På onsdagens möte i Kultur- och Fritidsnämnden har vi ett ärende gällande kulturprojektbidrag. Jag har visserligen ingenting emot det som står i mina handlingar per se, men jag måste ändå säga att de väcker mycket tankar.
Den första tanke som väcks är hur min kära förvaltning ser på begreppet "kvalitet". Jag inser snabbt att jag tycker att definitionen som används (om än något vag, som alltid) känns väldigt bra. Texten hänvisar till saker som kulturutbud som annars har svårt att komma till stånd (vilket innebär att det kanske inte skulle gå runt, det skulle alltså lika gärna kunna vara "populärkultur" som någonting annat). Det talas också om att kulturlivet ska vara öppet och tillgängligt för alla. Vi ska vara öppna för nya idéer, nya intryck, infallsvinklar och upplevelser. Vi ska vara öppna för det som kan anses främmande eller annorlunda.
So far so good. Jag kan ställa upp på den kvalitetsdefintion som verkar vara på agendan. Det som stör mig är att denna öppenhet inte verkar komma till sin rätt särskilt väl i det verkliga livet ändå - det finns inga pengar att ge, och därför är det väldigt få nya och bejakande projekt som kan få ta del av den öppenhet som förespråkas.
Efter en hel del diskussioner med mina partikollegor, inser jag att det kan bli "problem" när ett projekt blir för bra. När projektet är alltför bra, uppmuntras det att istället bli permanent och verksamhetsstöd delas istället ut.
So far so good. Fler verksamheter som lever ständigt och hela tiden, det kan väl aldrig skada? Men så kommer sämre tider, vi måste akut investera i reparationer och renoveringar, kanske har borgarna sänkt skatten (fast då är det väl egentligen det som är problemet). Helt enkelt börjar våra pengar ta slut. Vi måste prioritera. Givetvis kan vi inte sätta stadiga, väl fungerande verksamheter i sank. Vi måste ju ge pengar till alla våra lysande institutioner! Och så finns det ännu mindre pengar över till alla spännande, nytänkande projekt. Ännu mindre öppenhet visad för alla som vill utveckla och skänka mångfald till kommunens kulturliv.
So far so ... hmm, hur var det nu?
Den första tanke som väcks är hur min kära förvaltning ser på begreppet "kvalitet". Jag inser snabbt att jag tycker att definitionen som används (om än något vag, som alltid) känns väldigt bra. Texten hänvisar till saker som kulturutbud som annars har svårt att komma till stånd (vilket innebär att det kanske inte skulle gå runt, det skulle alltså lika gärna kunna vara "populärkultur" som någonting annat). Det talas också om att kulturlivet ska vara öppet och tillgängligt för alla. Vi ska vara öppna för nya idéer, nya intryck, infallsvinklar och upplevelser. Vi ska vara öppna för det som kan anses främmande eller annorlunda.
So far so good. Jag kan ställa upp på den kvalitetsdefintion som verkar vara på agendan. Det som stör mig är att denna öppenhet inte verkar komma till sin rätt särskilt väl i det verkliga livet ändå - det finns inga pengar att ge, och därför är det väldigt få nya och bejakande projekt som kan få ta del av den öppenhet som förespråkas.
Efter en hel del diskussioner med mina partikollegor, inser jag att det kan bli "problem" när ett projekt blir för bra. När projektet är alltför bra, uppmuntras det att istället bli permanent och verksamhetsstöd delas istället ut.
So far so good. Fler verksamheter som lever ständigt och hela tiden, det kan väl aldrig skada? Men så kommer sämre tider, vi måste akut investera i reparationer och renoveringar, kanske har borgarna sänkt skatten (fast då är det väl egentligen det som är problemet). Helt enkelt börjar våra pengar ta slut. Vi måste prioritera. Givetvis kan vi inte sätta stadiga, väl fungerande verksamheter i sank. Vi måste ju ge pengar till alla våra lysande institutioner! Och så finns det ännu mindre pengar över till alla spännande, nytänkande projekt. Ännu mindre öppenhet visad för alla som vill utveckla och skänka mångfald till kommunens kulturliv.
So far so ... hmm, hur var det nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar