Danslåt för yttrandefriheten

Jag vill tala så alla kan fatta, ja så att alla kan förstå,
både om det som är roligt och lätt och om det som verkar svårt.
Men om jag talar högt och tydligt så tycker några att jag stör,
och om jag viskar riktigt förtroligt så är det för många som inte hör.

Så jag gick mig till en psykare för att få berätta hur det känns,
men han frågade om mina drömmar och inte alls om vad som hänt.
Och när jag hade berättat färdigt dem tog han emot mina hundra spänn,
och fastän jag tiggde, bad och bönade så fick jag ingen tid igen.

Och vill vill spela för de svaga och vi vill sjunga för de små,
och vi vill dansa så att förtryckarna kan höra hur vi mår.
Och vi gick till Malmö fängelse för att följa vårt beslut,
och när vi hade spelat för fångarna så var det knappt att vi kom ut.

Ja, man får tänka precis vad man tycker och man tycka vad man tror.
Och om man tänker tyst tillräckligt så kanske man till och med blir något stort.
Men en sak måste man lära sig om man vill bli sin lyckas smed:
att man ska akta sig som för att bränna sig för att säga hur det är.

Så i dessa besvärliga tider när knappast posten ens når fram,
så är min gamla faster den enda snart som har tid med mig ibland.
Och det kan ju vara skönt att veta att om det verkligen blir svårt,
så är hon alltid beredd att lyssna fastän hon är döv sedan femton år!

Björn Afzelius var fantastisk. Mikael Wiehe är fortfarande det. Tillsammans var de oslagbara.