Regeringsduglighet lönar sig - men politiken är viktig, den med

På senare tid har socialdemokraternas tillbakagång i opinionen jämfört med vårens toppnoteringar diskuterats flitigt. Flertalet anledningar har anförts, somliga mer eller mindre fantasieggande. Jag tror att det finns i huvudsak två anledningar till att socialdemokraterna inte ligger på 45 procent i dag: 1) finanskrisen och 2) presentationen av samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet just i det ögonblick när insikten om sagda kris satte sig i folkmedvetandet. Men innan dessa anledningar diskuteras kan det vara värt att påpeka att styrkeförhållandet mellan blocken - en ledning med 8-9 procentenheter för de rödgröna - är ett normaltillstånd sett över den senaste femtonårsperioden. Det är inte dagens siffror utan värdena från åren närmaste före valet 2006, med en borgerlig ledning, och tiden hittills efter valet, med de rödgröna i topp med över femton procentenheters marginal, som är avvikande.

När en kris inte upplevs ha sin orsak inom landet stärks den sittande regeringen, särskilt om dess åtgärder mot krisen accepteras av media (i huvudsak har borgerligheten sluppit kritik för sitt agerande). Det gjorde att borgerliga väljare som under 2007 och våren-sommaren 2008 vägrat att i opinionsmätningarna uppge partipreferens på grund av missnöje med regeringen nu blev villiga att uttala sitt stöd för moderaterna, som i kraft av innehavet av såväl statsminister- som finansministerposten blev regeringens opinionsmässiga vinnare. Detta påbörjade "normaliseringen" av opinionsläget.

För den omtalade gruppen mittenväljare från medelklassen spelar den upplevda regeringsdugligheten en central roll. Jag tror inte alls att medelklassen är rädd för Lars Ohly, åtminstone inte mer än vad den fruktar ett alternativ som bedöms få mycket stora svårigheter att skapa majoritet för sin politik. Folk förstod, nogsamt upplysta av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, att Sahlin och Wetterstrand/Erikssons allians var svag parlamentariskt. Det stod klart att den antingen skulle tvingas regera på nåder av Ohly - om han alls skulle låta den komma till makten. Det var inte trovärdigt att mitt under brinnande finanskris presentera ett osäkert samarbete - ett samarbete som man visste var kontroversiellt, som man visste skulle nagelfaras utifrån regeringsdugligheten. Och konsekvensen blev att väljarna svek. Det hela var en önskedröm för den borgerliga regeringen. I ett nafs slapp den kritiken för sin orättfärdiga och okloka politik som visserligen inte skapat krisen men väl kommer att fördjupa den. En diskussion som borde ha handlat om det ekonomiska systemet, om de stora frågorna, blev till en sandelådedebatt om vem som skulle och vem som ville, eller inte ville, leka med vem. Regeringen försatt under 2007 chansen att bygga Sverige starkt inför framtiden men oppositionen försatt sin chans att under 2008 demonstrera detta.

Därför var presentationen av trepartisamarbetet den 8 december en sen men välkommen nyhet. Med ens fanns det ett trovärdigt vänsteralternativ i svensk politik. I samband med detta har också opinionen stabiliserat sig, vilket bland andra dagens mätning från Novus opinion visar. Det är bra, för Sverige behöver en ny regering. Olof Ruins varning, att sverigedemokraterna kommer att tjäna på en cementerad blockpolitik, har sina förtjänster men ännu stora brister. För det människor tröttnar på är sandlådelekar och det folk bryr sig om är hur pensionerna skall tryggas och jobben räddas. Klarar de tre rödgröna partierna att leverera svar på dessa frågor så klarar de också att vinna val. Förtroendet är skakat och många manliga LO-medlemmar har lämnat för sverigedemokraterna, men det har mycket litet att göra med samarbete specifika partier emellan. För politiken räknas också - särskilt för de grupper i samhället som på grund av rådande liberala ekonomiska system är beroende av just politik. Om nu Olof Ruin tror att blocksamarbete per automatik leder till framgångar för högerextrema kanske han borde vända blicken utåt, från Sverige och se på Danmark, Tyskland, Österrike, Belgien och Nederländerna. Där har eller har man haft ont om blockpolitik men desto mer av rasister i parlamenten. Enligt Ruin borde det förhållandet vara en paradox - rimligen är det snarare tvärtom.

Således: visst fordras trovärdighet i regeringsfrågan, men en hel del av den trovärdigheten kommer av vilken politik man aviserar att föra.

Alla skulle vi alltså den vägen vandra

Så kommer då till sist Opinionsundersökningen. Den som visar att skillnaden mellan blocken minskar, att Sverigedemokraterna (1) har stabiliserats över fyra procentsstrecket och att partiet hämtar sitt starkaste stöd hos (unga och manliga) LO-medlemmar - den mätning som visar att också vi i Sverige, likt Norge och Danmark, drabbats ovh troligen kommer att få leva med främlingsfientlighetens fula tryne.

Men jag är inte förvånad. Den här utvecklingen har jag och många med mig varnat för. Vi har känt den komma. Den är väntad i ett politiskt läge där arbetarnas alternativ inte är väsensskild från den klassiska borgerlighetens och när arbetaroppositionen vägrar att ta strid med alla till buds stående medel för en modell som både värnar goda arbetsvillkor och stoppar att arbetare ställs mot arbetare. Det spelar ingen roll att unga arbetarklasskvinnor i genomsnitt har fått det ännu sämre än männen (men trots det inte röstar på rasistiska partier), det spelar ingen roll att utlandsfödda i genomsnitt oftare drabbas av arbetslöshet och social utslagning, det spelar ingen roll att alla fakta motbevisar de främlingsfientligas neadertalspropaganda. För så länge inte förtroendet är arbetarrörelsens, så länge den inte på allvar visar att den står på de vanliga människornas sida, så länge den upplevs som en politisk elit som hellre fraterniserar med Svenskt näringsliv om att kratta manegen för alla dessa ENTREPENÖRER än att kräva strukturella åtgärder mot arbetslöshet och hellre gullar med Wallström i Bryssel än att ta parti för byggettan i Stockholm som krävde sin och de lettiska arbetarnas rätt - så länge kommer också Sverige att gå i fel riktning.

Det brukar heta att ett förtroende förloras snabbt men återfås mycket långsamt. Det ligger mycket i det. Det finns inte längre en dag att förlora, särskilt inte om man heter Sahlin och vill bli statsminister 2010 i en riksdag utan rasistiska högerpartier.

(1) Från och med nu kommer jag att skriva partiers namn med stor begynnelsebokstav eftersom det skrivsättet är sedan tidigare år det rekommenderade. Se språkrådets hemsida. Jag gör det dock under protest - för visst ser det vansinnigt fult och barnsligt ut?!

Borgarnas guldregn över de rika har förvärrat krisen

Borgerlighetens guldregn över Sveriges rika gör att den ekonomiska krisen blir värre än vad den hade behövt vara. Ty när ekonomiskt starka grupper får mer pengar går dessa inte i lika hög utsträckning inte till konsumtion (av vare sig tjänster eller varor) som om man antingen hade satsat på att förstärka personalen inom välfärden eller på att förbättra för ekonomiskt svaga grupper; få studenter och fattigpensionärer hade med ökade studiemedel respektive pensioner börjat pensionspara eller investera i snart kraschande aktier. Genom att behålla pengarna inom välfärden eller omfördela dem till de fattiga hade fler jobb skapats eller nu kunnat behållas. Strukturella förstärkningar inom utbildnings- och forskningsväsendet hade kunnat göras. Nödvändiga restaureringar, renoveringar och miljöförbättringar hade kunnat genomföras i många bostadsområden. De sociala försäkringarna hade kunnat återupprättas så att alla fler, både uppåt och nedåt i inkomstligan, hade fått ett fullgott skydd. Det hade ökat sammanhållningen i samhället och minskat framtidsoron. Fast eftersom nu borgerligheten lever på just rädsla, konkurrens och sönderfall är de ting den aldrig har eftersträvat. Det värsta med det är att vi nu tvingas leva med denna rädslans politik i åtminstone två år till...

Borgarna bjuder fattiga på besk medicin

Ständigt detta Vårdval Stockholm
Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting har visat att sex (offentliga) mödravårdscentraler har stängt i huvudstadsregionens fattiga områden medan nio (privata) har öppnats i mer välbeställda delar. Det är allvarligt, dels utifrån rättvise- och jämlikhetsperspektivet och dels ur kvalitetssynpunkt. För det är just i socioekonomiskt svaga stadsdelar som mammorna är svåra att nå. Där är tillgängligheten särskilt viktig.

Detta bekymrar nu inte moderaten Marie Ljungberg Schött, ledamot i hälso- och sjukvårdsnämnden. Hon tror att vårdföretagen etablerar sig där behoven är som störst. Om det nu är sant så hade jag inrättat ett bolag för sunt förnuft - i Ljungberg Schötts hjärna. För ett ställe med större behov av den varan har jag svårt att tänka mig.

Läs hela artikeln i Dagens medicin här.

Fattiga förlorar på lika läkemedelspeng
Kalmar läns landsting har, som många andra landsting, en decentraliserad läkemedelsbudget. Varje vårdcentral måste själva betala de läkemedel som skrivs ut. Pengarna måste tas från den summa vårdcentralen totalt får att röra sig med och behövs mer pengar till mediciner tvingas vårdcentralen spara in på annat.

En annan likhet med många andra landsting är att Kalmar i fördelningen av resurser till primärvården endast tar hänsyn till invånarantalet samt ålders- och könsfördelningen. Detta trots att det är välkänt att sjukligheten och läkemedelskonsumtionen i grupper och områden med låg socioekonomisk status är högre än bland medel- och överklassen. Nu har Birgitta Semark, sjuksköterska och forskare vid Högskolan i Kalmar, visat att denna lika läkemedelspeng leder till att vårdcentraler i fattiga områden går back medan deras motsvarigheter i rika områden går plus. Nedan finns de kalla siffrorna för de patienter som fick läkemedel. (Jag passar redan nu på att be om ursäkt för den grafiskt sett inte alltför tilltalande framställningen.)

Vårdcentral i mest utsatta områden respektive vårdcentral i mest välmående områden

Ersättning/patient i åldern 45-64 år: 773 kr respektive 778 kr
Faktisk läkemedelskostnad: 1 043 kr respektive 601 kr
Resultat per patient: - 270 kr respektive +177 kr
Ersättningsprocent av faktisk kostnad: 74 % respektive 129 %
Resultat per patient 65 år och äldre: -751 kr respektive + 320 kr

Och så frågar man sig varför vårdcentraler i utsatta områden är kritiska till vårdval och varför privatläkare (för de är vanligare där) i rika stadsdelar gillar det... De förstnämnda har väntat länge nog på viktning för socioekonomiska faktorer!

Artikeln som detta inlägg är grundat på finns i pappersupplagan av Dagens medicin, nr 47/08.

Angående översättarstödet

Jag är glad att kulturpolitik fått en så pass stor roll i media som det ändå fått på senare tid… Jag antar att jag också borde vara glad för att alla verkar tro att det är på grund av den nya regeringen som det ekonomiska stödet till översättning av svensk litteratur till andra språk dragits in. Men nej, jag berättar för alla som kommenterar detta, att det verkar som om det var vårt fel – staten har inte finansierat detta sedan 2005, alltså då regeringen var [någorlunda] röd. Svenska Institutet har sedan dess försökt skrapa ihop pengar till detta stöd så gott det går, men nu går det inte längre. Folk är arga och skyller nu på den moderata kulturministern och på Svenska Institutets chef. Som faktiskt är oskyldiga bägge två

För anledningen till att denna reaktionära reform genomfördes är vi. Det är på grund av Socialdemokraternas totalt borttappade förnuft vad gäller kultur, som detta alltså har skett från början. Adelsohn Liljeroth har som tur är lite mer vett i denna fråga än i många andra, och säger sig nu jobba på att hitta ett nytt sätt att finansiera dessa översättningar (vi får hoppas att det är sant)

Varför är då översättarstödet viktigt? Jo – för att kultur är viktigt, och litteratur är viktigt. Vi behöver kultur för att demokratin ska fungera (någorlunda i alla fall – eller kanske hade den fungerat bättre om vi hade ett mer levande kulturliv i det här jäkla landet) och för att hålla debatten igång. Genom att översätta den svenska litteraturen till andra språk, får vi motta andra kulturers reflektioner över den verklighet och den kultur som vi lever i – detta är sunt då det kan hjälpa oss att få en mer nyanserad inblick i våra egna liv och i vårt eget system.

Sedan har vi ju givetvis mer uppenbara, kapitalistiska skäl till varför översättarstödet är bra – genom att se till att våra författare blir översatta till andra språk, så kommer deras författarskap förhoppningsvis att bli uppmärksammade i andra länder och då kanske bli fortsatt översatta till andra språk (av andra skäl än översättarstödet). Då får våra svenska författare lättare att klara sig, rent ekonomiskt…

Visst, gratis inträde till museer var en riktig toppenreform – men gratis museer kan inte utgöra en hel kulturpolitik. Socialdemokraterna måste skärpa sig på den här punkten, och jag hoppas på att kunna dra mitt strå till stacken. Hjälp till ni också!

Bubblan spricker

Moderata samlingspartiet fick ifjol för sig att det är ett arbetarparti. Med löften om 1 000 kronor mer i månaden, om att de arbetslösa skulle få jobb och om riktade skattesänkningar till dem med låga och normala inkomster gjorde man också sitt bästa för att slå i väljarna samma sak.

Vi studenter, de arbetslösa och de med låga inkomster synade bluffen - vi valde bort moderaterna. För vi insåg konsekvenserna av försämringarna i A-kassan, avskaffandet av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Vi visste vad som väntade: ett gigantiskt pengaregn till de redan rika. Men vi kunde inte riktigt inbilla oss att det riktigt hur dåligt det skulle bli. Och inte är det mycket till tröst att högern nog inte kunde inbilla sig hur illa väljarna skulle tycka om deras politik.

Väljarnas motvilja hindrar dock inte finansminister Anders Borg (m) från att ihärdigt ljuga i TV om skattepolitikens inriktning. Han fortsätter bluffa, trots att bubblan har spruckit.

Men det finns något som inte ens en moderat finansminister kan undkomma: Riksdagens utredningstjänst. De har nu på uppdrag av miljöpartiet kontrollerat de fördelningspolitiska konsekvenserna av högerns politik. Resultatet (som även hittas här) är skrämmande.

- Den rikaste femtedelen av befolkningen, den som tjänar mer än 28 000 kronor i månaden, får nästan hälften av de totala skattesänkningarna. De är den enda grupp som får den där tusenlappen mer i månaden.

- Personer med en månadsinkomst på mellan 15 000 och 21 000 får ca 300 och 500 kronor, motsvarande en femtedel av de totala skattesänkningarna.

- Den femtedel av befolkningen som har lägst inkomster (mindre än 9900 kronor i månaden) får dela på en tjugondel av skattesänkningarna, motsvarande en knapp hundralapp i månaden.

Detta är naturligtvis orättvist så det förslår. Men inte nog med det, för från detta skall dras avgiftshöjningarna i A-kassan och i trafikförsäkringen. Dessa försämringar drabbar människor i alla inkomstgrupper, men innebär självfallet att den som fått minst har minst att betala dem med. Det blir således inte mycket kvar i plånboken för de allra flesta, fast desto mer till de allra rikaste. Så var det med den arbetarepolitiken. Och, så här i vårtider, visst gör det ont när knoppar brister - men det är mycket värre när borgerliga skattebubblor spricker!

Nu ska de rika behöva betala mindre

"Folk med dyra villor blir vinnare på förslaget." skriver Sydsvenskan idag om "alliansen"s nya initiativ med fastighetsskatten. Fastighetsskatten ska avskaffas och istället kommer en ny kommunal avgift införas. Surprise, surprise - borgarna genomför reformer som gynnar de redan välbärgade. Bor man i Limhamn kommer skatten att minska betydligt, medans de som bor i Perstorp inte kommer att tjäna en krona.

Experter varnar för att detta kommer att innebära att huspriserna kommer att stiga ännu mer och det blir alltså ännu svårare för den vanliga människan att från början investera i ett hus. Bosatäder blkir dyrare att införskaffa och inga nya hyresrätter byggs. Wow.