Damberg och Nylund Watz skadar Sahlin och partiet!

Kanske borde jag ha avstått från att formulera rubriken så som jag gjorde. Men jag kunde faktiskt inte låta bli. För jag vill peka på den dubbla standard som råder angående vilken kritik som är OK och vilken som inte är det. När Morgan Johansson och Heléne Fritzon svarade på några frågor om det skånska partidistriktets remissvar på rådslaget om arbete slogs det upp på många socialdemokratiska bloggar som en konspiration mot Mona Sahlin. Men nu, när Mikael Damberg och Ingela Nylund Watz, själva aktivt går ut i en borgerlig tidning och på flera avgörande punkter tar avstånd från ett beslutat program, då hörs inga förbittrade röster om skadeskjutning och vingklippning.

För min del får Damberg och Nylund Watz förvisso förespråka ökad avgiftsfinansiering som ett sätt att modernisera vården; det är deras demokratiska rättighet och ingen attack mot Sahlin. Att förslaget i sig är borgerligt och ganska korkat och därför i sakfrågan förtjänar mycket kritik är en annan sak. Ty för det första ökar nämligen en utvidgad egenfinansiering orättvisorna och för det andra leder det knappast till någon betydande resursförstärkning. Det svensk sjukvård behöver är istället i huvudsak två saker:

1) Mer pengar
Det behövs mer resurser till vården. Många landsting är på väg att säga upp personal och i ännu fler drar man ner på planerade operationer och ökar väntetider. Det är dåligt både för patienterna och sysselsättningen, men det kan faktiskt också vara dåligt för samhällsekonomin. För istället för att annars yrkesaktiva får sin operation och sedan återgå till arbetet tvingas fler för att vara sjukskrivna längre med dålig hushållsekonomi och utan att kunna delta i produktionen. Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets krav på 10 miljarder kronor extra under 2009 och 2010 är därför ett steg i rätt riktning men troligen inte tillräckligt på lång sikt. Det finns emellertid ingen anledning för vänstern att frukta en diskussion om pengar - jag är övertygad om att det går att gå till val med budskapet om att socialdemokratisk välfärdspolitik inte kan bedrivas med borgerlig skattepolitik.

2) Stopp för privatiseringar och istället mer personalinflytande
Privatiseringar och entrepenadiseringar löser faktiskt inga vårdproblem. För det första är det visat i nordamerikansk forskning att privata alternativ i snitt erbjuder både dyrare och något sämre vård än offentlig dito. För det andra ökar valfriheten knappast. Det är välkänt erfarenhetsmässigt inom primärvården att de sjukaste ofta "trillar tillbaka" i offentlig regi om de prövat privata utförare. För det tredje kan man naturligtvis alls fråga sig varför den så kallade valfriheten måste finnas mellan privat och offentligt - varför inte helt enkelt mellan offentligt och offentligt? För det fjärde är det mycket sällsynt att personalens initiativmöjligheter och arbetsvillkor förbättras nämnvärt bara för att Carema eller Attendo Care tar över. I de fall det händer brukar det bara betyda att den offentliga vården, som alltid måste vara tillgänglig, hänvisas till tyngre uppgifter och dess personal till besvärligare arbetstider.

Härmed inte sagt att den offentliga vården är duktig på att tillvarata sin personal. Nej, i denna sak finns mycket att göra. För både ur ideologisk och praktisk synvinkel är det rimligt att det är personalen själv som ska visa vägen för att inom vården minska krångel och byråkrati och effektivisera rutiner kring och handläggningar av enskilda patienter. För vem kan göra det bättre än de? Så låt gärna pengapåsen öppnas för strukturerade projekt runt om på vårdcentraler och sjukhus i vilka personalens kreativitet och sakkunskap får blomma ut och spridas till andra enheter. Det vore både vänster och lönsamt.

PS Jag återkommer i ett senare inlägg till Nylund Watz och Dambergs respektive partiets övriga förslag i sjukvårdsfrågan. DS