Tråkigt, omoget och onödigt

Magnus Johanssons, Maria Ferms och Jakob Dalundes frontalangrepp i dagens DN-debatt på vänsterpartiet saknar egentligen betydelse. De grönas ungdomsförbund har en minst sagt undanskymd roll i svensk politik, och inom miljöpartiets styrelse är man beredd att samarbeta med vem som helst för att få mer makt – behövs vänsterpartiet för majoritet kommer miljöpartisterna gladeligen att sätta sig kring samma bord. Men för borgerliga massmedia är det naturligtvis roligt med konflikter inom den röd-gröna oppositionen, och debattartikelns ton är sådan att den förtjänar en kommentar.

Artikelförfattarna tar sin utgångspunkt i oenigheter mellan vänsterpartiet och miljöpartiet och därtill på osanna påståenden om vänsterns demokratisyn. Men kritiken mot privatägda skolor finns djupt in i socialdemokratin, och Lars Ohly delar i grund och botten den syn på demokrati som den demokratiska socialismens förespråkare alltid har haft – nämligen att begreppet demokrati innefattar såväl politisk och social som ekonomisk demokrati. De unga miljöpartisterna har således mycket att lära, och de borde också granska sin egen ideologiska hemvist. De tycks tro att deras gröna ideologi fullständigt står fri från socialism, liberalism och konservatism. De har inbillat sig själva att den inte kan inordnas på högervänsterskalan. Men så är inte fallet. Miljöpartiets vurmande för ”entreprenörskap”, privatägda skolor, en grundtrygghetsbaserad välfärd och dess rädsla för fackföreningar är klassisk liberalism. Det är borgerliga idéer. Kritiken mot kapitalismen, mot det hänsynslösa och kommersiella utnyttjandet av människor och värnandet av solidaritet mellan grupper och för de utsatta är tvärtom klassiska vänstervärderingar.

Miljöpartiet har bidragit med en bättre förståelse för nödvändigheten av ekologisk hållbarhet. Men de gröna överdriver när de säger att socialdemokratins och vänsterpartiets vässande av sin miljö- och klimatpolitik är endast deras förtjänst. För det första påbörjade socialdemokratin och vänsterpartiet den resan långt före miljöpartiets grundande och för det andra har det ur kritiken mot kapitalismen, detta kaosartade ekonomiska system som slukar naturresurser och riskerar att utplåna mänskligt liv, vuxit vänsterkrav på en samordnad, organiserad ekonomisk och social politik som leder till ekologisk hållbarhet.

Vad gäller utvecklingen på arbetsmarknaden borde miljöpartisterna, liksom mitt parti, ställa sig kritisk till den ökande individualiseringen där anställda tvingas ut i ett ofrivilligt och osäkert egenföretagande, i vilken egenskap den tidigare solidariteten anställda emellan vittrar sönder. Om detta råder tystnad, och det är vanliga människor som får betala. Vinnarna blir de stora företagen som slipper bekymra sig för fackföreningars krav.

Artikelförfattarna skriver vidare att de privatägda skolorna har ”inneburit en förskjutning av makt från politiker till medborgare”. Det påståendet kunde lika gärna ha kommit från Timbro. Det, inte Lars Ohlys kritik mot utförsäljningar, uttrycker en tvivelaktig syn på demokrati. För politiker är inte skilda från medborgare och privatägda skolor, vårdcentraler och företag är inte fria. Tvärtom. Där minskar möjligheten till insyn och granskning. Det är positivt med ökat brukarinflytande och arbetsplatsdemokrati inom offentlig verksamhet, men det är en helt annan sak än privatisering och entreprenadisering, som leder till ojämlikhet och minskad öppenhet.

Det värsta med artikeln är ändå attacken på Lars Ohly. Det är ytterst oroväckande att de unga miljöpartisterna inte begriper varför han tvingades att försvara sin demokratisyn. Massmedia av idag präglas av en borgerlig agenda, där allt till vänster om mittenlinjen skall angripas, på alla sätt och med alla medel. Det är inte Ohly, utan högern, i sitt motstånd mot social och ekonomisk demokrati, som borde ställas till svars för bristande demokratientusiasm. Och visst är också privatiseringen av företag vi gemensamt äger, för att de bedriver en verksamhet som är central för samhället (energi) eller för att de tillhandahåller någonting (sprit) som kan vara skadligt och därför måste begränsas, en avdemokratisering, en politikens reträtt gentemot marknaden. Det bekymrar oss i vänstern och det borde bekymra miljöpartiet – så länge det inte är liberalt vill säga.

Miljöpartiet har varit en vitaliserande kraft i svensk politik. Det har, som sagt, behövts för att insikten om nödvändigheten av ett ekologiskt hållbart samhälle inte skulle förglömmas. Men om linjen i dagens debattartikel är ett uttryck för någon ny profil är partiet i egenskap av tillskott ett minne blott. Kvar, i skuggan av en djup besvikelse, blir ett idéfattigt, socialliberalt mittenparti. Artikeln är därför i all sin naivitet, okunskap och brist på självinsikt både tråkig och omogen. Framförallt är den onödig.

UPPDATERING: Jag kan bara inte underhålla er det här. Läs "Om att spika sig själv i foten"!