En ansvarsfull ekonomisk politik

I dag rapporterar Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dagens Nyheter att det skånska socialdemokratiska partidistriktet ifrågasätter den rådande budgetpolitiken. I en kommentar säger Heléne Fritzon, distriktets ordförande, att "Skånes distriktsstyrelse gör i sitt svar upp med den budgetpolitik som lades fast under krisåren på 90-talet. Den har präglats alltför mycket av nyliberalism och ensidigt hyllande av marknadsekonomin".

Det är hårda men rättvisande ord. Förskrämda av det tidiga 1990-talets kris och påverkade av den massiva internationella nyliberala vågen tog socialdemokraterna då flera kliv högerut. Den ekonomiska politikens tidigare överordnade mål, en full sysselsättning, övergavs till förmån för en relativt borgerlig finanspolitik. Inflationsbekämpningen sattes främst och stela budgettak lades över kommun, landsting och stat. Det har påverkat den offentliga sektorn i negativ riktning. På många ställen saknas pengar att korta vårdköer, pengar för personal som har tid att sitta ner med sina vårdtagare, pengar för att maximalt utnyttja operationssalar och diagnostisk utrustning. Det saknas pengar till fasta anställningar, vilket leder till att man för nästan dubbla kostnaden hyr in läkare och andra yrkeskategorier. Sedan 1989 har dessutom skattekvoten sjunkit kraftigt - det offentliga hade med 1980-talets skattenivåer varje år haft 120 miljarder kronor mer att röra sig med. Den gemensamma konsumtionens andel av BNP har också minskat under samma tidsperiod, och det nuvarande pensionssystemet riskerar att göra generationer till fattigpensionärer.

Tillsammans har skattesänkningarna, pensionssystemet och dagens budgetregler relativt sett utarmat välfärden. Konsekvenserna därav är medelklassens flykt från den offentliga skolan och ett massivt införskaffande av privata sjukförsäkringar. Sverige är förändrat och det har gått som längst i Stockholm. Klassammanhållningen mellan det som i sociologin kallas arbetareklass och medelklass håller på att förloras. Svikna av sitt parti går arbetareklassen till extremhögern och svikna av löftet om en bra välfärd i gengäld för höga skatter går medelklassen till de liberala partierna. Men det värsta är ändå inte förändrade väljarströmmar utan de försämrade villkoren för jobb och välfärd.

Parallellt med den borgerliga politikens implementering har emellertid OECD övergivit tesen om att höga skatter per definition motverkar full sysselsättning och flertalet borgerliga nationalekonomer, bland andra Assar Lindbeck och Lars Calmfors, kritiserar nu budgetreglernas utformning. Det blev kanske trots allt inte särskilt lyckat. I ovan nämnda artiklar förklarar den skånske riksdagsledamoten Morgan Johansson varför: "Nu är vi inne i en annan typ av kris än den på 90-talet och då måste man kunna ompröva politiken. Få tror att man kan spara sig ur en kris av den här omfattningen. Man måste kunna investera sig ur den. Bekymret är att utgiftstaken lägger en hämsko på den typ av investeringar man skulle vilja göra. Då [om arbetslösheten stiger] ska alla kostnader för den in under utgiftstaket. De kommer att tränga ut andra utgifter och då måste staten minska på annat. I slutänden måste man kanske själva säga upp personal. Det blir en bisarr situation."

Morgan Johansson sätter med sin argumentation fingret på pudelns kärna. Om målet för socialdemokratin är stabila finanser, full sysselsättning och en högkvalitativ välfärd riskerar dagens budget-, finans- och penningpolitik att verka i motsatt riktning. Vi ser inte längre skogen för alla träd. Vi har blivit så besatta av ett noll- eller plusresultat i årets budget att vi glömmer att kostnader som borde ha tagits i dag istället måste betalas med ränta i morgon. Om vi inte tillåter oss att satsa oss ur krisen kommer den att bli längre och värre. Om vi inte tillåter oss att använda det budgetöverskott vi har för att säkra jobben genom att bygga infrastrukturen och bibehålla personaltätheten i vården och skolan kommer vi inte ha fått något annat ut av krisen än ännu sämre förutsättningar för framtiden.

Det handlar inte om att vara lössläppt och vilja slösa. Det handlar om att bygga Sverige starkt. Det handlar om kloka och långsiktiga investeringar. Det handlar om en ansvarsfull ekonomisk politik i dess rätta bemärkelse. För när blev egentligen en kraftigt stigande arbetslöshet, uppsägningar inom vården, ökade klyftor och ogenomförda satsningar på miljöteknik och järnvägar ett bevis på ansvar?

Se även Sydsvenskan