I veckan höll gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i Trelleborg möte. Då genomdrev den borgerliga majoriteten under ledning av folkpartisten Lars Hemzelius att man ska arbeta vidare med förslaget om att lärarlönerna ska avgöras utifrån elevernas betyg och resultat på nationella proven. Socialdemokraterna vägrade att delta i beslutet. Nästa år i april är det tänkt att det slutgiltiga beslutet ska fattas. Fram till dess ska förvaltningen konsekvensutreda förslaget.
Hemzelius motiverar nämndens beslut så här: "De bästa lärarna ska ha de högsta lönerna ... Jag förstår inte varför vi inte skulle ta den här chansen." Och plötsligt så känner jag att det här med att "inte förstå" blir en nyckelfråga i sammanhanget. Låt oss ta det från början.
Det är inget fel med att uppmärksamma duktiga medarbetare. Frågan är bara hur och på vilken grund. Med de borgerligas modell blir det i Trelleborg efter elevernas resultat. Men som snart varje seriös bedömare inser är inte elevernas resultat bara beroende av undervisningskvaliteten. Vi VET ju att betygssnitten i de teoretiska ämnena är högre på natur- och samhällsvetenskapsprogrammen än på de yrkesinriktade. Vi VET ju att föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar en oerhört stor roll för elevernas prestationer. Därmed är betygs- och resultatskillnader inte bara en konsekvens av läraren utan kanske i lika eller i högre grad av faktorer utanför pedagogens direkta kontroll.
Om Lars Hemzelius får som han uppenbarligen vill kommer en grupp lärare att systematiskt missgynnas, i plånboken, därför att de vill arbeta med elever som har tuffare förutsättningar. Det strider mot all vett, sans och hederskänsla, det är rättsosäkert, och det har ingenting med undervisningskvalitet att göra. Men däremot kanske med ett stort hål i huvudet på den folkpartistiske nämndsordföranden.
DN, SvD
Visar inlägg med etikett folkpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett folkpartiet. Visa alla inlägg
lördag, september 12, 2009
söndag, maj 17, 2009
Känner du inte paniken, Reinfeldt?
Den här kvällen var inte bra för den borgerliga statsministern. Inte nog med att han för första gången mötte en sammansvetsad, pigg och framtidsinriktad opposition - han hade påtagligt svårt att hålla ihop högerpakten och att presentera några som helst konkreta förslag till hur jobben ska räddas i välfärden och skapas inom den privata sektorn. På andra sidan tog Ohly och Wetterstand för sig ordentligt. Bägge var mycket starka i kväll. Det stämmer kanske att Sahlin inte var den mest aktiva debattdeltagaren, men den rollen delade hon med en viss Reinfeldt. (Men det skriver ingen om.) Däremot gjorde oppositionsledaren en synnerligen stark inledning - hennes kanske bästa någonsin. Mer om det nedan.
Foto: Marcus Kurn
Stark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.
Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.
När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.
Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!
(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!
Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP
Foto: Marcus KurnStark start av Sahlin - de rödgröna tog och vann debatten om jobben och skatterna
I Sverige är vi inte särskilt förtjusta av stora klyftor. Det märks tydligt i valresultaten. Socialdemokraterna förmådde inte under 1980- och 1990-talet att bromsa inkomstskillnaderna. Det har vi fått betala för i väljarstödet. Men partiet har aldrig aktivt på det brutala mekaniska sätt som nuvarande högerregeringen eldat på klyftorna. I kväll fick regeringen stå till svars för den (bärande) delen i sin politik och det klarade den mycket illa. Mona Sahlins inledande repliker mot statsministern var riktigt skarpa. Hon glänste till ordentligt; han var handfallen när hon träffsäkert räknade upp högerns klyftvidgande orättvisa skattesänkningar och attacker på a-kassan.
Dessutom fick högern svar på tal när det gäller skattefrågan. Äntligen sades det som borde ha varit på dagordningen mycket länge: det är inte gratis att sänka skatten. Reinfeldt har varit noga med att häckla oppositionen för en påstått oansvarig ekonomisk politik. I kvällens debatt blev det tydligt att om något är oansvarigt så är det att brassa på med stora skattesänkningar för höginkomsttagare i högkonjunktur och för lånade pengar (!) i lågkonjunktur. I Sverige är stödet stort för en modell med höga, progressiva skatter som går till en stark välfärd inbegripande trygghetsförsäkringar värda namnet. Den debatten har vänstern allt att tjäna på att ta.
När det kom till jobben visade också debatten att kejsar Reinfeldt är naken. Han är tillsammans med sina regeringskamrater fast i nyliberalismens mantra och skattesänkningar, avregleringar och nedskärningar i välfärden. Därför begriper han inte att det som behövs, och också efterlyses av en nästintill enad expertkår, är en stärkt a-kassa och tidigarelagda och utökade investeringar i infrastruktur och grön teknik, i extra resurser (i tid!) till kommuner och landsting samt riktade satsningar på utbildning och kompetensutveckling. Det tål att upprepas: finanskrisen är inte regeringens fel men den är dess ansvar. Just nu tar regeringen inte det ansvaret. I stället fortsätter man den inslagna vägen som om inget hade hänt. Maud Olofsson sade att 2006, före maktskiftet, rådde massarbetslöshet. Lars Ohly påpekade att då var den fyra procent; nästa år kan den vara uppe i tolv procent. Men ingenting händer. Pengarna till kommunerna kommer först nästa år.
Oppositionen vinner valet 2010
Tidigare i våras hade den underrubriken känts aningen väl självsäker. Nu är sannolikheten betydligt större för en rödgrön regering (1). Socialdemokraterna har stabiliserat sig i opinionen och kan börja klättra igen när effekterna av regeringens politik blir kännbara för allt fler. Den socialdemokratiska uppgången kommer också, när den kommer, att stabiliseras av att oppositionen är samlad och tydligt mogen sin uppgift: att regera landet i syftet att skapa fler jobb, en bättre välfärd och ett grönare samhälle. Känner du inte paniken, Reinfeldt? Nu tar vi er!
(1) Hotet mot en sådan riksdagsmajoritet står främst Sverigedemokraterna för. Men trots den förhöjda uppmärksamheten ligger det rasistiska högerpartiet påfallande dåligt till i opinionen. Genom ett tydligt rättviseskapande rödgrönt alternativ som möter de klyftor som har fått en del väljare att i missnöje rösta högerextremt kan också Sverigedemokraterna hållas ute från riksdagen. Det måste helt enkelt ske!
Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, GP
tisdag, juli 15, 2008
Mer om FRA-lagen
Kan inte hålla mig från att kommentera samma sak som föregående inlägg, debattartikeln i gårdagens DN Debatt!
Det är en sak att vara kritisk mot sitt egets partis linje men ändå följa majoritetens beslut när det väl kommer till omröstning - det kan jag respektera. Om var och en hela tiden röstar efter eget tycke eller för att göra det egna distriktets väljare glada så blir det omöjligt att föra en långsiktig och visionär politik, en politik som gynnar alla och inte bara särintressen. Skulle "partipiskan" inte finnas så hade exempelvis arbetarrörelsen aldrig nått en position där vi kunnat påverka samhället. Det är djupt tragiskt att den skamliga FRA-lagen röstades igenom på grund av detta men jag har ändå svårt att kritisera exempelvis Fredrick Federleys partilojalitet. Jag kritiserar honom i de flesta andra frågor istället.
Något som jag däremot måste kritisera är Birgitta Ohlssons, Camilla Lindbergs, Cecilia Wikströms och Maria Lundqvist-Brömsters smaklösa agerande. Om partilojaliteten övervägde deras grundläggande värderingar och hindrade dem att gå emot partilinjen, ok, det kan jag motvilligt köpa. Men att sedan, mindre än en månad efter omröstningen i riksdagen, gå ut offentligt och högljutt förkunna sitt motstånd till samma lag är fegt. Om de röstade emot sina egna principer måste de så klart ta ansvar för detta på det sätt politiker utkrävs ansvar, genom att inte bli omvalda - eller så kan de avgå! Men istället för att ta konsekvensen av sina egna handlingar försöker de desperat rädda sina egna riksdagsplatser... Patetiskt.
måndag, juli 14, 2008
Så kunde författarna på dagens DN-debatt ha stoppat FRA-lagen
Idag skriver sju tunga folkpartister på DN-debatt om FRA-lagen. De säger att lagen i dess nuvarande utformning strider mot "grundläggande liberala värderingar" och kräver att regeringen backar och lyssnar på den välgrundade kritikstormen mot massavlyssningen.
Förvisso står FRA-lagen i motsats till även grundläggande socialistiska värden, men ett sådant erkännande är inte rimligt att begära av borgerliga politiker. Därför blir omdömet om själva innehållet i artikeln mycket väl godkänt. Men klok kritik mot signalspaningen har vi hört förut och det är inte heller det mest intressanta i artikeln.
Artikelförfattarna är som sagt sju personer: de tre före detta folkpartiledarna Maria Leissner, Bengt Westerberg och Ola Ullsten samt Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Camilla Lindberg och Maria Lundqvist-Brömster, de fyra sistnämnda nuvarande riksdagsledamöter. Och det är här det börjar blir riktigt spännande. Vi vet att Lindberg röstade mot lagen och att Ohlsson lade ned sin röst. Men hur röstade egentligen Wikström och Lundqvist-Brömster? Frågan är central eftersom voteringen var så jämn.
Svaret är omskanade, för det visar sig att de fyra riksdagsledamöterna tillsammans hade haft en god chans att stoppa lagen. Så här kunde och borde det ha gått till ( först en bakgrund):
Bakgrund
Riksdagen har 349 mandat; av dem besitter borgerligheten 178 och den röd-gröna oppositionen 171. För att respektera valutslaget finns ett kvittningssystem som innebär att om en ledamot från det ena blocket har laga förfall avstår en ledamot från det andra blocket att rösta. Därför kan ibland voteringsresultaten se konstiga ut, men förhållandet mellan blocken förblir detsamma så länge ingen ledamot bryter partilinjen.
Omröstningen om FRA utföll så här: JA 143 röster, NEJ 138, AVSTÅR 1; frånvarande 67 (1).
Så kunde de kanske ha stoppat lagen
Om Birgitta Ohlsson hade haft ett lika stort mått av civilkurage som Camilla Lindberg hade voteringen istället slutat 143-139.
Om Maria Lundqvist-Brömster hade röstat nej istället för som hon gjorde - ja (!) - hade resultatet blivit 142-140.
Om nu Cecilia Wikström anser att FRA-lagen är så förfärlig tycker man att hon borde ha sett till att närvara, trots en eventuell influensa. I så fall hade oppositionen fått ett mandat till (som till exempel hade besuttits av Phia Andersson (s) från Södra Älvsborg). Om Wikström dessutom hade röstat nej hade omröstningen utfallit 142-142 och därmed blivit föremål för lottning. Då hade chansen för ett nej varit åtminstone 50 procent. Och om Federley eller Johansson, bägge (c), hade anslutit sig till nej-sidan så hade vi garanterat sluppit lagen.
Slutsats
Naturligtvis väger de före detta partiledarnas kritik mycket tungt. Det är ytterst sällsynt att föredettingar (om än indirekt) kritiserar sina efterträdare och om möjligt ännu mer sensationellt att de gör det samfällt. Men eftersom de (Leissner, Westerberg och Ullsten) inte längre sitter i riksdagen hade de inte några reella möjligheter att stoppa beslutet - till skillnad från ovan nämnda riksdagsledamöter, vars agerande är högst anmärkningsvärt och så hycklande att jag helt enkelt vet vad jag skall skriva om det. Att handling är oändligt mycket bättre än senkomna ord är väl det minsta man kan säga - det blir dessutom en bra läxa för folkpartisterna inför den omröstning i höst som (v) har begärt om lagen.
(1) Det fullständiga resultatet finns på riksdagens webplats.
Förvisso står FRA-lagen i motsats till även grundläggande socialistiska värden, men ett sådant erkännande är inte rimligt att begära av borgerliga politiker. Därför blir omdömet om själva innehållet i artikeln mycket väl godkänt. Men klok kritik mot signalspaningen har vi hört förut och det är inte heller det mest intressanta i artikeln.
Artikelförfattarna är som sagt sju personer: de tre före detta folkpartiledarna Maria Leissner, Bengt Westerberg och Ola Ullsten samt Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Camilla Lindberg och Maria Lundqvist-Brömster, de fyra sistnämnda nuvarande riksdagsledamöter. Och det är här det börjar blir riktigt spännande. Vi vet att Lindberg röstade mot lagen och att Ohlsson lade ned sin röst. Men hur röstade egentligen Wikström och Lundqvist-Brömster? Frågan är central eftersom voteringen var så jämn.
Svaret är omskanade, för det visar sig att de fyra riksdagsledamöterna tillsammans hade haft en god chans att stoppa lagen. Så här kunde och borde det ha gått till ( först en bakgrund):
Bakgrund
Riksdagen har 349 mandat; av dem besitter borgerligheten 178 och den röd-gröna oppositionen 171. För att respektera valutslaget finns ett kvittningssystem som innebär att om en ledamot från det ena blocket har laga förfall avstår en ledamot från det andra blocket att rösta. Därför kan ibland voteringsresultaten se konstiga ut, men förhållandet mellan blocken förblir detsamma så länge ingen ledamot bryter partilinjen.
Omröstningen om FRA utföll så här: JA 143 röster, NEJ 138, AVSTÅR 1; frånvarande 67 (1).
Så kunde de kanske ha stoppat lagen
Om Birgitta Ohlsson hade haft ett lika stort mått av civilkurage som Camilla Lindberg hade voteringen istället slutat 143-139.
Om Maria Lundqvist-Brömster hade röstat nej istället för som hon gjorde - ja (!) - hade resultatet blivit 142-140.
Om nu Cecilia Wikström anser att FRA-lagen är så förfärlig tycker man att hon borde ha sett till att närvara, trots en eventuell influensa. I så fall hade oppositionen fått ett mandat till (som till exempel hade besuttits av Phia Andersson (s) från Södra Älvsborg). Om Wikström dessutom hade röstat nej hade omröstningen utfallit 142-142 och därmed blivit föremål för lottning. Då hade chansen för ett nej varit åtminstone 50 procent. Och om Federley eller Johansson, bägge (c), hade anslutit sig till nej-sidan så hade vi garanterat sluppit lagen.
Slutsats
Naturligtvis väger de före detta partiledarnas kritik mycket tungt. Det är ytterst sällsynt att föredettingar (om än indirekt) kritiserar sina efterträdare och om möjligt ännu mer sensationellt att de gör det samfällt. Men eftersom de (Leissner, Westerberg och Ullsten) inte längre sitter i riksdagen hade de inte några reella möjligheter att stoppa beslutet - till skillnad från ovan nämnda riksdagsledamöter, vars agerande är högst anmärkningsvärt och så hycklande att jag helt enkelt vet vad jag skall skriva om det. Att handling är oändligt mycket bättre än senkomna ord är väl det minsta man kan säga - det blir dessutom en bra läxa för folkpartisterna inför den omröstning i höst som (v) har begärt om lagen.
(1) Det fullständiga resultatet finns på riksdagens webplats.
tisdag, juli 08, 2008
Rätt men ändå så fel, Sabuni
Integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) går på dagens DN-debatt (se även SvD) till hårt angrepp mot Mona Sahlin. I praktiken pekar folkpartisten ut Sahlin som ansvarig för sverigedemokraternas framgångar i valet 2006; skälet påstås vara den misslyckade socialdemokratiska integrationspolitiken under Sahlins tid som minister för dessa frågor.
Nyamko Sabuni har sagt och gjort mycket tokigt - men hon har i sina aktuella anklagelser vissa poänger. Socialdemokratin, inte bara Sahlin, misslyckades med jämlikheten under sitt förra regeringsinnehav. Den tillät klyftorna växa, vilket ledde till att Sverige blev segregerat. Plötsligt fanns det allt fler fattiga områden. Klassamhället blev, som tidigare har beskrivits här, tydligare. Det beredde vägen för missnöje och frustration, och syndabockana blev den kanske mest utsatta gruppen i Sverige, människor från arbetareklassen med utländsk bakgrund. Många socialdemokratiska väljare röstade därför 2006 på ett borgerligt rasistiskt parti. Detta måste partiledningen ta allvarligt på - den måste möta hotet från extremhögern genom jämlikhetspolitik. Det är det enda som hjälper.
Ytligt sett kan alltså Sabunis kritik verka ovanligt upplyst. Men betänker man högerregeringens enorma skattesänkningar till de rika, försämrandet av olika former för vidareutbildning, den hårdföra asylpolitiken, förslagen om marknadshyror, söndermalandet av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och sist men inte minst Vårdval Stockholm - ja, då drunknar kritiken i en ocean av dubbelmoral. Sabuni sitter själv i en regering som lär erövra ett svårslaget rekord i cementering av klassorättvisor. Och felet med socialdemokratins politik 1994-2006 var inte att den var socialdemokratisk, utan att den i många stycken var borgerlig.
För övrigt anser jag att tiden för "integrationspolitik" borde vara för länge sedan över. Dels är begreppet problematiskt ur ett över- och underifrånperspektiv och dels säger det mycket litet om inriktningen. En "jämlikhetspolitik", däremot, är otvetydig. Den syftar till att alla skall ha ett bra jobb, att alla skall ha rätt att bo i ett tryggt område med god standard och att alla skolor uppvisar goda resultat. Den strävar mot att universitets- och högskolestudenter i genomsnitt skall ha samma bakgrund som resten av samhällets medborgare, om det så gäller klass, kön eller etnicitet, och den slår vakt om ett progressivt skattesystem och ett starkt socialförsäkringsnät. Den genomför upprustningar av nedgångna bostadsområden, den satsar specifikt på de grupper som är särskilt utsatta och den väljer välfärd före skattesänkningar.
Det, Sabuni, är rätt väg. Det är socialdemokratisk politik. Du och dina högerkamrater är dömda att misslyckas, för ni vill egentligen inte lyckas. Ni tycker ju att klyftor är bra och har ägnat betydligt mycket mer möda på att öka dem än att göra något för fler jobb. För nu när två år har gått, den tid då er politik, enligt er finansminister, skulle börja verka, då stiger plötsligt arbetslösheten igen.
Nyamko Sabuni har sagt och gjort mycket tokigt - men hon har i sina aktuella anklagelser vissa poänger. Socialdemokratin, inte bara Sahlin, misslyckades med jämlikheten under sitt förra regeringsinnehav. Den tillät klyftorna växa, vilket ledde till att Sverige blev segregerat. Plötsligt fanns det allt fler fattiga områden. Klassamhället blev, som tidigare har beskrivits här, tydligare. Det beredde vägen för missnöje och frustration, och syndabockana blev den kanske mest utsatta gruppen i Sverige, människor från arbetareklassen med utländsk bakgrund. Många socialdemokratiska väljare röstade därför 2006 på ett borgerligt rasistiskt parti. Detta måste partiledningen ta allvarligt på - den måste möta hotet från extremhögern genom jämlikhetspolitik. Det är det enda som hjälper.
Ytligt sett kan alltså Sabunis kritik verka ovanligt upplyst. Men betänker man högerregeringens enorma skattesänkningar till de rika, försämrandet av olika former för vidareutbildning, den hårdföra asylpolitiken, förslagen om marknadshyror, söndermalandet av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och sist men inte minst Vårdval Stockholm - ja, då drunknar kritiken i en ocean av dubbelmoral. Sabuni sitter själv i en regering som lär erövra ett svårslaget rekord i cementering av klassorättvisor. Och felet med socialdemokratins politik 1994-2006 var inte att den var socialdemokratisk, utan att den i många stycken var borgerlig.
För övrigt anser jag att tiden för "integrationspolitik" borde vara för länge sedan över. Dels är begreppet problematiskt ur ett över- och underifrånperspektiv och dels säger det mycket litet om inriktningen. En "jämlikhetspolitik", däremot, är otvetydig. Den syftar till att alla skall ha ett bra jobb, att alla skall ha rätt att bo i ett tryggt område med god standard och att alla skolor uppvisar goda resultat. Den strävar mot att universitets- och högskolestudenter i genomsnitt skall ha samma bakgrund som resten av samhällets medborgare, om det så gäller klass, kön eller etnicitet, och den slår vakt om ett progressivt skattesystem och ett starkt socialförsäkringsnät. Den genomför upprustningar av nedgångna bostadsområden, den satsar specifikt på de grupper som är särskilt utsatta och den väljer välfärd före skattesänkningar.
Det, Sabuni, är rätt väg. Det är socialdemokratisk politik. Du och dina högerkamrater är dömda att misslyckas, för ni vill egentligen inte lyckas. Ni tycker ju att klyftor är bra och har ägnat betydligt mycket mer möda på att öka dem än att göra något för fler jobb. För nu när två år har gått, den tid då er politik, enligt er finansminister, skulle börja verka, då stiger plötsligt arbetslösheten igen.
torsdag, mars 06, 2008
Ett slag mot religiös konservatism - och vad säger "vi"?
Folkpartiet uppmärksammar nu att många invandrarflickor får undantas från skolplikten i fall som gäller tex sexualundervisning. Utbildningsminister Jan Björklund och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni menar att en invandrarbakgrund inte är en ursäkt för att slippa skolplikten.
En av mina egna partikollegor menar att folkpartiets förslag (som visserligen många andra av deras förslag säkert gör) "andas främlingsfientlighet". Själv menar jag att det är absurt att hävda att det skulle vara främlingsfientligt att alla barn ska lyda under skolplikten. Att låta barnen "slippa" är att gynna de delar av "det främmande" som är bakåtsträvande, istället för att stötta de invandrare som vill kunna inhämta kunskap på samma villkor som alla andra. Nu menar jag givetvis inte att alla ska vara likadana och tycka precis samma saker, men att inskaffa kunskaper om olika områden kan aldrig vara fel - om man sedan inte gillar det som framkommer, är det en helt annan sak. Det är upp till var och en. (Även om jag har svårt att förstå varför man inte skulle gilla sex, eller ännu värre - varför man inte skulle gilla att ens barn faktiskt får reda på vad för farliga saker som kan hända om man inte är varsam. Utan den kunskapen kan ju barnen råka ut för riktigt farliga saker. Typ AIDS.)
Jag är trött på att mitt eget parti ständigt rusar till de mest konservativas försvar - det verkar ju inte ha några som helst problem med att säga att svenska kyrkan ska ha kvinnliga präster och viga homosexuella. Trots att många kristna, och medlemmar av svenska kyrkan, tycker att det är en usel idé. Det handlar inte om vad som är främmande eller vad som kommer från en annan del av världen - konservatism florerar både "här" och "där". Att vi i vårt parti står och värnar om den religiösa konservatismen blir liksom bara löjligt; det är ju bara något sorts försök att vara "öppen". Men att gynna den här sortens konservatism kan aldrig vara öppet, tvärtom.
En av mina egna partikollegor menar att folkpartiets förslag (som visserligen många andra av deras förslag säkert gör) "andas främlingsfientlighet". Själv menar jag att det är absurt att hävda att det skulle vara främlingsfientligt att alla barn ska lyda under skolplikten. Att låta barnen "slippa" är att gynna de delar av "det främmande" som är bakåtsträvande, istället för att stötta de invandrare som vill kunna inhämta kunskap på samma villkor som alla andra. Nu menar jag givetvis inte att alla ska vara likadana och tycka precis samma saker, men att inskaffa kunskaper om olika områden kan aldrig vara fel - om man sedan inte gillar det som framkommer, är det en helt annan sak. Det är upp till var och en. (Även om jag har svårt att förstå varför man inte skulle gilla sex, eller ännu värre - varför man inte skulle gilla att ens barn faktiskt får reda på vad för farliga saker som kan hända om man inte är varsam. Utan den kunskapen kan ju barnen råka ut för riktigt farliga saker. Typ AIDS.)
Jag är trött på att mitt eget parti ständigt rusar till de mest konservativas försvar - det verkar ju inte ha några som helst problem med att säga att svenska kyrkan ska ha kvinnliga präster och viga homosexuella. Trots att många kristna, och medlemmar av svenska kyrkan, tycker att det är en usel idé. Det handlar inte om vad som är främmande eller vad som kommer från en annan del av världen - konservatism florerar både "här" och "där". Att vi i vårt parti står och värnar om den religiösa konservatismen blir liksom bara löjligt; det är ju bara något sorts försök att vara "öppen". Men att gynna den här sortens konservatism kan aldrig vara öppet, tvärtom.
måndag, maj 14, 2007
Sluta dalta med socialliberalismen!
Det tycks som om socialdemokrater runt om i landet har fått socialliberalismen på hjärnan. Överallt – i artiklar i Aktuellt i politiken, i debattsoffor och nu till och med i Efter Arbetet – talas det om den förlorade socialliberalismen. Närmast förorättade utspel om hur folkpartiet har sålt sin själ duggar tätt, och i den ena vildare förhoppningen efter den andra efterlyses en folkpartiledare som skall göra sig kvitt den nuvarande batongliberalismen och föra sitt parti mot mitten igen.
Nog har väl även jag sagt att jag aldrig trodde att den dagen skulle komma då jag saknade Bengt Westerberg, men någon måtta får det väl ändå vara. Socialliberalismen har vi aldrig förespråkat. Det är inte vår ideologi, precis som Julia påpekade efter att ha lyssnat till Pär Nuders förstamajtal i Malmö. Naturligtvis tycker jag mindre illa om mitten än om högern, men jag tänker inte ställa upp i en klagokör för det. Och jag kan inte låta bli att förundras över hur personer som i vanliga fall brukar ha mycket litet till övers för 1970-talet plötsligt får något gråtmilt i ögonen när de talar om folkpartiets och socialdemokratins samverkan. Tala om bakåtsträvande och traditionalism!
Låt oss istället förhålla oss till verkligheten och samtiden. Jag tror inte att någon säger emot en sannolikhetskalkyl som ger utfallet att det är extremt otroligt att folkpartiet lämnar den nuvarande regeringen. Det är klart att det vore roligt och bra, men inte för att det skulle öppna möjligheten för ett s-fp-samarbete, utan för att det troligen skulle bereda väg för en socialdemokratisk regering i samverkan eller med deltagande av vänstern och miljöpartiet. När allt kommer omkring finns det ju en viktig och naturlig anledning till blockpolitik – långtgående åsiktsskillnader!
--------------------------------------------------------------------------------------Jag tror inte att jag är ensam i partiet om att tycka såhär. Morgan Johansson hade på första maj i år talat länge och väl inför Lunds socialdemokrater och fått hjärtliga applåder efter varje ämne. Stämningen var varm. I ett försök (?) att höja temperaturen ytterligare började Morgan tala sig varm för socialliberalismen och blocköverskridande samarbete. Men det hjälpte inte hur mycket han än eldade på – i lokalen rådde med ens isande tystnad...
måndag, april 23, 2007
Göran spår - Lars rår (inte för det)
Utdrag från riksdagens partiledardebatt den 17 januari 2007:
Göran Persson (s): "Herr talman! ... Lars Leijonborg är ju i samma ålder som jag. Vem vet, kanske väntar frihetens timme också snart för honom. I så fall kommer jag på avtackningen; det kan jag försäkra.
Lars Leijonborg (fp): "Herr talman! ... När det gäller jämförelsen mellan oss har vi i och för sig samma födelseår, men det är en viss skillnad mellan att tillhöra ett regeringsalternativ som har förlorat makten och ett regeringsalternativ som just har vunnit makten. Jag har inga planer på att avgå. Jag känner att den position som regeringsinnehavet ger är en fantastisk möjlighet att förverkliga det jag tror på."
Göran Persson (s): "Herr talman ... Lars Leijonborg ska inte vara alltför kategorisk om sin egen framtid. Det blir så smärtsamt när partistämman samlas. Var lite försiktig. Tack ändå för alla dessa år."
Nu har vi facit. Det blev smärtsamt - riktigt smärtsamt. Och om EU:s jordbruksstöd blir alltför magert i framtiden kanske Göran Persson, den gamle stöten, kan extraknäcka som spågubbe. Han besitter ju onekligen vissa förmågor!
Göran Persson (s): "Herr talman! ... Lars Leijonborg är ju i samma ålder som jag. Vem vet, kanske väntar frihetens timme också snart för honom. I så fall kommer jag på avtackningen; det kan jag försäkra.
Lars Leijonborg (fp): "Herr talman! ... När det gäller jämförelsen mellan oss har vi i och för sig samma födelseår, men det är en viss skillnad mellan att tillhöra ett regeringsalternativ som har förlorat makten och ett regeringsalternativ som just har vunnit makten. Jag har inga planer på att avgå. Jag känner att den position som regeringsinnehavet ger är en fantastisk möjlighet att förverkliga det jag tror på."
Göran Persson (s): "Herr talman ... Lars Leijonborg ska inte vara alltför kategorisk om sin egen framtid. Det blir så smärtsamt när partistämman samlas. Var lite försiktig. Tack ändå för alla dessa år."
Nu har vi facit. Det blev smärtsamt - riktigt smärtsamt. Och om EU:s jordbruksstöd blir alltför magert i framtiden kanske Göran Persson, den gamle stöten, kan extraknäcka som spågubbe. Han besitter ju onekligen vissa förmågor!
lördag, april 21, 2007
Nyttan med folkpartiet?
I dessa dagar, när folkpartiet slingrar sig allt närmare fyraprocentspärren och Lars Leijonborg tycks vara närmast mer impopulär bland sina egna än folk i allmänhet, infinner sig lätt frågan: Vem behöver folkpartiet?
Detta hade den sargade Leijonborg minsann svar på idag när han talade för sitt partis riksmöte i Örebro: "Alliansen behöver folkpartiet för att ta röster från socialdemokraterna", hette det från talarstolen.
Med tanke på att folkpartiet nu framstår som punkan på gummidäcket Alliansen är uttalandet väl magstarkt. Faktum är ju att det är vi, socialdemokraterna, som tar röster från folkpartiet! Utan att ens, enligt opinionsmätningarna, särskilt behöva dem...
Detta hade den sargade Leijonborg minsann svar på idag när han talade för sitt partis riksmöte i Örebro: "Alliansen behöver folkpartiet för att ta röster från socialdemokraterna", hette det från talarstolen.
Med tanke på att folkpartiet nu framstår som punkan på gummidäcket Alliansen är uttalandet väl magstarkt. Faktum är ju att det är vi, socialdemokraterna, som tar röster från folkpartiet! Utan att ens, enligt opinionsmätningarna, särskilt behöva dem...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)