Sedan mitten av 1980-talet har klyftorna ökat i Sverige. Det är ett politiskt misslyckande som främst beror på att socialdemokratin inte förmått freda sig från de nyliberala strömningar som spridits över världen; Kjell-Olof Feldts avreglering av kreditmarknaden och hans skattereform i slutet av 1980-talet är två av de främsta exemplen på den ideologiska undfallenheten.
Den borgerliga regeringens katastrofala politik i början av 1990-talet kraschade ekonomin, mångdubblade arbetslösheten och sände ut tusentals personer i fattigdom. Socialdemokratins sätt att reparera skadorna måste i flera avseenden underkännas. Därmed inte sagt att det inte krävdes hårda tag - men mycket av det som gjordes gjordes för hårt. Dessutom genomfördes flera onödiga ting: bland annat avregleringen av elmarknaden och bevarandet av friskolesystemet. Grundtanken för den ekonomiska politiken, full sysselsättning, försvagades också.
Sammantaget lade detta grunden till den borgerliga valsegern 2006. En socialdemokrati som inte förmår minska klyftorna och bereda arbete åt alla vinner inte val i Sverige. Istället öppnades fältet 2006 för borgerligheten (som i retoriken iklädde sig denna roll) liksom för högerextremismens fula tryne. Högern innehar nu regeringsmakten och de klyftor som skulle minskas fullkomligt vräks upp av finansdepartementet. Sverige riskerar att bli ett land fullt av variga, svårläkta sår mellan grupper, mellan dem som gynnas och dem som missgynnas av högerpolitiken.
Litet beroende på hur man räknar hade vi idag, i dagens penningvärde, haft 100 till 150 miljarder kronor mer att röra oss med varje år om skattekvoterna hade varit desamma som 1985. De hade kunnat användas, inte bara som plåster, utan för en progressiv politik för jämlikhet och hållbar utveckling. De hade kunnat användas för att ge gamla ordentlig mat, för att skapa de så välbehövliga jobben i offentlig sektor, för fler järnvägar, för högre löner i kvinnodominerade yrken, för rimligare priser inom kollektivtrafiken. Listan kan göras lång.
Härmed inte sagt att skatteuttaget skall se likadant ut som det gjorde 1985, men principen att den offentliga konsumtionen skall tillåtas öka i paritet med den privata är central för alla dem som på riktigt vill utveckla välfärden. Så har inte varit fallet, och på senaste tiden har tydliga bevis för resultatet kommit. "Sverige håller på att bli ett fattigsamhälle", skrev LO-ekonomen Dan Andersson på DN-debatt för en vecka sedan. "Klassamhället syns tydligare idag än för 20 år sedan", sade Sören Holmberg när han i torsdags presenterade rapporten "Skilda världar". Han konstaterade förvisso att många har fått det bättre, mycket bättre, men en stor minoritet har missgynnats. Det duger helt enkelt inte. Det är inte gott nog. Socialdemokratin får aldrig som sig till ro med en utveckling som leder till ett privat överflöd mitt i ett offentligt armod. Ansvaret vilar därför tungt på partiledningen. Klarar den trycket från högern? Jag kan nästan garantera att vi på gräs- pch lokalnivå gör det. Handsken är kastad, Mona Sahlin. Ta upp den.
4 kommentarer:
Håller med.
Det behövs fler socialdemokrater som manar till förändring idag. Idag verkar Mona bete sig som att vi har det bra som vi har det idag, precis som göran persson.
Kanske den politiska vägen är för långsam. Jag föreslår handling framför prat. Kom med till min sida där mitt märkningssystem för dålig mat finns.
Tydligen ville länken inte fungera... www.kackerlacka.se ska det i alla fall vara
Det ni gör är också politik, även om den inte är parlamentarisk.
Glöm inte att ställa krav på bättre lagstiftning och tuffare regler för livsmedelsindustrin.
Skicka en kommentar