Moderata samlingspartiet fick ifjol för sig att det är ett arbetarparti. Med löften om 1 000 kronor mer i månaden, om att de arbetslösa skulle få jobb och om riktade skattesänkningar till dem med låga och normala inkomster gjorde man också sitt bästa för att slå i väljarna samma sak.
Vi studenter, de arbetslösa och de med låga inkomster synade bluffen - vi valde bort moderaterna. För vi insåg konsekvenserna av försämringarna i A-kassan, avskaffandet av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Vi visste vad som väntade: ett gigantiskt pengaregn till de redan rika. Men vi kunde inte riktigt inbilla oss att det riktigt hur dåligt det skulle bli. Och inte är det mycket till tröst att högern nog inte kunde inbilla sig hur illa väljarna skulle tycka om deras politik.
Väljarnas motvilja hindrar dock inte finansminister Anders Borg (m) från att ihärdigt ljuga i TV om skattepolitikens inriktning. Han fortsätter bluffa, trots att bubblan har spruckit.
Men det finns något som inte ens en moderat finansminister kan undkomma: Riksdagens utredningstjänst. De har nu på uppdrag av miljöpartiet kontrollerat de fördelningspolitiska konsekvenserna av högerns politik. Resultatet (som även hittas här) är skrämmande.
- Den rikaste femtedelen av befolkningen, den som tjänar mer än 28 000 kronor i månaden, får nästan hälften av de totala skattesänkningarna. De är den enda grupp som får den där tusenlappen mer i månaden.
- Personer med en månadsinkomst på mellan 15 000 och 21 000 får ca 300 och 500 kronor, motsvarande en femtedel av de totala skattesänkningarna.
- Den femtedel av befolkningen som har lägst inkomster (mindre än 9900 kronor i månaden) får dela på en tjugondel av skattesänkningarna, motsvarande en knapp hundralapp i månaden.
Detta är naturligtvis orättvist så det förslår. Men inte nog med det, för från detta skall dras avgiftshöjningarna i A-kassan och i trafikförsäkringen. Dessa försämringar drabbar människor i alla inkomstgrupper, men innebär självfallet att den som fått minst har minst att betala dem med. Det blir således inte mycket kvar i plånboken för de allra flesta, fast desto mer till de allra rikaste. Så var det med den arbetarepolitiken. Och, så här i vårtider, visst gör det ont när knoppar brister - men det är mycket värre när borgerliga skattebubblor spricker!
4 kommentarer:
Daniel!
Ännu ett klockrent inlägg av dig.
Äsch, det var väl inget ;-)
Jag är jättenöjd! Jag har fått pengar tillbaka! Tjohooo! Nu kan jag jag välja om jag vill lägga pengarna på precis vad jag vill, som sig bör! Vill jag skaffa ett par fadderbarn till så kan jag det, om jag vill försäkra mig mot eventuell kommande arbetslöshet så kan jag göra det.
Vad är problemet? Att de som betalar mest får tillbaka mest? När skatten höjdes under förra regeringen så höjdes ju den mest för de som tjänade mest, lite mindre för de som tjänade i mellangruppen som du anger, och minst för de som tjänade minst.
Varför ska det inte vara på samma sätt när skatten sänks? Allt annat hade varit orättvist!
/Sebastian
Sebastian, jag är socialdemokrat bland annat därför att jag tror på jämlikhet - i grund och botten som ett uttryck för alla människors lika värde. En generell välfärd finansierad genom progressiva skatter är ett kraftfullt sätt att öka jämlikheten. En sådan modell innebär naturligtvis att en höginkomsttagare kanske inte har råd till två, utan bara en, Mercedes. Men den innebär också att även han eller hon har full tillgång till välfärd. Och, vad som kanske är ännu viktigare, den innebär att alla de som inte ens har råd med bil kan få en bra sjukvård och skola, och dessutom få några kronor över tack vare en lägre skattesats. Utan detta hade hade låg- och medelinkomsttagarna varit ofria och i ännu högre grad tvingats vända på varenda krona. Och eftersom de är många fler än de som får avstå en extra Mercedes blir alltså den totala friheten större tack vare en politik för jämlikhet.
Resonemanget om att höginkomsttagare förtjänar att behålla sin varenda krona av sin lön bygger dessutom på det politiska antagandet att just de i kraft av sitt yrke förtjänar att betalas (d.v.s. värderas) mycket högre än andras. Är det verkligen så i alla lägen? Det som är verkligt orättvist, menar jag, är inte progressiv skatt, utan löneskillnaderna.
Skicka en kommentar