Äntligen, Sahlin!

I dag när jag stod i labbet lyssnade jag, medan jag arbetade, på debatten i P1 mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I söndags såg jag huvuddelen av debatten dem emellan i SVT:s Agenda. I båda debatterna gjorde Sahlin bättre ifrån sig än vad som tidigare varit fallet. Men hennes insats i dag var hennes kanske hittills bästa som partiordförande och statsministerkandidat.

De som läser den här bloggen vet, och de som trillar in på den först i dag ska veta, att jag i många stycken har varit och är kritisk till Sahlin. Jag tycker till exempel att hon på alltför många områden har närmat sig den borgerliga regeringen i fråga om synen på skatter, på vem som ska bedriva välfärd och på vem ansvaret ska ligga för att jobben ska bli fler i Sverige. Jag har också kritiserat henne för att hon ibland ger ett luddigt intryck. Att hon däremot är en duktig talare har jag dock påpekat vid flera tillfällen. Och nu börjar hon också ta sig i debatten.

Jag tror att det finns väldigt många i det här landet, både socialdemokrater och osäkra väljare, som längtar efter att få höra statsministerkandidaten Mona Sahlin, en statsministerkandidat som inte bara argumenterar utifrån känsla utan också utifrån hårda fakta, utifrån initierade samhällsanalyser. Vi har väntat på en Mona Sahlin som på allvar tar tag i komplexiteten, visar på ideologiskt djup. I dag fick vi detta, och det med besked.

Det hela föranleddes av det grumliga svar vi fick från en borgerlig statsminister (vars högerkollegor runt om i Europa antingen har anammat högerextrema åsikter eller säkrat regeringsmakten genom dessas parlamentariska företrädare) på frågan om vad han tyckte om det franska förslaget att förbjuda vissa klädesplagg på offentlig plats. Fredrik Reinfeldt tycks nu vilja, pressad av urusla opinionssiffror, påbörja också i Sverige en skräckdebatt om en viss religion och om en viss extremt heterogen grupp som, oavsett hur sekulariserade de än kan vara, kan stigmatiseras i syftet att jaga väljare från Socialdemokraterna till det bruna eller det mörkblåa lägret så att den borgerliga regeringen kan sitta kvar.

Tyvärr är det inte unikt svenskt att vara immun mot rasism. Tyvärr vill svenska media sälja lika bra som i andra länder. Tyvärr kan klädesdebatter också här komma slå ut de stora frågorna om jobben, välfärden och den ekologiska hållbarheten från dagordningen. Allt beror på vad de ledande politikerna och media vill. Aftonbladet talade tydligt om vad de ville i oktober i fjol, och nu gjorde även statsministern det. Ingen ska inbilla mig att han inte förstod precis vilken del av debatten som skulle komma att kablas ut mest när han svarade så som han gjorde. Jag förstår honom. Han vill behålla makten. Och han räknar kallt med att kunna göra det, om bara tillräckligt många röstar brunt. För andra liberala politiker runt om i Europa har det inte varit svårt att köpa ministerposter med samvetspengar. Så jag förstår honom, men jag föraktar honom mer, om detta är hans avsikt. Är statsministern feltolkad har han alla chanser i världen att förklara sig.

Men åter till Mona Sahlin. För hon skulle efter Reinfeldt svara på samma fråga som han. Och hon fick därmed göra det, i högsta grad medveten om att varje ord hon skulle yttra skulle komma att vägas precis mot de öknamn som slungats mot henne för hennes engagemang för de utsatta som kommit till vårt land och mot den väljarutveckling vi sett i Danmark, i Norge, i Frankrike, i Nederländerna, i Österrike och Belgien. Och hennes svar var klockrent. Det var nyanserat, balanserat, sakligt och konkret. Det visade på en djup förståelse för komplexiteten i ämnet och gav inte den borgerliga statsministern en tums utrymme för fler dumheter. Sahlins budskap var kristallklart: religionsfrihet är både rätt till religion och rätt att slippa religion. Vad man än tar på sig ska det avgöras av ens egen fria vilja. Men att inte få åka tunnelbana in till stan om man är klädd i vissa kläder - bara för att det är lagstiftat om att det är svenskt att inte få klä sig som man vill - kommer inte att öka någons frihet.

Detta ideologiska och samhällsanalytiska perspektiv, kryddat med träffsäker retorik, präglade över lag statsministerkandidaten Sahlin i debatten. Det återkom i frågan om SAAB, om sjukförsäkringarna, om jobben i allmänhet och också om utrikes- och säkerhetspolitiken. Alltför länge har Reinfeldt kommit undan med någon slags kompetensstämpel. Men inte längre. Det är möjligt att Reinfeldt har varit en bättre ledare för Moderaterna än Sahlin varit för Socialdemokraterna. Men det är inte om det valet handlar. Valet handlar om vem som kan vara statsminister för den regering som säkrar jobben och välfärden. Valet handlar om frågor som sänkt skatt för dem med högst inkomster (för lånade pengar) eller om satsningar på fler händer i vården. Valet handlar om utbildning på riktigt eller låtsasprogram för unga arbetslösa vars mål (fler jobb) tydligen nås, enligt statsministern, om arbetslösa söker ännu några fler arbeten. Ja, om detta och mycket handlar valet. Och nu kör vi igång. Vilken rivstart, Sahlin!

Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, SvD2, Sydsvenskan