Inatt svensk tid höll Hillary Clinton sitt kanske livs viktigaste tal. På demokraternas konvent i Denver hade hon drygt 20 minuter på sig att bevisa tre saker: att hon helhjärtat stödjer Barack Obama, att hon kommer att arbeta varje vaken minut för att hennes supportrar skall bli kvitt sina tvivel och som en person ställa sig bakom honom och att det demokratiska partiet nu är enat bakom sin kandidat. Samtidigt var hon tvungen (läs "knappast nödbedd") att demonstrera för sina anhängare, sitt parti och för hela nationen att det är hon och ingen annan som till sist sätter kronan på Obamas huvud både på konventet nu och på valdagen i höst genom att ge honom sina supportrar - vit arbetareklass och äldre kvinnor. Sammantaget var talet mästerligt - även en socialist som jag blev för en stund fångad av orden och budskapet.
Jag tillhör det fåtal (?) i den unga svenska socialdemokratin som har stött Clintons kandidatur. Obama har jag hållit för en svagare kandidat; hans politik har jag ansett huvudsakligen bestå av retorik. Förbundsordföranden och förbundssekreterare i socialdemokratiska studentförbundet, Kajsa Borgnäs respektive Daniel Gullstrand, skrev tidigt i somras berömmande om Obama, eller kanske snarare om hans kampanj. Och visst hade den sina förtjänster - den besegrade det väljoljade Clintonmaskineriet. Men den var inte lika fantastisk som skribenterna påstår. Obamas tidigaste och främsta stödtrupper är högutbildad ungdom; visserligen en viktig grupp att entusiasmera, men långtifrån den mest utsatta och i politik oengagerade samlingen människor. Den kommer förvisso att göra en ovärderlig insats inför valet - vi unga är en kraft att räkna med - men frågan är om det räcker hela vägen. Opinionsmätningarna ser osäkra ut, och återigen är det kvinnor och arbetareklassen som inte riktigt är med på vagnen.
Clintons kampanj handlade inte, vilket Gullstrand och Borgnäs antyder, om att jaga marginalväljare. Redan från början utkristalliserade sig nämligen mönstret att Clintons bas utgjordes av låginkomsttagare, lågutbildade, äldre och kvinnor. Att likna denna grupp vid svenska och brittiska medelklass- och marginalväljare är att fara med osanning.
Clintons politiska budskap var från början tydligare än Obamas. Han hade möjligen orden men hon hade innehållet. Hennes sjukvårdspolitik och ekonomiska politik var bägge mer lika dem vi socialdemokrater känner och tilltalas av. Clinton ville se en obligatorisk sjukförsäkring, hon ville ha riktade insatser för jobb och utbildning och möjligheter till dessa medan Obama ursprungligen endast ville att sjukförsäkringen skulle vara obligatorisk för barn och att tillväxten skulle stimuleras med generellt sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Nu har han emellertid fått revidera sin politik, men fortfarande finns en del frågetecken om vilken riktning han kommer att ta. Klart är i alla fall att Barack Obama som president inte kommer att bli mer progressiv än Hillary Clinton hade varit - sedan kan den svenska vänstern fängslas aldrig så mycket av collegestudenter från medelklassen som står och viftar med "Change we can believe in"-skyltar.
Så, ja, jag är besviken över att Hillary Clinton inte blir USA:s nästa president. Och ja, jag tycker att det på sätt och vis är ännu värre att hon inte heller blir dess nästa vicepresident. Men Clintons amerikanska supportrar vore, ursäkta uttrycket, direkt dumma i huvudet om de förvandlade denna besvikelse och ilska till en röst på McCain eller en lång stund på soffan på valdagen. McCain står ju för allt Clinton bekämpar; Obama för nästa samma sak hon slåss för. Det hela är därför ganska självklart: No way. No how. No McCain!
2 kommentarer:
Som vänsterväljare är man ju van att förlora men sjutton om det inte är ännu mer tragiskt än vanligt att vi inte kommer att få chansen att se Hillary ta sig an "världens svåraste jobb". Om jag från början tyckte det vore bra att hon vann mest utifrån ett feministiskt perspektiv så har hon imponerat oerhört under kampanjen och jag har kommit på mig själv att sitta och säga "Herregud, hon är ju sosse!".
Och att i ljuset av det se demokraterna välja någon sorts "new labour"-väg med Obamas tomma slogans känns väldigt bittert, och hur ironiskt är det att "change"-kandidaten visat sig vara en karbon-kopia av demokraterns center-höger old boys club? Att större delen av den demokratiska bloggosfären avslöjats som precis samma sorts sexistiska unga män som befolkar internetforum i allmänhet är ju mest komiskt i sammanhanget, och de har ju som du säger sina kopior i Sverige, den alltmer gubbsjuke Jinge inte att förglömma.
Hur som helst, tack för att jag fick skriva av mig!
Jag skulle inte beskriva Hillary Clinton som socialdemokrat, men visst ligger ur amerikansk synvinkel tämligen bra till politiskt.
Du har helt rätt i att Obama aldrig hade kunnat bli president om det inte vore för ett starkt stöd från en majoritet av demokraternas partietablissemang!
Under valkampanjen ville jag att Obama skulle bli Clintons vicepresident; om hon hade vunnit hade förmodligen det inträffat. Och det hade varit ett fantastiskt lag: Clinton-Obama mot McCain-Palin.
Gissa vem som hade gått segrande ur den striden?!
PS Visst är det skönt att sätta ord på allt man känner?! DS
Skicka en kommentar