Guld i mun

Jag är förespråkare av principen att verksamheter som är centrala för samhället och/eller som alla människor åtminstone någon gång i livet är i behov av skall ägas och drivas i gemensam regi, utan vinstsyften. Jag är övertygad om att det är såväl kvalitetsmässigt som samhällsekonomiskt klokt (se ett tidigare blogginlägg). För hur det riskerar att gå om man marknadsanpassar och privatiserar välfärdssektorn är tandvården ett bra, eller snarare avskräckande, exempel på. SVT rapporterade för någon dag sedan att privattandläkare tjänar storkovan. Sedan avregleringen har nämligen priserna skjutit i höjden, och privat tandläkeri är idag i genomsnitt mer lönsamt än det övriga näringslivet!

Med denna kunskap i bakhuvudet skulle man ju kunna tänka sig en och en annan prissänkning, som en ödmjukhetsgest om inte annat. Men icke. "Jag tycker inte det, då får vi ju ännu mer patienter. Vi klarar inte av det", säger tandläkaren Mats Bernhold i Helsingborg som själv plockade ut två miljoner i aktieutdelning ifjol.

Jag vet inte om den där Mats är en riktig girigbuk eller bara lätt dum i huvudet - troligen handlar det om en kombination. För de där pengarna skulle han ju kunna anställa en tandläkare och en tandhygienist. Och fler patienter skulle få vård. För inte menar väl privattandläkarna att folk springer till dem i onödan?

Kanske vore det en trots allt en idé att sluta stoppa ännu fler miljarder skattekronor i privata fickor och istället införliva tandvården i den allmänna sjukförsäkring och utbilda fler tandläkare så att alla patienter, oavsett plånbokstjocklek, kan få en bra vård till låg kostnad. Jag bara frågar...

Att leva över sina tillgångar

TV3 har ett intressant program, "Lyxfällan". Jag har nu sett två avsnitt. Båda har handlat om egna företagare med respektive som har totalt noll koll på papprena och skatteskulder på hundratusentals kronor. De summor de spenderar på ren lyxkonsumtion utan att ens veta om de har pengar till det är makalösa. Dessutom har de inte gjort någon åtskillnad mellan sin privata ekonomi och företaget. Det brukar i den Svenska debatten talas om att det är för svårt att starta och driva eget. Frågan man kanske måste ställa sig efter sett detta är om det är alldeles för lätt. Människor med noll koll på ekonomi tillåts försätta sig i ekonomisk ruin med personlig konkurs som följd. Dessutom råkar ju även leverantörer och kunder i kläm om företaget går "belly up".

Kalla mig tråkig och grå, men jag är bekymrad över trenden i samhället. Självförverkligande och sökande efter lycka är något jag är helt för, men jag tror inte att männsikor kan köpa sig den sinnesstämningen. Pengar underlättar stort, visst, att säga annat vore att förolämpa alla de som måste vända på varje krona för att få det att gå ihop. På detta område är jag ändå konservativ, jag vill inte se en utveckling i samhället där allt börjar handla om att shoppa till max och solidariteten männsikor emellan försvinner. Ett samhälle där folk gärna låter de sociala skyddsnäten försvinna så länge det gör att de kan köpa ytterligare en kapitalvara och därmed stilla köpsuget för en vecka fram tills nyhetens behag förevinner. Ett samhälle som handlar om "me" snarare än "we".

Det vidriga hatet

År 2007 borde inte lynchmobbar få existera någonstans i världen. Ändå sker det öppet, och igår i Moskva tydligen med den ryska polisens goda minne. Åtminstone är det för mig obegripligt hur annars flera hundra kravallpoliser kan"misslyckas" med att stoppa ett gäng barbariska högerextremister och religiösa fanatiker som fått den perversa idén att det är OK att slå ned andra människor på grund av deras sexuella läggning. (Vidare läsning kan fås här och här.)

Ryssland har anträtt en farlig väg, både för sina egna medborgare och för omvärlden. Klyftorna växer i snabbt takt, den politiska demokratin har kringskurits rejält och rättsväsendet är uppenbarligen allt annat än att lita på. Men kampviljan finns. "Vi ger inte upp förrän de ger oss våra rättigheter", förklarar Aleksej för Svenska Dagbladet. Europas och Sveriges ledare borde säga exakt samma sak. Det är tid att agera för jämlikhet - nu!

PS För övrigt är jag innerligt trött på talet om tolerans i fråga om HBT-personer. Det ordet signalerar ett ovanifrånperspektiv - det befäster tydligt en över- och underordning. Och det är inte svårt att räkna ut vem som hamnar överst respekt underst i denna. Menar man allvar med alla människors lika värde och rätt är det respekt och inget annat man skall tala om! DS

Demokrati i form av mediesatsing?

I maj och juni månar lägger Lunds kommun upp sina fullmäktigesammanträden som web-tv på prov. Förhoppningen är att detta ska besökas av många, för att fler ska kunna ta del av vad som händer i kommunpolitiken. Sammanträdena är upplagda ärende för ärende, så man kan välja att titta enbart på de ärenden som intresserar en.

Om någon är intresserad, så stod jag själv på torsdagens möte och stakade mig - nervös som jag ver för att ansvara för en fråga - i debatten om höjningen av kulturskolans taxor. (Och have mercy, är ni snälla; jag har mycket lite erfarenhet av Fullmäktiges talarstol än aå länge...)

telefonblogg fr kommunfullmäktige

agneta lindeskog fr kd uppmanar unga i lund att sätta upp en lapp på ica, så ska de se att de snart får klippa nåns gräsmatta. På riktigt alltså. (angående färre kommunala praktikplatser i sommar)

Överflödets tidsålder

Jag har fått upp ögonen för en bok av Brink Lindsey, "The Age of Abundance". Jag har inte hunnit läsa den än men den hamnar definitivt på min "att läsa"-lista. I boken driver författaren tesen att de förändrigar som skett inom det ekonomiska och sociala området de senaste decennierna beror på att människor i den utvecklade världen inte längre behöver ägna varje vaken stund åt att ordna med mat, husrum eller kläder. Efter andra världskriget uppstod för första gången samhällen där en majoritet av invånarna inte var fattiga. Då de inte längre behövde oroa sig för om de skulle svälta nästa månad kunde de istället fokusera på annat och detta gav grogrund för medborgarrättsrörelsen, feminismen, gayrörelsen, miljörörelsen och den sexuella frigörelsen etc. Allt detta tog fart då babyboom-generationen blev vuxna, den första generation som inte präglats av fattigdom.

Det Lindsey talar om är väl inte direkt någon ny insikt, marxister har i alla år talat om bas och överbyggnad, den ekonomiska basen präglar den sociala överbyggnaden. En sak som Lindsey sa i en intervju där han marknadsför boken fångade dock mitt intresse. 60- och 70-talens sociala frigörelse la även grunden för den entreprenörsanda som i sin tur lett till kapitalismen. Högern har alltid gillat den ekonomiska frigörelse välståndet fört med sig men hatat de sociala konsekvenserna. Vänstern har alltid gillat de sociala reformerna men hatat de ekonimiska konsekvenserna med utsugning och sociala klyftor. För att använda Lindseys liknelse har vänstern alltid ätit frukterna av kapitalismen men fördömt kapitalismen i sig medan högern hyllat kapitalismen men varnat för att dess frukter är giftiga.

Visst är det en intressant tanke att avskaffandet av förtryckande strukturer i samhället och införandet av nyliberal kapitalism är två sidor av samma mynt och att det är ironiskt att både vänster och höger förespråkar den ena sidan utan att vilja ha den andra. Högern vill t.ex. inte ha miljömedvetande som stör affärerna medan vänstern inte vill ha kapitalismens sociala konsekvenser. Jag håller dock inte med om att den logiska lösningen är att ta nån sorts mittenväg och det gör uppenbarligen inte den svenska högern heller då de nu försöker riva upp så många sociala skyddsnät de kan under sin tid vid makten.

Precis som högern ogenerat strävar efter sitt drömsamhälle där den starke inte ska betungas med solidaritet för den svage måste vi inom vänsterblocket sträva mot vår vision. Ok att kapitalismen lett till framsteg gentemot tidigare ekonomiska system, det kan även en marxist erkänna. En socialist kan dock aldrig ens komma på tanken att stoppa samhällets utveckling där. Nu när vi har skapat ett välstånd måste vi gå vidare och fördela detta på ett rättvist sätt!

Busfrön på månpocket

Månpocket har tagit initiativ till ett nytt, lite busigare sätt att marknadsföra. Du kan nu skicka en busringning av Camilla Läckberg till en kompis telefon. Läs mer om detta här.

Gröna gräsrötter regerar!

Den som har läst den här bloggen då och då vet att jag skrivit om ett samarbete mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Personligen är jag i grund och botten positivt inställd till ett sådant, och i flera frågor anser jag att vänstern och miljöpartiet har den bättre politiken.

Miljöpartiets ambivalens mellan (social)liberalism och grön politik skiftande i rött - det gäller privata skolor, statligt ägande och i viss mån arbetsmarknadspolitik - är dock en källa till irritation. Det är inte ovanligt att stöta på miljöpartistiska väljare som inte känner till sitt partis hållning i dessa frågor. När de konfronteras med verkligheten ställer sig många frågande till varför - de har röstat på ett alternativ som de uppfattat står tydligt till vänster. Många minns också med fasa regeringsförhandlingarna efter 2002 års val när de gröna ville styra med kristdemokrater. Miljöpartiets obegripliga stöd för Mats Odells utförsäljningar av statliga bolag har också upprört.

Mot bakgrund av detta är utfallet av miljöpartiets kongress glädjande. Beslutet att stå fritt mellan blocken är ett naturligt genomslag för en gammal symbolfråga. Desto viktigare är att ombuden körde över partiledningen i frågan om de statliga företagen. Partiet kovänder nu och skall motarbeta privatiseringar av dessa! Bra är också att ombuden valde att skärpa klimatkraven.

Slutsatsen blir en ovation till de grönas gräsrötter och samtidigt en uppmaning med eftertryck till mitt partis ledning: Lär er av miljöpartiet om interndemokrati. Det kan de mycket bättre än ni!

TYST MIN MUN SÅ FÅR DU SOCKER

Styrelsen i Lunds energi bestod fram till alldeles nyligen av 17 män och en kvinna. Britt-Marie Lundqvist, s, var fram till i tisdags den enda folkvalda kvinnan. Då valde hon att avgå efter att i måndagens Sydsvenskan ha kallat sina manliga kollegor för ”dinosauriegubbar” och företaget för en ”dinosaurieorganisation”.
Reaktionerna har varit blandade. Från de egna leden hörs positiva röster medan exempelvis Christer Wallström, fp, via e-post bad Britt-Marie Lundqvist att be om ursäkt eller avgå. Reaktionerna på uttalandet visar på en insiktslöshet om det rådande kvinnoförtrycket som i det närmaste når sin höjdpunkt i kommentaren i Sydsvenskan om att ” det hade blivit ett fasligt liv om en man hade kallat en kvinna något liknande” .
På detta kommer vi troligen aldrig få svar. Inte inom en snar framtid i alla fall. Med tanke på hur könsfördelningen i bolagsstyrelserna ser ut runt om i landet är sannolikheten för att motsvarande situation skulle inträffa för en man obefintlig. Nu tycker herr Wallström att det ä tråkigt att hon lämnar sin post. ” Det behövs kvinnor i alla styrelser och nämnder” säger Wallström med brasklappen att det dock inte är så bra för arbetsklimatet om hon har den uppfattningen om att de är dinosauriegubbar. Än en gång visar han på sin närmast totala insiktslöshet. Trots att diskussionerna har pågått i flera dagar, både i lokalmedia och nu även i rikspress, har han inte tagit sig tid att fundera över roten till uttalandet. Problemet är inte att hon kallar dem för dinosauriegubbar. Problemet ligger i varför hon gör det.
Den patriarkala strukturen som finns, inte bara i styrelsen för lunds energi, utan i alla samhällets delar. Värderingar och normer som formar vårt sätt att leva och verka både privat och politiskt. Normer och värderingar som resulterar i orättvisor och ger kvinnor mindre utrymme och makt. Herr Wallström tycker att det hade varit bättre om hon hade bett om ursäkt och stannat kvar enligt devisen, ”tyst min mun så får du socker”.

Jag tycker att uttalandet hon har gjort är något av det bästa jag har hört på länge i svensk politik. Det är på tiden att någon vågar säga som det är. Jag tycker i och för sig att det är synd att Britt-Marie lämnar styrelsen för lunds energi. Svensk politik behöver nämligen starka politiker som vågar säga vad de tycker och tänker.

Sverigedemokrater

Sverigedemokraternas ordförande Jimmy Åkesson sitter i Aktuellt och säger att asylrätten är en av de viktigaste mänskliga rättigheterna och att folk som behöver skydd ska ha möjlighet att få det. Samtidigt anser han att asylsökande som saknar handlingar som styrker deras identitet och ursprung ska avvisas utan att deras ärende ens behandlas. Precis som om människor som behöver skydd från regimen i sitt eget land bara kan promenera in hos landets myndigheter och få alla handlingar och tillstånd som krävs. Sverigedomokraterna vill även att personer med vissa typer av åsikter ska nekas medborgarskap. Då kan de ju börja med att avsäga sig sina egna medborgarskap, åsiktsfrihet och yttrandefrihet är ju bland det viktigaste som finns i en demokrati.

Sluta dalta med socialliberalismen!

Det tycks som om socialdemokrater runt om i landet har fått socialliberalismen på hjärnan. Överallt – i artiklar i Aktuellt i politiken, i debattsoffor och nu till och med i Efter Arbetet – talas det om den förlorade socialliberalismen. Närmast förorättade utspel om hur folkpartiet har sålt sin själ duggar tätt, och i den ena vildare förhoppningen efter den andra efterlyses en folkpartiledare som skall göra sig kvitt den nuvarande batongliberalismen och föra sitt parti mot mitten igen.

Nog har väl även jag sagt att jag aldrig trodde att den dagen skulle komma då jag saknade Bengt Westerberg, men någon måtta får det väl ändå vara. Socialliberalismen har vi aldrig förespråkat. Det är inte vår ideologi, precis som Julia påpekade efter att ha lyssnat till Pär Nuders förstamajtal i Malmö. Naturligtvis tycker jag mindre illa om mitten än om högern, men jag tänker inte ställa upp i en klagokör för det. Och jag kan inte låta bli att förundras över hur personer som i vanliga fall brukar ha mycket litet till övers för 1970-talet plötsligt får något gråtmilt i ögonen när de talar om folkpartiets och socialdemokratins samverkan. Tala om bakåtsträvande och traditionalism!

Låt oss istället förhålla oss till verkligheten och samtiden. Jag tror inte att någon säger emot en sannolikhetskalkyl som ger utfallet att det är extremt otroligt att folkpartiet lämnar den nuvarande regeringen. Det är klart att det vore roligt och bra, men inte för att det skulle öppna möjligheten för ett s-fp-samarbete, utan för att det troligen skulle bereda väg för en socialdemokratisk regering i samverkan eller med deltagande av vänstern och miljöpartiet. När allt kommer omkring finns det ju en viktig och naturlig anledning till blockpolitik – långtgående åsiktsskillnader!

--------------------------------------------------------------------------------------

Jag tror inte att jag är ensam i partiet om att tycka såhär. Morgan Johansson hade på första maj i år talat länge och väl inför Lunds socialdemokrater och fått hjärtliga applåder efter varje ämne. Stämningen var varm. I ett försök (?) att höja temperaturen ytterligare började Morgan tala sig varm för socialliberalismen och blocköverskridande samarbete. Men det hjälpte inte hur mycket han än eldade på – i lokalen rådde med ens isande tystnad...

Inte ens barnkulturen får vara ifred - snart är Big Brother allt vi har

”Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att bara bli större och större, utan vi ska lägga oss på en realistisk nivå och hålla oss där. Låt oss i stället öka kvalitén i det utbud vi ger!” skriver Göran Bexell.

Den här lilla textsnutten kan vi hitta i dagens Sydsvenskan. Och för att öka kvaliteten riktigt mycket, ska de nu lägga ner ämnet barnlitteratur. För nedläggning och kvalitetsökning är ju precis samma sak... eller?

De skär ner på humaniora alltmer; slutar ge resurser till de ämnen som öppnar upp för en dialog och förståelse för andra människor - såväl språklig som kulturell. Det konstiga här är att just barnkultur är ju någonting som de flesta faktiskt är överens om att vi ska satsa på. I sammanhang med Kultur- och Fritidsnämnden har jag hört flera politiker klaga på att man ger resurser till kultur för vuxna, och tycker att man istället ska lägga vartenda öre åt barnen. Även om jag kanske inte riktigt håller med om denna syn (mer om det någon annan gång), så verkar alla vara överens: barnkultur är viktigt. Att då lägga ner den utbildning som faktiskt kan ge exempelvis blivande bibliotikarier den kompetens som krävs för att kunna tillgodogöra det behov som finns inom skolbibliotek och annat, det är ju helt förryckt!

Jag är så jävla trött på att man skär ner på humaniora, att man inte ser vikten av det. När man nu börjar skära ner på även de delar av kulturen som alla har enats om är viktig, så försvinner mitt hopp alltmer. Jag borde nog flytta till Danmark. Eller USA. Där har man insett att humanistisk forskning är nåt att ha.

Att hälsa eller inte hälsa - det är frågan

För någon dag sedan var det stort rabalder i tidningarna: Irans utrikesminister tog inte Maud Olofsson i hand! Men ärligt talat - det skulle jag inte jag heller ha gjort!

--------------------------------------------------------------------------------------

Och innan en eventuell orkan bryter loss (så många läsare har i och för sig den här bloggen inte): jag skulle aldrig i livet ta den ärkereaktionära och kvinnofientliga iranska utrikesministern i hand heller.


PS Tack, Alexandra, för tipset DS

Strejken i LKAB

Det är drygt 40 år sen media senast fylldes av rapporter om vild strejk vid LKAB i Malmfälten. Som uppvuxen Kirunabo och tidigare underjordsarbetande LKAB-anställd (om än bara över en sommar) känner jag givetvis att jag måste kommentera detta.

Strejken kallas av vissa en lyxstrejk, 4000 kr mer i månaden för en grovarbetare sticker i ögonen. Hade det handlat om 4000 kr mer i månaden för någon som bär kostym och slips i arbetet hade det inte ens uppmärksammats. Jag påstår inte att gruvarbetarna har låg lön, en skiftarbetare under jord tjänar idag ca 27 000 kr i månaden om man räknar in OB- och underjordstillägg. När jag sommarjobbade under jord räknades jag till Metall (jag är f.ö. fortfarande med i Gruvtolvan) och då jag jobbade mycket övertid kunde lönen t.o.m. bli högre än så. Mina arbetskamrater som räknades till TCO:s kollektivavtal (även de under jord) kom inte i närheten av den lönen och då representerar TCO ingen låglönebranch. Jag ska alltså inte ens försöka påstå att gruvarbetarna har låg inkomst. Deras löner hjälpte till att ge Kiruna en medelinkomst på 229 870 kr år 2005. Detta är den klart högsta medelinkomsten i Norrbottens län, och förutom några enstaka kommuner ligger Kiruna i topp även om man jämför med övriga Sverige. Strejken handlar därför inte om att gruvarbetarna har låg lön. Strejken handlar om huruvida de har tillräckligt hög lön.

Att jobba i en gruva, hur modern den än må vara, är inte som att sitta på ett kontor och göra "buissness". Det finns betydande risker. Ras inträffar regelbundet och speciellt skrotarna, betongarbetarna och laddarna är utsatta. Skrotare är de som har till uppgift att få ner lösa stenblock från tak och väggar i de nya orterna (tunnlarna) och det säger sig själv att det inte är riskfritt att peta på flera ton tunga stenblock som hänger löst i taket, även om du sitter inne i en förarkabin. Rasar en hel gång in har du små utsikter att överleva även om förarhytten står emot raset, innan du grävs fram är luften slut (denna risk finns givetvis även för borrarna och lastarna, även de stör ju bergets viloläge). Skrotare måste dessutom ofta lämna fordonet och för hand använda järnspett. Det är heller inte ovanligt att nya stenblock börjat lossna efter att skrotarna lämnat orten, därför utsätts även betongarbetarna för en risk, även dessa måste ofta lämna sitt fordon när de täcker de nyskrotade gruvgångarna med betong för att försvåra ras. Laddarna, d.v.s. de som fyller borrhålen med sprängämne är i samma situation, betongarmeringen hindrar mindre block från att falla men lossnar ett stort block kan armeringen inte rädda dem där de står och arbetar utan annat skydd än sin hjälm.

Dödsolyckor sker med något års mellanrum i gruvan och däremellan sker andra allvarliga olyckor. Min arbetsledare hade t.ex. överlevt att få ett stenblock tungt som en bil över sig. Han krossadde ben i hela kroppen men överlevde, om än med kronisk smärta. Senast den 22 december 2006 dödades en gruvarbetare i Kiruna av en fallande sten (läs mer i denna artikel från NSD). Uppdrag Granskning tog nyligen upp detta då olyckan föregåtts av ett brev till bolaget där arbetarna varnade för att en ny arbetsmetod var livsfarlig (läs mer i denna artikel från SR). Risken för en brand i gångarna ovanför dig är också något man tänker på när man är under jord - Malmbergsgruvan fick exempelvis utrymmas p.g.a kraftig rökutveckling den 3 augusti 2006 (På Newsdesk kan du läsa LKAB:s pressmedelande). I början på nittiotalet inträffade också en omtalad brand i LKAB:s Kirunagruva där kraftig rökutveckling stängde in flera gruvarbetare under jord i flera timmar tills räddningen kunde nå fram.

Det handlar alltså inte om att gruvarbetarna har låg lön. Det handlar om att de ombeds riskera sina liv varje gång de beger sig under jord. Detta i ett bolag med miljardvinster (5 miljarde år 2005 enligt Dagens Industri) och med en ledning som tidigare inte tvekat att ge sig själva stora bonusar och fallskärmar. De har tidigare tystat kritiken mot sina egna löner med pengaregn över arbetarna, varför inte nu också? Toppchefer tar aldrig sitt ansvar för lönebildningen och inflationstakten i samhället, varför ska det alltid vara de vanliga anställda som håller nere sina krav?

Den så kallade ”svenska avundsjukan”.

Jag är så trött på detta gnatande om "den svenska avundsjukan". För det första är det ingenting som är mer svenskt än något annat - det finns i alla länder; för det andra, så vore "klasshat" ett mycket mer passande begrepp för att beskriva vad det egentligen handlar om. Att kalla det för någonting annat är inte bara ett sätt att stävja ett radikalt omdanande av samhället, utan också mycket, mycket spefullt.

Klasshat är någonting som går både upp och ner. Det klasshat som är riktat neråt ägnar sig åt att på olika sätt skratta åt, håna och förlöjliga de som befinner sig nedanför en själv i klasstegen. Att kalla det motsatta klasshatet för "avundsjuka" är bara ytterligare ett exempel på detta...

Angående översättarstödet

Jag är glad att kulturpolitik fått en så pass stor roll i media som det ändå fått på senare tid… Jag antar att jag också borde vara glad för att alla verkar tro att det är på grund av den nya regeringen som det ekonomiska stödet till översättning av svensk litteratur till andra språk dragits in. Men nej, jag berättar för alla som kommenterar detta, att det verkar som om det var vårt fel – staten har inte finansierat detta sedan 2005, alltså då regeringen var [någorlunda] röd. Svenska Institutet har sedan dess försökt skrapa ihop pengar till detta stöd så gott det går, men nu går det inte längre. Folk är arga och skyller nu på den moderata kulturministern och på Svenska Institutets chef. Som faktiskt är oskyldiga bägge två

För anledningen till att denna reaktionära reform genomfördes är vi. Det är på grund av Socialdemokraternas totalt borttappade förnuft vad gäller kultur, som detta alltså har skett från början. Adelsohn Liljeroth har som tur är lite mer vett i denna fråga än i många andra, och säger sig nu jobba på att hitta ett nytt sätt att finansiera dessa översättningar (vi får hoppas att det är sant)

Varför är då översättarstödet viktigt? Jo – för att kultur är viktigt, och litteratur är viktigt. Vi behöver kultur för att demokratin ska fungera (någorlunda i alla fall – eller kanske hade den fungerat bättre om vi hade ett mer levande kulturliv i det här jäkla landet) och för att hålla debatten igång. Genom att översätta den svenska litteraturen till andra språk, får vi motta andra kulturers reflektioner över den verklighet och den kultur som vi lever i – detta är sunt då det kan hjälpa oss att få en mer nyanserad inblick i våra egna liv och i vårt eget system.

Sedan har vi ju givetvis mer uppenbara, kapitalistiska skäl till varför översättarstödet är bra – genom att se till att våra författare blir översatta till andra språk, så kommer deras författarskap förhoppningsvis att bli uppmärksammade i andra länder och då kanske bli fortsatt översatta till andra språk (av andra skäl än översättarstödet). Då får våra svenska författare lättare att klara sig, rent ekonomiskt…

Visst, gratis inträde till museer var en riktig toppenreform – men gratis museer kan inte utgöra en hel kulturpolitik. Socialdemokraterna måste skärpa sig på den här punkten, och jag hoppas på att kunna dra mitt strå till stacken. Hjälp till ni också!

Kvinnors kompetens

Imorgon hålls den andra omgången i det franska presidentvalet. Socialisten och kvinnan Ségolène Royal står mot högermannen Nicolas Sarkozy. Det ser beklagansvärt nog ut som om den senare kommer att dra det längsta strået - Frankrike riskerar att få en president som kallar fattiga och frustrerade ungdomar för "slödder".

För några månader sedan såg det annorlunda ut: då ledde Royal över Sarkozy. Men något hände och just nu ligger Sarkozy mellan sju och tio procentenheter före i opinionsmätningarna. Jag talade med en person från Frankrike igår och det var oundvikligt att komma in på presidentvalet. På frågan om vilken kandidat han sympatiserade med fick jag svaret att han i grund och botten var vänsterinriktad men röstat på mittenkandidaten François Bayrou i den första valomgången och nu tänkte stödja Sarkozy. Minst sagt förvånad undrade jag varför. Anledningen, sade han, var att Royal saknade ett tydligt politiskt program.

Sedan hettade samtalet till - jag tyckte att beslutet var märkligt (för att inte säga dumt) och ifrågasatte det. Jag ville veta vad Sarkozy gick till val på, respektive vad Royal inte gick till val på. Min samtalspartner kunde nämna två saker hos den förstnämnde: skattesänkningar och avskedande av statstjänstemän (men tre av Royals förslag: höjning av minimilöner, jobbgaranti för ungdomar och nej till nedskärningar inom statsapparaten). Han sade att det nog var nödvändigt för att få Frankrike på fötter igen. Ofin som jag är ifrågasatte jag även detta och hänvisade till det faktum att Frankrike sedan 2002 styrts av en högerregering som fört just denna politik - utan önskvärt resultat.

Därefter påpekade jag att Bayrou deklamerat att han inte kommer att rösta på Sarkozy, och jag undrade återigen hur någon som kallar sig vänster kan förmå sig till att rösta på en högerkandidat när mittenkandidaten vägrar göra detsamma. Och då kröp det fram - allting kokade ned till en fråga om trovärdighet och handlingskraft. Med ens slogs jag av tanken att den enda rimliga (och djupt motbjudande) förklaringen till att en tidigare hårt kritiserad högerpolitiker kan leda över en "left-of-centre"kandidat i ett land där bara 36 procent av befolkningen tror på marknadsekonomi är att den förre är en man och den senare en kvinna.

I skrivande stund, när jag tänker tillbaka på valkampanjen, så framträder mönstret tydligt. Ségolène Royal har utsatts för en stenhård granskning, där hennes kunskaper om såväl Frankrike som omvärlden har betvivlats. Hon har framställts som okunnig och icke påläst, vilket naturligtvis har skadat hennes trovärdighet. Och när hon inte kunde redogöra för antalet franska kärnvapenbestyckade ubåtar var det nästintill förstasidestoff. Det hade väl varit en sak om det inte vore för att vare sig Bayrou eller Sarkozy hade någon aning om hur många de där ubåtarna var. Men det fläckade minsann inte ned deras anseende - efter att på stående fot i TV dra ett skämt om sin okunskap var saken ur världen för medias del.

Det är bara att konstatera att den dubbla måttstocken består, att patriarkatet frodas. För trots att en manlig väljare endast kan redogöra för två av sin kandidats förslag men tre av motståndens anser han att den egna kandidaten har ett tydligare politiskt program; trots att hans kandidat inte kan ett dyft mer om franska och internationella förhållanden än motståndaren tycker han att den egna kandidaten är mer trovärdig. Och trots att fransmännen i tio av de senaste femton åren levt under högerregeringar väljer de av allt att döma en president som för landet ännu längre i en riktning som uppenbarligen inte har varit särskilt lyckosam. Men, vaddå, han är ju man!

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Och för den som fortfarande undrar: Frankrike har fyra (varav en under konstruktion) kärnvapenbestyckade ubåtar. De är samtliga av Le Triomphantklassen, och den första sjösattes 1989.

Hjältar

För ett tag sedan såg jag på München tillsammans med en vän... vännen tyckte att det var så jobbigt, då det var så svårt att avgöra vem som var god och vem som var ond. Visst James Bond dödar ju också folk, "men han dödar ju bara skurkar".

I många amerikanska tv-serier är det landets poliskår som utmålas som de goda hjältarna, och de som de tar ihjäl är alla ena riktiga skurkar. På LA Times hemsida kan vi idag se några nyhetsinslag som handlar om bråk mellan polisen och demonstranter i McArthur Park i Los Angeles. Titta under videoklippen på nyhetshemsidan, så får ni se hur polisen skjuter in i folkmassor med gummikulor, hur enskilda polismän med batong hotar demonstranter som ligger ner eller som vill hjälpa andra som har trillat omkull (blivit omkullknuffade av samma polismän?). För den som undrar kan jag tala om att demonstrationen var för ökad invandring - någonting staten uppenbarligen inte är intresserad av att ställa upp på, oavsett vad medborgarna vill...

För att fortsätta granska våra vänner och hjältar den amerikanska polisen, kan vi gå in och leta lite på youtube. En misstänkt man, enligt utsagon obeväpnad, skjuts av polisen flera gånger. Medan polisen pepprar på börjar mannen, som för länge sedan hamnat på marken, sprattla ungefär som en nyfångad fisk - för länge sedan har det slutat spela någon roll huruvida mannen var beväpnad eller inte...

På universitetsbiblioteket i Los Angeles har en elev glömt ta med sig sitt studentleg, varpå polisen skjuter honom med en elpistol. (Undrar om det är vad Schengens "slappare" regler vid gränserna kommer att leda till?)

I Miami skjuts en demonstrant (en medelålders kvinna iförd dräkt) i ryggen...

Jag misstänker att det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men eftersom jag är emot det slutar jag här. Men visst är det härligt att se hur våra hjältar beter sig vareviga dag...

Kvinnlig författare = litterärt drag?

I senaste numret av Karavan kan vi i inledningen till en artikel med rubriken "Kvinnorebell" läsa att "ett framträdande drag i den franskspråkiga afrikanska litteraturen mot slutet av 1900-talet var framväxten av kvinnliga författare" [min fetstilning]. När jag ägnade lite tid åt att sätta mig i latinamerikansk litteraturhistria kunde jag läsa om samma litterära drag i latinamerikansk litteratur på 80-talet (pos-boom)...

Min fråga här är: när blev författarens kön ett litterärt drag? Visst, det kan medges att författarens kön på grund av sociala strukturer kan påverka vilka litterära drag som används. Det kan också argumenteras att vi som läsare läser en text olika beroende på vilket kön författaren har (en tes som jag faktiskt arbetar med i min uppsats, och som tyvärr och tragiskt nog verkar vara sann - mer om den när den faktiskt är klar). Men gör dessa faktorer verkligen könet till ett litterärt drag? Jag vill säga nej... det är sociala faktorer, som visserligen påverkar läsningen lika mycket som olika litterära drag; kanske till och med mer... Men något litterärt drag, det är det bannemig inte!