Om löner i välfärdssektorn

Länge har den offentliga sektorn beskyllts för att vara den institution som håller kvinnors löner nere. Och det inte utan fog: lönerna för många inom framförallt LO-förbundet Kommunal är skamligt låga.

Inför valet ifjol tog socialdemokraterna äntligen upp denna fråga. Här i Skåne, till exempel, gick vi till val på en lönesatsning på 300 miljoner kronor för dem med lägst löner. Vi vann inte valet - nu styr borgarna med miljöpartiet, och då kan ni ju gissa hur det gick med den satsningen...

Istället pratas det ofta vitt och brett från privatiseringsförespråkarna om vinster för den enskilde med utförsäljningar och entrepenadiseringar. De hävdar att den anställde genom att kunna "välja" på fler arbetskraftsköpare (1) kan få en högre lön. Det är naturligtvis struntprat i största allmänhet och särskilt för låglöneyrkena. I stort sett alla som har sökt ett arbete kan vittna därom. Det är inte den jobbsökande som sitter på makten - det gör den som anställer. Det förhållandet ändras inte av antalet arbetskraftsköpare utan bestäms i huvudsak av antalet arbetslösa.

Ovanstående ger det ideologisk-teoretiska motargumentet till nonsenspratet om att fler arbetskraftsköpare per automatik medför lönestegringar. Nu har Kommunal visat att teorin håller. I en undersökning bland lokala kommunalordföranden anges att ungefär hälften av de anställda inom privata företag som utför offentliga tjänster fick ifjol lika höga löneökningar som de inom komunägd verksamhet. Det betyder att i de flesta fall följdes löneökningarna åt. Näst vanligast var emellertid att löneökningarna var lägre för privat- än kommunalt anställda inom välfärdssektorn - inom till exempel äldreomsorgen fick hela 35 procent av de privatanställda mindre löneförhöjning än de kommunalt anställda! Andelen privatanställda med högre löneökning än kommunalt anställda var försvinnande liten.

Det är inte utan att man kan kosta på sig ett "vad var det jag sa?" - men utan att därmed nöjas. Kommunals undersökning visar att det krävs politiska åtgärder för vettiga löner inom välfärdssektorn. Och, mot bakgrund av högerns beslut i Skåne, att det är vi som måste göra't!

(1) Det egentliga ordet för det som borgerligheten kallar "arbetsgivare".

PS Och för den som kanske gör vissa antaganden om folk som bloggar om politik på valborg: Jag är student och jag bor i Lund - alltså skall jag till Stadsparken idag. Fast jag klarar mig utan att supa mig redlöst berusad - det blir ändå bara så besvärligt på demonstrationen imorgon. DS

Turerna kring SOL-centrum

Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet har tidigare nekat politiska studentföreningar tillträde till deras lokaler, något vi i Lunds socialdemokratiska studentklubb tillsammans med Vänsterns studentförbund i Lund protesterat mot. Några dagar efter vår gemensamma protestaktion kallades vi till SOL-centrum för ett möte och där blev vi informerade om att de nu ändrat sig. I framtiden kommer det finnas möjlighet att informera om vår verksamhet även på SOL-centrum så länge det inte stör verksamheten. Institutionens beslut att ändra policyn är något jag välkomnar och applåderar!

För att få veta mer om bakgrunden till det hela kan du läsa dessa artiklar:
Lundagård: Sol-centrum stängt för politiska studentförbund
Radio AF: Utestängda förbund trotsar SOL-centrum
Lundagård: Studentförbund trotsade Sol-centrums förbud

Om skolan

Ibland gör andra det man själv tänkt göra mycket bättre. Tony Johansson har genom sin artikel i Skånska Dagbladet om privatskolorna gjort just detta. Därför överlåter jag dagens blogginlägg till honom.

Lova att ni läser!

Gatsten åt gubbjävlar

Till skillnad från tre kamrater i samarbetspartierna vänsterpartiet (Hanna) och miljöpartiet (Anna och Henrik) var jag inte så ambitiös så att jag hade med mig datorn till Kommunfullmäktigemötet nu ikväll. Istället satt jag och plitade ner ett inlägg för hand när saker och ting var alldeles outhärdligt tråkigt och jag inte hade någonting bättre för mig... Tänkte nu föra över det hit, även om jag inte kan säga att jag känner mig riktigt lika känslosam längre:

Klockan är 19.10. Mötet har nu hållit på i 1 timme och 40 minuter. Vi är fortfarande inne på frågan om årsredovisning. X antal män har varit uppe i talarstolen och har samtliga pratat XXX minuter (notera att det är flera X, för alla har de gemensamt att de har pratat mer än ett X i tid). De tror att det rör sig om en budgetdebatt. De säger ingenting nytt. De säger inte särskilt mycket intressant (tror jag, de är så dåliga att hålla sig till kärnan att jag slutar orka lyssna).

De slösar bort min tid - förmodligen för att få mig (jaja, jag symboliserar någonting större här - jag själv står i världens centrum, jorden snurrar kring mig) att känna en press, känna mig stressad. Känna att jag inte hinner med; det är skola, jobb, förhållande, vänner, familj. Känna att den tid jag lägger här är meningslös och bortpratad av gubbjävlarnas meningslösheter. Kanske vill de prata bort mig - vill att jag ska hoppa av mina uppdrag och så har ännu en ung kvinna slutat vara demokratisk representant och "vi försökte ju iallafall, men tjejerna vill inte".

För det är bara de där, de som har vuxit upp omhuldade av maktkänsla, som uppfostras till att inte känna något ansvar för att vårde det privata; de som i snitt tjänar mer än oss andra och därför inte behöver oroa sig lika mycket för den där utbildningen eller den där arbetsansökan - det löser sig ju alltid så fiffigt ändå; det är bara de som står där och maler.

De vita, medelålders männen - förmodligen med karriären tryggad för länge sedan - är det som gör vad de kan för att få mig alltmer övertygad om att den så kallade "demokratin" bara är ett stort jävla hån.

Vi borde göra något. Kasta gatsten kanske. Jag börjar förstå. Jag vill kasta på något som symboliserar män och gubbighet.
.............................................................................................................................

Och nu så här i efteråt, så känner jag att nej - den här argbiggan som hatar när folk spiller hennes tid, hon är här för att stanna! Och ju jobbigare ni blir, desto jobbigare kommer jag att bli. Och passa er bara gubbs, en vacker dag kanske jag ställer mig i talarstolen och läser meningslös poesi om vackert väder, bara för att kunna orera lika länge som ni gör. Och då kommer ni förhoppningsvis att se hur löjligt det är när ni håller på som ni gör! (Även om jag, givetvis, står fast vis min ståndpunkt att det går att hitta nåt vettigt i all litteratur - där ingår givetvis vackertväderpoesti.)

Bubblan spricker

Moderata samlingspartiet fick ifjol för sig att det är ett arbetarparti. Med löften om 1 000 kronor mer i månaden, om att de arbetslösa skulle få jobb och om riktade skattesänkningar till dem med låga och normala inkomster gjorde man också sitt bästa för att slå i väljarna samma sak.

Vi studenter, de arbetslösa och de med låga inkomster synade bluffen - vi valde bort moderaterna. För vi insåg konsekvenserna av försämringarna i A-kassan, avskaffandet av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Vi visste vad som väntade: ett gigantiskt pengaregn till de redan rika. Men vi kunde inte riktigt inbilla oss att det riktigt hur dåligt det skulle bli. Och inte är det mycket till tröst att högern nog inte kunde inbilla sig hur illa väljarna skulle tycka om deras politik.

Väljarnas motvilja hindrar dock inte finansminister Anders Borg (m) från att ihärdigt ljuga i TV om skattepolitikens inriktning. Han fortsätter bluffa, trots att bubblan har spruckit.

Men det finns något som inte ens en moderat finansminister kan undkomma: Riksdagens utredningstjänst. De har nu på uppdrag av miljöpartiet kontrollerat de fördelningspolitiska konsekvenserna av högerns politik. Resultatet (som även hittas här) är skrämmande.

- Den rikaste femtedelen av befolkningen, den som tjänar mer än 28 000 kronor i månaden, får nästan hälften av de totala skattesänkningarna. De är den enda grupp som får den där tusenlappen mer i månaden.

- Personer med en månadsinkomst på mellan 15 000 och 21 000 får ca 300 och 500 kronor, motsvarande en femtedel av de totala skattesänkningarna.

- Den femtedel av befolkningen som har lägst inkomster (mindre än 9900 kronor i månaden) får dela på en tjugondel av skattesänkningarna, motsvarande en knapp hundralapp i månaden.

Detta är naturligtvis orättvist så det förslår. Men inte nog med det, för från detta skall dras avgiftshöjningarna i A-kassan och i trafikförsäkringen. Dessa försämringar drabbar människor i alla inkomstgrupper, men innebär självfallet att den som fått minst har minst att betala dem med. Det blir således inte mycket kvar i plånboken för de allra flesta, fast desto mer till de allra rikaste. Så var det med den arbetarepolitiken. Och, så här i vårtider, visst gör det ont när knoppar brister - men det är mycket värre när borgerliga skattebubblor spricker!

Rocka röven av högern

"Första maj är arbetarrörelsens internationella solidaritetsdag. Då samlas vi, världen över, för att manifestera styrka och solidaritet samt föra ut våra krav."

Landsorganisationens beskrivning av första majdemonstrationerna sammanfattar ganska väl känslan av att gå ut på gatorna den dagen. Ibland kan dagen dock kännas en smula traditionstyngd och träig varför SSU Gävles "Rocka Röven av Högern" festival är en frisk fläkt:

"I år har vi gett oss fan på att arbetarnas högtidsdag, första maj, inte ska vara så attans tråkig."

Spelar gör Mimikry, Svensk Pop och ett gäng andra band.

Kolla också in Arbetarbladet och Peter Gustavsson (med film!) om samma ämne.

Göran spår - Lars rår (inte för det)

Utdrag från riksdagens partiledardebatt den 17 januari 2007:

Göran Persson (s): "Herr talman! ... Lars Leijonborg är ju i samma ålder som jag. Vem vet, kanske väntar frihetens timme också snart för honom. I så fall kommer jag på avtackningen; det kan jag försäkra.

Lars Leijonborg (fp): "Herr talman! ... När det gäller jämförelsen mellan oss har vi i och för sig samma födelseår, men det är en viss skillnad mellan att tillhöra ett regeringsalternativ som har förlorat makten och ett regeringsalternativ som just har vunnit makten. Jag har inga planer på att avgå. Jag känner att den position som regeringsinnehavet ger är en fantastisk möjlighet att förverkliga det jag tror på."

Göran Persson (s): "Herr talman ... Lars Leijonborg ska inte vara alltför kategorisk om sin egen framtid. Det blir så smärtsamt när partistämman samlas. Var lite försiktig. Tack ändå för alla dessa år."

Nu har vi facit. Det blev smärtsamt - riktigt smärtsamt. Och om EU:s jordbruksstöd blir alltför magert i framtiden kanske Göran Persson, den gamle stöten, kan extraknäcka som spågubbe. Han besitter ju onekligen vissa förmågor!

Nyttan med folkpartiet?

I dessa dagar, när folkpartiet slingrar sig allt närmare fyraprocentspärren och Lars Leijonborg tycks vara närmast mer impopulär bland sina egna än folk i allmänhet, infinner sig lätt frågan: Vem behöver folkpartiet?

Detta hade den sargade Leijonborg minsann svar på idag när han talade för sitt partis riksmöte i Örebro: "Alliansen behöver folkpartiet för att ta röster från socialdemokraterna", hette det från talarstolen.

Med tanke på att folkpartiet nu framstår som punkan på gummidäcket Alliansen är uttalandet väl magstarkt. Faktum är ju att det är vi, socialdemokraterna, som tar röster från folkpartiet! Utan att ens, enligt opinionsmätningarna, särskilt behöva dem...

Shit happens del I

Jag hade tänkt att stanna hemma i torsdags kväll och göra nytta, det vill säga PLUGGA. Men så blev det inte! Ett par vänner som numera bor i Stockholm besökte Skåne och på deras agenda för kvällen stod teaterbesök, och med tanke på hur längesedan det var jag idkade kultur tog det mig inte lång tid att bestämma mig för att lägga min tunga och stundom rejält tråkiga bok på hyllan och styra färden mot Ungdomens Hus i Malmö. För det var där amatörteatersällskapet Themele skulle framföra sin pjäs "Shit Happens", skriven av Rebecca Waernberg, själv medlem i gruppen.

Nedan följer en sammanfattning av pjäsen. I morgon (?) publiceras recensionen.

"Shit Happens" utspelar sig i en framtid där forskare har låst in sig i reservat för att framställa allt mer avancerade gentekniska produkter. Men utvecklingen har för länge sedan gått snett; företagen har nu långt ifrån rent mjöl i påsen. I reservatet bor Jimmy med sin mor och sin far, som är ansvarig för ett av genteknikprojekten. Modern, deprimerad och heligt förbannad på sin mans svek mot deras tidigare gemensamma ideal, flyr reservatet. Detta präglar Jimmys uppväxt, och snart blir narkotika och kvinnor hans tillfälliga lindring från smärtan.

Parallellt med detta sitter en galen man i ett träd och talar med det osynliga "småfolket". Han tänker tillbaka på sitt liv och berättar för småfolket om det och om hur det var i begynnelsen, när Zaiga och Helix skapade världen.

Jimmys gymnasiekamrat, Zaiga (!), blir framgångsrik forskare och anställer honom för marknadsföring av sitt fantastiska preparat som ger användaren obegränsad sexlust - men med den haken att användaren steriliseras. "Ett bra och skonsamt sätt att lösa världens överbefolkning", tycker emellertid Zaiga. Det visar sig snart att medlet gör mer en så: en fasansfull farsot sprids snart över världen, och i ett slag dör (nästan) alla - utom Jimmy, som stängt in sig i Zaigas laboratorium. Inför honom skjuter Zaiga först sin assistent och sambo, Helix, med vilken Jimmy haft en långvarig affär, och sedan sig själv.

Ensam, övergiven och rejält från vettet tillbringar så Jimmy återstoden av sina dagar i, som av en händelse, ett träd talandes med små, osynliga varelser.

Att lära sig läsa

För ganska länge sedan nu satt vi ett gäng och snackade på The Old Bull Pub här i Lund. Jag hade börjat tänka på att det vore roligt att ha en skönlitterär läsecirkel i Partiets regi, att jag skulle tycka det vore så roligt att få dela med mig av någonting som jag faktiskt är bra på och brinner för mer än någonting annat. Min tanke var att vi skulle studera skönlitterära verk ur ett politiskt perspektiv, och jag uttryckte min glädje över att få ”lära andra människor läsa på ett nytt sätt”.

När jag sa detta fick jag väldigt fort mothugg av en kamrat, som kallade mig elitist och undrade om det var så att jag verkligen på allvar menade att jag ville komma ”och lära den stackars arbetarklassen att läsa, som om de inte redan kunde det”. Jag tog åt mig av kritiken, kände mig som en elitistisk och värdelös människa och tänkte att det jag sagt inte kommit ut rätt. Och jag försökte förklara mig, förklara vad jag egentligen menat. Detta var som sagt ganska länge sedan nu, men jag blir fortfarande arg – ja, riktigt jävla förbannad – och ledsen när jag tänker tillbaka på det här.

Jag borde inte ha förklarat bort mig, för jag menade precis det jag sa. Jag vill lära människor läsa – på ett nytt sätt. Jag sa aldrig att det är så att människor inte behärskar uttydandet av bokstäver och lägga in en tolkning i ett verk. Däremot anser jag att man kan bli bättre att lära sig läsa genom träning och genom diskussion, precis som man kan bli bättre på att spela fotboll eller schack genom att träna, bolla med andra och försöka med nya tillvägagångssätt. Man kan lära sig njuta av böckerna på ett helt nytt sätt. Att hävda att fotboll är någonting man behöver träna på men inte litteraturtolkning, det är väl snarare det en slags elitism – i dagens samhälle verkar det värderas högre att vara duktig på sport än på kulturtolkning, trots att det oftast inte kommer helt naturligt något av det. Jag menar att man i den simplaste bok av Liza Marklund eller av vemsomhelstsomsäljsöverallt kan hitta någonting väldigt spännande. Man behöver inte en tung bok av Dostojevskij eller Kafka för att ha något spännande att diskutera – det är det man kan lära sig genom att studera litteratur tillsammans.

Att säga att det är elitistiskt av mig att tycka att jag kanske är lite bättre på litteraturtolkning än någon som inte ägnat sig aktivt åt det en himla massa, torde väl vara ett förringande av hela min person, av hela den vetenskap jag ägnat mitt liv åt, åt större delen av mina universitetsstudier och hela min framtida examen. Min framtida examen i Litteraturvetenskap. Man kan ju tycka att jag borde vara lite kunnigare på de områdena än någon som inte läst detta ämne, precis som någon som läser matematik är duktigare på matte, någon som läst juridik är duktigare på lagtolkning eller någon som läst till läkare kommer vara bättre på att laga människor än vad jag är. Skulle det inte vara så, hade jag slösat bort en himla massa studiemedel. Men det har jag inte, jag har lärt mig någonting. Jag är glad över att ha fått lära mig, och vill dela med mig av det jag kan. Det är inget elitistiskt med det.

Ett sjukt förslag

Oftast vill människor att en regering skall genomföra sina vallöften. Men av opinionsmätningarna att döma tycks landets väljare helst se att borgerligheten inte gjorde det. Men nu är det dags igen. Nu ska arbetskraftsköparna kunna begära sjukintyg redan första sjukdagen. (Läs även här.) Det är av flera skäl ett mycket dumt och dåligt förslag, och kritiken har också varit hård från flera olika instanser.

Förslaget är en ren misstroendeförklaring mot det här landets arbetande befolkning. Det är en förolämpning av deras hederlighet. Det är ett förmynderi utan dess like. Att påstå att syftet är att ge arbetskraftsköpare möjlighet att gripa in tidigt ifall den anställde har problem ter sig närmast befängt. En tvådagarsförkylning någon gång om året är knappast ett tecken på att vederbörande har stora sociala problem.

Därutöver kommer det faktum att vårdcentralerna riskerar att bli överbelastade. Det blir svårare att komma till för dem som verkligen behöver det. Akuttiderna kommer att tas upp av ur medicinsk synvinkel fullständigt onödiga undersökningar och eventuellt provtagningar. Tid är pengar, också inom vården - den samhällsekonomiska kostnaden kan bli stor. Och köerna länge. Även den enskilde drabbas, för ett läkarbesök är inte gratis.

Jag hyste, när jag för några år sedan inledde läkarstudier, en förhoppning om att kunna hjälpa människor. Den möjligheten har jag fortfarande, men borgerligheten har sannerligen inte gjort det lättare. Det kan jag bara beklaga.

Kapitalets lakejer rycker ut igen

Den så kallade Leo-lagen (lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m.) instiftades för att värna småspararnas intressen. Enligt denna krävs det nio tiondelars majoritet på en aktiestämma för att exempelvis godkänna ett bonusprogram. En minoritet som lyckas samla minst 10% av rösterna kan alltså stoppa förslag på stämman. Precis detta hände på Ericssons årsstämma igår då en minoritet stoppade ett bonusprogram där ingen motprestation krävdes. Lagen fungerar alltså som det var tänkt!

Vad blir storkapitalets knähundars (Alliansens) omedelbara reaktion? Jo nu ska det undersökas om lagen bör ändras för att förhindra att något liknande händer igen! En lag som fungerar ska alltså saboteras så att den slutar fungerar! Vem gynnar detta, vanligt folk som småsparar!? Givetvis inte, det är borgarna vi talar om.

SVT Nyheter: Ericssonkupp kan ge lagändring

Små Gudar

Jag är en trogen läsare av Terry Pratchetts böcker om Skivvärlden. På ett humoristiskt och lättsamt sätt behandlar han i sina böcker ofta allvarliga frågeställningar. I en av böckerna, "Små Gudar" centrerar handlingen kring religiösa mekanismer. I Pratchetts litterära universum så behöver gudar människor som tror på dem. Ju fler som tror på en gud desto mäktigare blir denne och allt större och mer speltakulära mirakel kan utföras av guden. Slutar folk tro på guden tynar denne bort och försvinner. Boken "Små Gudar" handlar om guden Om. Om har den största kyrkan i världen och ingen annan gud har lika många människor som bekänner sig till religionen. Ändå håller Om på att tyna bort. Det visar sig att Om i själva verket bara har en enda verklig troende, alla andra tror på organisationen i sig själv, d.v.s. på prästerskapet och dess hierarki samt religionens världsliga yttringar.

Det här är en politisk blogg så varför skriver jag om en engelsk fantasyförfattare som behandlar religion? Anledningen är att den fråga Pratchett belyser inte bara är intressant för religioner utan även för politiska partier. Stora organisationer har inget egenvärde i sig själv, de skapades en gång för att främja en idé. I religioners fall en tro, i partiers fall en ideologi. Det är därför jag blir så bekymrad när jag hör medlemmar i SAP tala om socialdemokratin som en ideologi. Socialdemokratin är ingen ideologi det är en organisation, socialismen är ideologin. Att vägra kalla sig socialist fast man är med i ett socialistiskt parti är absurt. Att dessutom på fullt allvar hävda att socialdemokratin är en självständig ideologi är ännu mer absurt. Visst skiljer sig socialdemokratins val av metoder från andra socialistiska organisationer, exempelvis i synen på den parlamentariska demokratin. Metoden är dock fullständigt irrellevant om det inte finns ett mål med det politiska arbetet. Socialdemokratin är socialisitisk eftersom vi precis som andra socialister ser ett problem i att en minoritet lever gott på en omoralisk utsugning av majoriteten. Detta vill vi ändra på så att vi får ett mer rättvist och harmoniskt samhälle. Att säga att man har en socialdemokratisk ideologi är att säga att ens politiska mål är framgångar för den socialdemokratiska partiorganisationen, däremot säger det ingenting om i vilken riktning man vill utveckla samhället.

Vår-rea

Tidigare i våras meddelade Mats Odell (kd) att högerregeringen vill privatisera sex statliga bolag. Och nu medverkar the Ark i en MQ-reklam. Någon måtta får det väl ändå vara på utförsäljningarna i Sverige år 2007!

Vad är väl en portalparagraf i partiprogrammet...

... omodern, förlegad - Och alldeles, alldeles underbar!

Jag satt och diskuterade Ernst Wigforss gamla portalparagraf häromdagen. Ni vet den som stod med i Socialdemokraternas partiprogram mellan 1944 och 2001:

"i detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer…”

Idag står där istället att socialdemokratin:

"strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning."

Visst kan man modernisera skrivningar om de inte längre är relevanta men i detta fall handlade det enligt mig snarare om att frångå en socialistiskt analys och närma sig liberalismen. Enligt den nya formuleringen är det främst genom vår konsumtion vi ska påverka ekonomin, inte genom aktivt, demokratiskt deltagande.

Jag läste för en tid sedan en blogg av en socialliberal som ondgjorde sig över krav på att återinföra den tidigare portalparagrafen. Han var inte socialdemokrat men hade gått på en SSU-kongress som gäst. Han tyckte nåt i stil med att motionerna, däribland den om portalparagrafen, var "skrämmande läsning". Den tidigare portalparagrafens krav på demokratiskt inflytande över ekonomin är kanske skrämmande utifrån hans begränsade demokratinsyn, men den är absolut nödvändig för en socialist.

Nobelpristagaren i litteratur Anatole France lär ha sagt att "Lagen, i dess majestätiska jämlikhet, förbjuder både rika och fattiga från att sova under broar, tigga på gatorna och att stjäla sitt bröd". För en liberal räcker det med att lagarna är lika för alla. Den självklara invändningen från en socialist är att den med pengar inte behöver sova under broar och stjäla sitt bröd. Utan en rättvis spelplan spelar likadana regler ingen roll. Valfriheten är meningslös om det inte finns något att välja mellan och valfriheten har inget egenvärde om valet ändå bara står mellan onda ting - Pest eller kolera, att svälta ihjäl eller att bli kriminell.

Wigforss brukade säga en annan bra sak som liberalerna fortfarande vägrar inse. Har man en gång accepterat demokratins principer kan man inte dra en gräns för demokratin. Den som öppet godtagit den demokratiska likvärdighetsprincipen, kan inte sedan efter eget tycke avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden. Att som liberalerna undanta den ekonomiska arenan från demokratins principer är hyckleri!

Pravda Daily

Boråsbloggaren Pravda Daily har idag lagt upp en tävling på sin blogg där man får gissa på vad bilderna är från för stad. Eftersom hans kommentarverktyg inte verkar fungera, postar jag min gissning här. Jag gissar på Vasa.

Sex på Kulturen

Kulturen har i år temat sexuellt. Igår (på långfredagen alltså) bevistade svärmor och jag vernissagen av den nya utsällningen In hate we trust. Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin (hon som låg bakom Ecce Homo, som var aktuell för några år sedan) har gjort en fenomenal fotoserie med tillhörande texter som tar upp hatbrott mot HBT-personer. På invigningen igår var hon själv och Gudrun Schyman talare. Vi var många i Kulturens auditorie som var där för att lyssna och för att sedan ta till oss det utställningen hade att erbjuda.

Men när vi ändå var där passade vi på att smita in på den utställning som öppnade för en dryg vecka sedan, den på temat "Lustar - Drömmar och fantasier". Trots det fängslande temat på Ohlsson Wallins utställning och de mycket talande bilder som fanns i denna show, så var det faktiskt Lustutställningen som jag fastnade för. De hade delat in utställningssalen i olika temadelar, varav en rörde Gud och religion. Själv upplevde jag av någon anledning denna del av utställningen som själva huvuddelen, medan de delar som berörde till exempel hårighet eller fruktbarhet kändes som sidosaker. Det som kändes så viktigt för mig i gudsrummet var den del som hade ordet "EXTAS" skrivet på väggen, och som lyfte fram Bibelcitat och citat ur andra religiösa skrifter som kändes nästintill pornografiska, eller statyetter som avbildade nunnor, helgon och biskopar som såg ut att befinna sig just i extas. Detta tyckte jag kändes så påtagligt - att just detta är lust. Lust är någonting alla känner, och det hjälper inte hur mycket man än lagt tabu på känslor av detta slag, det står ändå alltid att finna även hos dem som pekar finger och fördömer.

Jag vill uppmana alla som är i närheten att kolla in temautställningarna på Kulturen i år, och när ni är där tycker jag desssutom att ni ska passa på att titta in i Presentbutiken och kolla in muséets trevliga samling böcker och prylar på just temat sexuellt. Bland annat kunde man hitta gipsformar för att stöpa sin egen mutta, eller Mattias Anderssons Porr - en bästsäljande historia (den inbundna varianten, själv har jag bara kostat på mig den i pocket). Litteraturmässigt fanns det en hel del spännande att ta av, även om jag blivit ombedd att här klaga på att shopen saknade Petra Östergrens Porr, horor och feminister (har själv inte läst den, men den ska ju tydligen vara ett betydande inlägg i debatten, så då hade det kanske kunnat vara bra...).

Barskrapad

Den amerikanska journalisten och författare till boken Barskrapad, Barbara Ehrenreich, berättar för oss om hur den onda cirkeln ser ut för fattiga människor i USA. Hon förklarar att då man i USA oftast behöver betala två månaders hyra i förskott, är det svårt att för fattiga människor att skrapa ihop till den första investeringen som krävs för ett lite billigare boende. Istället fastnar man i en husvagnspark eller på ett motellrum, där hyran är hög och möjligheten att laga mat själv är mindre än i en riktig lägenhet. Du betalar mer än du borde för boendet och du måste köpa färdiglagad och därmed också dyrare och onyttigare mat.

Den så kallade borgerliga alliansen gör vad de kan för att skapa liknande mönster här i Sverige. Det kan tyckas att vi har långt kvar för att komma dithän - men faktum är att saker och ting (till exempel ett välfärdssystem) går mycket lättare att riva ned än att bygga upp igen. Efter ett halvår vid makten har de redan tagit stora steg mot ett samhälle baserat på enorma klassklyftor. Klassklyftorna i Sverige är för stora som det är redan idag, den nivåskillnad som finns mellan olika människors levnadsstandard är inte okej, men nu håller vi på att gå mot ett samhälle jag inte ens i mina värsta mardrömmar kunnat föreställa mig att vi skulle få här i detta trygghetsbaserade land.

De klyftor jag tycker är rent ut sagt för jävliga håller på att byggas om till någonting som får den nuvarande versionen av klyftor att blekna och knappt framstå som klyftor längre. Vi har tidigare här på bloggen kunnat läsa om slopad förmögenhetsskatt, slopad fastighetsskatt till förmån för de rikaste, utsugning av Norrlands lokalbefolkning och naturresurser och mycket, mycket annat. Till den listan kan vi nu lägga den inför valet utlovade kostnadshöjningen för alla bilägare. Det är nu trafikskatten som ska höjas och återigen drabbas resurssvaga människor.

Vi lever i ett samhälle med stor arbetslöshet. Körkort kan göra det lättare att få jobb, men att ta körkort är för många alldeles för dyrt. Att införa körkortsutbildning som en möjlighet på gymnasiet vore här en bra idé. Vissa jobb kräver även tillgång till egen bil, jobb du inte har möjlighet att ta om du är arbetslös och kanske också måste gå på socialbidrag och därmed inte har rätt att ha en bil...

Säg att du ändå har tillräckligt mycket resurser för att skaffa ett litet hus på landet - har du drömt om ett hus finns det många delar av landet där det faktiskt är ganska överkomligt att skaffa en egen villa. Problemet med dessa områden är att kollektivtrafiken hit är tämligen undermålig, om ens existerande. Alltså är det svårt att bo på dessa ställen utan bil. Det blir alltså dyrare och dyrare. Det läggs inte tillräckligt med forskning på alternativa bränslen, bensinen blir allt dyrare och den etanol och biogas som går att köpa på bensinstationerna har även den nått oacceptabla priser. Det kostar för mycket att bo i ett billigare och mindre attraktivt område. Subventionera etanol och inte bara etanoldrivna bilar. Utöka kollektivtrafiken på landet, bygg fler hyresrätter och gör det möjligt att leva billigt! (Och höj lönerna.)

Till detta resonemang vill jag bara uppmärksamma Banverkets prioriteringar med brutna löften.

Fastighetsskatten igen

Även jag tänkte ge min syn på alliansens senaste exempel på sin "ta från de fattiga"-politik!

Det tyngsta argumentet mot fastighetsskatten har brukat vara att gamla människor som bott i sin bostad hela livet riskerar att tvingas flytta då deras område blir populärt bland det rika folket. Då huspriserna pressas upp ökar taxeringsvärdet och därmed även fastighetsskatten på 1% av taxeringsvärdet - Den stackars gamla änkan tvingas sälja sin bostad. Detta var kanske ett problem förrut men den förra regeringen införde ju ett tak för hur hög fastighetskatten kunde bli. Ingen, varken fattig eller rik, betalar mer än 4% av sin inkomst i fastighetsskatt! Det hjärteömmande problemet var alltså redan löst, människor tvingades inte alls bort från hus och hem av hög fastighetsskatt!

De flesta kommer inte att tjäna på det nya systemet då det istället införs en kommunal avgift på 4 500 kr per fastighet (max 1% av taxeringsvärdet). Enligt en ekonom som gästade dagens Gomorron Sverige i SVT kommer 6 av 7 människor inte vinna något alls på förändringen. Väldigt få har innan betalat mer än 4 500 kr per fastighet. Tvärtom kommer 6 av 7 människor förlora på det den dag de eventuellt vill sälja sin fastighet då realisationsvinstskatten höjs från 20 till 30%! Nej, det är de redan besuttna med miljonvillor på ställen som Danderyd, Ekerö, Täby, Lidingö, Nacka, Vaxholm, Vellinge, Lomma och andra rikemansområden som kommer få fickorna fyllda med extra kontanter att spendera på champange i "Troppan".

I gårdagens nyhetssändningar i SVT intervjuades en glad kvinna i Lidingö. Hennes hushåll skulle direkt tjäna 35 000 kr på det nya systemet. Pengar som hon desperat behöver, eller..? Om fastighetsskatten innan varit minst 35 000 så har hushållet A) antingen betalat 1% av taxeringsvärdet på fastigheten som då är värderad till ca 3,5 miljoner kr eller B) betalat max 4% av inkomsten i fastighetsskatt vilket betyder en taxerad inkomst på 875 000 kr.

Min pappa står som ägare till två fastigheter, ett radhus och en fritidsbostad. Enligt skatteverkets preliminära beräkningar för 2007 ska han i år betala en sammanlagd fastighetsskatt på 4 326 kr. Med borgarnas nya system som börjar gälla 2008 skulle han betala 2 x 4 500 kr, dvs 9 000 kr, men då regeln om att man inte betalar mer än 1% av taxeringsvärdet finns kvar och ingen av fastigeterna, varken enskilt eller tilsammans, har värderats över 450 000 kommer han att betala ett lägre belopp. Det kommer dock inte att bli lägre än de 4 326 kr han betalar idag, avgiften kan snarare öka kostnaderna några hundralappar. Istället kommer han vid en eventuell försäljning betala 50% högre reavinstskatt (20% + 10% = 30%). Om den ökade lönsamheten av att äga fastigheter i sin tur driver upp inflationen kommer vanligt folks köpkraft dessutom minska. Det är alltså tydligt att det bara är de som redan har det väl förspänt som tjänar något alls på avskaffandet av fastighetsskatten!

Om du vill roa dig med se i vilka kommuner folk kan tänkas tjäna på avskaffandet av fastighetsskatten kan du på SCB granska kommunernas medelinkomster.

Nu ska de rika behöva betala mindre

"Folk med dyra villor blir vinnare på förslaget." skriver Sydsvenskan idag om "alliansen"s nya initiativ med fastighetsskatten. Fastighetsskatten ska avskaffas och istället kommer en ny kommunal avgift införas. Surprise, surprise - borgarna genomför reformer som gynnar de redan välbärgade. Bor man i Limhamn kommer skatten att minska betydligt, medans de som bor i Perstorp inte kommer att tjäna en krona.

Experter varnar för att detta kommer att innebära att huspriserna kommer att stiga ännu mer och det blir alltså ännu svårare för den vanliga människan att från början investera i ett hus. Bosatäder blkir dyrare att införskaffa och inga nya hyresrätter byggs. Wow.

Inget till fattig men mycket till rik - den svenska högerns politik

Runt om i det här landet finns människor, ganska många människor, som varje dag sliter och lider. De sliter för att få det att gå runt. De lider därför att de inte alltid klarar det. Lönerna är för låga och hyran är för hög. Sjukpenningen på grund av det sönderslitna knäet räcker inte. Hudfärgen är inte den rätta för att få ett arbete. Könet är fel för att få den lön som vederbörande förtjänar, och plånboken är för mager för att klara av barnens hockeyutrustning.

Dessa, lovade högern, skulle bli de verkliga vinnarna vid en borgerlig seger i valet 2006. De sjuka skulle få bättre vård. De lågavlönade skulle få mer pengar kvar i plånboken. De studerande skulle få höjda studiemedel.

Så blev det inte. Istället var det var de rika som fick mer och de fattiga mindre. Och de som var varken eller fick inget alls. Förmögenhetsskaffen skall nu avskaffas. Fastighetsskatten likaså. Mångmiljonvillan i Djursholm kommer därmed att berika sin redan förmögne ägare med i runda slängar 50 000 kronor om året. Därtill kommer pengarna från förmögenhetsskatten. Men ägaren till tvåhundratusenkronorshuset i Boden får inte ett korvöre, trots skattesänkningarna. Han eller hon är inte pengastinn nog.

Detta insåg de utsatta. Det lät sig inte luras. De röstade inte på högern, för de visste att vallöftet till de fattiga bara skulle bli ett klipp för de rika. Men det hjälpte inte. För de får ändå betala priset. De får ändå betala affärsjuristernas Rolls Royce, VD:arnas lyxyachter och överklasslynglarnas champagnefester i Båstad och på franska rivieran.

Avskaffad förmögenhetskatt och fastighetsskatt ger inga nya jobb, inte bättre vård, inte mer kunskap i skolan. Allt det ger är ökade klyftor. Det är både orättfärdigt och orättvist.

Och därför föraktar jag den svenska regeringen. Jag föraktar dess politik. Jag föraktar dess samhällssyn, och jag föraktar dess förakt för de utsatta.

Och därför är jag stolt över att tillhöra en rörelse som när den kunde sörja, begråta och begrava välfärden vägrar att göra det. Utan istället tänker komma igen. Och det med besked. Senast 2010.

Det är inte Norrland som parasiterar

Alla "norrlänningar" stöter förr eller senare på den. Åsikten som finns bland många "sörlänningar" att den Norrländska glesbygden befolkas av ständigt sjukskrivna parasiter som lever på stockholmarnas skattepengar och som dessutom har fräckheten att gnälla trots att de bara sitter passiva. Att offantliga rikedomar flödar in i statskassan från Norrland nämner aldrig belackarna. Aftonbladets kolumnist Johanne Hildebrandt skrev för några år sedan om ämnet - "Varför har de inte gjort revolution?". Texten är kort men lyckas på ett bra sätt visa det absurda i de nedlåtande kommentarer om glesbygden som en del svänger sig med.

Den nedlåtande attityden från tätortsbor som får allting serverat på silverfat (såsom bra kollektivtrafik, kulturliv och mindre än 30 mil till närmaste sjukhus eller motorväg) får alltid blodet att koka i mig och många andra födda i Norrland. Det nyligen återuppståndna bandet Euskefeurat skildrar träffsäkert denna indignation i låten "Länge har vi väntat":

"Hör upp nu moder Svea här är en bulletin,
ifrån norra Norrland din fattiga kusin.
Nu kan vi inte längre bevilja dig kredit,
och tro inte mer att vi bönar och ber,
nej nu säger vi TA HIT!
...
Malmen som vi hade den tog LKAB,
skogen tog en annan och inte nog med det,
sen kom sextitalets deporteringar,
Ja din politik den har varit sig lik, oavsett regeringar!
...
Men vi är inga ockrare vi kräver bara att,
få hederlig betalning för alla kilowatt,
som strömmar ut ur länet ja, tänk efter själv,
ifrån Porjus och Porsi o varenda fors i hela Lule älv!"

Idag är det ofta borgerligheten som klagar över den påstådda bristen på entreprenörsanda i glesbyggden. Skattutjämningssystemen måste för dessa vara bland det värsta som finns, de sägs bidra till ett så kallat "bidragsberoende". Enligt detta tänkande passiviseras glesbyggdsbefolkningen av att de ser sig som offer för statsmaktens utsugning. Bättre då enligt detta synsätt att utöva så kallad "tough love" - tuff kärlek - och tvinga dem att skärpa sig genom minskat stöd. Den man älskar agar man.

Detta synsätt hade kunnat vara giltigt om utsugningen upphört och Norrbotten nu hade samma förutsättningar för tillväxt som resten av landet. Så är givetvis inte fallet. Förutom den fortsatta exploateringen av naturresurser där vinsterna hamnar någon annanstans och inte återinvesteras lokalt så drabbas Norrland hårt av exempelvis höga bränslepriser. Den industri som finns här uppe är ofta också elintensiv och det höga elpriset är ett reellt hot, ironiskt med tanke på all elektricitet som produceras i närområdet. Infrastrukturen ska vi väl helst inte ens tala om; Den tänkta Norrbotniabanan behandlas minst sagt styvmoderligt av resten av landet och den tunga internationella trafiken formligen river upp det som någon humoristisk tjänsteman klassificerat som riksvägar. Infrastruktusatsningar norr om Luleå eller i inlandet är extremt sällsynta, möjligtvis lägger man ny asfalt på riksvägarna när lappningarna av hålen i vägbanan i sin tur lappats två eller tre gånger. Utbyggnaden av telekommunikationsnät drar ut flera år extra på tiden jämfört med övriga Sverige. Hur ska man kunna "rycka upp sig själv" med sådana förutsättningar? Ingen rationell aktör satsar väl på en sådan marknad om det inte vore för investeringsbidrag! Det enda alternativet till transfereringssystemen blir då att avfolka glesbyggden och överge principen om att hela landet ska leva, en synpunkt som jag faktiskt ibland också hört framföras.

En gång i tiden innan nyliberalismens tidevarv fanns det borgare som också insåg detta. En av dem var folkpartisten David Hansén som skrev så här i broschyren "Norrbotten och folkförsörjningen" (Luleå, 1941), ord som fortfarande i mångt och mycket är aktuella:

"Ännu ett förhållande för Norrbottens vidkommande, som ej har sin motsvarighet i något annat län, men som är av den allra största betydelse, må här framhållas. Av länets skogar äger staten cirka 65 procent. Gruvorna och hälften av den pågående gruvdriften äges likaledes av staten. Vattenfallen och dess enorma kraftresurser likaså. Mot bakgrunden härav är det icke blott naturligt utan fullt i sin ordning, att Norrbottens folk i sin ojämna kamp för sin existens i främsta rummet påkallar statsmakternas stöd. Det har stått mycken strid även om den saken. Å ena sidan har statsmakterna i det längsta intagit en reserverad hållning till dessa krav. Å andra sidan har det enskilda kapitalet förebrått länets myndigheter och folk för att vilja införa statsdriften på det ekonomiska området, i stället för enskild företagsamhet. Jag vill påstå, att båda ståndpunkterna äro lika oriktiga. Äganderätten förpliktar och den omständighet, att staten är ägare till de naturliga rikedomar, som näst jordbruket måste uppbära folkförsörjningen i Norrbotten, bör vara skäl nog för staten att icke undandraga sig sina skyldigheter härutinnan. Hos det enskilda kapitalet ha länets talesmän oavlåtligen tiggt och bett om deras initiativ, om deras fullföljande av tidigare bedriven verksamhet, men tyvärr städse mötts av en avvisande hållning. Det är under sådana förhållanden som Norrbottens folk vänt sig till statsmakterna och även i viss mån lyckats, om också icke utan gnissel, få kraftigt stöd såväl till den raserade trävaruindustrins återupprättande som till återställande av det nerlaggda järnverket."