Oavsett hur man mäter har arbetslösheten ökat sedan de borgerliga tog makten 2006. Fler går också på socialbidrag. Den så kallade arbetslinjen har havererat. Allt fler unga går arbetslösa allt längre. Entydig forskning visar att det kommer att skada deras chanser att över huvud taget etablera sig på arbetsmarknaden. Priset för det är en negativ spiral av utslagning och sociala problem och ett oförsvarbart slöseri av mänskliga resurser. Ett tudelat Sverige växer fram.
För detta bär den borgerliga regeringen ett tungt ansvar. Den försatt chansen att bygga Sverige starkt under åren då högkonjunkturen såg till att jobben blev fler och statens ekonomi bättre. I stället reade högern ut våra gemensamma tillgångar för underpriser, sänkte skatten mest för de redan rika, införde vårdnadsbidrag och demolerade den sociala tryggheten som arbetslöshets- och sjukförsäkringen erbjöd. Arbetsmarknadspolitiken nedmonterades och av satsningen på forskning och utveckling blev inte mycket kvar. Näringspolitiken, denna påstådda borgerliga hemmamatch, blev ett rent fiasko - nystartsjobben likaså. Resulatet av detta blev massarbetslöshet, som tack och lovar tycks toppa vid nio, inte tolv, procent.
I dag tog finansminister Anders Borg det kanske första steget i en förlåt-mig-jag-hade-fel-serie om sin undermåliga politik. Han sade nämligen till Sverige Radio att "som ekonom går det att diskutera hur effektiv sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga var". I praktiken är det så nära ett erkännande man kan komma av att sänkningen var totalt missriktad.
En sänkning av arbetsgivaravgifter för unga kan förvisso låta som en god idé, men som alla goda idéer måste den prövas mot verkligheten. Och verkligheten har visat, vilket nu finansministern erkänt, att effekterna är minst sagt diskutabla. Troligen är det redan stora företag som även utan sänkningen hade anställt unga, som tjänat mest. Förlorare är i stället alla de arbetslösa som för pengarna sänkningen kostat kunde fått jobb i välfärden eller en vettig utbildning. Fast det är klart - det är så här borgerlig politik fungerar: det den ena handen ger till rika och stora företag tar den andra från unga och utsatta.
Det är bra att Borg erkänner sitt feltänk. Men det vore mycket bättre om han tog konsekvensen av det och såg till att de som länge påtalat felet för honom får ansvaret för jobben och tryggheten. Sverige behöver en socialdemokratiskt ledd regering - nu mer än någonsin.
Visar inlägg med etikett Anders Borg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anders Borg. Visa alla inlägg
torsdag, mars 25, 2010
torsdag, april 16, 2009
Historien upprepar sig
Så presenterades den borgerliga budgeten i går. Det var en sorglig läsning men samtidigt i vissa delar ett erkännande (om än motvilligt) att det är socialdemokratisk politik som måste till.
Ingen kan i dag förneka att högerregeringen försatte oss i sämsta tänkbara utgångsläge inför denna kris. Skattesänkningarna, varav lejonparten gick till dem med högst inkomster och störst förmögenheter, gav ingen annan effekt än att regeringen i dag måste låna för att betala för dem. Den stympade a-kassan kommer inte att räcka till när massarbetslösheten griper kring sig: vi kommer att åter få se fattigdom i Sverige. Arbetsmarknadspolitiken har slagits i spillror. Det är förvisso enkelt att erkänna att den förra socialdemokratiska regeringens arbetsmarknadsåtgärder i flera stycken inte var bra - det var för mycket vuxendagis, där också - men det erkännandet kan inte Anders Borg på något sätt använda som ett försvar för det han gör nu. För i praktiken blåser han upp nonsensåtgärder till en volym vi inte har sett sedan början av 1990-talet. Han gör just det han anklagade socialdemokratin för att göra - skillnaden är att han gör det i långt större skala.
OECD ger enligt Svenska Dagbladet budgeten väl godkänt. Det bör noteras att organisationen tidigare gav Borgs åtgärder underbetyg och att anledningen till att den nu ser positivare på politiken är de anpassningar till socialdemokratins åtgärder som Borg har vidtagit: främst pengar till kommuner och landsting (för den så kallade arbetsmarknadssatsningar har ju visat sig vara mest luft). Problemet är bara att OECD fortfarande, i samklang med Socialdemokraterna (!), kräver bättre och större satsningar på utbildning och infrastruktur. Dessutom kommer pengarna till välfärden alldeles för sent; redan i år räknar kommunerna och landstingen med att de behöver ordentlig hjälp.
På sätt och vis kan man i dag konstatera att verkligheten har hunnit i fatt regeringen. Systemskifte, enorma skattesänkningar för de rika och nedmontering av de sociala försäkringarna är en dålig politik är måhända bra om man vill skapa ökade klyftor. Men det är en mycket dålig politik om man värnar jämlikhet, jobb och välfärd. Och det, tror jag, att svenska folket kommer att märka ganska snart. Liksom det obehagliga faktum att historien faktiskt tycks upprepa sig. Varje gång vi har valt en borgerlig regering har det slutat med fler än någonsin tidigare i arbetsmarknadsåtgärder. Varje gång med en borgerlig regering har klyftorna ökat, välfärden bantats och arbetslösheten stigit. Man tar sig för pannan.
SvD
Ingen kan i dag förneka att högerregeringen försatte oss i sämsta tänkbara utgångsläge inför denna kris. Skattesänkningarna, varav lejonparten gick till dem med högst inkomster och störst förmögenheter, gav ingen annan effekt än att regeringen i dag måste låna för att betala för dem. Den stympade a-kassan kommer inte att räcka till när massarbetslösheten griper kring sig: vi kommer att åter få se fattigdom i Sverige. Arbetsmarknadspolitiken har slagits i spillror. Det är förvisso enkelt att erkänna att den förra socialdemokratiska regeringens arbetsmarknadsåtgärder i flera stycken inte var bra - det var för mycket vuxendagis, där också - men det erkännandet kan inte Anders Borg på något sätt använda som ett försvar för det han gör nu. För i praktiken blåser han upp nonsensåtgärder till en volym vi inte har sett sedan början av 1990-talet. Han gör just det han anklagade socialdemokratin för att göra - skillnaden är att han gör det i långt större skala.
OECD ger enligt Svenska Dagbladet budgeten väl godkänt. Det bör noteras att organisationen tidigare gav Borgs åtgärder underbetyg och att anledningen till att den nu ser positivare på politiken är de anpassningar till socialdemokratins åtgärder som Borg har vidtagit: främst pengar till kommuner och landsting (för den så kallade arbetsmarknadssatsningar har ju visat sig vara mest luft). Problemet är bara att OECD fortfarande, i samklang med Socialdemokraterna (!), kräver bättre och större satsningar på utbildning och infrastruktur. Dessutom kommer pengarna till välfärden alldeles för sent; redan i år räknar kommunerna och landstingen med att de behöver ordentlig hjälp.
På sätt och vis kan man i dag konstatera att verkligheten har hunnit i fatt regeringen. Systemskifte, enorma skattesänkningar för de rika och nedmontering av de sociala försäkringarna är en dålig politik är måhända bra om man vill skapa ökade klyftor. Men det är en mycket dålig politik om man värnar jämlikhet, jobb och välfärd. Och det, tror jag, att svenska folket kommer att märka ganska snart. Liksom det obehagliga faktum att historien faktiskt tycks upprepa sig. Varje gång vi har valt en borgerlig regering har det slutat med fler än någonsin tidigare i arbetsmarknadsåtgärder. Varje gång med en borgerlig regering har klyftorna ökat, välfärden bantats och arbetslösheten stigit. Man tar sig för pannan.
SvD
tisdag, mars 03, 2009
And the walls came tumbling down
I går kom så beskedet vi alla fruktat men nog inte väntat. IF Metall har gått med på att låta arbetskraftsköparna permittera förbundets medlemmar med 80 procent av lönen. Det kan möjligen låta sympatiskt att facket vidtar denna åtgärd för att rädda arbetarnas jobb, men i själva verket är åtgärden desperat och i långa loppet direkt kontraproduktiv för såväl LO- som TCO-medlemmar och många ur SACO-kollektivet. Det är blott första steget i en reträtt vi inte vet var den kan sluta - bara att den kommer att sluta fel. För i denna sak finns bara två vinnare och det är kapitalet och den borgerliga regeringen. På sikt kommer nämligen IF Metalls beslut att leda till en förändrad arbetsmarknad, en marknad där vi som jobbar får allt sämre villkor, där vi alltmer kommer att betraktas som en slit och släng-produkt att anställa, permittera och avskeda precis som det passar företagen.
Visst finns det humant sinnade kapitalister och visst mår säkert många av dem vars uppgift det nu är att varsla massorna dåligt, men ingen kan påstå att dessa handlar mot sitt egenintresse. Ty vi lever under - ja, under - ett ekonomiskt system som i grund och botten ratar och direkt försvårar socialt hänsynstagande. Vi lever i ett system som betingas av två i huvudsak motstridiga intressen, arbetet och kapitalet. Under många år samarbetade dessa intressen i Sverige, därtill tvingade av ett närmast institutionalierat socialdemokratiskt styre. Samförståndet var lönsamt för bägge parter, men i slutet av 1970-talet bröt sig kapitalet ur samverkan och inledde en aggressiv kampanj mot blandekonomin och dess sociala förtecken. Dåvarande Svenska arbetsgivareföreningens offensiv sammanföll med en internationell nyliberal våg som nu sedan länge är cementerad i organ som EU (ja, faktiskt), Världsbanken och Internationella valutafonden. De senaste trettio åren har marknaden successivt expanderat in till och med i själva välfärdens kärna, och även om det svenska facket har behållit sin unikt starka ställning har framför allt den nuvarande högerregeringens aggressivt antifackliga politik skakat rörelsen i grunden. Men den är, trots allt, fortfarande mycket stark. Fast i går kunde alltså högern skörda ännu en seger mot arbetarrörelsen.
Och ändå, på grund av fackets relativt bibehållna styrka, är det så oerhört provocerande att facket nu istället för att vända sig mot högern går dess ärenden genom att ta ett ensidigt "ansvar" och sänka lönerna. Men även IF Metall om gör fel är det inte IF Metalls fel. Istället står förklaringen åtminstone delvis att finna i hela fackets undfallenhet mot den borgerliga regeringen. Wanja Lundby-Wedin och Erlaund Olausson torde vara LO:s svagaste ordförande respektive avtalssekreterare i modern tid. Det enda de har åstadkommit i form av protest är en namninsamling (!) mot slakten av A-kassan. LO:s politik de senaste tio åren kan bäst sammanfattas med ultimatumet: "Nu gör ni som vi säger - annars lägger vi oss!" En sådan defensiv hållning är emellertid inte gratis. Den kostar sönderfall och försvagning och började att betalas i går. Vi ser nu för första gången på mycket länge en splittring i en central facklig fråga. Den frågan, om lönenivåernas upprätthållande, har länge varit en av själva grundbultarna för svensk fackföreningsrörelse och har lett till en dynamisk utveckling och till fler jobb. Det har varit bra för den svenska arbetareklassen. Men vem vet nu vad som kommer att hända?
Mona Sahlins kommentar, ett konstaterande att IF Metalls handlande är regeringens fel, är i all sin skärpa mot regeringens politik förbluffande passiv. Varför mobiliserar inte hon nu hela rörelsen bakom i sig i det enda rimliga svaret: ett frontalangrepp mot högern? Ett frontalangrepp både mot dess blinda tro på ett uppenbart havererat ekonomiskt system och mot dess dagspolitik i form av en alltmer kringskuren välfärd?
Så till sist. Visst sitter IF Metall i en minst sagt besvärlig sits. Krisen är ett faktum. Det är en exceptionell situation. Det erkänner även TCO och de LO-förbund som hittills har uttalat sig kritiskt, liksom de ekonomer som varnar för den nedåtgående spiralen där sänkta löner ger en lägre efterfrågan som i sin tur medför ökad arbetslöshet. Men, som sagt, man förstår att industri- och metallfacket vill göra något, måste göra något. Men varför först nu? Varför vägrade man att ta i med storsläggan mot regeringens usla politik innan det kanske blev för sent? Och varför låter man regeringen komma undan trots att dess politik är orsaken? Nu hörs redan de ostörda skålarna från Svenskt näringsliv, och Anders Borg säger sig vara nöjd med IF Metalls avtal. Man kan därför just nu inte låta bli att undra om gårdagen inte blev den dag då murarna kring den svenska modellen slutligen rasade samman.
Visst finns det humant sinnade kapitalister och visst mår säkert många av dem vars uppgift det nu är att varsla massorna dåligt, men ingen kan påstå att dessa handlar mot sitt egenintresse. Ty vi lever under - ja, under - ett ekonomiskt system som i grund och botten ratar och direkt försvårar socialt hänsynstagande. Vi lever i ett system som betingas av två i huvudsak motstridiga intressen, arbetet och kapitalet. Under många år samarbetade dessa intressen i Sverige, därtill tvingade av ett närmast institutionalierat socialdemokratiskt styre. Samförståndet var lönsamt för bägge parter, men i slutet av 1970-talet bröt sig kapitalet ur samverkan och inledde en aggressiv kampanj mot blandekonomin och dess sociala förtecken. Dåvarande Svenska arbetsgivareföreningens offensiv sammanföll med en internationell nyliberal våg som nu sedan länge är cementerad i organ som EU (ja, faktiskt), Världsbanken och Internationella valutafonden. De senaste trettio åren har marknaden successivt expanderat in till och med i själva välfärdens kärna, och även om det svenska facket har behållit sin unikt starka ställning har framför allt den nuvarande högerregeringens aggressivt antifackliga politik skakat rörelsen i grunden. Men den är, trots allt, fortfarande mycket stark. Fast i går kunde alltså högern skörda ännu en seger mot arbetarrörelsen.
Och ändå, på grund av fackets relativt bibehållna styrka, är det så oerhört provocerande att facket nu istället för att vända sig mot högern går dess ärenden genom att ta ett ensidigt "ansvar" och sänka lönerna. Men även IF Metall om gör fel är det inte IF Metalls fel. Istället står förklaringen åtminstone delvis att finna i hela fackets undfallenhet mot den borgerliga regeringen. Wanja Lundby-Wedin och Erlaund Olausson torde vara LO:s svagaste ordförande respektive avtalssekreterare i modern tid. Det enda de har åstadkommit i form av protest är en namninsamling (!) mot slakten av A-kassan. LO:s politik de senaste tio åren kan bäst sammanfattas med ultimatumet: "Nu gör ni som vi säger - annars lägger vi oss!" En sådan defensiv hållning är emellertid inte gratis. Den kostar sönderfall och försvagning och började att betalas i går. Vi ser nu för första gången på mycket länge en splittring i en central facklig fråga. Den frågan, om lönenivåernas upprätthållande, har länge varit en av själva grundbultarna för svensk fackföreningsrörelse och har lett till en dynamisk utveckling och till fler jobb. Det har varit bra för den svenska arbetareklassen. Men vem vet nu vad som kommer att hända?
Mona Sahlins kommentar, ett konstaterande att IF Metalls handlande är regeringens fel, är i all sin skärpa mot regeringens politik förbluffande passiv. Varför mobiliserar inte hon nu hela rörelsen bakom i sig i det enda rimliga svaret: ett frontalangrepp mot högern? Ett frontalangrepp både mot dess blinda tro på ett uppenbart havererat ekonomiskt system och mot dess dagspolitik i form av en alltmer kringskuren välfärd?
Så till sist. Visst sitter IF Metall i en minst sagt besvärlig sits. Krisen är ett faktum. Det är en exceptionell situation. Det erkänner även TCO och de LO-förbund som hittills har uttalat sig kritiskt, liksom de ekonomer som varnar för den nedåtgående spiralen där sänkta löner ger en lägre efterfrågan som i sin tur medför ökad arbetslöshet. Men, som sagt, man förstår att industri- och metallfacket vill göra något, måste göra något. Men varför först nu? Varför vägrade man att ta i med storsläggan mot regeringens usla politik innan det kanske blev för sent? Och varför låter man regeringen komma undan trots att dess politik är orsaken? Nu hörs redan de ostörda skålarna från Svenskt näringsliv, och Anders Borg säger sig vara nöjd med IF Metalls avtal. Man kan därför just nu inte låta bli att undra om gårdagen inte blev den dag då murarna kring den svenska modellen slutligen rasade samman.
onsdag, april 25, 2007
Bubblan spricker
Moderata samlingspartiet fick ifjol för sig att det är ett arbetarparti. Med löften om 1 000 kronor mer i månaden, om att de arbetslösa skulle få jobb och om riktade skattesänkningar till dem med låga och normala inkomster gjorde man också sitt bästa för att slå i väljarna samma sak.
Vi studenter, de arbetslösa och de med låga inkomster synade bluffen - vi valde bort moderaterna. För vi insåg konsekvenserna av försämringarna i A-kassan, avskaffandet av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Vi visste vad som väntade: ett gigantiskt pengaregn till de redan rika. Men vi kunde inte riktigt inbilla oss att det riktigt hur dåligt det skulle bli. Och inte är det mycket till tröst att högern nog inte kunde inbilla sig hur illa väljarna skulle tycka om deras politik.
Väljarnas motvilja hindrar dock inte finansminister Anders Borg (m) från att ihärdigt ljuga i TV om skattepolitikens inriktning. Han fortsätter bluffa, trots att bubblan har spruckit.
Men det finns något som inte ens en moderat finansminister kan undkomma: Riksdagens utredningstjänst. De har nu på uppdrag av miljöpartiet kontrollerat de fördelningspolitiska konsekvenserna av högerns politik. Resultatet (som även hittas här) är skrämmande.
- Den rikaste femtedelen av befolkningen, den som tjänar mer än 28 000 kronor i månaden, får nästan hälften av de totala skattesänkningarna. De är den enda grupp som får den där tusenlappen mer i månaden.
- Personer med en månadsinkomst på mellan 15 000 och 21 000 får ca 300 och 500 kronor, motsvarande en femtedel av de totala skattesänkningarna.
- Den femtedel av befolkningen som har lägst inkomster (mindre än 9900 kronor i månaden) får dela på en tjugondel av skattesänkningarna, motsvarande en knapp hundralapp i månaden.
Detta är naturligtvis orättvist så det förslår. Men inte nog med det, för från detta skall dras avgiftshöjningarna i A-kassan och i trafikförsäkringen. Dessa försämringar drabbar människor i alla inkomstgrupper, men innebär självfallet att den som fått minst har minst att betala dem med. Det blir således inte mycket kvar i plånboken för de allra flesta, fast desto mer till de allra rikaste. Så var det med den arbetarepolitiken. Och, så här i vårtider, visst gör det ont när knoppar brister - men det är mycket värre när borgerliga skattebubblor spricker!
Vi studenter, de arbetslösa och de med låga inkomster synade bluffen - vi valde bort moderaterna. För vi insåg konsekvenserna av försämringarna i A-kassan, avskaffandet av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Vi visste vad som väntade: ett gigantiskt pengaregn till de redan rika. Men vi kunde inte riktigt inbilla oss att det riktigt hur dåligt det skulle bli. Och inte är det mycket till tröst att högern nog inte kunde inbilla sig hur illa väljarna skulle tycka om deras politik.
Väljarnas motvilja hindrar dock inte finansminister Anders Borg (m) från att ihärdigt ljuga i TV om skattepolitikens inriktning. Han fortsätter bluffa, trots att bubblan har spruckit.
Men det finns något som inte ens en moderat finansminister kan undkomma: Riksdagens utredningstjänst. De har nu på uppdrag av miljöpartiet kontrollerat de fördelningspolitiska konsekvenserna av högerns politik. Resultatet (som även hittas här) är skrämmande.
- Den rikaste femtedelen av befolkningen, den som tjänar mer än 28 000 kronor i månaden, får nästan hälften av de totala skattesänkningarna. De är den enda grupp som får den där tusenlappen mer i månaden.
- Personer med en månadsinkomst på mellan 15 000 och 21 000 får ca 300 och 500 kronor, motsvarande en femtedel av de totala skattesänkningarna.
- Den femtedel av befolkningen som har lägst inkomster (mindre än 9900 kronor i månaden) får dela på en tjugondel av skattesänkningarna, motsvarande en knapp hundralapp i månaden.
Detta är naturligtvis orättvist så det förslår. Men inte nog med det, för från detta skall dras avgiftshöjningarna i A-kassan och i trafikförsäkringen. Dessa försämringar drabbar människor i alla inkomstgrupper, men innebär självfallet att den som fått minst har minst att betala dem med. Det blir således inte mycket kvar i plånboken för de allra flesta, fast desto mer till de allra rikaste. Så var det med den arbetarepolitiken. Och, så här i vårtider, visst gör det ont när knoppar brister - men det är mycket värre när borgerliga skattebubblor spricker!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)