lördag, november 22, 2008

Om socialdemokraterna och opinionen

Socialdemokraterna har de senaste åren onekligen fått en ny politisk och strategisk profil. I realiteten har detta skett utan att medlemmarna har haft något att säga till om. I mars 2007 lovades vi av Sahlin en röst i partiet - laget skulle vara större än jaget. Vi hade hoppats att det laget skulle inkludera fler än Wanja Lundby-Wedin, Thomas Östros och Stefan Stern.

Jag har inget emot ett samarbete med miljöpartiet. Det är bra och klokt, men jag vägrar att acceptera att en sådan samverkan mynnar ut i en mittenpolitik. Det är mot den bakgrunden kritiken mot s+mp=sant ska ses. Det är så kraven på ett vänsterpartistiskt deltagande ska tolkas.

Jag tror också att vi alla kan vara överens om att det var ett missgrepp att presentera samarbetet utan att ha förankrat det bland partiets medlemmar och mitt under brinnande finanskris. Det, inte kritiken mot det, är vad som har skadat oss den senaste tiden.

Lägg därtill det obegripliga agerandet i frågan om arbetsrätten och Lissabonfördraget. Jag är förfärad över det - långt ifrån vare sig stolt eller nöjd. Vi kommer lida svårt när valrörelsen nästa år drar igång, och riksdagsgruppen riskerar att dömas hårt av historien om det visar sig att den har gjort en felbedömning (1).

Ännu lever dock hoppet. Chansen finns, men ansvaret för att ta den är partiledningens. Den måste sträcka ut en hand till hela partiet. Den måste lova att den socialdemokratiskt ledda regering som förhoppningsvis tar vid 2010 igångsätter ett program som med rätta kan kallas vänsterinriktrat. Den måste visa vad det betyder att vara socialdemokrat i en tid när kapitalismens tillkortakommanden tydliggjorts som nästan aldrig förr. För den svenska medelklassen har aldrig skytt kvalitetsförbättringar i välfärden, aldrig vägrat att betala skatt för välfungerande sociala försäkringar, och den har aldrig satt vikten av entrepenadiseringar före en god tillgång till vård. Däremot längtar också den efter en i storstadsområdena fungerande trafik, efter mer tid för barnen och efter ökad trygghet (som kommer av kraftigt ökade sociala insatser).

Vi kan vinna medelklassen utan att gå till höger. Det är tid att partiledningen inser det, för som det ser ut just nu står vi med en mittenpolitik och, snart, utan vare sig vänster- eller mittenväljare. Och så var det väl ändå inte tänkt?

(1) Vilket flera juridiska experter är överens om; jämför föregående blogginlägg.

DN, GP, SvD, Sydsvenskan

7 kommentarer:

Anonym sa...

Partiledningen är lyssnande. Har du inte märkt det kan det bero på att du aldrig hört av dig direkt eller via rådslagen. Att försöka bli lyssnad på via en blogg är mycket infantilt. De enda som lyssnar på detta eländiga interna debacle är alliansförträdare och de skrockar gott!

Daniel sa...

Visst är det härligt att man kan vara anonym på internet? Så att man aldrig slipper stå för sina åsikter? Så att det man säger aldrig behöver granskas utifrån vem man i övrigt är.

Det finns emellertid ett pris, och det heter låg trovärdighet. Du har ingen aning om vad jag vad jag har gjort för att göra min röst hörd.

Kritik är aldrig farligt - så länge man lyssnar till den. Det enda som skadar oss är den maktfullkomlighet du ger uttryck för när du försöker strypa diskussionen.

Alliansens skratt började inte med detta blogginlägg - det började med ett ovillkorat ja till Lissabonfördraget och fokus på vem som skall jobba med vem istället för krafttag under finanskrisen.

Många föreslog vägar ut ur detta. De lyssnades inte på. Resultatet ser vi nu.

Anonym sa...

Det lyssnande partiet slog dövörat till. Själv lämnade jag nu partiet i samband med resultatet av Lissabonfördraget, jag ser ingen anledning till att fortsätta banka skallen blodig för att understryka det uppenbara. Klantigheterna med MP samt Lissabonfördraget lär få mer konsekvenser för opinion utöver de vi såg idag. Strategerna inom partiet har klantat sig.

Man kan ju fråga sig hur lyssnande man är när man inte lyssnar på facket, rättsexperter, domare eller vanliga medlemmar. Man får skylla sig själva att man får kritik. Socialdemokraterna kan inte skylla på borgarna om det går snett för arbetarna p.g.a. Lissabonfördraget, då bör och ska socialdemokraterna hållas ansvariga för att de rösta mot folkets vilja.

Eliten inom partiet kommer se till att arbetarrörelsen havererar om man inte skärper sig ordentligt.

Bo Widegren sa...

Mycket bra! Vill bara tillfoga att den höga opinionssiffra vi hade för någar månader sedan var ett utslag på att folk nu genom högerregering fått klart för sig vad mittenpolitik var. Vad man innerligt önskade var en gammal hederlig solidarisk socialdemokratisk vänsterpolitik. Och då inträffar det absurda att socialdemokraterna annonserar att man går åt höger! Undra på att sympatierna viker. När man dessutom genom beslut Ja utan konsekvensutredning direkt utmanade facket partiets kärna, då kommer det vara svårt att vända siffrorna.

Anonym sa...

Det hela kommer nog att bli bra när social .. urschäkta Sverige-demokraterna formulerar en traditionell politisk linje baserad på medborgarnas faktiska situation istället för eskapistiska dårskaper som att kramas med Hamas på första maj ;-)

Anonym sa...

Jävligt bra analys! Håller med varje ord.

Och Anonym: Att skriva blogg kan vara mycket bättre påverkansverktyg än att sitta på oändliga möten där de som redan har makt är de som blir lyssnade på. Det är många som är politiskt involverade som har bloggar och läser andras bloggar. Du verkar inte ha hängt med.


Om internet användes på fler sätt, som till exempel medelsomröstningar så skulle S kunna utveckla sin interndemokrati. Istället väljs toppstyrning och Sahlin har tyvärr fortsatt på samma linje.

Vad sägs om en medlemsomröstning om vilka samarbetspartier som är tänkbara?

Utöver politiken utåt har S mycket att jobba med interndemokratin. Annars kommer de att se ännu fler avhopp. Det finns inget skäl att stötta ett högeralternativ om en är vänster.

/roya

Daniel sa...

Tack för kommentarerna, Bo och Roya.

Bo: Jag håller med. Agerandet är skadligt både opinionsmässigt och politiskt.

Roya: Det finns något djupt tragiskt att diskussionen har kommit att handla om vilka våra samarbetspartners skall vara, att en medlemsomröstning om dem är den kanske minst dåliga lösningen. För vad vi verkligen borde rösta internt om vore politiken - särskilt finans- och arbetsmarknadspolitiken eftersom dessa utgör grunden för så oändligt mycket.

/Daniel