Under den fria prissättningens ok

Sedan 1999 är prissättningen för tandvård fri. Tanken var att det skulle minska kostnaderna för patienterna. Tanken var fel. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen borde skämmas - åtminstone för att den vägrade att åtgärda misstaget genom en återreglering.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag här på bloggen om hur privattandläkare tjänar grova pengar på sitt yrke; i ett SVT-reportage tillfrågades privattandläkaren Mats Bernhold, som varje år plockade ut två miljoner kronor i aktieutdelning från sitt bolag, varför han inte kunde tänka sig att sänka priserna. Svaret blev: "Jag tycker inte det. Då får vi ju ännu fler patienter." Som om det vore fel. Som om inte de där två miljonerna skulle räcka för både en tandläkares och en tandsköterskas årslön.

Igår redovisade SvD en granskning av tandsvårdspriserna hos folktandvården runt om i landet. Skillnaderna är groteska. För helkäksimplantat är referenspriset 15 907 kronor - ändå är samma ingrepp 12 000 kronor dyrare i Stockholms län och kostar hela 40 166 kronor på Gotland. Privattandläkarnas prissättning är betydligt svårare att granska, men i snitt ligger de, enligt Praktikertjänst, tio procent högre än Folktandvårdens. Fast också där finns stora skillnader.

Att tandvård har skiljts från annan vård är djupt olyckligt - och obegripligt. Så som tandvården fungerar, oreglerad, konkurrensutsatt, med patienter som snarare är konsumenter, så förlorar hela samhället på den. Det blir särskilt dyrt för vårdtagaren men guld i mun för utföraren. Men så här får det helt enkelt inte gå till. Det är dags att frigöra oss från den fria prissättningens ok. Det är dags att införliva tandvården i den allmänna sjukförsäkringen. Att göra det skulle kosta ungefär 20 miljarder kronor - mindre än hälften av den summa högerregeringen har sänkt skatten med för de allra rikaste.

Så kom inte, Reinfeldt och Hägglund, och säg att vi inte har råd...