And the walls came tumbling down

I går kom så beskedet vi alla fruktat men nog inte väntat. IF Metall har gått med på att låta arbetskraftsköparna permittera förbundets medlemmar med 80 procent av lönen. Det kan möjligen låta sympatiskt att facket vidtar denna åtgärd för att rädda arbetarnas jobb, men i själva verket är åtgärden desperat och i långa loppet direkt kontraproduktiv för såväl LO- som TCO-medlemmar och många ur SACO-kollektivet. Det är blott första steget i en reträtt vi inte vet var den kan sluta - bara att den kommer att sluta fel. För i denna sak finns bara två vinnare och det är kapitalet och den borgerliga regeringen. På sikt kommer nämligen IF Metalls beslut att leda till en förändrad arbetsmarknad, en marknad där vi som jobbar får allt sämre villkor, där vi alltmer kommer att betraktas som en slit och släng-produkt att anställa, permittera och avskeda precis som det passar företagen.

Visst finns det humant sinnade kapitalister och visst mår säkert många av dem vars uppgift det nu är att varsla massorna dåligt, men ingen kan påstå att dessa handlar mot sitt egenintresse. Ty vi lever under - ja, under - ett ekonomiskt system som i grund och botten ratar och direkt försvårar socialt hänsynstagande. Vi lever i ett system som betingas av två i huvudsak motstridiga intressen, arbetet och kapitalet. Under många år samarbetade dessa intressen i Sverige, därtill tvingade av ett närmast institutionalierat socialdemokratiskt styre. Samförståndet var lönsamt för bägge parter, men i slutet av 1970-talet bröt sig kapitalet ur samverkan och inledde en aggressiv kampanj mot blandekonomin och dess sociala förtecken. Dåvarande Svenska arbetsgivareföreningens offensiv sammanföll med en internationell nyliberal våg som nu sedan länge är cementerad i organ som EU (ja, faktiskt), Världsbanken och Internationella valutafonden. De senaste trettio åren har marknaden successivt expanderat in till och med i själva välfärdens kärna, och även om det svenska facket har behållit sin unikt starka ställning har framför allt den nuvarande högerregeringens aggressivt antifackliga politik skakat rörelsen i grunden. Men den är, trots allt, fortfarande mycket stark. Fast i går kunde alltså högern skörda ännu en seger mot arbetarrörelsen.

Och ändå, på grund av fackets relativt bibehållna styrka, är det så oerhört provocerande att facket nu istället för att vända sig mot högern går dess ärenden genom att ta ett ensidigt "ansvar" och sänka lönerna. Men även IF Metall om gör fel är det inte IF Metalls fel. Istället står förklaringen åtminstone delvis att finna i hela fackets undfallenhet mot den borgerliga regeringen. Wanja Lundby-Wedin och Erlaund Olausson torde vara LO:s svagaste ordförande respektive avtalssekreterare i modern tid. Det enda de har åstadkommit i form av protest är en namninsamling (!) mot slakten av A-kassan. LO:s politik de senaste tio åren kan bäst sammanfattas med ultimatumet: "Nu gör ni som vi säger - annars lägger vi oss!" En sådan defensiv hållning är emellertid inte gratis. Den kostar sönderfall och försvagning och började att betalas i går. Vi ser nu för första gången på mycket länge en splittring i en central facklig fråga. Den frågan, om lönenivåernas upprätthållande, har länge varit en av själva grundbultarna för svensk fackföreningsrörelse och har lett till en dynamisk utveckling och till fler jobb. Det har varit bra för den svenska arbetareklassen. Men vem vet nu vad som kommer att hända?

Mona Sahlins kommentar, ett konstaterande att IF Metalls handlande är regeringens fel, är i all sin skärpa mot regeringens politik förbluffande passiv. Varför mobiliserar inte hon nu hela rörelsen bakom i sig i det enda rimliga svaret: ett frontalangrepp mot högern? Ett frontalangrepp både mot dess blinda tro på ett uppenbart havererat ekonomiskt system och mot dess dagspolitik i form av en alltmer kringskuren välfärd?

Så till sist. Visst sitter IF Metall i en minst sagt besvärlig sits. Krisen är ett faktum. Det är en exceptionell situation. Det erkänner även TCO och de LO-förbund som hittills har uttalat sig kritiskt, liksom de ekonomer som varnar för den nedåtgående spiralen där sänkta löner ger en lägre efterfrågan som i sin tur medför ökad arbetslöshet. Men, som sagt, man förstår att industri- och metallfacket vill göra något, måste göra något. Men varför först nu? Varför vägrade man att ta i med storsläggan mot regeringens usla politik innan det kanske blev för sent? Och varför låter man regeringen komma undan trots att dess politik är orsaken? Nu hörs redan de ostörda skålarna från Svenskt näringsliv, och Anders Borg säger sig vara nöjd med IF Metalls avtal. Man kan därför just nu inte låta bli att undra om gårdagen inte blev den dag då murarna kring den svenska modellen slutligen rasade samman.