Ja till EMU - av politiska skäl?

Lars Calmfors, känd ekonom i den borgerliga regeringens tjänst (1), är en central figur i EMU-sammanhang. Han ledde 1990-talets stora utredning om EMU-medlemskap som 1996 kom fram till att Sverige borde avvakta med att ansluta sig. Under själva kampanjen år 2003 kom han emellertid ut som anhängare till ett fullständigt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen.

Sedan 2003 har Calmfors varit relativt tyst om EMU, men i måndags sade han i en debatt att både de ekonomiska ja- och nej-argumenten har försvagats. Faktum är, menar Calmfors, att det inte finns längre någon ekonomisk anledning till vare sig ja eller nej. Det är förvisso ett kontroversiellt uttalande: för inte så länge sedan slog Exportrådet fast att vi varje år tjänar 30 miljarder kronor på att stå fria från euron. Men samtidigt är det oerhört intressant. Ty om det inte finns några ekonomiska anledningar till ett komplett EMU-medlemskap så återstår, enligt Calmfors, endast de politiska. Frågan är bara vilka.

Med Calmfors egna ord heter det att vi inte "ska gå med för att det går att göra en ekonomiska nyttokalkyl, utan för att den europeiska integrationen är viktig". Vad betyder egentligen det? Ja, för det första bör vi nog i stället för det positivt klingande "integration" och i stället tala om det neutrala "likriktning". För det är det allt handlar om. Notera att jag inte menar att det vore principiellt dåligt om alla européer köpte saker med likadana metallklumpar och pappersbitar och att det stannade därvid. Men så är ju inte fallet - i grund och botten är syftet med EMU och innebörden av "europeisk integration" att alla medlemsländer ska samordna sin ekonomiska politik. Det står inskrivet i unionens regler. Det är som Jonas Sjöstedt (V) sade inför folkomröstningen 2003:

"EU:s valutaunion är skapad just för att människor inte ska kunna välja en annan politik. Det har man gjort genom att lägga makten över valutan i en centralbank där vi inte har insyn, där protokollen hemligstämplas på 30 år och där man inte får lyssna på folkvalda. Instruktionerna, själva politiken, ligger i EU:s fördrag just därför att vi inte längre ska kunna välja att ändra på dem i ett allmänt val. Det är mycket svårt att ändra EU:s fördrag. Och jag menar att det här är grundläggande. Oavsett om man står till vänster eller om man står till höger så är rätten att välja en annan politik, rätten att välja en annan ekonomisk politik, den är grundläggande, och den upphävs till stor del med EU:s valutaunion." (2)

I praktiken betyder det, eftersom fördragen är skrivna så som de är, att politiken förborgerligas. LO krävde till exempel att ett EMU-medlemskap skulle följas av att det varje år avsattes över 10 miljarder kronor från välfärden till buffertfonder som skulle falla ut när avsaknaden av en egen penningpolitik medförde att eventuella konjunkturnedgångar måste hanteras genom statsbudgeten. Karin Pilsäter, ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet fyllde i: "Vi på jasidan bör under våren [2003] komma överens om en skiss för stabiliseringspolitiken inklusive ett inflationsmål kan utformas vid ett EMU-medlemskap."

Med Lars Calmfors uttalanden borde EMU-medlemskapet vara dött och begravet för arbetarrörelsen. För som socialdemokrater kan vi knappast göra annat än att betacka oss för den enda "skäl" som återstår: välfärdsslukande buffertfonder och en med den svenska högern, Merkel, Berlusconi och Sarkozy samordnad ekonomisk politik.

Ja-kejsaren är spritt språngande naken. Och det är ärligt talat ingen vacker syn. NEJ till EMU!


(1) I egenskap av ordförande i regeringens finanspolitiska råd
(2) Se http://www.nejtilleu.se/popmoteu/filer/EMU_latar.htm och lyssna på låten "Låt dig inte luras" av Ung Vänster i Örnsköldsvik.