MIssbruk

Vi sniffar inte tinner för att rensa näsorna
och vi slukar inte valium för att de smakar bra,
och vi skjuter inga mackor för att testa silarna
och vi dricker inte brännvin för att rena ådrorna.

För vi väljer inte skräcken för att mista våra jobb
eller rädslan för att tvingas bort från där vi vuxit upp
eller ångesten som kramar när man lever i betong
och får gå och räkna timmarna för att dagen är så lång.

Och vi väljer inte självmant att från vaggan till vår grav
bli hetsade i lönsamhetens namn mot nya krav
om framgång, lyx och rikedom, om skönhet, makt och egendom
för att ändå inte droga bort vår otillräcklighet.

Ja, de vill att vi ska vara som åsnorna som drar sig fram
och släpar vagnen för att nå en morot i ett band
För när kärleken till döda ting blir större än till liv
får också själva tryggheten ett stegrat överpris.

Så en del missbrukar människor som andra alkohol,
men människodrinkarn känner ingen gräns för vad han tål.
Och ändå har han mage nog att skrika högt i skyn
när han ser hur offren för han missbruk sjunker ner i dyn,
ja, när offren för hans missbruk vågar sjunka ner i dyn.

Björn Afzelius skrev den här texten och sjöng den här sången. Och visst är den vacker, stark, vass och tydlig. För inte känner du väl någon som sniffar tinner för att rensa näsorna. Och ingen, ens i denna "valfrihetens" tidevarv, väljer skräcken för att mista sitt jobb. Oavsett vad högern än säger.