Mest höginkomsttagare som använder RUT

Flera media rapporterar i dag att allt fler använder RUT-avdraget. Det är lätt att tro när man läser de aktuella artiklarna att var och varannan nu har hemhjälp, men faktum är att andelen hushåll som gjort RUT-avdraget år 2009 var blygsamma 3,5 procent.

Användningen av RUT-avdraget skiljer sig markant mellan olika hushållstyper och inkomstklasser. I gruppen sammanboende med barn under 18 år och med de 25 procent högsta inkomsterna utnyttjade 15,8 procent skattereduktionen. Det ska jämföras med 1,6 procent bland den fjärdedel i samma hushållstyp som hade lägst inkomster. I gruppen ensamstående med barn under 18 år var användningen hos den fjärdedel som tjänade mest 5,4 procent mot bara 0,6 procent bland den fjärdedel med de lägsta inkomsterna. Åldersmässigt är det framför allt äldre som använder sig av RUT, men också bland dem över 85 år, i vilken grupp RUT-avdraget är vanligast, är andelen som fått skattereduktion bara drygt 5 procent.

Av den totala skattereduktionen för hushållsnära tjänster, 750 miljoner kronor, gick 64 procent till den fjärdedel av hushållen som hade högst inkomster och bara 7 procent till den fjärdedel av hushållen med de lägsta inkomsterna. Medianbeloppet för skattereduktionen var drygt 2 000 kronor, vilket är ungefär lika mycket som inkomstskatten sänkts de senaste åren för den som tjänar 30 000 kronor i månaden och därmed tillhör de 25 procent som har högst inkomster.

Med tanke på personalbristen runt om i vården, tåg som inte går eller kommer fram flera timmar för sent och den ökande barnfattigdomen måste man fråga sig: Är det värt att lägga skattepengar på RUT? Vore det inte rimligare att låta dem som redan fått skattesänkningar med flera tusen kronor i månaden använda dessa pengar för sin städning eller barnpassning?

Ja, vore det inte bättre att i stället för att med skattepengar bygga upp en ny låglönemarknad med otrygga villkor använda våra gemensamma resurser till sådant som bygger Sverige starkt och minskar klyftorna människor emellan?

Källor:
SCB:s Välfärd 2011:1 http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2011K01_TI_02_A05TI1101.pdf

Egna beräkningar

LO-ekonomerna om jobbskatteavdraget

För första (?) gången utvärderas nu det av högerregeringen införda jobbskatteavdraget. I en rapport av LO-ekonomerna behandlas systematiskt effekterna av skattesänkningarna som hittills uppgår till ca 50 miljarder kronor. Slutsatsen är dyster.

Visserligen, säger LO-ekonomerna, bidrar avdraget till fler jobb men anmärkningsvärt få i förhållande till omfattningen av det. Detta, tillsammans med det faktum att de högst avlönade i en del fall kan väntas gå ned i arbetstid på grund av skattesänkningarna på höga inkomster och fastigheter, gör att reformen bara betalar sig till 70 procent. Resten, drygt 15 miljarder kronor, måste betalas med försämringar för sjuka och arbetslösa. Sjukersättningar, a-kassa, pensioner och studiebidrag är alla inkomster vars värde därmed urholkas. Stora grupper halkar efter och klyftorna växer utan att "kakan växer". Det blir inte mer pengar till välfärden som moderaterna har hävdat.

Varför ter sig då inte verkligheten som moderaterna vill ha den? Den främsta anledningen är att den förra skattepolitiken, socialdemokraternas, inte alls hämmade arbetskraftsutbudet. Högern ansåg att stora skattesänkningar skulle medföra att folk skulle jobba mer. Det var kungstanken med jobbskatteavdraget - en idé som nu måste stryka på foten. För jobbskatteavdraget gör inte att folk att arbetar mer (jämför ovan) och bara en liten andel av dem som saknade arbete, de frivilligt arbetlösa, går in på arbetsmarknaden på grund av avdraget. Denna grupp består av personer som inte lever på vare sig socialförsäkringar eller pensioner - till exempel hemmafruar.

Förutom ökade klyftor och nedskärningar i välfärden (med minskad trygghet och alla dess konsekvenser) innebär jobbskatteavdraget att incitamenten för utbildning och kompetensutveckling minskar, framförallt för dem med låga inkomster. Det är mycket allvarligt. Det krävs inte någon examen i ekonomi för att förstå att för Sveriges del handlar en god och hållbar ekonomisk utveckling, nya jobb och en god välfärd inte om en återgång till fler underbetalda arbeten som inte kräver vare sig yrkes- eller högskoleutbildning.

Högern har schabblat bort högkonjunkturen. Den tog inte chansen att bygga Sverige starkt. Vi behöver därför, mer än på mycket länge, en regering som satsar där det behövs - på utbildning, på punktinsatser för grupper som hamnat i kläm, på en sund finanspolitik, på fler jobb i välfärden, på grön teknik. Vi behöver en socialdemokratisk regering.