet?

---

Nedan följer brevet i dess fullständiga omfattning:

Inför EG-domstolens beslut i Lavalmålet sade LO:s förste vice ordförande, Erland Olausson, att han betraktade det ”som näst intill uteslutet att EG-domstolen skulle avge en dom som i praktiken skulle innebära att EU bestämmer vilka fackliga stridsåtgärder som ska vara tillåtna i Sverige” (1). Han hade fel. EG-domstolen gjorde precis det. Den gjorde det därför att det var dess jobb – inte för att domarna var ”okunniga” eller att de hade tagit sig ”alldeles för stora friheter” som det ibland hette i debatten. De följde lagen och upprätthöll Nicefördraget. De förklarade, i fullständig enlighet med fördraget, att den grundläggande principen om fri rörlighet står över Nicefördragets stadga om mänskliga och sociala rättigheter.

EG-domstolens ställningstagande har efter Laval upprepats i ett flertal domar. I Vikingmålet slog domstolen fast att strejkrätten bara går före kapitalets frihet när det finns därför ”särskilda skäl”, i Rüffertmålet sade rätten att en utländsk entreprenör inte behövde följa det tyska avtalet utan sitt, för honom betydligt billigare, hemlands dito, och i Luxemburgmålet förklarade domstolen att det inte finns något grundläggande intresse i att utländska entrepenörer följer ett lands arbetsmarknadslagar och kollektivavtal.

Rätten för enskilda medlemsländer att ställa högre krav på arbetsrätt och utländska entrepenörers skyldighet att följa dessa regleras i EU:s utstationeringsdirektiv. Därmed illustrerar Luxemburgfallet ett centralt faktum: fördraget står över alla EU:s och enskilda medlemsländers andra lagar, direktiv och förordningar. Så är det skrivet, och därför agerar EG-domstolen juridiskt korrekt. Därför räcker vare sig nya eller förändrade EU-direktiv eller justeringar av svensk lagstiftning – sådana justeringar kan ändå i praktiken bara bli anpassningar.

Det har blivit allt tydligare att frågan om arbetsrätten, sedan EU-inträdet, ytterst regleras av hur EU:s fördrag är skrivet. LO:s ledning och flera socialdemokratiska politiker har länge hävdat att Lissabonfördraget ur ett arbetsrättsligt perspektiv är bättre än nuvarande Nicefördrag – genom den sociala stadga i Lissabonfördraget som beskriver strejkrätten som en ”grundläggande rättighet”. Denna uppfattning är felaktig och motsägs av ett flertal oberoende juridiska experter från såväl Lunds som Uppsalas och Stockholms universitet. Till exempel säger professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, att ”alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i [Lissabon]fördraget” (2). Även EU-kommissionen, representerad av Margot Wallström, har gjort samma bedömning. Hösten 2007 gjorde den klart att ”när det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande” (3).

I måndags publicerade tidningen Kommunaktuellt på sin webbsida en intervju med den svenska domaren i EG-domstolen, Pernilla Lindh, i vilken hon sade så här om Lissabonfördraget och den sociala stadgan: ”Det finns redan en stadga om mänskliga och sociala rättigheter i anslutning till det nuvarande Nicefördraget i EU … Skillnaden om den skrivs in i Lissabonfördraget vore att det blir svart på vitt att stadgan är bindande. Men någon skillnad i praktiken blir det alltså inte för domstolens bedömning jämfört med i dag.” (4)

Således anser såväl EU-kommissionen som Sverige främsta arbetsrättsliga experter och minst en ledamot i EG-domstolen att Lissabonfördraget, trots dess sociala stadga, inte förstärker arbetsrätten ett dugg. Fackets och ledande socialdemokraters påståenden om motsatsen blir därför mycket märklig. På vad grundar de sitt ställningstagande?

Utöver en ratificering av Lissabonfördraget vill numera facket att det upprättas ett ”socialt protokoll”, något som både flertalet europeiska arbetsmarknadsministrar och EU-kommissionen har motsatt sig. För det första kan man fråga sig varför ett protokoll plötsligt anses nödvändigt – är trots allt inte Lissabonfördraget tillräckligt bra? För det andra kan inte protokollet anses säkerställa en stark arbetsrätt. Pernilla Lindh tror inte att det skulle påverka domstolens beslut – just eftersom fördraget står över alla andra lagar, direktiv, förordningar och policies (4).

I Sverige har det talats mycket om den så kallade Stråthutredningen som skall visa hur svensk lag påverkas av EG-domstolens beslut. Efter att det blev känt att majoriteten i den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle rösta ja har udden, enligt LO-TCO:s före detta förbundsjurist Kurt Junesjö, riktats mot arbetstagarna. Nu föreslås preliminärt att nattarbetsförbudet mot utländska företag avskaffas, att svenska fack endast får kräva kollektivavtalens minimilönenivåer och ett omfattande strejkförbud när facket försöker få till stånd branschavtal mot utländska företag (5).

Än finns det dock hopp. Än har inte omröstningen hållits. Än kan förnuftet segra. Det finns ingentingen att förlora, ingenting, på att skjuta upp ratificeringen. Irland röstade nej i sin folkomröstning och Tjeckien kommer troligen inte att ratificera detta år. Det har inte de tagit skada av. Jag och många med mig dig därför att sätta kraft bakom orden för arbetsrätten. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över dig och dina kollegor, Sveriges socialdemokratiska arbetarpartis riksdagsledamöter, som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Vägra istället att ratificera Lissabonfördraget till dess att arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad och kräv om nödvändigt explicita undantag i fördraget för strejkrätten.

Du har makten att göra detta. Frågan är: Har du modet?

(1) http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EEA496CF7B9E1F64C1256FF20042F2F3

(2) http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/pd/skane/dokument/Sk%C3%A5nska%20Socialdemokraten/Nummer%201,%20mars%202008.pdf

(3) http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=996

(4) http://www.ka.se/index.cfm?c=85234

(5) http://www.fib.se/dokumentarkiv/tidningarpdf/utdrag_ur_fib_1109%5B1%5D.pdf