Sanningsministeriet är i farten igen

På en av kultursidorna i dagens Aftonbladet skriver historiken Samuel Edquist om läroböckerna i historia för högstadiet. Först och främst konstaterar han att det är en näst intill omöjlig uppgift att komprimera tusentals års händelser till ett par hundra sidors text, och jag kan inte annat än att hålla med. Fast eftersom nu historia självklart skall undervisas blir man så illa tvungen att försöka. Hur lyckas då författarna? Edquist slår fast att det finns två tydliga mönster. För det första poängteras traditionell politisk historia, centrerad till makthavarna leverne, krig och slag. För det andra betonas vikten av konsensus, av disciplin och underordning gentemot rådande normer. Uppror, skriver Edquist, tillåts bara om samhällsförhållandena är för jävliga. Annars skall man lyda och annars är det makthavarnas rättighet, enligt historieböckerna, att som Gustav Vasa "slå ner flera farliga bondeuppror" eller skaffa Sverige en ny konung (Jean Baptise Bernadotte) som "kunde leda landet med fast hand, särskilt om det blev krig igen". Beträffande nutidens skeenden lär oss en historiebok att "Vi måste börja spara in på välfärden", att det tändes "en gnista av hopp" för fred när Arafat avled och att Afghanistan sedan USA:s invasion har tagit flera steg mot demokrati.

Det hela blir ganska pinsamt - men samtidigt är det förståeligt. Historien skrivs alltid av samtidens eller eftervärldens makthavare, och eftersom vi lever i ett borgerligt land i en borgerlig värld blir ordlydelserna i enlighet med dessa. I överensstämmelse med borgerlig ideologi sköts emellertid inte "bildningsuppgiften" av statliga skribenter. Istället tillåts det privata sanningsministeriets kvarnar att spotta ut material.

Till detta behövs en motbild. Det är hög tid att den andra delen av historien kommer fram. Det behövs nya historieböcker. Att dessa naturligtvis kommer att bemötas med anklagelser om partiskhet får man strunta i - den akademiska anständigheten kräver dem.