Change is finally coming to Texas

Det är helt otroligt men ändå alldeles riktigt och sant. USA:s fjärde största stad, Houston, har valt en ny borgmästare som inte precis motsvarar fördomen om vem som ska styra och ställa i delstaten Texas. Jag säger bara: Wiihaa!

Läs mer: DN, BBC

Råd till Sahlin: Lyssna på Reinfeldt

Jag trodde aldrig, aldrig någonsin, att jag skulle behöva säga det här. Men nu får det faktiskt räcka. Det måste nämligen bli ett slut på det eviga dumtjatet från SSU:s och Socialdemokraternas sida om Sverigedemokraterna. Ty ju mer det främlingsfientliga högerpartiet diskuteras, desto mer växer det. De får den martyrroll de så hett eftertraktar.

Rasistpartiets framgång är inte ett problem värt att gnata om, ty det är inte problemet i sig, bara symptomet. Det är ett symptom på ett Sverige där klyftorna vuxit i över tjugo års tid, där manliga LO-arbetare, framför allt de unga, känner vrede och frustration över att den liberala hegemonin trängt igenom också stora delar av socialdemokratin och dess politik. Ju svagare högervänsterdimensionen blir i svensk politik, ju otydligare de politiska alternativen blir, desto mer från främlingsfientligheten fäste. Inte därför att folk i allmänhet hatar människor från andra världsdelar, utan därför att det i ett samhälle alltid finns en politisk konflikt. Och finns de inte ifråga om de socioekonomiska frågor så tar den sig uttryck i frågor om lag och ordning, kulturkonservatism, religion och etnicitet, och då kantrar i regel debatten till förmån för nonsensprat om isolationism och xenofobi. Då hamnar socialdemokratin automatiskt, allt enligt den politiska dramaturgin, på "elitens" sida eftersom vi vägrar att falla offer för vetenskapligt helt ogrundade ultrapopulistiska slutsatser om vad en nödvändig politik är.

Jag tillhör dem som menar att det är direkt dumt att infödd arbetareklass ska bråka med inflyttad arbetareklass - det gynnar bara arbetareklassens motståndare, kapitalet och borgerligheten. Och varje gång socialdemokrater talar om rasistpartier försitter de en chans att bekämpa klassklyftor och högerpolitik. Björntjänst är bara förnamnet.

Fredrik Reinfeldt har i frågan om rasistpartiet gjort allting rätt. Och den borgerliga linjen tycks nu vara att låta det block som erhåller flest röster bilda regering. Reinfeldt säger nu att han avgår och är beredd att släppa fram Sahlin som statsminister om de rödgröna blir störst. Det är en klok linje. I viktiga frågor kan oppositionen, som den redan gjort tidigare under socialdemokratiska minoritetsregeringar, lägga ned sina röster. Att inte ha majoritet i riksdagen betyder inte, Mona Sahlin, att man måste göra upp med rasister om asyl- och flyktingpolitik eller med någon annan fråga för den delen. Statsministern varnar klokt för det okloka i att bilda breda, utsmetade koalitioner, bara för att. Tror verkligen min partiordförande att en enda röd-grön-blå sörja lyckas bättre i ansträngningen att hindra främlingsfientlighetens frammarsch än vad en tydlig vänsterregering skulle? Då ska jag härmed få be att av mina sparade pengar bjuda henne på en resa i Österrike.

Således. I denna sak, Sahlin och Guteland. Lyssna på Reinfeldt och lyssna på statsvetaren Demker. Läs dagens artikel i DN, den jag har länkat till här, och börja sedan prata socialdemokratisk politik. Ägna mer tid åt att fundera på hur vi kan samla ytterligare ett par procentenheter av väljarna bakom oss. Det är ju bara det som fattas till 50-procentsstrecket. Gör det, så kanske vi ändå kan få till stånd den rödgröna riksdagsmajoritet för rättvisa, jobb och välfärd Sverige så väl förtjänar.

Läs även SvD

Men vad tusan är det du säger, Berit Högman?!

Centerpartiet presenterade i dag den senaste versionen av sitt återkommande förslag om att sänka lönerna för unga med jobb. Denna gång föreslås att lönen sänks med en tredjedel av en ordinarie lön. De förslagen brukar lika regelmässigt avvisas av en enig rödgrön trio. Så är icke längre fallet. En av Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talespersoner, Berit Högman, kommenterar Centerpartiets utspel så här: "Man ska inte alls avfärda den här typen av förslag, men det är A och O att man är överens med de fackliga organisationerna. Nivån vill jag inte ta ställning till, men ingen är ju betjänt av att lönen blir så låg att den inte går att leva på."

Det är så att man baxnar. Vad i helvete säger människan?! var min spontana reaktion när jag läste uttalandet för första gången. För som Josefin Brink (V) säger: "Det är ett utomordentligt dåligt förslag. Det finns ingen anledning att ha en särskild lön för unga: ska de göra samma jobb ska de naturligtvis ha samma lön." Och där skulle man egentligen kunna sluta. Men inte nog med det - ganska omfattande forskning visar att låga löner som ung innebär låga löner som gammal. Med Centerpartiets förslag är det framför allt branscher med redan låga lönelägen, med hög konkurrens om jobben, som kommer att dra nytta av lägre lönekostnader. Några nya jobb skapas sannolikt inte. Som vanligt drabbas de utsatta värst.

Om Berit Högmans uttalande är sanktionerat av partiledningen, ja då kan partiledningen nog se sig i stjärnorna efter de ungas röster. Samvetet kan den över huvud taget glömma att finna. Ty man ska - faktiskt - som socialdemokrat reflexmässigt avvisa tankar om skitlöner till unga. Annars är man bara en liten lort.

PS Särskilt oroande är det att Högman sitter i programkommissionen som i dagarna fick kongressens uppdrag att till nästa ordinarie partikongress, år 2013, utarbeta ett nytt partiprogram. Hur ska detta egentligen sluta?! DS

(V)em är bästa socialdemokrat? Tankar inför den socialdemokratiska partikongressen

Ja, titeln är provocerande och det är också meningen. Samtidigt är frågan tämligen allvarlig. I dagarna har nämligen Vänsterpartiet presenterat sin valplattform. Denna innehåller ett antal prioriteringar, på jobb, välfärd, integritet, jämställdhet och klimat och miljö. Den rödgröna, ja, socialdemokratiska, linjen är tydlig.

Nisha Besara påpekar i Dagens Arena i dag att Vänsterpartiet är det mest liberala partiet av alla riksdagspartier i fråga om personlig integritet, vilket särskilt lyser igenom i partiets valplattform. Jag håller med om det, förutom benämningen "liberal". I stället borde vi kalla det för vad det är, "frihetligt" eller antiauktoritärt.

I vilket fall uppmanar jag samtliga att på allvar läsa igenom plattformen - särskilt alla er som lider av den stora kommunistskräcken - och fundera ett slag på frågan om vem det egentligen är som vill att staten ska göra allt och övervaka allt och alla. Fundera på om ni, precis som Ung Vänster frågade på en affisch förra året i samband med FRA-debatten "vill ha det som i Sovjet?" Om svaret blir nej - fundera då på om inte en rödgrön regering är rätt för just dig. Vi, S, V och MP, har ju lovat att riva upp, göra om och göra rätt.

Till sist. I morgon stundar den socialdemokratiska partikongressen. Det är en ödesvecka som socialdemokratin nu står inför. Här kommer politiken för många år framöver att avgöras. Nu är inte rätt tid för partiet att falla undan för alla de försämringar den borgerliga regeringen har genomdrivit de sista åren. Nu är inte rätt tid att omvandla socialdemokratin till ett parti vars enda målsättning är att administrera ett borgerligt system, eller möjligen finjustera detsamma. En sådan arbetarrörelse är nämligen inte vatten värd. En sådan rörelse är en djup besvikelse, ett hån mot alla dem som genom historien kämpat, mot dem som kämpar i dag, och mot dem som vill kunna fortsätta kämpa i morgon för en friare, jämlikare, mer demokratisk och solidarisk värld. Så tänk på vad ni beslutar, kongressombud. Annars kanske det blir att "Snart går vi utan er".

Goda förslag finns dock inför kongressen, inte minst från det skånska partidistriktet. Även det socialdemokratiska studentförbundet har bidragit med kloka tankar i sitt 10-talsprogram. Så kom igen, kongressen. Visa vägen framåt. Hörsamma Gevalias uppmaning i företagets senaste reklam: "Upptäck en mörkare nyans av rött!"

Förläng föräldraförsäkringen!

I dagarna har Socialdemokraterna föreslagit att föräldraledigheten ska få tas ut ända till det år barnet fyller 16 år. Det är ett bra initiativ, som det också finns ett starkt stöd för i befolkningen. Förslaget ökar förälderns eller föräldrarnas möjlighet att vara just förälder längre upp i barnets ålder.

Men föräldraförsäkringen rör så mycket mer. Det finns också en jämställdhetsaspekt. I dag pågår debatten om huruvida föräldraförsäkringen ska individualiseras eller inte - eller snarare i vilken takt det ska gå. Jag tillhör dem som definitivt är för en individualiserad föräldraförsäkring. Som den ser ut i dag tillåter den en cementering av könsroller i heterosexuella familjer, där mamman tar ut en betydligt större del än pappan.

Socialdemokraterna kommer förmodligen att landa i att föräldraförsäkringen ska tredelas, att en del ska gå till vardera förälder (om det finns två) och att en del ska kunna delas såsom föräldrarna vill. Det är ett steg i rätt riktning men gångtakten är ändå beklagligt långsam. Socialdemokraterna i Skåne har dock tänkt till ytterligare. För att i stället som den socialdemokratiska partistyrelsen föreslår, försöka dela 13 månader i tre lika delar, vill vi skånska socialdemokrater att föräldraförsäkringen ska förlängas till 15 månader. På så vis behöver ingen ledighet "tas" från endera föräldern vid en tredelning. Ytterligare två nya månader skulle också kunna ge betydligt mer tid för barnen när de blir litet äldre.

Så till sist kommer naturligtvis vän av ordning att fråga sig hur detta ska betalas. Ja, själv tycker jag att vi ska göra det gemensamt. För jag betalar hellre för en bättre föräldraförsäkring, något som indirekt kommer hela samhället till del, än lånar pengar till skattesänkningar för de mest välbeställda.

Danslåt för yttrandefriheten

Jag vill tala så alla kan fatta, ja så att alla kan förstå,
både om det som är roligt och lätt och om det som verkar svårt.
Men om jag talar högt och tydligt så tycker några att jag stör,
och om jag viskar riktigt förtroligt så är det för många som inte hör.

Så jag gick mig till en psykare för att få berätta hur det känns,
men han frågade om mina drömmar och inte alls om vad som hänt.
Och när jag hade berättat färdigt dem tog han emot mina hundra spänn,
och fastän jag tiggde, bad och bönade så fick jag ingen tid igen.

Och vill vill spela för de svaga och vi vill sjunga för de små,
och vi vill dansa så att förtryckarna kan höra hur vi mår.
Och vi gick till Malmö fängelse för att följa vårt beslut,
och när vi hade spelat för fångarna så var det knappt att vi kom ut.

Ja, man får tänka precis vad man tycker och man tycka vad man tror.
Och om man tänker tyst tillräckligt så kanske man till och med blir något stort.
Men en sak måste man lära sig om man vill bli sin lyckas smed:
att man ska akta sig som för att bränna sig för att säga hur det är.

Så i dessa besvärliga tider när knappast posten ens når fram,
så är min gamla faster den enda snart som har tid med mig ibland.
Och det kan ju vara skönt att veta att om det verkligen blir svårt,
så är hon alltid beredd att lyssna fastän hon är döv sedan femton år!

Björn Afzelius var fantastisk. Mikael Wiehe är fortfarande det. Tillsammans var de oslagbara.

Mannen med hål i huvudet - om ett medicinskt under i Trelleborg

I veckan höll gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i Trelleborg möte. Då genomdrev den borgerliga majoriteten under ledning av folkpartisten Lars Hemzelius att man ska arbeta vidare med förslaget om att lärarlönerna ska avgöras utifrån elevernas betyg och resultat på nationella proven. Socialdemokraterna vägrade att delta i beslutet. Nästa år i april är det tänkt att det slutgiltiga beslutet ska fattas. Fram till dess ska förvaltningen konsekvensutreda förslaget.

Hemzelius motiverar nämndens beslut så här: "De bästa lärarna ska ha de högsta lönerna ... Jag förstår inte varför vi inte skulle ta den här chansen." Och plötsligt så känner jag att det här med att "inte förstå" blir en nyckelfråga i sammanhanget. Låt oss ta det från början.

Det är inget fel med att uppmärksamma duktiga medarbetare. Frågan är bara hur och på vilken grund. Med de borgerligas modell blir det i Trelleborg efter elevernas resultat. Men som snart varje seriös bedömare inser är inte elevernas resultat bara beroende av undervisningskvaliteten. Vi VET ju att betygssnitten i de teoretiska ämnena är högre på natur- och samhällsvetenskapsprogrammen än på de yrkesinriktade. Vi VET ju att föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar en oerhört stor roll för elevernas prestationer. Därmed är betygs- och resultatskillnader inte bara en konsekvens av läraren utan kanske i lika eller i högre grad av faktorer utanför pedagogens direkta kontroll.

Om Lars Hemzelius får som han uppenbarligen vill kommer en grupp lärare att systematiskt missgynnas, i plånboken, därför att de vill arbeta med elever som har tuffare förutsättningar. Det strider mot all vett, sans och hederskänsla, det är rättsosäkert, och det har ingenting med undervisningskvalitet att göra. Men däremot kanske med ett stort hål i huvudet på den folkpartistiske nämndsordföranden.

DN, SvD

Fri information

När Lill-Babs berättar hur ungarna mår,
då pöser jag över av stolthet.
Och när Alice Timander går ut i en säck,
då jublar jag som ett barn.
Och när Perrolf och Tellemar jollrar som glin,
då blir jag så glad att jag gråter.
Och när Hyland får visa sitt senaste flin, då skriker jag i extas.
För förebilder, det måste jag ha.

Och jag vet mer om Osmonds än jag vet om mig själv,
och jag vet hur Björn Borg knyter skorna.
Och jag biter på naglarna när jag får se
att Liz Taylor har blivit sjuk.
Och jag drömmer i smyg när jag lyssnar på Stones
att Mick Jagger och jag byter plats.
Och jag bävar för hur det ska gå för vår värld,
nu när Kissingers tid har gått ut.
För förebilder, det måste jag ha.

Åh, vilken lycka att vi har Fri information!
Annars får ju verkligheten sneda proportioner.

Åh, vilken lycka att vi har Fri information!
Annars får ju verkligheten sneda proportioner.

Och jag ser i Lektyr att jag borde ta gift,
för jag har bara en tjej därhemma.
Och Fib-Aktuellt börjar ge mig komplex,
för jag kan inte i en hiss.
Ska sanningen fram så har jag aldrig varit med
om att jag gått och blivit tänd på min syrra,
så det är helt enkelt så att jag är betydelselös och trist.
Men förebilderna, de har jag kvar.
Och förebilder måste jag ha.

Björn Afzelius, the one and only.

Regeringen har spårat ur!

Sveriges Radio rapporterar att högerregeringen nu föreslår att den så kallade banavgiften, den som tågbolagen betalar till staten för att få utnyttja rälsen, ska höjas. Det kommer innebära dyrare tågresor för oss alla - mitt i klimatkrisen - vilket också medges av infrastrukturministerns statssekreterare, Leif Zetterberg: "Självklart är det så att om kostnaderna ökar så kommer det att slå igenom på biljettpriser; någon måste ju betala kostnaderna."

Den aviserade höjningen är stor och beräknas bli sju miljarder kronor. Det ska jämföras med att den borgerliga regeringen inte planerar att höja till exempel kilometerskatten på lastbilar.

I likhet med Naturskyddsföreningen anser jag att det är självklart att en satsning på ökat tågresande är av gemensamt, samhälleligt, intresse. Därför ska vi också tillsammans hjälpas åt att betala det. Allt annat vore ju tämligen urspårat.

Smör är EU så svagt för

I dag rapporterar Sveriges Radio och E24 om att den Europeiska unionen ska stödköpa 31 000 ton smör och 51 000 ton skummjölk. Kostnaden beräknas uppgå till nätta 280 miljoner kronor. Det nya lagret ska fylla på den mängd man fram till den 25 juni hade köpt - nämligen 81 000 ton smör och 203 000 ton skummjölkspulver. Syftet är, naturligtvis, att hålla världsmarknadspriserna uppe. Det hela motiveras så här av kommissionen och rådet:

"Det är viktigt att dessa åtgärder till stöd för marknaden, i synnerhet offentlig intervention, fortsätter att tillämpas så länge som det är nödvändigt för att undvika ytterligare prisfall och störningar på gemenskapsmarknaden."

Sådan är alltså den statskapitalistiska Europeiska unionen. Den uppmuntrar vår del av världen till överproduktion och subventionererar för skattemedel denna. Alternativet, att låta fattiga människor i andra länder bygga upp sitt eget jordbruk och under uppbyggnadsfasen av ett sådant använda det europeiska livsmedelsöverskottet till att föda undernärda, svältande barn, finns inte på de europeiska makthavarnas karta.

Margot Wallström. I en bok för några år sedan ställde du frågan om varför det är så svårt att älska EU. Behöver du verkligen fortfarande hjälp med svaret?

Fan ta kapitalismen, denna onda skapelse. Må den ruttna i evighet på historiens skräphög.

PS Ja, jag är jävligt arg på EU i dag. Men ibland är humor bättre än ilska. Därför befaller jag er att titta på nedanstående klipp - för en stunds skratt mitt i allt EU-elände. DS

Irländska UD informerar

För bara drygt ett år sedan sade det irländska folket rungande nej till EU:s nya, federala grundlag. Därmed har Lissabonfördraget, enligt alla tidigare överenskommelser, dött. Men EU vägrar att begrava det. Man har investerat alltför tungt i att bli ett Europas förenta stater. Därför lever liket vidare. När Margot Wallström förra året i en på samma gång lustig och oerhört obehaglig intervju om Irlands nej fick hon frågan "Is there anything voters could do get rid of this treaty, in a democracy?" Hennes svar blev: "In a democracy you listen to the concerns and you see if there is anything you could do to meet those concerns ... And, of course, the political leaders have invested so much political capital and time and energy to try to get a new machinery to get the EU to work better. So, of course, they will not give up that easily."

Wallström fick rätt. EU:s ledare gav verkligen inte upp så lätt. De trotsade demokratin och förhandlade i stället fram vissa separata garantier för Irland. Och för säkerhets skull satsade EU-kommissionen i våras 29 miljoner kronor på "EU-information" på den gröna ön - eftersom EU-kommissionen, enligt sin talesperson Joe Hennon, ansåg att "irländarnas bristande kunskaper är problematiska". Men trots den extra propagandan vågar ändå den irländska regeringen inte riktigt lita på sitt folk. Därför skickar man i dagarna ut ett brev till samtliga medborgare, i vilket ska "förklaras" hur de nya garantierna fungerar. Brevet är, förklarar den irländska utrikesministern, bara en del i arbetet med att garantera att befolkningen är "välinformerad" före valet.

Hm... Undrar hur det kan komma sig att jag, medan jag skrev det här inlägget, plötsligt kom att tänka på både bananer och statsskicket republik?

Upphovsrätt, Internet och Integritet - dags för ett (s)amlat grepp!

Det är bra att frågorna om personlig integritet och upphovsrätt har uppmärksammats de senaste åren. Diskussionen har stor potential att utmynna i något positivt och progressivt. Men jag anser att ett mycket viktigt perspektiv saknas, det från vänster. Egentligen är det ideologiskt ganska märkligt att det inte var vi, utan Piratpartiet, som lyfte frågorna. Låt mig förklara varför.

Integritet
Den demokratiska socialismen är tydlig i frågor om personlig frihet och integritet. Det kan därför omöjligen vara socialdemokratins uppgift att medverka till att stat och privata företag i allt högre utsträckning övervakar medborgare, anställda och kunder. Liberaler och socialister delar synen på integritet när det gäller det offentliga, men vi socialister förstår till skillnad från borgerligheten att i dagens samhälle är staten knappast den enda makten. Det privata näringslivet utövar ett enormt inflytande, och det blir ständigt mer aggressivt när det gäller att kartlägga konsumenternas vanor för att skräddarsy reklam och produkter som kan attrahera oss (oavsett om vi faktiskt behöver eller blir gladare av dessa eller inte). Det övervakar också sina anställda allt hårdare; de loggas in och de loggas ut och ibland registreras till och med toalettbesök. Jag menar naturligtvis inte att man ska strunta i sitt arbete eller att man ska sprida eventuella företagshemligheter, men någonstans måste demokratin dra gränsen för hur kontrollerade anställda och konsumenter får bli.

Det är alltså hög tid för vänstern att i integritetsdebatten även lyfta in de privata företagens roll, inte för att skylla på någon annan, utan just för att det faktiskt hör ihop. Google och flera andra nätföretag stödjer ju aktivt diktatur och förtryck genom att antingen villigt följa diktaturers krav på censur eller att sälja expertis och teknik till ofria länder. Det är skandal att världens politiska demokratier inte agerar i denna sak. Det är också, naturligtvis, helt oacceptabelt att privata företag tillåts i växande utsträckning agera polis, som har blivit fallet genom IPRED. Socialdemokratins värderingar går inte ihop med dess aktuella politik.

Internet och kulturyttringar
Kulturen är central för alla samhällen och den ska därför vara tillgänglig för alla människor. Därför är det också rimligt att alla människor också bidrar till att göra det möjligt. Frågan om hur det ska lösas återstår att svara på, men jag tror att det är dags att sätta press på skivbolagen att acceptera den tekniska utvecklingen. Lika litet som det är socialdemokratins uppgift att öka övervakningen, lika litet är det vår uppgift att hålla skivbolagens aktieägare bakom ryggen. Bjud gärna in dem till dialog, men låt dem inte hålla i taktpinnen.

Upphovsrätt
Det är på detta område vänsterns tystnad är som minst begriplig. I dag fungerar upphovsrätten och patentlagstiftningen inom många områden som en direkt bromskloss mot att upptäckter, uppfinningar och tekniska innovationer görs tillgängliga till ett rimligt pris. I en värld präglad av svält, sjukdom och klimatkris är det totalt oacceptabelt att det privata ägandet sätts före att samhällsnyttiga ting inte kommer behövande till del, för att inte vissa har råd att betala eller för att företag har hållit på idéer som kunde ha varit i bruk sedan decennier om inte det vore för att vissa företag då inte kunde tjäna pengar på dem, eller för att de då skulle förlora på att de nya produkterna kom ut på marknaden. Vi behöver en ny lagstiftning som främst tar hänsyn till världens utveckling men som också ser till att var och en får rimligt betalt för sitt ärliga slit. Det är i allra högsta grad en vänsterfråga.

Slutsats
Låt en progressiv, samlad politik inom dessa områden bli en av den kommande rödgröna regeringens vinnarfrågor i valet 2010 och en av dess mycket spännande uppgifter att sätta i gång med nästa mandatperiod!

Ge fan i våra hus!

Dagens Nyheter rapporterar i dag om en accelererande utförsäljningstakt av allmännyttan. I fjol såldes hela 18 000 hyreslägenheter i över 80 av landets kommuner. Omkring 13 500 av lägenheterna såldes i Stockholm och merparten av dem i Stockholms innerstad.

Knappt 60 kommuner till planerar försäljning av ytterligare cirka 20 000 hyresbostäder under 2009 och 2010. Knappast överraskande ligger omkring tre fjärdedelar av dessa ihuvudstaden.

Utförsäljningen av allmännyttan är en bostads- och jämlikhetspolitisk katastrof. Det är ett utdraget mord på tanken om att innerstäderna inte ska vara överklassreservat. Därmed inte sagt att allting var frid och fröjd före de stora utförsäljningarna. Vi socialdemokrater har mycket att jobba på när det gäller vår bostadspolitik - det gäller minskad segregation, ökad nybyggnation, snabbare renoveringstakt, stopp för bostadsspekulationer som driver upp värdena så att bara rika har råd att bo någorlunda attraktivt och för välfärdens skull gäller det också ett återindrivande av den summa som fastighetsskatten inbringade år 2006.

I första hand måste dock, som sagt, allmännyttan och dess lägenhetsbestånd försvaras. I princip borde det egentligen vara förbjudet att sälja ut så mycket som en enda bostad. För hur tråkigt det än må låta kan inte det gemensamma lägenhetsbeståndet vara exklusivt till för de aktuella hyresgästerna; det tillhör också kommande sådana och det är en del av en god, modern och flexibel stads- och samhällsplanering. Därför kan inte allmänyttan vara bostadsbank för framtida utförsäljningar. Så enkelt borde det faktiskt vara - ge fan i våra hus!

Vi har bättre företrädare för vårt parti

UPPDATERING:

Det inkom en ny, kort artikel i Sydsvenskan om Uno Aldegrens uttalande om miljöfrågornas tyngd. Denna har jag inte förrän helt nyligen uppmärksammat. Läsarna av denna blogg bör notera att även om "tiläggsartikeln" i Sydsvenskan inte formellt kallas rättelse så är det i princip omöjligt att få in en förändrad version av sina uttalanden - om dessa faktiskt inte har blivit ordentligt förvrängda eller direkt felciterade. Med andra ord är det fullt rimligt att Uno Aldegren menade det som står i tilläggsartikeln - nämligen att frågan om regionspolitikernas resor till och från mötena är en liten fråga som inte bör behandlas av regionfullmäktige utan av de olika partigrupperna där. Miljöfrågorna som helhet är av en helt annan dignitet.

Detta är klargörande och välkommet. Det känns bra. Men låt oss ändå hoppas att s-gruppen tar en diskussion om det hela!

(Nedan följer originalinlägget.)

I dag avslöjar Sydsvenskan att politikerna i Region Skåne inte alls lever som deras politiska beslut försöker lära. Många kör bil i stället för att åka kollektivt till Kristianstad, där regionfullmäktiges möten hålls. Det finns mycket att säga om det.

För det första: Det är ungefär lika dumt att regionfullmäktige är stationerat i Kristianstad som att EU-parlamentet flyttar mellan Bryssel och Strasbourg. Regionalpolitik i all ära, men tror verkligen någon på fullt allvar att det hjälper nordöstra Skånes utveckling att regionfullmäktiges möten hålls i området? Flytta landstingets styre till Malmö, dit de allmänna kommunikationerna också är som bäst - eller höj åtminstone samåkningspremien. En sådan höjninh skulle kunna finansieras med en sänkning av milersättningen om man åker ensam.

För det andra: Jag skäms för vad Uno Aldegren, socialdemokrat och andre vice ordförande i regionstyrelsen, svarar på journalisternas frågor. Det är förvisso fullt möjligt att han i intervjun har blivit avbruten, att det han har sagt har klippts ned så att det ska verka så hemskt som möjligt, men faktum kvarstår. Det är inte acceptabelt för en ledande socialdemokrat att säga och tycka saker i stil med "vi har viktigare frågor i vårt parti [än miljön]". Därmed ska inte andra politikområden, som fördelning, jämlikhet, vård med mera, trängas undan - de är också extremt viktiga. Men det blir helt enkelt väldigt fel att som socialdemokrat 2009 rycka på axlarna inför problematiken med onödiga bilresor med bränsleslukande bilar som genomförs bara för att det är bekvämt eller för att den skånska kollektivtrafiken inte är tillräckligt utbyggd. Det känns ganska frestande att påstå att om Aldegren nu tycker att miljön är så oviktig för (S) så kanske det egentligen är han som borde sakna betydelse. Vi har bättre företrädare för vårt parti.

För det tredje: Moderaterna är i sanning inte bättre, kanske till och med tvärtom. För själva ordföranden i kollektivtrafiknämnden i Region Skåne, moderaten Lars-Ingvar Ljungman, säger i en annan artikel att "många frågor som man driver politiskt är inte alltid praktiskt möjliga att hantera" och avser då det faktum att han varken åker kollektivt till mötena eller samåker med grannen Göran Holm (M) utan i stället kör själv med sin Mercedes SL 500, som av en händelse också råkar vara den bil av regionfullmäktigeledamöternas som släpper ut allra mest koldioxid. Mmmm... (M)iljöförstöring.

Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3

Förbjud delar av Sarkozys garderob!

Frankrikes president har varit i nyheterna idag efter att han gått ut med att han vill totalförbjuda användandet av burka i Frankrike. I dag är redan slöjor förbjudna i Frankrikes skolor men presidenten vill nu alltså gå ännu längre och totalförbjuda burkan ( d.v.s. den heltäckande dräkt som främst förknippar med Afghanska kvinnor) i hela landet.

Man kan ha olika åsikter om muslimska kvinnors kläder, huruvida den är påtvingad eller självvald. Det må så vara, vad jag frågar mig själv är om det är rätt väg att gå... Om poliser i Frankrike ska arrestera eller bötfälla någon för att de har en viss typ av kläder, var drar man gränsen? Här i Sverige finns det kristna som av kulturella/religiösa skäl bär huckle (exempelvis laestadianer), så är det säkert även i Frankrike. Är det bara muslimerna det ska lagstiftas mot?

Om Sarkozy får igenom detta hoppas jag att de i Frankrike samtidigt passar på att förbjuda en del andra klädkombinationer. Exempelvis att ha sockor med sandaler eller varför inte sidennäsdukar i kavajens bröstficka!

Zzz...

På Newsmill skriver i dag Hans Dahlgren, före detta socialdemokratisk politruk, om Socialdemokraternas tapp i opinionen. Med sin långa tjänstgöring inom politiken och sin stora erfarenhet borde man kunna förvänta sig ett intresseväckande resonemang och kanske några spännande förslag. Men icke.

Det enda intressanta med Dahlgens förslag är faktiskt att de är så fruktansvärt ointressanta. Samma tankar om en förborgerligad politik har framförts i nästan 30 år. Många av dem har redan realiserats, med i huvudsak två konsekvenser: ett kraftigt vikande väljarstöd för Socialdemokraterna och ett allt mer ojämlikt samhälle, där allt färre (inte minst i storstäderna) har det förtroende för, och får den del av, det gemensamma som gör det rimligt att stödja detsamma.

Jag säger bara en sak: Zzz...

PS Väck mig gärna, men först när någon höjdare ställer frågan om hur det kan komma sig att för varje acceptans för sänkta skatter, sämre anställningsvillkor och privatiseringar så har stödet för Socialdemokraterna sjunkit. Då kanske vi kan (s)nacka allvar DS

Dörrknopparna skiner i Danderyd

Det har nu gått två år sedan den borgerliga regeringen införde skattereduktion för så kallade hushållsnära tjänster. Den som köper sådana tjänster kan sedan dess reducera sin skatt med motsvarande upp till femtio procent av arbetskostnaden för dessa (upp till 50 000 kronor om året). Reduktionen kan göras för tjänster inom hela EU. Det betyder att den som äger skidstugor i Österrike eller strandvillor i Spanien kan få lägre skatt för tjänster som utförs där.

Skattereduktionen motiverades av borgarna med bland annat att det skulle ge mer tid och och fler jobb. Men tiden var inte tänkt till mer umgänge med familj och vänner utan för mer arbete (genom jobbskatteavdraget) och jobben var uppenbarligen tänkta att också hamna i hela EU. Nu kan svenska skattepengar betala grillning till beachpartyn på Costa del Sol, städning efter champagnefester på franska rivieran och snöskottning för after ski i Alperna.

Kritiken mot den borgerliga skattereduktionen har varit hård. Vi som motsatte oss den menade att den i praktiken bara skulle utnyttjas av dem som ändå hade haft råd utan reduktionen. Vi trodde inte heller att förslaget skulle ge några nya jobb att tala om. Vi stödde oss i vår kritik på utvärderingar från liknande försök i Danmark, Finland och Belgien som alla hade visat samma sak: det var de rika som använde reduktionen och särskilt många fler arbetstillfällen hade det inte blivit.

Vi kritiker menade också att det hade varit bättre, effektivare och rättvisare om pengarna i stället hade lagts i till exempel hemtjänsten, så att de som verkligen behöver men inte har råd skulle kunna få litet mer hjälp. Det hade varit rimligare att anställa fler undersköterskor och vårdbiträden som hade kunnat ge fler människor en värdigare vardag om samtidigt minskat stressen i omsorgen. Men det fick vi inget gehör för.

I slutet av maj i år presenterade Statistiska centralbyrån (SCB) en analys av skattereduktionens konsekvenser. Dess titel, "Hushållsnära tjänster - mest för de rika", säger väl allt.

För det första: År 2007 utnytjade fyra procent av dem som tjänade mer än drygt 40 000 kronor i månaden (500 000 kr om året) skattereduktionen. Av dem som tjänade mindre än 25 000 kronor i månaden (300 000 kr om året) var motsvarande siffra bara tre promille (tre av tusen).

För det andra: För samma år, 2007, köptes skattereducerande tjänster för motsvarande ungefär 1000 heltidstjänster, men enligt SCB kan inte den siffran översättas till 1000 nya jobb - just därför att många som tidigare köpt tjänster vitt nu använder sig av skattereduktionen.

Slutsatsen då? Tja, vad tycks om Vad var det vi sade?!

Kommunaktuellt, Skatteverkets rapport

Mona Sahlins tal på valkvällen - om jag hade fått skriva det

"Partivänner!

Socialdemokraterna har gjort ett dåligt valresultat. Vi håller ställningarna men borde ha ökat. Det är inte acceptabelt i något val för oss att ligga kring 25 procent. Vi ska vara mycket större än så. Vi måste ta lärdom av valsiffrorna. Jag vill redan här och nu dela med mig av följande reflektioner.

Moderaterna hade som mål att bli Sveriges största parti. Det har de inte uppnått. Från att för bara drygt en månad sedan ha legat på över 30 procent i opinionsmätningarna fick de endast drygt 18 procent av rösterna. Socialdemokraterna är och förblir Sveriges största parti. Men - och detta är viktigt - Moderaternas fiasko är inte detsamma som vår framgång.

Miljöpartiet har gjort ett bra val. Det har de jobbat hårt för. De är värda sin framgång. Vi socialdemokrater har mycket gemensamt med de Gröna. Vi står ofta på samma sida och jag hoppas att vi kan göra det också i Europaparlamentet.

Ännu en gång misslyckades högerextrema krafter att vinna ett brett stöd i Sverige. Det är en seger i sig, men vi måste ändå jobba mycket hårt för att mota tillbaka den högerinriktade främlingsfientligheten. Vi måste finnas överallt, i varje stad, i varje by, i varje stadsdel. Vi måste ta diskussionen med vanligt folk om vikten av att vanliga människor oavsett bakgrund sluter sig samman och tar strid för sina gemensamma rättigheter och intressen. Om människors ursprung blir viktigare än de stora frågorna om jobb, lika rättigheter, bostäder, klimat och välfärd så är det vanliga Svenssons som är de stora förlorarna. Vinnare blir de som kan exploatera människors oro och utnyttja den i egna, söndrande syften.

Jag kan förstå att många, särskilt unga män, känner en stor frustration över växande klyftor och ökande sociala spänningar, över att ha hamnat utanför. Jag delar deras vrede. Vi socialdemokrater har ett digert arbete framför oss. Vi måste vässa vår politik och vi måste besegra borgerligheten i nästa val så att vi kan börja pressa tillbaka klyftorna i vårt land. Så kan vi återvinna förtroendet från de arga och de uppgivna. Det är vi och bara vi som har den möjligheten och det ansvaret.

Piratpartiet har nått en stor framgång. Jag ifrågasätter trovärdigheten i ett parti som i alla tunga frågor, utom dess profilfrågor, lika gärna kan rösta med högern som med de gröna. Men jag konstaterar samtidigt att våra socialdemokratiska värderingar inte tillräckligt tydligt har återspeglats i vår politik. Vi har tänkt för litet på integritet och för mycket på kontroll. Det är inte socialdemokratins uppgift att öka övervakningen av medborgarna eller att värna marknadskrafterna i patent- och upphovsrättsfrågor. Det är i stället dags att vi förstärker rättssäkerheten och rimligheten i lagar som rör dessa områden. Jag ämnar därför att inom kort sätta mig ned tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att diskutera grunderna för en gemensam, progressiv politik i dessa frågor.

Partivänner, valarbetare, fackligt aktiva och sympatisörer!

Vårt dåliga valresultat är inte ert fel. Ni har kämpat hårt och ni har lyft intresset för och vikten av valet till Europaparlamentet. Tack för allt ert jobb! Jag måste som partiledare ta mitt ansvar för valutgången. Jag lovar därför att från och med nu växla upp takten. Jag ska slita varje dag som ni har slitit nu. Jag ska slåss för en socialdemokratisk seger i nästa val. För seger är ni väl värda!

I morgon börjar kampen för ett tryggare, grönare och rättvisare Sverige. Tillsammans vinner vi nästa val!"

Valprognos - skriv in din egen i kommentarsfältet!

Först och främst: Rösta i dag. Rösta rött. Kryssa Anna Hedh, femte namn på Socialdemokraternas lista!

Här kommer min prognos. Förändringarna inom parentes är jämfört med förra valet.

Röstandel Mandat
(M) 20,5 (+2,3) 4 (+/- 0)
(C) 5,8 (-0,4) 1 (+/- 0)
(FP) 11,5 (+1,7) 2 (+/- 0)
(KD) 4,7 (-0,9) 1 (+/- 0)
(MP) 11,0 (+5,0) 2 (+1)
(S) 26,8 (+2,2) 6 (+1)
(V) 6,5 (-6,3) 1 (+/- 0)
(PP) 7,2 (deltog ej) 1 (deltog ej)
(JL) 2,5 (-12,0) 0 (-3)
(SD) 2,1 (+0,9)
ÖVR 1,4

Jag är mest osäker på Piratpartiets siffror, följt av Folkpartiets, Miljöpartiets och Junilistans. Socialdemokraterna kan också gå både sämre och bättre än vad jag tror här.

Hur tror du att det blir?

DN, SvD, Expressen, Aftonbladet

I dag segrade förnuftet tack vare starka insatser från Obama och Ulvskog

Visst var Ulvskog och övriga vänster bra i kvällens valdebatt, men dagens utan tvekan viktigaste prestation stod Barack Obama för. För en amerikansk president var talet om USA:s förhållande till "den muslimska världen" häpnadsväckande progressivt. Särskilt välkommet var det tydliga avståndstagandet från Västvärldens islamofobi och den folkrättsvidriga israeliska bosättarpolitiken. Obamas ord inger i sanning hopp och bara det är mycket värt. Men jag tror ändå att vi alla måste hjälpas åt för att se till att han minns och lever upp till de löften han gav - direkt eller indirekt.

Vad gäller den svenska valdebatten kan sägas följande:

Sören Wibe återvann nog en del väljare. Han var pedagogisk, saklig och skicklig. Som socialdemokratisk EU-kritiker menar jag också att han rätt i sak när han talar om socialdemokratins undfallenhet i fördragsfrågan. Jag kan också instämma i det bisarra att socialdemokrater ofta röstar för mer makt till EU, men att därifrån göra en stor sak av att vänstern och högern röstar lika är något annat. Jag är ledsen över att göra er besvikna, men det är faktiskt inte särskilt konstigt: inom alla folkvalda församlingar förekommer ofta värderingsneutrala rutinfrågor. EU-parlamentet är inget undantag. Dessutom skulle med stor sannolikhet samstämmigheten minska om endera block fick majoritet; som det är i dag går ofta de största grupperna ihop för att en majoritet ska kunna skapas. Det är i sig olyckligt men löses knappast av fler ledamöter från Junilistan. Det finns bra alternativ på vänstersidan om man är EU-kritiker. Jag uppmanar å det starkaste tidigare junilistansympatisörer att rösta på dem.

Bästa replik: Den mot Marit Paulsen om finanspolitiken och arbetsmarknadspolitiken, om finansmarknaderna och euron.

Marita Ulvskog var bra, tänd, laddad och ovanligt rapp i repliken. Det var riktigt roligt att se. Jag hade hoppats att hon hade kunnat komma med ett ännu bättre besked i fildelningsfrågan, men hennes bedömning att partiet är på väg att svänga kändes ändå skön. Ulvskog var rasande tydlig i arbetsrättsfrågan, men det hade varit tacknämligt om hon sällat sig till de socialdemokrater som krävde en garanti i fördraget. Då hade diskussionen varit över redan nu. Likväl kommer Marita Ulvskog och Anna Hedh att bli ett bra par i den socialdemokratiska gruppen. Anna Hedh är min kandidat, för hon har både i ord och handling visat sin sunda och kritiska EU-syn och listfemma behöver hon också kryssen bättre än Ulvskog. Rösta därför Hedh!

Bästa replik: Den mot Gunnar Hökmark i frågan om arbetsrätten - om att högern som oroar sig för omförhandling av utstationeringsdirektivet nog mest oroar sig för att de själva ska rösta nej till bra arbetsvillkoren. Näst bäst var repliken, mot högern som helhet, ifrågasättandet av värdet för vanliga människor av den borgerliga politiken att låta varje människa vara fri att sälja sin arbetskraft till så dåliga arbetstider, lönenivåer och arbetsmiljökrav som möjligt.

Eva-Britt Svensson glimrade till då och då men försvann ibland. Hon var bra i miljöfrågan och bra i fråga om fildelning men saknade ammunition i fråga om den ekonomiska politiken. Hennes svar blev väldigt abstrakt. Jag önskar Vänsterpartiet lycka till i EU-valet och jag hade gärna sett att de får behålla sina två mandat. Men så kommer nog inte att ske.

Bästa replik: Den om att hon som representant för folket också rimligen fattar beslut som är mest förankrade i folks vardag om hon också lever under ungefärligen samma ekonomiska villkor som folk i allmänhet.

Carl Schlyters röst har jag svårt för. Den stänker av överklass men orden den yttrar klingar desto bättre. Om Schlyter kunde kanske sägas att hans gröna dröm är röd. Så glad jag hade varit om hans åsikter hade varit alla miljöpartisters åsikter.

Bästa replik: Den mot högern i frågan om "vårdval Europa" - eller, som Schlyter sade, "vårdkaos Europa".

Gunnar Hökmark var som vanligt en mycket duglig socialdemokratisk [sic] valarbetare. Han är en ganska hyfsad debattör men går ibland bort sig i konstiga verbala irrgångar. Det var bedrövligt tråkigt att höra honom i arbetsrättsfrågan; anklagelserna mot vänstern om protektionism och rasism var synnerligen osakliga.

Bästa replik: Den mot Schlyter i miljödebatten, om höga krav med inga resultat.

Ella Bohlin skötte sig bra för att för första gången vara med i den här typen av debatter. Men på det stora hela var det mycket plattityder och syster duktig-attityder. Budskapet var i princip glass till alla barnen men marknaden ska nog sköta allt ändå, utom alkoholen.

Bästa replik: ? (Minns inte)

Lena Ek var sedvanligt osedvanligt provocerande. Jag har så otroligt svårt för hennes populism och osaklighet. Och där stannar jag.

Bästa replik: ? (Hon var tyst rätt länge i några sakfrågor; där tyckte jag att hon kom som bäst till sin rätt.)

Marit Paulsen var den borgerliga sidans vinnare. Hon var ganska påläst, som vanligt rapp i käften och pedagogisk samt någorlunda saklig. Jag kan inte begripa varför hon har gått och blivit folkpartist men jag kan förstå varför många vill rösta på henne.

Bästa replik: ? (Minns inte i skrivande stund, men hon hade ett par stycken som var riktigt bra.)


DN, DN, SvD, Ab, Ab, Ab, Exp, Exp

Känner du inte paniken, Reinfeldt?

Den här kvällen var inte bra för den borgerliga statsministern. Inte nog med att han för första gången mötte en sammansvetsad, pigg och framtidsinriktad opposition - han hade påtagligt svårt att hålla ihop högerpakten och att presentera några som helst konkreta förslag till hur jobben ska räddas i välfärden och skapas inom den privata sektorn. På andra sidan tog Ohly och Wetterstand för sig ordentligt. Bägge var mycket starka i kväll. Det stämmer kanske att Sahlin inte var den mest aktiva debattdeltagaren, men den rollen delade hon med en viss Reinfeldt. (Men det skriver ingen om.) Däremot gjorde oppositionsledaren en synnerligen stark inledning - hennes kanske bästa någonsin. Mer om det nedan.

Foto: Marcus Kurn

Stark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.

Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.

När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.

Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!


(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!

Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP

Den som vill ha fred bör inte förklara krig

Fredrik Reinfeldt vill ha en medgörlig opposition under det svenska EU-ordförandeskapet i höst. Det är förståeligt. Han vill tysta den politiska debatt han vet skulle skada den borgerliga regeringens chans i valet 2010. Han vill inte höra oppositionens krav på regeringen när det gäller att lyfta arbetsrätten som en viktig fråga. Han vill ha en osynig Sahlin, en osynlig Ohly och en osynlig Wetterstrand. Och han är ute i god tid - det är väl uttänkt att redan nu be om borgfred, långt före valet till EU-parlamentet den 7 juni. På så vis kanske han hoppas att undvika debatt också inför det.

Det finns emellertid ingen anledning för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att stödja ett ordförandeskap vars intressen går folket tvärsemot. Det finns inget skäl att strunta i att försvara arbetsrätten och att ställa tuffa miljökrav bara för att Reinfeldt som EU:s ordförande vägrar att göra det. Ty fred är en sak. Villkoren för den en annan. Vill Reinfeldt ha något får han också ge något. För den som vill ha fred bör inte förklara krig - vare sig mot Apoteket, A-kassan, sjukförsäkringen eller arbetsrätten.

DN, GP, SvD

(M)argot Wallström?

Margot Wallström berättar i dag för Svenska Dagbladet att den nuvarande regeringen är mer aktiv i EU än den förra socialdemokratiska. Det är ett uttalande med flera problem och med en minst sagt tveksam attityd.

För det första: den borgerliga regeringen har konsekvent vägrat att lyfta ett finger för den av EG-domstolen hotade arbetsrätten. Lika konsekvent har den strunta i att lyfta EU:s miljöambitioner och kämpa för en betydligt mer progressiv utrikespolitik. Det är minst sagt märkligt att Wallström trots detta höjer Reinfeldt till skyarna. (Fast å andra sidan kanske det inte förvånar; Wallström ställde sig för några år sedan bakom kommissionens förslag till tjänstedirektiv i vilket ursprungslandsprincipen ingick (1) - den princip som betydde att företag bara behövde följa sitt eget lands kollektivavtal och som röstades ned av parlamentet men som i praktiken återinfördes av EG-domstolen genom Lavaldomen.)

För det andra: Jag delar förvisso Wallströms uppfattning om att den socialdemokratiska EU-politiken var plågsamt passiv. Den borde ha varit betydligt mer aktiv och på varje möte, varje träff, kämpat mot Wallströms med flera visioner om ett Europas förenta stater och den borde ha slagits hårt för att politiken, inte EU-fördragen, skulle ha makten. Säkerligen hade ett sådant agerat inte heller behagat Wallström. Säkerligen hade hon då också uttalat sig nedlåtande om brist på engagemang. Det Wallström vill ha är en extremt EU-positiv socialdemokrati och det Wallström inte förstår är att hon är oerhört provokativ när hon förvandlar EU-kritik från vänster till en fråga om ointresse. Men jag är inte förvånad. I den skriftliga versionen av ett tal som hölls 2005 vid det tjeckiska koncentrationslägret Theresienstadt lade Wallström ut texten om oss EU-kritiker: "Yet there are those who want to scrap the supranational idea. They want the European Union to go back to the purley inter-governmental way of doing things. I say those people should come to Therezin [Theresienstadt på engelska] and see where that old road leeds." (2) Hon sänder så uppenbart signalen att alla de som inte vill ha mer av överstatlighet och på sikt ren federalism egentligen inte har i EU:s institutioner att göra. Hur ska man annars tolka hennes kommentar om Ulvskogs förstaplacering på Socialdemokraternas valsedel inför EU-valet i juni: "Med den beskrivning hon har blir det en utmaning för henne att visa att hon engagerar sig. Det blir säkert en del uppförsbacke för henne."

Men tack för beskedet, Wallström. Nu vet vi hur det fungerar i Bryssel och Strasbourg. Vi som vill ha något annat än en superstat är icke välkomna. Du igångsatte för en tid sedan plan D, där D stod för demokrati. Och du sade en gång att du ville sätta öron på EU. Men du sade aldrig att du samtidigt ville sätta proppar i dem.

Till sist: Några förståsigpåare har kommenterat Wallströms beröm till högerregeringen och fått det till ett stöd för Mona Sahlin. Jag tror att de har både rätt och fel i det. Margot Wallström är inte moderat och det förefaller tämligen konstigt att tro att hon skulle vilja att någon annan än Mona Sahlin skulle bli Sveriges nästa statsminister. Och Mona Sahlin är omvittnat EU-positiv, men nog hade man kunnat tänka sig flertalet mer intelligenta sätt att pressa fram en okritisk socialdemokratisk EU-politik än genom beröm av den arbetsrättshatande svenska högern...

(1) http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=672
(2) http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_420747.svd

Vad var det vi sade? Välfärd lönar sig!

I DN kan man i dag läsa om vilken skillnad det gör med välfärd. I kvarteret Herrgården i Rosengård i Malmö finns flera hyresvärdar: en är det kommunala MKB och en annan är det privata Acta. Acta har det senaste gjort sig känd för sina skandalboenden och borde totalförbjudas från något som helst ägande av bostäder. I Actas hus har utsattheten satt sina spår. Där brinner det nu om nätterna. I MKB:s lägenheter är situationen en annan. Där gick de boende ut för att försvara det som man tillsammans med MKB under de senaste åren har byggt upp. Med ett stort engagemang, med respekt för de boende och med en visshet om att miljön, omgivningen, det socioekonomiska, spelar roll har man förändrat situationen rejält för de tidigare utsatta. Trångboddheten och skadegörelserna har minskat och många unga kan nu tack vare MKB få sitt första sommarjobb.

Till Malmös moderater som förespråkar utegångsförbud: Läs artikeln i DN och skäms så att ni kryper ur skinnet. Gör sedan om och gör rätt: avvisa skattesänkningarna för de rikaste och uppmana era riksdagsledamöter att rösta för de resurser för restaurering av miljonprogramsområdena som Socialdemokraterna föreslår. Vad var det vi sade? Välfärd lönar sig!

Därför stärktes socialdemokratin i går

Det var en socialdemokrati nedtryckt i skorna som inledde förstamajdemonstrationerna runt om i landet. Men när marscherna och talen var igång steg stämningen undan för undan. För då såg sig folk omkring och upptäckte att fler än på länge hade samlats kring fanorna. Det är tydligt att högerns experttyckare fick något att fundera över: "Räkna inte ut Socialdemokraterna", skrev Peter Wolodarski. Och det är nog den bästa analysen han har klämt ur sig på länge. För högern har inte förstått att drevet mot socialdemokratin nu har pågått så länge och tagit sådana groteska proportioner att det är i full färd att mobilisera hela den av Sven-Otto Littorin så fruktade "socialdemokratiska valmaskinen" - vanligt folk i tusental som pratar med sina släktingar, vänner och kollegor, som delar ut flygblad, som ställer sig på torgen och talar med väljare. Ty även om många har upprörts över partiledningens klantigheter i fråga om regeringssamarbete och Lissabonfördrag och över turerna i AMF så har det ju visat sig att det nu inte är de rödgröna utan högern som är svaret skyldig i regeringsfrågan. Ja, Sahlin var tydlig i går: "Aldrig, aldrig någonsin och aldrig någonstans. Aldrig!" tänker vi regera med stöd av brunhögern. Med tanke på att blåhögern ligger under i mätningarna är det dags för Reinfeldt att ge besked om vem han vill göra det med. Och vad gäller turerna i AMF har det ju visat sig att hela företagsstyrelsen samfällt, alltså inklusive Svenskt Näringslivs representanter, har krävt bolagets VD på de pengar han minst sagt tvivelaktigt har roffat åt sig. Och upp med handen alla som tror att de gjorde det för att vara snälla mot LO:s ordförande...

Poängen är alltså att drevet nu har tappat kraft. Folk har visserligen varit arga och är nu om möjligt ännu argare. Men de är det på högern. För att de förlorar jobben. För att de sedan länge har förlorat a-kassan. För att de drabbas direkt av nedskärningarna i den av Borg så omtalade, men uppenbarligen inte omhuldade, "välfärdens kärna". Mot allt detta ville socialdemokrater och s-sympatisörer protestera i går. Man ville protestera mot hetsjakten på ledande socialdemokrater, burleskt vinklad nyhetsrapportering och extremt okritisk maktbevakning. Och man ville visa att i detta land finns ingen anledning att skämmas för att man är socialdemokrat. Så därför rätade vi i går på ryggarna, och nu står vi beredda till strid mot högern. Mobiliseringen är i full gång. Om partiets och fackets företrädare förtjänar kritik ska de självklart få det - men det är av oss och på saklig grund och på ett rimligt vis de ska få det. Inte av Tobleronekastade nazister. Inte av tendensiösa politiska "analytiker" och inte av tiotalet skräniga överklasslynglar i blåa Moderatuniformer i ingången till Folkets Park i Malmö.

Så därför. Tack vare och inte trots alla krigsrubriker i tidningarna om socialdemokratins kris blev vi starkare i går. Första maj 2009 blev början på vänsterns revansch i Sverige. Minns varifrån ni hörde det först!

Henrik Brors

UPPDATERING: Gud ska veta att jag ibland har kritiserat Sahlin hårt - mycket hårt. Det är bara att läsa bloggens inlägg från till exempel i höstas. Men någon jävla sans får det väl ändå finnas. Jag tänker på meningen i bland annat en av SvD:s artiklar om Sahlins tal i Malmö: "Hon verkar mer nervös här i Malmö [än i Lund]", yttrad av - just det - SvD:s egen reporter. För det första är det skitsnack. Sahlin har varit i den politiska hetluften i gott och väl 20 år. Hon blir inte nervös för ett första maj-firande, särskilt inte när tåget och folksamlingen är större än på länge. För det andra säger det väl något om nivån på "journalistiken" när tidningens egen reporter i en ren nyhetsartikel uttalar sig om dagsformen på Socialdemokraternas partiordförande.

Pirat? Se hit!

Jag är inte pirat men jag stödjer principiellt Piratpartiets (PP) strävan för personlig integritet och mot en storföretagsanpassad upphovsrätt. Samhället är på fel väg när det gäller dessa frågor. Men jag skulle aldrig kunna rösta på piraterna - av två skäl. För det första är jag vänster. Det är inte de. För det andra är den enda skillnaden Piratpartiet skulle kunna göra i EU-valet att minska andelen parlamentariker som slåss för samma sak som de själva. Låt mig förklara.

Enligt Synovates undersökning är det främst unga män som stödjer Piratpartiet. Det förvånar mig inte och egentligen gläds jag över det ökade politiska intresset. Det är sunt. Problemet är att väljarna kommer från "fel håll" - de kommer från riksdagens mest storebrorskritiska partier. För hur klokt är det - egentligen - att straffa Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Hur klokt är det att överge dem som konsekvent har röstat nej till de nya övervakningslagarna? Det är ju för sjutton (V) och (MP) som har lett kampen mot IPRED och FRA! Vänsterpartiet var visserligen 2005 för dåvarande fildelningslag men har efter en massiv inre opinion tagit sitt förnuft till fånga. Nu är man på Piratpartiets planhalva.

Ni som en gång röstade på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men som nu funderar på Piratpartiet, ni röstade väl rött eller grönt av en anledning? Och ni tror väl fortfarande på det nödvändiga i en förnuftig och progressiv miljö-, student- och rättvisepolitik? Nu, sedan bokstavskombinationerna av förtryckande lagar har dykt upp, vill ni också försvara er personliga integritet. Det är bra, men inse att de bästa företrädarna i dessa frågor har ni redan i era gamla partier. De ingår redan i partigrupper i EU-parlamentet som slåss för rätt saker. Ta Eva-Britt Svensson, vänsterpartistisk EU-parlamentariker. Hon tvingade nyligen igenom en större öppenhet i EU-parlamentet om ACTA. Delvis beror det säkerligen på att hon är en skicklig politiker, men hon hade aldrig klarat av det om hon hade saknat uppbackning från en större partigrupp (den gröna vänstern) som stödde hennes krav.

Piratpartiet kommer inte att bli vågmästare i EU-parlamentet. På sin höjd kommer man att få ett eller två mandat - av över 700. Kanske tar man ett av dem från (V) eller (MP). Förmodligen stärker man därmed indirekt den konservativa falangen (som i dag har 36 procent av platserna), som med all sannolikhet blir störst även i det kommande parlamentet. Det krävs mycket litet insikt för att förstå att de kommer att strunta i er. Då har man som pirat varken skyddat den personliga integriteten eller fått en vettig miljöpolitik. Och var det verkligen det ni ville uppnå?

DN, SvD

Ja till EMU - av politiska skäl?

Lars Calmfors, känd ekonom i den borgerliga regeringens tjänst (1), är en central figur i EMU-sammanhang. Han ledde 1990-talets stora utredning om EMU-medlemskap som 1996 kom fram till att Sverige borde avvakta med att ansluta sig. Under själva kampanjen år 2003 kom han emellertid ut som anhängare till ett fullständigt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen.

Sedan 2003 har Calmfors varit relativt tyst om EMU, men i måndags sade han i en debatt att både de ekonomiska ja- och nej-argumenten har försvagats. Faktum är, menar Calmfors, att det inte finns längre någon ekonomisk anledning till vare sig ja eller nej. Det är förvisso ett kontroversiellt uttalande: för inte så länge sedan slog Exportrådet fast att vi varje år tjänar 30 miljarder kronor på att stå fria från euron. Men samtidigt är det oerhört intressant. Ty om det inte finns några ekonomiska anledningar till ett komplett EMU-medlemskap så återstår, enligt Calmfors, endast de politiska. Frågan är bara vilka.

Med Calmfors egna ord heter det att vi inte "ska gå med för att det går att göra en ekonomiska nyttokalkyl, utan för att den europeiska integrationen är viktig". Vad betyder egentligen det? Ja, för det första bör vi nog i stället för det positivt klingande "integration" och i stället tala om det neutrala "likriktning". För det är det allt handlar om. Notera att jag inte menar att det vore principiellt dåligt om alla européer köpte saker med likadana metallklumpar och pappersbitar och att det stannade därvid. Men så är ju inte fallet - i grund och botten är syftet med EMU och innebörden av "europeisk integration" att alla medlemsländer ska samordna sin ekonomiska politik. Det står inskrivet i unionens regler. Det är som Jonas Sjöstedt (V) sade inför folkomröstningen 2003:

"EU:s valutaunion är skapad just för att människor inte ska kunna välja en annan politik. Det har man gjort genom att lägga makten över valutan i en centralbank där vi inte har insyn, där protokollen hemligstämplas på 30 år och där man inte får lyssna på folkvalda. Instruktionerna, själva politiken, ligger i EU:s fördrag just därför att vi inte längre ska kunna välja att ändra på dem i ett allmänt val. Det är mycket svårt att ändra EU:s fördrag. Och jag menar att det här är grundläggande. Oavsett om man står till vänster eller om man står till höger så är rätten att välja en annan politik, rätten att välja en annan ekonomisk politik, den är grundläggande, och den upphävs till stor del med EU:s valutaunion." (2)

I praktiken betyder det, eftersom fördragen är skrivna så som de är, att politiken förborgerligas. LO krävde till exempel att ett EMU-medlemskap skulle följas av att det varje år avsattes över 10 miljarder kronor från välfärden till buffertfonder som skulle falla ut när avsaknaden av en egen penningpolitik medförde att eventuella konjunkturnedgångar måste hanteras genom statsbudgeten. Karin Pilsäter, ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet fyllde i: "Vi på jasidan bör under våren [2003] komma överens om en skiss för stabiliseringspolitiken inklusive ett inflationsmål kan utformas vid ett EMU-medlemskap."

Med Lars Calmfors uttalanden borde EMU-medlemskapet vara dött och begravet för arbetarrörelsen. För som socialdemokrater kan vi knappast göra annat än att betacka oss för den enda "skäl" som återstår: välfärdsslukande buffertfonder och en med den svenska högern, Merkel, Berlusconi och Sarkozy samordnad ekonomisk politik.

Ja-kejsaren är spritt språngande naken. Och det är ärligt talat ingen vacker syn. NEJ till EMU!


(1) I egenskap av ordförande i regeringens finanspolitiska råd
(2) Se http://www.nejtilleu.se/popmoteu/filer/EMU_latar.htm och lyssna på låten "Låt dig inte luras" av Ung Vänster i Örnsköldsvik.

Läs Anna Hedhs blogg nu - kryssa henne den 7 juni

Nu har Anna Hedh, socialdemokratisk EU-parlamentariker och EU-kritiker, börjat blogga på Europaportalen. För er som inte känner till henne så väl rekommenderar jag läsning av hennes inlägg. Och för er som är socialdemokrater och EU-kritiker, eller er som ändå månar om konsumenträttigheter och en god folkhälsopolitik - sätt ett kryss för Anna den 7 juni.

Anna Hedh har under sina fem år i parlamentet visat sig vara en skicklig politiker som dessutom vågar stå för sina åsikter. Till exempel har hon utsetts till årets EU-parlamentariker i folkhälsofrågor och hon var den enda av över 200 socialdemokratiska parlamentariker som vågade rösta nej till Lissabonfördraget.

Skicka en kritisk röst till Bryssel - igen!

www.kryssanna.nu

De smiter med allt vårt guld!

Så löd en berömd replik i Disneys Robin Hood-film och så löd en rubrik i Efter Arbetet förra våren. Titeln är så gångbar att den får inleda även detta inlägg.

De borgerliga i Stockholmsområdet har bedrivit en mycket aggressiv privatiseringspolitik. Allt, ända in i välfärdens kärna, ska kunna bedrivas i privat, vinstdrivande regi. Att detta oftast är en direkt dålig idé spelar ingen roll. Förhoppningsvis lär emellertid de domar kammarätten meddelade för några dagar sedan om det olagliga i dels försäljningen av Tibble gymnasium och dels av avknoppningen av den kommunala hemtjänsten i Rågsved. Bägge verksamheter såldes för vrakpriser; de pengar, våra pengar, som har betalt uppbyggnaden ska nu i stället tjäna privata vinstintessen. Det är inte rimligt. Därför kräver nu Socialdemokraterna i Stockholm ett stopp på avknoppningar. Det är ytterst välkommet. (SvD)

Den borgerliga regeringen är inne på samma spår som Stockholmshögern. Nyligen presenterade kommunikationsministern ett förslag om att konkurrensutsätta tågtrafiken. Hon gjorde det i strid mot den beprövade erfarenheten man har haft i Europa av tågtrafiksavregleringar, hon gjorde utan att ta hänsyn till Konkurrensverkets bedömning att förslaget inte uppfyllde ett enda kriterium, och hon gjorde det trots att hon borde förstå att det kollektiva resandet riskerar att drabbas. Oppositionen är enig i sin skarpa kritik mot förslaget och i dag skriver Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för Miljöpartiet, och Göran Sandström, lokförare och SEKO-ombud, klokt i Svenska Dagbladet om dels det dåliga borgerliga förslaget och dels om den rödgröna vänsterns framtidsinriktade tankar om spårtrafiken. Läs!

Historien upprepar sig

Så presenterades den borgerliga budgeten i går. Det var en sorglig läsning men samtidigt i vissa delar ett erkännande (om än motvilligt) att det är socialdemokratisk politik som måste till.

Ingen kan i dag förneka att högerregeringen försatte oss i sämsta tänkbara utgångsläge inför denna kris. Skattesänkningarna, varav lejonparten gick till dem med högst inkomster och störst förmögenheter, gav ingen annan effekt än att regeringen i dag måste låna för att betala för dem. Den stympade a-kassan kommer inte att räcka till när massarbetslösheten griper kring sig: vi kommer att åter få se fattigdom i Sverige. Arbetsmarknadspolitiken har slagits i spillror. Det är förvisso enkelt att erkänna att den förra socialdemokratiska regeringens arbetsmarknadsåtgärder i flera stycken inte var bra - det var för mycket vuxendagis, där också - men det erkännandet kan inte Anders Borg på något sätt använda som ett försvar för det han gör nu. För i praktiken blåser han upp nonsensåtgärder till en volym vi inte har sett sedan början av 1990-talet. Han gör just det han anklagade socialdemokratin för att göra - skillnaden är att han gör det i långt större skala.

OECD ger enligt Svenska Dagbladet budgeten väl godkänt. Det bör noteras att organisationen tidigare gav Borgs åtgärder underbetyg och att anledningen till att den nu ser positivare på politiken är de anpassningar till socialdemokratins åtgärder som Borg har vidtagit: främst pengar till kommuner och landsting (för den så kallade arbetsmarknadssatsningar har ju visat sig vara mest luft). Problemet är bara att OECD fortfarande, i samklang med Socialdemokraterna (!), kräver bättre och större satsningar på utbildning och infrastruktur. Dessutom kommer pengarna till välfärden alldeles för sent; redan i år räknar kommunerna och landstingen med att de behöver ordentlig hjälp.

På sätt och vis kan man i dag konstatera att verkligheten har hunnit i fatt regeringen. Systemskifte, enorma skattesänkningar för de rika och nedmontering av de sociala försäkringarna är en dålig politik är måhända bra om man vill skapa ökade klyftor. Men det är en mycket dålig politik om man värnar jämlikhet, jobb och välfärd. Och det, tror jag, att svenska folket kommer att märka ganska snart. Liksom det obehagliga faktum att historien faktiskt tycks upprepa sig. Varje gång vi har valt en borgerlig regering har det slutat med fler än någonsin tidigare i arbetsmarknadsåtgärder. Varje gång med en borgerlig regering har klyftorna ökat, välfärden bantats och arbetslösheten stigit. Man tar sig för pannan.

SvD

Det räcker nu!

Det stod i tidningen i går igen, en mycket kort notis med liten bild,

om en massaker i El Salvador: de hade mördat några hundra till.

Nu igen. Nu igen!

En kvinna lägger armen om sin man, en gamling tar en liten pojkes hand.

Så håller folket på att ena sig så dom kan övervinna fienden.

Just precis. Just precis!

Det räcker nu!

Miljoner människor ropar det.

Det räcker nu!

Dom gör de nu.

Mäktigt, som en flodvåg,

ska dom resa sig.

Det räcker nu!

Miljoner människor ropar det.

Det räcker nu!

Dom gör de nu.

Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.

Sandino börjde för länge sen; han ledde styrkorna mot friheten.

Allende kämpade och föll i strid; han gav sitt liv för att ge andra liv -

folket liv. Just precis!

I Uruguay, i Guatemala och i Nicaragua,

i El Salvador, i Chile och i Argentina är det hoppets vår.

Det räcker nu!

Hör ni inte att dom ropar det:

Det räcker nu!

Dom gör det nu.

Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.

Basta ya!

El pueblo unido

jamais sera vencido!

Sångtexten ovan skrevs av Björn Afzelius 1985. Om han hade levt i dag hade han glatts åt utvecklingen i Latinamerika. För där har folken verkligen rest sig och kastat de nyliberala och diktatoriska oken över ända. I länder som Bolivia, Ecuador och Venezuela har en stor folkmajoritet drivit igenom socialt, politiskt och ekonomiskt mycket progressiva författningar. Allt är inte perfekt, men riktningen är rätt. Och det finns ingen som med hedern i behåll kan säga att vårt eget parti, Socialdemokraterna, efter mindre än tio års regeringsinnehav hade kommit tillnärmelsevis lika långt som de latinamerikanska frihetsrörelserna i skapandet av en jämlikhetspolitik.

Vårt parti har mycket att vara stolt över, men inte heller det är perfekt. I stället borde det söka samverkan med de progressiva krafterna i Latinamerika, stötta dem så väl där som internationellt, och samtidigt också lära sig hur det faktiskt går att besegra högern. För har man kunnat det i Latinamerika, en kontinent för inte så många år sedan pinad av militärdiktaturer, dragen i smutsen av amerikanska imperialism och utarmad av rovgiriga multinationella koncerner, ja, då borde man jävlar i mig kunna göra det här också. Och det vore verkligen på sin plats. För det räcker nu!

(Tidigare publicerad på www.libertas.nu)

Rödgrönt om skolan

Jag läser i morgonens Svenska Dagbladet att oppositionen äntligen ska försöka enas om skol- och utbildningspolitiken. Jag tror att det är nödvändigt, men jag tror samtidigt att det kan bli svårt. Partierna står relativt långt från varandra, inte minst sedan vårt parti, Socialdemokraterna, av någon outgrundlig anledning har anpassat sig till det sämsta av Björklunds batongpolitik. Jag förstår varför man har gjort det, men jag varken respekterar eller accepterar den nya inriktningen. Den bygger på en totalitär och gammaldags kunskapssyn, ovärdigt ett modernt och progressivt samhälle. Däremot, vilket kanske kommer att förvåna en del, motsätter jag mig inte tydliga kunskapskrav i skolan. Jag är inte heller principiellt kritiskt mot kunskapskontroller, och jag är definitivt ingen motståndare till att man i tidiga år agerar för ett barn som annars riskerar att halka efter. Och jag tror egentligen inte heller att någon socialdemokrat skulle hamna på någon annan linje. Problemet är inte skolan som kunskapsborg. Men mer om detta senare.

Skillnaderna mellan de rödgröna partiernas skolpolitik är uppenbara. Vänsterpartiet motsätter sig med (all rätt) privatägda skolor (*) medan Miljöpartiet av någon outgrundlig anledning har bejakat dem. Socialdemokratin är splittrad i sin syn, men en bredare majoritet än vad partiledningen tycks tro är djupt principiellt och praktiskt kritisk. Man har sett hur segregationen ökat och kommunkassorna sinat, man har sett hur trots att de privata skolorna finansieras av skatten blir det ofta de kommunala skolorna som får ta hand om bulken av elever som behöver extra resurser, och man är (ursäkta uttrycket) jävligt trött på den ständigt ökande reklamen om mer eller mindre nonsensutbildningar på gymnasienivå. Lyckligtvis tycks det komma signaler från (MP) att man har förstått att det hela har gått alldeles för långt. En sådan svängning är inte bara välkommen - den är nödvändig. En rödgrön skolpolitik kan aldrig ta sin grund i världens mest nyliberala driftssystem av den offentliga skolan.

Betygen har, konstigt nog, seglat upp som en annan stridsfråga. Partiet (vårt alltså) accepterade tidigt den borgerliga tanken att om ju fler och ju tidigare betyg, desto bättre. Man gjorde det därför att man ville nå en bred överenskommelse och försöka hindra att betyg sattes redan i första klass. Tanken var möjligen lovvärd men å andra sidan rätt korkad. Trodde Sahlin och Granlund verkligen att Björklund skulle nedlåta sig till att komma på samma linje som Socialdemokraterna? Ja, till och med när Socialdemokraterna redan hade givit honom hela handen och gjort en rejäl positionsförflyttning? Här borde partiet backa och i stället för betyg diskutera just kunskap och kunskapsutvärdering och -utveckling utifrån ett forskningsmässigt perspektiv. (Och i det ingår knappast många och tidiga betyg.) Därmed tillbaka till skolan som kunskapsborg.

Jag kan inte för mitt liv begripa att den rödgröna oppositionen inte rätar på ryggen i skoldebatten. Forskningen står ju på vår sida - den pedagogiska disciplinen är i princip enig med oss om synen på betyg (kritisk) och många privata skolor (kritisk). Nog torde väl det kunna ta skruv i debatten? Låt oss i stället för att dansa efter den Björklundska bajonetten formulera en skolpolitik efter modern vetenskap och ett klassiskt utbildnings- och bildningsideal, med sunda kunskapskrav, med sunda sociala inslag och med sunda utvärderingsinstrument. För eleverna måste kunna mer och de måste utveckla en bättre och mer kritisk samhällssyn. Läromedlen måste börja diskuteras på allvar; den ensidiga syn som i dag propageras i samhälls- och historiaundervisningen är remarkabel. Paradoxen, att själva skolan i dag styrs på rent antiakademiska grunder, måste omedelbart börja rättas till. Låt det bli ansatsen för den rödgröna arbetsgruppen!

SvD

(Även publicerad på www.libertas.nu)

(*) ”Man ska kalla saker och ting för deras rätta namn”, sade Olof Palme. Jag försöker att hörsamma den uppmaningen.

Balanserat om frihandel

Den brittiska professorn i nationalekonomi, Noreena Hertz, skriver i dag på Newsmill klokt och balanserat om frihandel. Läs!

Rätt eller fel? Ibland är avgörandet så lätt!

Rätt!

Fel!

Ett litet steg för välfärden - men ett stort steg för Sahlin och Östros

I dag presenterar Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och vår finanspolitiske talesperson Thomas Östros på DN-debatt ett förslag på inkomstförstärkningar. Det handlar om höjd skatt för dem med allra störst förmögenhet och dem med högst inkomst.

Förslagen är ett steg i rätt riktning - men långt från tillräckligt. Den borgerliga regeringen har sedan 2007, utan att skapa några nya jobb, sänkt skatterna närmare 85 miljarder kronor. Priset har välfärden och jobben fått betala. För de pengarna kunde vi ha fått stora infrastruktursatsningar (20 miljarder), nya jobb i välfärden (10 miljarder), restaureringar av miljonprogramsområdena (10 miljarder), inkluderat tandvården i den allmänna sjukvårdsförsäkringen (20 miljarder) och vi kunde ha sett till att alla fick rätt till 80 procents A-kassa (10-15 miljarder). Vi kunde ha gjort allt detta och ändå haft mellan fem och tio miljarder över till en höjning av studiemedlet, skydd för den biologiska mångfalden och satsningar på grön teknik.

Mona Sahlin och Thomas Östros har, trots den förres motto om att det är "häftigt att betala skatt", inte gjort särskilt mycket väsen av faktumet att det inte går att bedriva socialdemokratisk jobb- och välfärdspolitik med borgerlig skattepolitik. Därför bör socialdemokratin inte slå sig till ro med denna skattehöjning utan redan nu börja skissera på ett rimligare skatteuttag, ett skatteuttag som faktiskt förmå leva upp till löftet om en rejäl välfärd och trygga jobb i utbyte mot det man betalar in.

Summa summarum är Sahlin och Östros förslag blott ett litet steg för oss men kanske ett desto större steg för dem.

Se även SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten

MIssbruk

Vi sniffar inte tinner för att rensa näsorna
och vi slukar inte valium för att de smakar bra,
och vi skjuter inga mackor för att testa silarna
och vi dricker inte brännvin för att rena ådrorna.

För vi väljer inte skräcken för att mista våra jobb
eller rädslan för att tvingas bort från där vi vuxit upp
eller ångesten som kramar när man lever i betong
och får gå och räkna timmarna för att dagen är så lång.

Och vi väljer inte självmant att från vaggan till vår grav
bli hetsade i lönsamhetens namn mot nya krav
om framgång, lyx och rikedom, om skönhet, makt och egendom
för att ändå inte droga bort vår otillräcklighet.

Ja, de vill att vi ska vara som åsnorna som drar sig fram
och släpar vagnen för att nå en morot i ett band
För när kärleken till döda ting blir större än till liv
får också själva tryggheten ett stegrat överpris.

Så en del missbrukar människor som andra alkohol,
men människodrinkarn känner ingen gräns för vad han tål.
Och ändå har han mage nog att skrika högt i skyn
när han ser hur offren för han missbruk sjunker ner i dyn,
ja, när offren för hans missbruk vågar sjunka ner i dyn.

Björn Afzelius skrev den här texten och sjöng den här sången. Och visst är den vacker, stark, vass och tydlig. För inte känner du väl någon som sniffar tinner för att rensa näsorna. Och ingen, ens i denna "valfrihetens" tidevarv, väljer skräcken för att mista sitt jobb. Oavsett vad högern än säger.

Riv upp! Gör om! Gör rätt!

"Bankerna är de enda vinnarna på premiepensionssystemet. Trots dålig förvaltning har fondbolagen hämtat hem runt åtta miljarder kronor sedan starten."

Så lyder ingressen till en artikel i Dagens Nyheter som mycket riktigt handlar om våra pensioner. Artikelns innehåll är anmärkningsvärt och upprörande men inte särskilt förvånande. Vi får reda på att sedan starten 1995 har vi svenskar lagt in 264 miljarder kronor i Premiepensionsmyndighetens fonder. Men just nu finns där bara 231 miljarder. Avkastningen har alltså varit negativ - vi har förlorat över 30 miljarder kronor! Vinnare är bankerna och fondförvaltarna som sedan år 2000 har dragit in över 8 miljarder kronor av våra pengar. Men inte nog med det: om pengarna hade placerats i det allmänna inkomstpensionssystemet hade de växt med 3,5 procent årligen.

I Sverige har vi alltså ett system som ger fondbolagen drygt en miljard kronor om året för att sänka våra pensioner. Vi har ett system som göder spekulation och kvartalskapitalism i stället för ett vars avkastning hade kunnat användas för investeringar för jobb och välfärd och för att människor på ålderns höst skulle få en dräglig tillvaro. Vi har ett system som inte är trovärdigt, ett system som är så dåligt att de som kan väljer att spara ännu mer själva. Vi har ett system som aktivt bryter det socialdemokratiska löftet om en god välfärd, socialt och ekonomiskt, som motiv för höga skatter. Det är beklämmande och skrämmande att Socialdemokraterna gav grönt ljus för pensionsuppgörelsen i mitten av 1990-talet. Thomas Östros (S) kritiserar i artikeln delar av systemet. Jag hoppas att han tar konsekvenserna av sin kritik och ser till att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver att systemet rivs upp och görs om. Från grunden.

Regeringen: Pengarna får vänta till valet. Folket: Rädda jobben! Varsla regeringen!

The word is out. Regeringen ger inga extrapengar till kommuner och landsting i år. Däremot kan ett tillskott tänkas 2010 - märkligt nog samma år som det hålls riksdagsval. Varför är jag inte förvånad?

UPPDATERING:
Rädda jobben! Varsla regeringen!

DN, SvD

"Vad skulle vi säga om en naken flicka dansade runt den svenska flaggan i Moskva?"

Ja, det frågar oss den ryske ambassadören, Alexander Kadakin, efter att i övrigt ha accepterat pausnumret "Tingeling" som så ivrigt har debatterats den senaste veckan. Han frågar därför att han tycker att nationalsångsinslaget var "fel".

Ja, vad skulle vi säga? Jag och de flesta med mig skulle inte ha sagt någonting och därefter bytt kanal. Fast det är förstås möjligt att en och annan skulle ha tänkt "tingeling, tingeling!" och tittat vidare.

Läs: DN.

Mannen som fick Systembolaget i Danderyd att sälja slut på champagne

LO och TCO har samfällt krävt att taket i A-kassan ska höjas. Det finns i huvudsak två skäl till att det är ett bra förslag. För det första kräver principen om en generell välfärd det och för det andra håller det efterfrågan uppe under krisen.

I dag har emellertid Reinfeldt givit besked: det blir ingen höjning av taket. Mannen som sänkte skatterna med 85 miljarder kronor, varav 70 procent gick till de rikaste, försvarar sitt nej med att det för honom är "viktigt att inte driva ned Sverige i stora underskott och minnas att uppgiften är att försvara kärnan i välfärden och se till att skolan, sjukvården, äldreomsorgen garanterar sin finansiering". Ja, han vars beslut fick Systembolaget i Danderyd och Vellinge att sälja slut på champagne för att mångmiljonärerna med mångmiljonvillor skulle fira av de gigantiska skattesäkningarna har nu alltså mage att förvägra människor som helt oskyldigt drabbats av nyliberalismens kaos en rimlig standard. Som om hans skattesänkningar har bidragit till fler lärare och kortare köer i vården. Som om inte A-kassan vore en del av välfärden. Som om det bara krävdes företag och ingen efterfrågan för att hjulen ska snurra.

I Sverige ska välfärden vara till för alla. I Sverige ska mångmiljonärerna minsann betala skatt efter sin bärkraft så att välfärdsförsäkringarna ska kunna betalas. Och i Sverige, det ska vi se till, ska inte Fredrik Reinfeldt vara statsminister länge till. För i Sverige har vi bara råd med välfärd - inte med borgerliga skattesänkningar.

Även Roger Jönsson och Jimmy Jansson har uppmärksammat statsministerns arrogans och dubbelmoral.

Skåne 2020 - om borgarna själv får välja. (Men tro inte på dem.)

Sydsvenskan presenterar i dag en försmak av vad som riskerar att hända med skånsk sjukvård. I en artikel som baserar på intervjuer med regionala tjänstemän slås det fast att skatteintäkterna blir för små i förhållande till utgifterna, att flera medicinska åtgärder måste betalas ur egen ficka och att flera sjukhus läggs ned och/eller privatiseras för att bedriva icke offentligfinansierad verksamhet. Samma öde väntar de skånska vårdcentralerna, för vårdvalet (alias hälsovalet) är av den borgerliga majoriteten kraftigt underfinansierat.

Björn Afzelius skrev en gång låten "Ifall de många går ihop". I den börjar han med att säga: "Tro inte på dem." Och just det skulle jag vilja uppmana läsarna till denna blogg. Tro inte på dem när de säger att skatten inte kommer att räcka till och att vi måste betala allt mer privat. För det beror ju på skattenivåerna. Som jag tidigare så ofta har sagt: om Sverige återgick till den skattenivå som rådde före 1990 års skattereform hade vi haft mellan 120 och 160 miljarder kronor mer till välfärden varje år. Men dagens skatteprognoser bygger naturligtvis inte på det - i de förutsätts att sjuka ska betala för sig själv. Måtte socialdemokratin aldrig låta det ske.

Mona Sahlin, skeppare Reinfeldt och alla dessa bonusar

Egentligen hade jag tänkt att skriva långt om ämnena i rubriken. Men eftersom jag är ordentligt förkyld och därför dödstrött ska jag hålla det halvlångt. Håll till godo.

Mona Sahlin
Den senaste veckan har ett antal socialdemokratiska debattörer överträffat sig själva: i sin iver att försvara vår partiledare har man piskat upp en tämligen hätsk stämning. Kritiker mot partiets nuvarande politik och strategi är numera personae non gratae. Det är djupt olyckligt och lätt obehagligt. Det finns ingen, jag säger ingen, i det socialdemokratiska partiet som vill ha en borgerlig regering 2010. Däremot hyser säkert en och en annan personligt agg mot Sahlin och troligen har några tomtar problem med henne på grund av hennes kön och kanske också framtoning. Det är i sig för jävligt men får inte tillåtas överskugga de sakliga åsikter som bland andra Morgan Johansson och Helene Fritzon har framför angående partiets kurs i finans-, jobb- och välfärdspolitik. Jag kan inte tala för Johansson och Fritzon, men själv är jag missnöjd och besviken över Sahlins och övrigas i VU:s politik och strategi. Politiken är för lik högerns (exempel: avsaknad av ägaranalys vad gäller offentlig verksamhet, acceptans för jobbskatteavdrag 1 och 2, grönt ljus för Lissabonfördraget) och strategin är tämligen misslyckad (exempel: det ensidiga samarbetet med Miljöpartiet mitt under uppseglande storkris och triangulering mot borgerlig politik just när den var som mest impopulär).

Jag vill inte bli av med Sahlin. Jag vill att hon ska vinna valet med besked 2010. Men jag vill att hon ska göra det med en bättre politik. Och jag är djupt oroad över att risken för förlust ökar när vi inte längre kan urskiljas från högern. Mer om detta under nästa rubrik.

Skeppare Reinfeldt
Just nu är det vind i segel för kapten Reinfeldt. Moderaterna får i dagens SIFO sitt högsta stöd på tolv år. Det borde vara en paradox men är det inte. För det största borgerliga partiet har lyckats med en omvandling som bara har varit möjlig på grund av mitt partis tillkortakommanden. Nu, mitt under brinnande kris, en kris som hanterats på ett uruselt vis, hade vi haft vår stora chans. Men en socialdemokrati som år efter år frånhänt sig en skarp och kritisk analys av det ekonomiska systemet och kvartalskapitalism och istället allt mer anammat en borgerlig syn, den socialdemokratin står också handfallen i ett läge där folk ser att kejsaren är naken.

Försöken till systemkritik haltar - man vet inte vad man ska säga - och är inte särskilt trovärdiga. Inte när partiet nu fördömer skattesänkningarna för de rika som en central anledning till en stor del av budgetunderskottet men i senaste budgeten accepterade huvuddelen i regeringens skattepolitik. Inte när LO-basen kritiserar bonussystem och det bara dagar senare framkommer att hon själv deltog i framtagandet av ett av de mest lukrativa sådana. Inte när en socialdemokratisk riksdagsledamot ertappas med att ha begärt ockerhyra. För det finns inget folk retar sig mer på än när politiker handlar tvärtom mot vad de har sagt eller mot vad de upplevs stå för. Och därför kommer vi till vänster kommer alltid att bedömas hårdare än högern. Let's face it: folk blir mycket mer upprörda av socialdemokratisk än moderat girighet. Dessutom får vi en situation där Moderaternas partisekreterare kan bli tagen på allvar när han hårt kritiserar "kvartalskapitalismen", trots att hans parti mer än något annat i Sverige har verkat för avregleringar och spekulation. För det framstår som om han har ångrat sig och blivit klarsynt. Och det gillas ute i stugorna. Folk kan ta att politiker kommer på bättre tankar men de har svårt för att acceptera en Thomas Östros som borde ha varit där redan under krisens början, som för länge sedan borde ha riktat udden mot systemfel och groteska löneskillnader.

Vän av ordning kanske undrar varför det här inlägget heter "Skeppare Reinfeldt" när det nästan uteslutande handlar om Socialdemokraterna och Moderaternas partisekreterare. Förklaringen är enkel: Trots nuvarande jämna siffror kommer verkligheten att hinna ikapp högern. Krisen kommer att slå hårdare och då blir det också svårare för Moderaterna. Då räcker inte hårda ord mot giriga direktörer och beröm av andra högerekonomer i till exempel EU. Då blir det reda pengar till välfärden och en rimlig jobbpolitik som räknas. Och när det händer måste vi sedan länge ha förberett en från topp till tå socialdemokratisk politik. Och då får vi se hur länge Reinfeldts skuta kan gå.

Alla dessa bonusar
Det är utomordentligt att debatten har startat kring bonussystemen. Det är också bra att Östros tar ton i frågan, men för att han ska bli trovärdig måste han fortsätta med sin kritik också när det går bättre för ekonomin. Inte ens i högkonjunktur är löner och bonusar i mångmiljonklassen försvarbara. Dels av moraliska skäl och dels av samhällsekonomiska orsaker. För det är inte bara tid att ifrågasätta bonusarna utan på vilka grunder de fås. I allmänhet sägs det, även om det inte stämmer, att bonusar är ett bra sätt att få företagsledare att prestera mer - med andra ord: att se till så att det aktuella bolagets vinst är så hög som möjligt. Som om det skulle räcka. Som det inte behövdes någon kritisk analys av det.

I det senaste numret av Efter Arbetet (artikeln är dock ej publicerad på webben) skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren om den svenska imperialismen i Baltikum. Svenska banker har där lånat ut enorma belopp, totalt 1 000 miljarder svenska kronor. De blev överlägset störst på marknaden genom att erbjuda låntagarna lägre ränta än landets egna banker, förutsatt att lånen togs i euro. Men när krisen slog till kunde inte letterna betala tillbaka och det kom heller inte fler pengar från Sverige. Och nu försöker Sverige tvinga Lettland att inte devalvera, för om landet gör det kommer det svenska bankväsendet att braka samman. Ty då blir eurolånen ordentligt mycket dyrare och kreditförlusterna därav ordentligt mycket större. Så därför ökar trycket från Sverige och på grund av det förvärras den lettiska krisen, fler blir arbetslösa och välfärden raseras. Och bland annat på grund av detta anser jag att debatten om bonusar måste gå vidare, måste gå över i en debatt om företagens, och särskilt kreditinstitutens, agerande i stort. Det måste vara orimligt att bli belönad för en politik som sätter två länders väl och ve på spel!