Grattis, vänstern!

Så fick då till sist Vänsterpartiet sin Jonas Sjöstedt. Det kommer sannolikt att visa sig vara ett klokt val. Han är en skicklig och vass företrädare i de flesta sammanhang och frågor.

Med Sjöstedt vid rodret kommer Vänsterpartiet troligen att få lättare att nå ut med sitt budskap. Det är bra, också för oss socialdemokrater. Förhoppningsvis kan det tvinga oss att bli tydligare i vår vision för Sverige.

Också för EU- och EMU-politiken blir Jonas Sjöstedt en tillgång. Han är erkänt kunnig och har hållit en hög profil. Socialdemokratin har ett stort behov av att uppdatera sin hållning här. Exempelvis behöver partiet erkänna att EMU som konstruktion är ohållbar och samtidigt sätta ned foten om europakten. Det är bara att lyssna på LO och TCO: den hotar den svenska modellen.

Naturligtvis räcker det inte med att säga nej. I en tid av fullständig borgerlig dominans i EU kan det dock vara klokt att hindra dålig politik från att bli verklighet och i stället planera för progressiva reformer vid maktskiften. Sådana kan nämligen stå inför dörren. I Frankrike går det bra för Socialistpartiet och deras presidentkandidat François Hollande; han leder stort i mätningarna inför valet i vår. I Tyskland plågas den borgerliga regeringen av inre slitningar och om det vore val i dag skulle Förbundsdagen få en tydligt rödgrön majoritet (1). I Italien ser mittenvänstern ut att kunna vinna valet som kommer att hållas i år eller senast nästa år.

Sammantaget kan 2012 komma att bli ett bra år för Vänsterpartiet och för Socialdemokraterna. Om det förstnämndas nya ordförande når ut så väl som dess medlemmar hoppas att han ska, och om det sistnämnda tar sig samman och börjar formulera en tydlig hållning om vår samtid och en ordentlig, tydlig vision för vår framtid.


(1) Vilket tyvärr inte är detsamma som en säker rödgrön regering eftersom Socialdemokraterna har svårt för att på nationell nivå samarbeta med det tyska Vänsterpartiet, Die Linke.

DN
SvD

Greklands kris har varit vår

Skriver på S-studenters hemsida om Grekland och EMU.

Grekland står vid ruinens brant. Orsakerna till det är flera. Men ingen av dem är – som bland andra Anders Borg föraktfullt sökt göra gällande – det grekiska folkets lathet. Grekerna går i genomsnitt i pension senare än både tyskar och österrikare.

En viktig förklaring är i stället att Greklands absolut rikaste under många år erhållit gigantiska skatterabatter. Det i kombination med en omfattande korruption har lett till att många människor inte litar på staten. Skatteintäkterna har uteblivit.

Det grekiska Socialistpartiet förtjänar sin släng av sleven, men det var det borgerliga Ny demokrati som under sin regeringsperiod 2004-2009 mörklade den statsfinansiella situationen. Man ökade utgifterna men skar ned på inkomsterna på ett närmast kriminellt sätt. Den nuvarande regeringen ärvde ett svart fiskalt hål.

På grund av bakgrunden till och omfattningen av Greklands kris hade vägen framåt varit svår oavsett namnet på landets valuta. Men EMU är medskyldig till situationen. Den grekiska ekonomin hade till exempel under flera år behövt högre ränta för att stävja inflation och överhettning.

Därtill gör nu euron ont värre precis på det sätt – demokratiunderskott och asymmetrisk chock – som Nej-sidan varnade för under den svenska kampanjen inför EMU-omröstningen 2003.

Nej-sidans varningar var inte nypåfunna. Redan 1996 hade Per Jansson i en EMU-utredning tillsatt av den dåvarande socialdemokratiska regeringen skrivit om dem:

”En önskvärd bas för en gemensam penningpolitik är att de chocker som drabbar länderna påverkar på samma sätt, det vill säga är symmetriska. Landsspecifika, så kallade asymmetriska, störningar kan kräva en landsspecifik penning- och valutapolitisk reaktion, men i en monetär union är denna väg stängd.”

Notera ordet ”önskvärd”. Det fångar kärnan i hela EMU-projektet. För Nej-sidan var läget emellertid solklart. Det finns inga önskvärda krisscenarion. Om medlemsstaternas ekonomier är olika kommer kriserna att slå olika. En gemensam valuta kräver därför en gemensam finanspolitik. Men en sådan skulle, med tanke på den europeiska politiska situationen, ligga mycket långt högerut. Oavsett det skulle systemet undergräva den politiska demokratin. Varför välja parlament om grunden för politiken ändå bestäms av någon annan?

Nej-sidan fick rätt om chockerna. Grekerna fick betala priset. Om Grekland hade haft en egen valuta hade den kunnat falla. På så vis hade priserna på turistresor till landet och dess exportvaror sänkts. Det hade genererat intäkter som mildrat krisens konsekvenser. Människor hade hållits i arbete och ekonomin hade återhämtat sig snabbare.

Ett av argumenten som framfördes i Sverige för EMU var att med samma valuta skulle det bli stopp för osund devalvering som konkurrensåtgärd. Men devalvering blir det ändå för Grekland, men av en annan typ. När nu inte valutan kan falla tvingas regeringen av de europeiska långivarna se till att löner och priser gör det. Därmed blir landets exportvaror och turistresorna dit billigare, fast på bekostnad av att trygghetssystemen brakar samman och arbetslöshet och fattigdom breder ut sig. Inget av detta gynnar återväxten. Det enda det möjligen kan åstadkomma är att driva de unga och de utbildade ur landet.

Nej-sidan fick rätt också om folkstyret. Den grekiska politiken dirigeras nu utifrån av andra intressen som kräver nedmontering av välfärden och omfattande utförsäljningar av offentlig infrastruktur i utbyte mot dåliga lån med hiskelig ränta. Sedan när blev det förenligt med demokrati?

Greklands kris har varit vår. Vi var i början 1990-talet i en liknande situation. Det gick inte alls förrän vi släppte vår valuta. Grekerna hade behövt göra detsamma nu.

Nej till EMU.

"Allianspartierna har Euro-myror i brallan"

Det var inte jag som sade det följande om EMU, men jag håller med om varenda ord. Och det är nog första gången som jag är överens med den mannen. Så läs, läs, läs!

"Nyligen förklarade tre allianspartier att de ville utreda euron, för att förbereda en anslutning. Det fjärde, folkpartiet, tyckte inte att det behövdes. De ansåg ändå att Sverige borde gå med. Om nya EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) hade fått bestämma skulle vi ha haft en ny omröstning redan i vår – bara sju år efter att 56 procent röstade nej.

Man kan fråga sig vad poängen med folkomröstningar är om vi ändå ska rösta om och om igen tills vi röstar rätt. Man undrar också om de borgerliga följer den internationella diskussionen när de talar om eurons framgångar mitt i krisen.

EU-kommissionen har i ett internt dokument varnat för att skillnaderna i eurozonen hotar hela valutan och den europeiska centralbanken såg sig nyligen nödgad att ta fram en analys om vad som händer om något land bryter sig ur euron.

Det finns fördelar med att ha samma valuta, men krisen har också avslöjat problemen. Den gemensamma räntan var alldeles för låg för snabbväxande länder som Spanien och Irland, så resultatet blev berusade marknader och maximal överhettning. Nu gör den höga eurokursen att sydeuropeiska länder i djup kris inte kan exportera sig ur krisen.

Alla regler om underskott och skulder har skrotats och Greklands skulder håller på att växa landet över huvudet. De massiva nedskärningar och skattehöjningar som krävs är knappast politiskt möjliga och kan ändå skada ekonomin än mer. Det talas seriöst om risken för en statsbankrutt, som kan smitta Spanien och Italien och kanske hela Europa.

Tyskland och Frankrike planerar i smyg en räddningsplan för Grekland. Vissa tongivande EU-politiker ser det som en möjlighet att tvinga på EU en finanspolitik med stora kapitalöverföringar till krisländer, men det skulle ge regeringarna klartecken för vanstyre. Vill det tyska folket verkligen vara med och betala för det? Vill vi svenskar det?

De borgerliga måste ha absurt mycket myror i brallorna när de inte ens kan vänta och se om krisen knäcker eurosamarbetet eller förvandlar det till något helt annat innan de pressar in oss i det."

Och vem är då mannen bakom orden. Jo, under över alla under - Johan Norberg!

Metro

Ja till EMU - av politiska skäl?

Lars Calmfors, känd ekonom i den borgerliga regeringens tjänst (1), är en central figur i EMU-sammanhang. Han ledde 1990-talets stora utredning om EMU-medlemskap som 1996 kom fram till att Sverige borde avvakta med att ansluta sig. Under själva kampanjen år 2003 kom han emellertid ut som anhängare till ett fullständigt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen.

Sedan 2003 har Calmfors varit relativt tyst om EMU, men i måndags sade han i en debatt att både de ekonomiska ja- och nej-argumenten har försvagats. Faktum är, menar Calmfors, att det inte finns längre någon ekonomisk anledning till vare sig ja eller nej. Det är förvisso ett kontroversiellt uttalande: för inte så länge sedan slog Exportrådet fast att vi varje år tjänar 30 miljarder kronor på att stå fria från euron. Men samtidigt är det oerhört intressant. Ty om det inte finns några ekonomiska anledningar till ett komplett EMU-medlemskap så återstår, enligt Calmfors, endast de politiska. Frågan är bara vilka.

Med Calmfors egna ord heter det att vi inte "ska gå med för att det går att göra en ekonomiska nyttokalkyl, utan för att den europeiska integrationen är viktig". Vad betyder egentligen det? Ja, för det första bör vi nog i stället för det positivt klingande "integration" och i stället tala om det neutrala "likriktning". För det är det allt handlar om. Notera att jag inte menar att det vore principiellt dåligt om alla européer köpte saker med likadana metallklumpar och pappersbitar och att det stannade därvid. Men så är ju inte fallet - i grund och botten är syftet med EMU och innebörden av "europeisk integration" att alla medlemsländer ska samordna sin ekonomiska politik. Det står inskrivet i unionens regler. Det är som Jonas Sjöstedt (V) sade inför folkomröstningen 2003:

"EU:s valutaunion är skapad just för att människor inte ska kunna välja en annan politik. Det har man gjort genom att lägga makten över valutan i en centralbank där vi inte har insyn, där protokollen hemligstämplas på 30 år och där man inte får lyssna på folkvalda. Instruktionerna, själva politiken, ligger i EU:s fördrag just därför att vi inte längre ska kunna välja att ändra på dem i ett allmänt val. Det är mycket svårt att ändra EU:s fördrag. Och jag menar att det här är grundläggande. Oavsett om man står till vänster eller om man står till höger så är rätten att välja en annan politik, rätten att välja en annan ekonomisk politik, den är grundläggande, och den upphävs till stor del med EU:s valutaunion." (2)

I praktiken betyder det, eftersom fördragen är skrivna så som de är, att politiken förborgerligas. LO krävde till exempel att ett EMU-medlemskap skulle följas av att det varje år avsattes över 10 miljarder kronor från välfärden till buffertfonder som skulle falla ut när avsaknaden av en egen penningpolitik medförde att eventuella konjunkturnedgångar måste hanteras genom statsbudgeten. Karin Pilsäter, ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet fyllde i: "Vi på jasidan bör under våren [2003] komma överens om en skiss för stabiliseringspolitiken inklusive ett inflationsmål kan utformas vid ett EMU-medlemskap."

Med Lars Calmfors uttalanden borde EMU-medlemskapet vara dött och begravet för arbetarrörelsen. För som socialdemokrater kan vi knappast göra annat än att betacka oss för den enda "skäl" som återstår: välfärdsslukande buffertfonder och en med den svenska högern, Merkel, Berlusconi och Sarkozy samordnad ekonomisk politik.

Ja-kejsaren är spritt språngande naken. Och det är ärligt talat ingen vacker syn. NEJ till EMU!


(1) I egenskap av ordförande i regeringens finanspolitiska råd
(2) Se http://www.nejtilleu.se/popmoteu/filer/EMU_latar.htm och lyssna på låten "Låt dig inte luras" av Ung Vänster i Örnsköldsvik.