Jag läser i morgonens Svenska Dagbladet att oppositionen äntligen ska försöka enas om skol- och utbildningspolitiken. Jag tror att det är nödvändigt, men jag tror samtidigt att det kan bli svårt. Partierna står relativt långt från varandra, inte minst sedan vårt parti, Socialdemokraterna, av någon outgrundlig anledning har anpassat sig till det sämsta av Björklunds batongpolitik. Jag förstår varför man har gjort det, men jag varken respekterar eller accepterar den nya inriktningen. Den bygger på en totalitär och gammaldags kunskapssyn, ovärdigt ett modernt och progressivt samhälle. Däremot, vilket kanske kommer att förvåna en del, motsätter jag mig inte tydliga kunskapskrav i skolan. Jag är inte heller principiellt kritiskt mot kunskapskontroller, och jag är definitivt ingen motståndare till att man i tidiga år agerar för ett barn som annars riskerar att halka efter. Och jag tror egentligen inte heller att någon socialdemokrat skulle hamna på någon annan linje. Problemet är inte skolan som kunskapsborg. Men mer om detta senare.
Skillnaderna mellan de rödgröna partiernas skolpolitik är uppenbara. Vänsterpartiet motsätter sig med (all rätt) privatägda skolor (*) medan Miljöpartiet av någon outgrundlig anledning har bejakat dem. Socialdemokratin är splittrad i sin syn, men en bredare majoritet än vad partiledningen tycks tro är djupt principiellt och praktiskt kritisk. Man har sett hur segregationen ökat och kommunkassorna sinat, man har sett hur trots att de privata skolorna finansieras av skatten blir det ofta de kommunala skolorna som får ta hand om bulken av elever som behöver extra resurser, och man är (ursäkta uttrycket) jävligt trött på den ständigt ökande reklamen om mer eller mindre nonsensutbildningar på gymnasienivå. Lyckligtvis tycks det komma signaler från (MP) att man har förstått att det hela har gått alldeles för långt. En sådan svängning är inte bara välkommen - den är nödvändig. En rödgrön skolpolitik kan aldrig ta sin grund i världens mest nyliberala driftssystem av den offentliga skolan.
Betygen har, konstigt nog, seglat upp som en annan stridsfråga. Partiet (vårt alltså) accepterade tidigt den borgerliga tanken att om ju fler och ju tidigare betyg, desto bättre. Man gjorde det därför att man ville nå en bred överenskommelse och försöka hindra att betyg sattes redan i första klass. Tanken var möjligen lovvärd men å andra sidan rätt korkad. Trodde Sahlin och Granlund verkligen att Björklund skulle nedlåta sig till att komma på samma linje som Socialdemokraterna? Ja, till och med när Socialdemokraterna redan hade givit honom hela handen och gjort en rejäl positionsförflyttning? Här borde partiet backa och i stället för betyg diskutera just kunskap och kunskapsutvärdering och -utveckling utifrån ett forskningsmässigt perspektiv. (Och i det ingår knappast många och tidiga betyg.) Därmed tillbaka till skolan som kunskapsborg.
Jag kan inte för mitt liv begripa att den rödgröna oppositionen inte rätar på ryggen i skoldebatten. Forskningen står ju på vår sida - den pedagogiska disciplinen är i princip enig med oss om synen på betyg (kritisk) och många privata skolor (kritisk). Nog torde väl det kunna ta skruv i debatten? Låt oss i stället för att dansa efter den Björklundska bajonetten formulera en skolpolitik efter modern vetenskap och ett klassiskt utbildnings- och bildningsideal, med sunda kunskapskrav, med sunda sociala inslag och med sunda utvärderingsinstrument. För eleverna måste kunna mer och de måste utveckla en bättre och mer kritisk samhällssyn. Läromedlen måste börja diskuteras på allvar; den ensidiga syn som i dag propageras i samhälls- och historiaundervisningen är remarkabel. Paradoxen, att själva skolan i dag styrs på rent antiakademiska grunder, måste omedelbart börja rättas till. Låt det bli ansatsen för den rödgröna arbetsgruppen!
SvD
(Även publicerad på www.libertas.nu)
(*) ”Man ska kalla saker och ting för deras rätta namn”, sade Olof Palme. Jag försöker att hörsamma den uppmaningen.
7 kommentarer:
Nu har jag inte hunnit läsa artikeln, så jag kommer inte att kommentera innehållet i den heller. Däremot vill jag slänga in en liten brasklapp om betygen. Jag håller i stort med dig, även om jag kanske är något mer positiv till betyg än jag tolkar dig som att vara. Men det centrala kan inte vara betygen i sig, utan istället de kontinuerligt återkommande kunskapsuppföljningarna. Här vill jag hönvisa till en artikel på DN Debatt, skriven av skolpolitiker i Haninge för ungefär ett år sedan. Rubriken är ganska missvisande, men innehållet är mycket intressant.
Vad gäller betygen, skrev den kommunistiska bloggen Röda Raketer ett inlägg för ungefär ett och ett halvt år sedan, om varför betyg är bra för arbetarklassen. Också ett perspektiv som är värt att ha i åtanke när betyg diskuteras.
Hur få en förändring?
Den manliga stödpatrullen har förnedrats tillräckligt. Ständigt omge bimbon med sitt skyddande staket och hela tiden noggrant inpränta i henne exakt vad hon skall säga. Bara pys nu, ta timeout. Det där får du klara ut själv, lilla vän. Det är du som är partiledare.
För övrigt anser jag:
SVERIGE UT UR EU!
Anders:
I min värld känns det svårt att svara på din kommentar när du inleder densamma med att tala om att du a) inte har läst mitt inlägg och b) likväl försöker skriva mig på näsan om min förmodade syn på betyg.
Kraxpelax:
Till att börja med tycker jag att vanlig hyfs vore att föredra och därefter bör du nog tänka över din kvinnosyn. Den känns obehagligt unken.
Daniel:
Inlägget hade jag läst, men inte SvD-artikeln. Det har jag dock gjort nu :)
Jag tolkade dig som att du var kritisk till betygen? Det jag egentligen ville få sagt, var ju att förstärka det du skriver om kunskapsuppföljningar samt att ge ett perspektiv på betygen jag inte upplever kommer fram särskilt ofta.
I stort håller jag ju med dig. Skiljelinjen i skolpolitiken kan inte gå mellan å ena sidan en skola som bygger på kunskap och å andra sidan en skola som bygger på, tja, här är det lite oklart. Men så delar jag ju inte Björklunds uppfattning om var skiljelinjen går heller. Däremot måste skiljelinjen gå mellan oss, som tycker att alla ska ha rätt till kunskap och förkovran, och en höger som vill vrida klockan tillbaka och låta kunskap vara något för de privilegierade.
Anders:
Ber om ursäkt för missförståndet! Den, SVD-artikeln i fråga, har jag för övrigt läst för länge sedan. Den har vissa poänger.
Visst är jag kritisk till betygen så som de ser ut och används i dag. Med tanke på den stora godtycklighet som råder i betygssättningen och att systemet är uppbyggt så att alla elever kan säga vilket betyg de har men ingen kan redogöra vad, mer precist, de har för kunskap och förmåga som motiverar en viss bokstavskombination är det inte svårt att vara kritisk. Betygen fungerar dessutom ganska sällan som ett verktyg för utveckling.
Skolan borde kunna jobba mer med portfolier, det vill säga en modell där man tillsammans med en lärare bockar av de moment (inklusive den nivå på respektive moment) man lärt sig behärska. Då skulle kanske kopplingen mellan betyg och faktisk insats bli tydligare, och på så vis kunde man kanske driva utvecklingen framåt dels för eleven i sig och dels mot att att elever lär sig för en viss kunskapsnivå och inte ett visst betyg.
Jag upprepar också (inte för att du har polemiserat mot det alls, utan för att jag tycker att det är så viktigt) det jag skrev om vikten av mer samhällskritik och -förståelse i skolan. Det var inte på vare sig grund-, gymnasie- eller läkarprogrammet jag lärde mig att tänka kritiskt och samhällsanalytiskt - det var i SSU-Skåne. Först på den forskarutbildning jag nu går kommer de kritiska och analytiska inslagen; det är på tok för sent!
De privatägda skolorna, som ökar segregationen och, med dåliga ekonomiska konsekvenser, slår sönder den kommunala planeringen, borde kommunaliseras. I den här frågan har socialdemokratin vacklat allt för länge, men jag är ganska säker på att majoriteten av partifolket i den frågan i ökande utsträckning tycker ungefär som Vänsterpartiet (det vill säga som Socialdemokraterna själva nästan alltid har tyckt), medan en liberal klick inom socialdemokratin i likhet med Miljöpartiet bejakar privata skolor.
Till Enn Kokk:
Det är så sant som det är sagt. Dessutom tycker till och med OECD att den svenska så kallade valfriheten i skolan är "extrem".
Skicka en kommentar