Musikalen börjar lekfullt. Ensemblen har till synes ingen ordning på sig, de går ut bland publiken, letar efter mobilladdare och
kontrollerar ljussättningen. Men så samlas de och river av ett starkt
förstanummer. Musikalen är igång. Ett pärlband av riviga upptempo-låtar berättar
om Jesu liv och död enligt Matteusevangeliet.
Sångerna är medryckande, och det går inte att klaga på vare
sig ensemblens, scenografens eller kostymörens konstnärliga kvaliteter. Tvärtom
imponerar artisterna med sin breda repertoar. De kan sin dans, de kan sin sång
och de får ur sig roande repliker om vartannat.
Rollbesättningen är lyckad. Jonathan Tufevsson Larsson kreerar
sin Jesus med den äran. Under musikalens två timmar behåller han salig blick
och min, hans röst är högtidlig och mjuk. Det blir effektfullt: Jesus framstår
som helig men samtidigt vanlig.
De andra artisterna har mer färgstarka uttryck. Utöver sina
musikaliska begåvningar är de uppenbart valda för att åstadkomma en optisk mångfald.
De är blonda, rödhåriga, svarthåriga, små och stora, vissa har runda former,
andra är pinnsmala. På något sätt är det som att varje artist till utseendet
påminner om en bekant från verkliga livet. Det kan inte vara en slump.
Naturligtvis är det heller ingen slump att alla i ensemblen
får nästan lika mycket tid och plats i centrum. Godspell skrevs under det
egalitära 1970-talet. Roine Söderlund har skickligt förvaltat det arvet men,
vilket framgår ovan, samtidigt fört in 2010-talets krav på till exempel etnisk
representativitet.
Om blandningen är stor i ensemblen, så är den desto mindre
vad gäller de ingående numren i showen. De serveras i stort sett uteslutande
samma glada förpackning. Bara helt kort i andra akten, strax innan Jesu
korsfästelse, blir tongångarna en aning dystrare. Men det går snart över, och
innan man vet ordet av är musikalen tillbaka i full feststämning.
Godspell i är första hand ingen skildring av evangeliet,
inget djupsinnigt förmedlande av Guds bud och livets gåtor. Snarare är musikalen
ren och skär underhållning, Den förser en med en stor portion allmänmänsklig värme
och kärlek.
Så här, en frostbiten fredagskväll i mars, är det inte dumt
alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar