Mona Sahlin, skeppare Reinfeldt och alla dessa bonusar

Egentligen hade jag tänkt att skriva långt om ämnena i rubriken. Men eftersom jag är ordentligt förkyld och därför dödstrött ska jag hålla det halvlångt. Håll till godo.

Mona Sahlin
Den senaste veckan har ett antal socialdemokratiska debattörer överträffat sig själva: i sin iver att försvara vår partiledare har man piskat upp en tämligen hätsk stämning. Kritiker mot partiets nuvarande politik och strategi är numera personae non gratae. Det är djupt olyckligt och lätt obehagligt. Det finns ingen, jag säger ingen, i det socialdemokratiska partiet som vill ha en borgerlig regering 2010. Däremot hyser säkert en och en annan personligt agg mot Sahlin och troligen har några tomtar problem med henne på grund av hennes kön och kanske också framtoning. Det är i sig för jävligt men får inte tillåtas överskugga de sakliga åsikter som bland andra Morgan Johansson och Helene Fritzon har framför angående partiets kurs i finans-, jobb- och välfärdspolitik. Jag kan inte tala för Johansson och Fritzon, men själv är jag missnöjd och besviken över Sahlins och övrigas i VU:s politik och strategi. Politiken är för lik högerns (exempel: avsaknad av ägaranalys vad gäller offentlig verksamhet, acceptans för jobbskatteavdrag 1 och 2, grönt ljus för Lissabonfördraget) och strategin är tämligen misslyckad (exempel: det ensidiga samarbetet med Miljöpartiet mitt under uppseglande storkris och triangulering mot borgerlig politik just när den var som mest impopulär).

Jag vill inte bli av med Sahlin. Jag vill att hon ska vinna valet med besked 2010. Men jag vill att hon ska göra det med en bättre politik. Och jag är djupt oroad över att risken för förlust ökar när vi inte längre kan urskiljas från högern. Mer om detta under nästa rubrik.

Skeppare Reinfeldt
Just nu är det vind i segel för kapten Reinfeldt. Moderaterna får i dagens SIFO sitt högsta stöd på tolv år. Det borde vara en paradox men är det inte. För det största borgerliga partiet har lyckats med en omvandling som bara har varit möjlig på grund av mitt partis tillkortakommanden. Nu, mitt under brinnande kris, en kris som hanterats på ett uruselt vis, hade vi haft vår stora chans. Men en socialdemokrati som år efter år frånhänt sig en skarp och kritisk analys av det ekonomiska systemet och kvartalskapitalism och istället allt mer anammat en borgerlig syn, den socialdemokratin står också handfallen i ett läge där folk ser att kejsaren är naken.

Försöken till systemkritik haltar - man vet inte vad man ska säga - och är inte särskilt trovärdiga. Inte när partiet nu fördömer skattesänkningarna för de rika som en central anledning till en stor del av budgetunderskottet men i senaste budgeten accepterade huvuddelen i regeringens skattepolitik. Inte när LO-basen kritiserar bonussystem och det bara dagar senare framkommer att hon själv deltog i framtagandet av ett av de mest lukrativa sådana. Inte när en socialdemokratisk riksdagsledamot ertappas med att ha begärt ockerhyra. För det finns inget folk retar sig mer på än när politiker handlar tvärtom mot vad de har sagt eller mot vad de upplevs stå för. Och därför kommer vi till vänster kommer alltid att bedömas hårdare än högern. Let's face it: folk blir mycket mer upprörda av socialdemokratisk än moderat girighet. Dessutom får vi en situation där Moderaternas partisekreterare kan bli tagen på allvar när han hårt kritiserar "kvartalskapitalismen", trots att hans parti mer än något annat i Sverige har verkat för avregleringar och spekulation. För det framstår som om han har ångrat sig och blivit klarsynt. Och det gillas ute i stugorna. Folk kan ta att politiker kommer på bättre tankar men de har svårt för att acceptera en Thomas Östros som borde ha varit där redan under krisens början, som för länge sedan borde ha riktat udden mot systemfel och groteska löneskillnader.

Vän av ordning kanske undrar varför det här inlägget heter "Skeppare Reinfeldt" när det nästan uteslutande handlar om Socialdemokraterna och Moderaternas partisekreterare. Förklaringen är enkel: Trots nuvarande jämna siffror kommer verkligheten att hinna ikapp högern. Krisen kommer att slå hårdare och då blir det också svårare för Moderaterna. Då räcker inte hårda ord mot giriga direktörer och beröm av andra högerekonomer i till exempel EU. Då blir det reda pengar till välfärden och en rimlig jobbpolitik som räknas. Och när det händer måste vi sedan länge ha förberett en från topp till tå socialdemokratisk politik. Och då får vi se hur länge Reinfeldts skuta kan gå.

Alla dessa bonusar
Det är utomordentligt att debatten har startat kring bonussystemen. Det är också bra att Östros tar ton i frågan, men för att han ska bli trovärdig måste han fortsätta med sin kritik också när det går bättre för ekonomin. Inte ens i högkonjunktur är löner och bonusar i mångmiljonklassen försvarbara. Dels av moraliska skäl och dels av samhällsekonomiska orsaker. För det är inte bara tid att ifrågasätta bonusarna utan på vilka grunder de fås. I allmänhet sägs det, även om det inte stämmer, att bonusar är ett bra sätt att få företagsledare att prestera mer - med andra ord: att se till så att det aktuella bolagets vinst är så hög som möjligt. Som om det skulle räcka. Som det inte behövdes någon kritisk analys av det.

I det senaste numret av Efter Arbetet (artikeln är dock ej publicerad på webben) skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren om den svenska imperialismen i Baltikum. Svenska banker har där lånat ut enorma belopp, totalt 1 000 miljarder svenska kronor. De blev överlägset störst på marknaden genom att erbjuda låntagarna lägre ränta än landets egna banker, förutsatt att lånen togs i euro. Men när krisen slog till kunde inte letterna betala tillbaka och det kom heller inte fler pengar från Sverige. Och nu försöker Sverige tvinga Lettland att inte devalvera, för om landet gör det kommer det svenska bankväsendet att braka samman. Ty då blir eurolånen ordentligt mycket dyrare och kreditförlusterna därav ordentligt mycket större. Så därför ökar trycket från Sverige och på grund av det förvärras den lettiska krisen, fler blir arbetslösa och välfärden raseras. Och bland annat på grund av detta anser jag att debatten om bonusar måste gå vidare, måste gå över i en debatt om företagens, och särskilt kreditinstitutens, agerande i stort. Det måste vara orimligt att bli belönad för en politik som sätter två länders väl och ve på spel!